Våren hade kommit till Numoori. Bland lövskogens stammar så värme solljuset maskrosorna som sköt upp ur myllan, i Kaiwood sprack trädens knoppar ut i grönskande blad, över slätter slätten gav det gula höstgräset plats för nya, gröna nejder. Överallt sjöng landet av nytt liv som vaknade efter vintern, och fröjdades i den nya början som våren skänkte. I Nordriket anlände våren tillsammans med en snöstorm utan dess like.
  Trots att himlen idogt var klädd i ett hotande mörkt molntäckte och snön föll lika intensivt som piskande hårt, så var det förhållandevis ljust ute denna bistra eftermiddag. Allt eftersom sommaren närmade sigi Nordriket så blev nätterna allt kortare. Ute på borggården dansade snön vilt, om än det här var mer något mer skyddat än utanför murarnas asymmetriska vallar. Snön och det dunkla dagsljuset gjorde sikten dålig, likt en kaotiskt dimma som sved i dina ögon. I dess mitt befann sig Hielo, närmast osynlig då hans långa päls dansade med vinden, förenad i en dans med den snö som gjorde gränsen mellan vinter och varg omjölig att utskilja. Han blinkade inte för vinden eller kylan, kände inte dess stormens bett i sin hud där han majestätiskt satt och betraktade slottets spiror som diffust avtecknade sig mot den dramatiska himlen. I jämförelse med den huggande kalla vinden och snön här ute så var Isslottets ideligen kalla insida ett himmelrike. Hielo var väl medveten att om än han själv inte fann besvär av sådan här kyla, så fann hans bräckliga undersåtar det mer... besvärande. Olyckligtvis brydde sig vintervrenen inte om det.

  Långsamt värdigt sänkte Hielo huvudet mot den snöklädda marken, under vilken ett lager is och sten var allt som skilde borggården och spegelsalen åt. Nästan liggande, men inte riktigt, befann han sig nu, med nosen så nära snön det gick utan att vidröra den. Sedan öppnade han munnen, och talade med sin djupa stämma som till själva marken under sig.
  "Nyaldi. Infinn dig på borggården omedelbart." När han talat klart rätade han åter upp sig, nu med sina himmelsblå ögon slutna. Under hans tassar var det förvisso ett tjockt lager nysnö, men mellan det och stenen fanns där även is; Is av samma slag som bar slottets torn och vallar, is som krökte sig i valv och trappor och golv, den is som Hielo själv byggt med varje medveten uns av sin själ. Han visste exakt var Nyaldi befann sig. Han kände vikten av hennes tassar mot isen som sjöng med Hielos röst och pulserade med hans blod. Han kände hennes värme som en eldslåga i mörkret av hans is. Kommandot han talat resonerade genom isen, och med sin vilja lät han tonerna röra sig genom de massiva golven och pelarna, fram till området omedelbart omkring Nyaldi, där det åter gjorde sig hört. Hielos röst talade rakt ur isen, ekande med en djup klang som fick golvet att skälva runt den lilla vargen.
  Det var dags att pröva henne. Hielo öppnade åter sina ögon, med ett kryptiskt leende på sina läppar. Hennes hängivenhet var fascinerande såväl som fylld av potential, och där hennes fysiska styrka bleknade i jämförelse med Ira så hade hennes lojalitet kompenserat. Hielo hade mött många vargar under sitt liv i Numoori, och hennes doft hade vittnat om nog för att avslöja om vartifrån hon härstammade. Han mindes dofter vars ägare var mjuka och empatiska, vargar vars huggande tänder och klor motiverades av sympati och kärlek. Men de var förglömda, minnena av deras kärlek svärtade med askan i Hielos ord. Han hade vunnit. Nyaldi var pudersnö som böjde sig för Hielos storm - och han fann det mycket intressant.

Nyaldi lyssnade till den rytande stormens dans gemom väggar av kall is. Hon satt i en av de mer ytligare korridorerna, där skuggor härskade oavsett tid på året. 
Vinden slog och slet på andra sidan av väggen,  och den vibrerade nästan märkbart som resultat.  
Nyaldi satt där med guarden nere, tog det lugnt medt bara för att hon kunde.  Det var inte så att hon tog sig friheter, för det gjorde hon inte. Dagmålet hade passerat,  och mammut smaken låg närmast färsk på tungan, och förmiddagen hade bestått av träning. Mest balansövningar, för hur mycket hon än önskade så kunde muskler bara ersätta så mycket av vad svansen gjorde.
Genom is och väggar ekade tonerna av hennes konungs ord, och hon reste sig felfritt och travade sedan genom gångarna med målmedvetenhet. Spiraler och vägskäl försökte vilseleda henne, men Nyaldi hade sedan länge lärt sig vägen till den enorma borgagården. 
Hon saktade in när det sista valvet uppenbarade sig, och klev igenom med all elegans hon kunde frammana. 
Konungen var inte svår att finna, utan hans form tornade sig upp över allt annat. 
Hon stannade en bit ifrån och sjönk ned i en bugning. Det var en rörelse hon konstant övade på, aldrig slutade praktisera i rädsla för att göra fel när det väl gällde. Dock var det ingen form av bestraffning hon farhågade, för att fela var ingen synd i sig. Det var snarare att hon ville visa att hon var värd den uppmärksamhet Konungen gav, och att var dag av träning inte var för honom bortslösad. Av allt i denna värld, ville hon helst göra Konungen stolt. Att fela var ingen synd, men det ledde inte till storhet.
"Ni kallade, min konung?" Sade hon med en röst som för var dag lät än mognare. Hon höll på att växa upp, att erta sin vuxna form likt en fjäril som slet sig ur sin kokong. 
Stäppvargen i henne var uppenbar, slanka starka ben och en springares välvda bröstkorg; byggd för höga hastigheter och att hålla dem. Det hårda kalla klimatet hade dock förvandlat den tunna sommarfällen till något tjockt, tätt och varmt. Ibland fick hon höra från de andra, oftast den enda modiga nog att halvt håna henne direkt, att hon såg fluffig ut.
Nyaldi stod stilla i en spänd väntan, för det var ovanligt att man blev kallad ensam. Det var ett prilegie utan dess like, och förväntan bubblade innanför det lugna yttre. Hon gillade att se sig själv som behärskad,  trots att det var svårt att tygla det hoppiga humöret.

Snön piskade fortsatte att piska lika obarmhärtligt som innan då Hielo - med en viss belåtenhet över henne snabba steg - följde Nyaldis rappa färda genom slottets korridorer och trapport upp till borggården. Han, med sin storlek och synbara införmåga att förstå sig på kyla över huvud taget, berördes inte av snöstormen som rasade. Nyaldi däremot borde inte må lika väl i den yrande snön. Spöklikt upplöst med pälsen i den snöfyllda vinden så iakttog han Nyaldi där han satt, väntade på att hon kom fram till honom. Hans ansiktsuttryck var som så ofta annars outgrundligt; svalt och behärskat, med ett krökt leende på läpparna. Inte belåten, inte besviken - men på något vis olyckabådande. Kungen tog sig inte ensamtid med valparna utan anledning.
Hielo nickade kort åt hennes konstaterande fråga.
"Se dig omkring, Nyaldi", kommenderade han med ens, och kastade en menande blick omkring sig. Den enorma vargens röst, alltid så skälvande djup, var kristallklar trots vindens skrik genom dalen och slottet. Tonerna tycktes resonera med varje snöflinga, varje korn av is som dansade runt dem båda. Genom det yrande snöfallet kunde de asymmetriska ismurarna skymtas, de höga tornen och spirorna, bergen som kantade deras rike; och ovan allt molnen, svällande i djupa åsar och raviner. Den himmelsblå blicken vändes tillbaka till Nyaldi, iakttog henne med mer än ett stygn av intresse. Hon hade vuxit. Inte bara kroppsligt utan själsligt, och det var just nu Nordrikets framtid hängde på avgörande tungt på hennes och Iras sköra ryggar. Snart var tiden inne. Snart var de tvugna att pröva om drömmen om Nordriket var en utopi eller verklighet.
"Berätta för mig; Vad är det du ser?" Leendet djupnade. Det var en fråga med många djup och många svar, men just nu var han endast intresserad av hennes.

Kyla och is var det som fanns,höga murar och tjocka portar. 
Det var dock inte det den svarta tiken såg, för hur liten hon än kunde känna sig i den väldige konungens hem så visste hon att hon var välkommen. 
Vad såg hon? 
"Jag ser Ert rike, ers nåd." Svarade hon, och med det vågade låta sin blick höjas och fästas på hennes konungs ansikte. Det var ett vågat drag, riskfyllt för den som var dumdristig och full av trots. I hennes ögon dock, bodde bara värme och tillit.
"Jag ser murar för att skydda oss från sådant som vill oss ont." Hon sade det som en självklarhet.  De fick inte lämna borgen,  men det var för derad egen säkerhets skull. Kung Hielo ville dem alla bara väl.
Hon sänkte sedan huvudet, och kroppen med det, så att nacken blottades; Nyaldis liv för Hielo att göra vad han ville med. 
Nyaldi var inte rädd för konungen,  men hjärtat pulserade hårt i den välvda bröstkorgen. Hennes skugga under henne väste tyst, och de annars loja skuggorna i salen var på helspänn. Deras beteende speglade henne, men hon speglade inte dem tillbaka. Hon var för stor för att svepas med av deras svall, och trots att de ville unsätta hennes nervositet,  höll hon dem på avstånd.
"Jag ser Er, min konung. Härskare av Nordriket, bår beskyddare och vår befriare, som jag för alltid kommer stå i skuld till och vars lycka är min lycka." Genom vinden var det svårt att höra hennes stämma; de varma, lena tonerna som rullade ut från hennes unga strupe. 
"Jag ser Ert rike, som en dag jag kanske får kämpa för, om Ni tillät mig."


[Dramaqueen nyaldi xD ]

Så värdigt som alltid lät Hielo förbi sittande i den rasande snöstormen, omgärdad av vinden som sjöng omkring tornen i fjärran. Han iakttog Nyaldi med så milt, nådigt intresse, med en dold stolthet över sitt eget verk då hon lät öppna sin mun och tala ord formade för att behaga honom. Hon var ett konstverk; en skulptur han skapat med varsamma ord och gester, vars själva personlighet var ett verk av Hielos. Allt hon var var hans förtjänst, och det var just nu hans arbete började ge frukt, nu när Nyaldi växte såväl fysiskt som psykiskt av näringen Nordriket skänkte.
En liten huvudrörelse var det enda svaret Hielo gav henne då hon talat klart, neutralt bekräftande utan att vittna om orden hon sagt var svaret han sökt. Det fanns ingen poäng i att direkt säga om hon gjorde rätt eller fel, om hon krävde hans ord som facit i hela sitt liv så skulle hon bli ett misslyckande. Hon ville behaga honom, så mycket var uppenbart, och redan det var ett gott steg på vägen. Men hennes dedikation var inte det han tvivlade på.
Långsamt reste Hielo sig upp, med sin silkestunna man svävande likt en del av snön som virvlande kring dem. Blicken placerades hårt i Nyaldis. Han ville att hon skulle se honom likt stormen de stod i; en kraft uråldrig och oändlig, men som ingen som litade på den behövde frukta. Stormen var ingen man tvivlade på, för tvekan ledde endast till döden.

"Nyaldi." Namnet uttalades med en avgörande klang, hög och tydlig trots vindens tjut. "Du ser beskyddet jag har skänkt er, friheten jag har benådat er, kunskapen jag har välsignat er med; Du talar om det, men vad säger ditt hjärta dig? Är orden du säger verkligt så rena och sanna som Nordriket kräver av dig?" Han såg på henne som om det fanns ett stygn av misstro inom honom, att hon inte var helt sanningsenlig då hon talade om sin dedikation till honom och Nordriket. Det var dock i själva verket lögnen; Han var helt och fullt medveten om hur äkta Nyaldis ord var.
"Du säger att du vill vara värdig Nordriket, men det är inget simpelt mål. För att vara värdig att stå som en av Nordrikets sanna krigare så måste din tro och lojalitet vara lika stark och evig som berget under våra tassar. Nyaldi; Du säger att du vill kämpa." Hielo vred undan sitt ansikte, och lät andas ut ett till synes oändligt djupt andetag i vinden. Ur hans andedräkt virvlade det snö, vars kristaller slogs samman med de som föll från himlen, och inom sekunder formade en vargs gestalt; virvlade av isfragment och snöflingor, så nära kompakt och fysiskt det var möjligt. Den rynkade på sin snövita nos, morrade ett ljudlöst hot mot vargen mycket mindre än den själv. Hielo satte sig åter ned, och såg kallt på Nyaldi.

"Så kämpa för Nordriket." Med de orden kastade sig illusionen av en varg över Nyaldi, beväpnad med klor och tänder av is med avsikt att döda.

Nyaldi ryggade tillbaka vid henns konungs ord. De klingade med sin misstro, ekade av en besvikelse bara hon hörde. Mot allt sunt förnuft öppnade hon munnen till ett försvar, men innan hon hunnit, fortsatte Han sitt tal. Hon lyssnade, kände hjärtat falla till en kall, mörk plats nere i magen. Hoppet brann dock vidare, för hon hörde hans ord om möjligheter.
"Jag har sett lögner och falskhet,  och det var Ni som räddade mig från deras grepp. Det finns inget jag älskar mer än Dig."
Kämpa.
Gestalten av vrede och is kastade sig över henne, och utan annat alternativ smet hon åt sidan i en desperat manöver och stal all balans från hennes kropp. Hon tumlade runt och hennes vaga tjut åts upp av vinden.
Tillbaka på mage, och sedan ben lät hon skuggornas viskningar agera likt de alarm de var. 
Hur skulle hpn klara av att slåss mot något så stpr som det? Hur skulle hon kunna slåss mot en varelse gjord av konungen själv? 
Skuggorna var värdelösa mot monstret,  och hennes attacker skulle gå som om genom vatten. Det fanns ingen strupe, ingen stor pulsåder. 
Den enda som kunde besega den, var Hielo själv.
Som om slagen av en blixt, kastade hon sig mot kungen. Inte för att attackera, utan bara en kort bit ifrån vände hon kungen ryggen och röt mot vinden.
"Om det är Er vilja. Jag är inte rädd för döden". Hon var försvarslös,  och en stillastående måltavla. Men om det var Kungens vilja att hon skulle möta döden, så litade hon på att Han visste bäst.

Det var egentligen inte en strid som Hielo var ute efter, självklart inte. Det kom aldrig på tal att han på allvar skulle mäta Nyaldis styrka genom att ens låta sina isvålnader slåss mot henne. Hielo var alltför mäktig för att ens en hårt genomtränad, av honom personligen, ungvarg som henne skulle kunna segra. Kanske om några månader, kanske om några år, men inte nu. Nej, här var Hielo var odödlig, likt stormen omkring dem, och i sitt stilla sinne trodde han att även Nyaldi förstod detta. Han antog att hon förstod det. Det var inte det som var poängen med detta, och det hade redan hans ord avslöjat. Det var inte ett test på hennes styrka, utan hur sann hennes dedikation var - om än han redan fått svaret på det från hur sårade hennes ögon varit.
   Nyaldi hade vuxit med skicklighet och styrka, om än alltid överskuggad - ironiskt nog - av sin kamrat Ira på den fronten. Ändå var det med tillfredsställande skicklighet hon girade åt sidan för isvålnadens överfall, om än det berövade hennes hennes balans. Striden var inte Nyaldis styrka. Ändock hade hon undvikit den ursprungliga attacker, vilket uppvisade den smidighet som började byggas upp i hennes sega, unga kropp. Då hon kastade sig mot honom reagerade han inte, satt orörlig i stormen som rasade runt dem. Hon stannade innan attacken fullföljes, vilket var exakt vad han förväntat sig. Nyaldis tro på honom var ren och grundlig, något Hielo inte tog lite nöje i att se. Men faktumet att hon förstod stridens grunder så pass väl att hon attackerade den som skapat vålnaderna och inte dem själva var ett tecken på en taktisk skaphet. Utan att vittna om den belåtenhet hennes val henne så nickade Hielo kort, knappt omärkligt.
   "Dåså" Isvålnaden kastade sig mot henne, en storm av rakbladsvassa isskärvor och kyla som fick hjärtat att stanna. Den slöt över henne, runt henne, redo att slita kött och ben i stycken - och skingrades plötsligt i snöfallet. Ett smalt leende fanns på den vita vargens ansikte.
   "Din styrka har i all sanning växt, Nyaldi, såväl i din kropp som i ditt sinne. Genom Nordriket kommer vi att frambringa potential som du aldrig annars hade funnit." Orden var genuina, om än med fler lager än först kunde anas. Hielo sänkte huvudet mot isen under sig, nästan så att hans svarta nos vidrörde den slitna ytan, och talade i samtalston åt den.
   "Baugur, Archimedes. Kom till borggården." Ut i slottet ekade hans stämma, resonerande genom isen ut till de korridorer, rum och torn som de andra två vargarna säkerligen befann sig i. Sedan satte han sig upp, och väntade lugnt på deras ankomst.

Baugur's puls hade snabbt stigit när han hade hört deras konungs röst eka mellan isväggarna. Baugur, som nu var hög och tonårsgänglig, och med längre tjockare päls som tvingats fram av kylan som skydd mot bitande evig vinter, var knappt igenkännlig från när han först hade kommit till denna plats. Men fortfarande, alltid framför hans ledare, så kände han sig fortfarande som samma valp. Det var ibland svårt att själv komma ihåg att han faktiskt var större och starkare nu. Hans sinne, mentalitet och självsäkerhet behövde fortfarande växa ikapp kroppen och inse att han inte längre kunde räknas som valp. Men när skulle han själv inse detta?

Hielos gestalt tornade upp sig framför honom på borggården, och han gick raskt fram och ställde sig vid honom, redo för tjänst. Baugur skulle nog aldrig sluta känna en viss respektingivande skräck som han alltid kände när han såg Hielo. Han skule nog aldrig att sluta känna sig.. ovärdig. Och samtidigt tacksam över att han var en utvald, någon Hielo hade förbarmat sig över. Rent av räddat.
Han bugade dom hälsning, av ren vana.
"Ni kallade ers höghet."