Ira hade varit på väg flera veckor i sträck nu sedan hennes längre stop kring Numoorislätten. Hon hade egentligen inte haft något där att hämta, men ack hon hade känt att hon hade behövt en längre paus. Hon hade ätit upp sig en aning under den veckan hon stannat där, hämtat ny energi, men det hade inte direkt visat några större underverk på hennes fortfarande ganska utmärglade kropp. Hon hade växt en hel del på höjden dessutom sedan hon lämnat Byomifallet bakom sig. Hon var inte längre lika liten och försvarslös. Hon hade lärt sig jaga med de vapen hon fötts med och klarade sig mer eller mindre nätt och jämnt. Hon var smal, ranglig och tufsig i sin tjocka vinterfäll. Det var trotts allt något som hållit henne vid liv i kylan.

Snön var djup och det hade varit kallt länge. Pulversnön var djupare än att man knappt kunde se Ira irra runt på slätten. Svansen var tjock och fluffig, det ända man kunde skymta då den stog rakt upp och flängde fram och tillbaka, medans Ira skuttade hit och dit efter en fet vinter lämmel. Hon försökte lära sig jaga här uppe på det mer naturliga viset, men hon visste inte riktigt hur man bad sig åt för att lyckas med detta. Hon hade i alla fall skrämt upp den ur sin håla, så hon var mer eller mindre nöjd med att springa runt efter den. Hon tröttnade ganska fort dock och valde att använda sina krafter i stället. Lämmeln tjöt till och blev stel. Varav Ira i nästa sekund flög över den med käftarna och trippade triumferat iväg med den, snabbt och smidigt. Hon gick tillbaka till sin lilla håla hon grävt under ett oväder. Hon lade sig ner utanför i solskenet, kisade med ögonen och var allmänt nöjd för stunden. Hon hade aldrig några extra tankar till att hon absolut var alldeles för liten för att klara sig själv här i världen.

[WOOOP Nya svarar senare som överenskommet ;)]

År. Han hade aldrig varit riktigt fri. Inte på år. Men det förändrades med ens, och anledningen till det var döden. Många hade dött, försvunnit, många av de som Hielo funnit som anledning att stanna och vidhålla saker för. Men det - och dem - var borta, och de osynliga kedjor han villigt fjättrat sig vid hade brutits. Redan innan det hände han övervägt att sträcka dem och vrida dem, för att gå någon annanstans och uppleva något nytt. Sen att ledarposten för Kaiwoods vargar med ens tillfallit honom var närmast irrelevant i sammanhanget, då det alltid varit en självklarhet för Hielo att han aldrig skulle bli The BloodBlooms sanna ledare. Flocken var alltför infuserad av Blossoms krigiska eld för att någon som honom skulle kunna hålla den intakt som den alltid varit. Valet stod mellan förändring eller att lämna den, och för Hielo var valet närmast obefintligt. Han lämnade dem, och han såg sig aldrig om.

Norrut gick han, dit hans kalla själ alltid hört henne. Inga snöstormar fällde honom på knä, ingen köld fick honom att frysa - Han var vintern, och efter de månader som följt sedan han lämnat flocken hade det faktumet blivit alltmer uppenbart. Utan att möta någon - helt efter hans önskan - hade han korsat snöslätten i en storm av snö, och vandrat ända dit bergens tänder klövvinterhimlen. Han hade vandrat uppför sluttningar hala av is och bruten sten, genom raviner och djupfrysta dalar. Vandrat, sökt, njutit. Endast avsaknaden på vargkött att livnära sig på hade stört hans helvetiska idyll av dödlig kyla och storm. Blossom, Frostcut... Namnen på döda försvann mellan bergens klippor och i vindens andetag, begravdes i snö och is, och lämnades att vittra. Det var mycket länge sedan Hielo varit så genuint lycklig som han varit just då, i en djurisk, primitiv extas.

Efter den första perioden av simpel lusta övergick hans tankar i planer, i och med att han upptäckte dalen, en plats alltför perfekt väldold för att vara ett verk av slumpen. Tankar hade uppstått och växt till planer, planer som han nästan omedelbart satte i verket. Han fann ett grottsystem nära ytan, djupfryst med brutna öpnningar till ytan, i vilka han lade sig, likt en ruvande drake i sin kammare. Från sin själs mörkaste djup drog han alla sina uns av krafter för att bygga is mer precis och vacker än något som tidigare skådats, hårdare, klarare och mer perfekt än all annan is i denna värld. I månader låg han där, ibland dagar i sträck, flyttade sig runt i grottgångarna och belade stenen med glassläta isväggar och golv, skapade salar och hålor i bergstunnlarna. Sedan växte isen uppåt, skapade torn som sträckte sig tiotals meter upp i luften och trotsade alla snöstormars kraft. Han lät smala broar löpa mellan spetsiga torn, virvlar i isen dekorera de djupfrysta hallarna, och njöt i sitt hjärta av detta han snabbt började se som sitt livsverk. Det var mer än bara is och sten, det var ett slott, en borg, ett hem. Det var allt det, och mycket mer. För när han sedan, efter månader av arbete, stod i Spegelsalen och betraktade de tunna strålarna av solsken som sipprade in genom sprickan i taket för att belysa en skimrande mörka formationer av den klaraste is, reflekterade i hallens spegelblanka golv. Vad var resten av Numoori motför detta?

Snöslätten var ännu en plats han höll om, på sitt eget, kalla vis, varför han emellanåt återvände dit, nu då verket endast byggdes på efter behov och nya idéer, med en magnifikt dekorerad baskonstruktion klar. Jaktmarkerna var godare här, och Hielo utnyttjade gärna det faktumet för att dräpa så många han kunde och släpa dem tillbaka till det område han krävt som sitt. Vargar hade han inte funnit under natten, men åtskilliga smådjur och ett par älgar, av vilka de senarenämnda han lämnat nära gränsen till bergen, djupfrysta i ett lager av hans is. Nu då solen stigit var det egentligen dags att återvända, men än strövade han några vändor för att finna mer rov, likt den jagande demon han var. Och han fann något intressant i snöns grepp, de svaga doftspåren av varg som drev med vinden. Intressant. Vintervrenen krökte på munnen i ett svagt leende, varpå han vände riktningen mot den olycksalige varg han funnit.

Ira njöt i solskenet, hon hade inte varit så varm och mätt på länge. Det låg nämligen två redan uppsprättade och uppätna lämmlar vid sidan av ingången till hennes lilla tillfälliga lya. Hon var så stolt över sig själv, som klarade sig på egenhand här ute i detta förbaskade snölandskap. Ack hon hade aldrig känt sig mer levande heller. Även om blodet isade när det var som kallast så kunde hon med nöje andas in den kalla luften i sina små lungor och andas ut med ett leende. Hon kanske inte var en isvarg, men hon var Bergsvarg många led bak på farmors sida. Något som mer eller mindre slagit igenom när man såg på Ira. Pälsen var längre, tätare och definitivt tjockare, utmärkt för att klara av kylan. Hon var välsignad. Tankarna började irra runt. Kanske var det, det här hon letat efter? Var det detta som hennes själ längtat efter sedan hon föddes? Varför skulle hon annars styrt sina steg hitåt? Hon undrade. Kanske var detta hennes riktiga hem?

Hon slängde bort tanken i solskenet och började hugga in på sitt nyfällda byte. Det var ångande varmt då hon fick hål på skinnet och hon började tugga i sig de små köttslamsorna som hon fick loss ifrån benen. Det knakade till då och då när hon av misstag tuggat i sig ett av de små benen också. Härligt tuggmotstånd. De små valpkäftarna började likt Ira likna en mer vuxen vargs, kraftigare, starkare. Hon utnyttjade det väl. Kunde knappt vänta tills hon blev ännu större. Trotts det levde hon i nuet för det mesta och dagen handlade om att överleva morgondagen. Det var ingen lätt strid hon hade tagit sig an. Hon var mager, hittade tillräckligt med mat för att hålla sig pigg och kry, men snart skulle även kylan komma till henne. Frågan var om hon skulle hinna lära sig jaga stora byten innan dess, eller om hon skulle halka efter och där med skulle hennes liv rinna ut som sanden i ett timglas.

Solen gick i moln och Ira lät blicken fara ut över området, synade det. Alldeles tyst var det. Hon drog öronen bakåt och fnös kallt. Hon ogillade förändringar. Trotts ödemarken var det aldrig riktigt tyst här ute, det var alltid något litet liv någonstans som förde oväsen. Inte nu. Något hade förändrats i omgivningen och Ira gillade inte tanken. Solen tittade fram igen, men tystnaden fanns kvar. Hon kände en tryckande isig känsla. Hon började svagt skaka. Något varnade henne. Hon hade inte frusit sedan hon kom upp hit, varför gjorde hon det nu? Och i klart solsken? Något var fel och Ira kände det på sig. Kylan kom närmre, gick genom märg och ben. Hon reste sig tyst upp, rörde sig förbi sin lilla lya och längs kullens sida. Något var påväg hitåt. Kylan kröp närmre. Omringade henne. Hon andades ut kall dimma, även om det inte alls var speciellt kallt denna förmiddag. När hon kom upp på kullen föll blicken på något märkligt mäktigt. Lång silkesfin päls, pärlevit. Kylan i hennes kropp försvann, hon hade upptäckt vad det var som bringade kyla. Hon blev varm inom sig igen och tystnaden ersattes med ljuden igen. Hennes krafter hade varnat henne, men varför?

Världen var så tyst omkring honom. Så fullkomligt berövad på gälla vargröster, prasslande löv och annat oljud. Blott ljudet av hans egna tassar mot snön hördes, tillsammans med det mjuka susandet då pudersnön över skaren revs upp av hans virvlande man och svans. Stegen han tog var långa och värdiga, men vann väg snabbare än små vargar kunde springa, så vitt fotspann som han hade. Han tyckte om tystnaden. Endast i den fullkomligaste tystnad kunde man höra hur snön viskade i ens fotsteg, höra hur vintervinden sjöng sina fagra ord om frost i solsken och spiror av is. Vinterns röst var bräcklig, men vackrare än någon dödlig vargs stämma. Till och med den rasande snöstormens dånande röst var närmast extatiskt uppjagande att höra för den som tog sig tid att lyssna. Efter tiden i bergen hade många saker förändrats med Hielo, varav en var den växande uppfattningen om att merparten av Numooris vargar var obegåvade dårar.

Just det var dock inte den enda förändringen som hade skett. Även om många av dem var rent psykiska, och därmed svåra att märka även för någon vän bekant med Hielos vanliga uppförande, så var ett litet antal fysiskt märkbara. Om man träffat Hielo ett antal gånger förut förut och sedan såg honom nu, skulle man säkerligen märka hur förändringarna i hans inre och de senaste månadernas upplevelser satt spår i honom. Kylan hans närvaro bringade var nu mer intensiv än någonsin, vid pälsstråna var den knappt märkbart skiljbar från isen och snön själva. Frosten pärlade sig inte längre på samma sätt i pälsen heller, utan bildade ett flortunt skikt över nästan hela honom, så väl sammansmält med det blå och vita att det endast märktes som ett frostskimmer i skarpt solsken. Den del av hans päls som var blå hade intensifierats i sin färg och likhet till glaciäris, på så vis att den var närmast glödande, genomskinligt blå även i normalt dagsljus. Då han gick i snön svepte snö i hans steg, och utplånade alla gränser mellan var pälsen i hans man slutade och snön tog vid. Men utöver dessa små, men tillsammans märkbara skillnader, så var känslan han utstrålade mest märkbar. Något i hans himmelsblå blick hade intensifierats till en nästan smärtande skärpa, skillnaden var som om ett sedan länge slött svärd med ens slipats. Något i hans hållning vittnade om de stordåd han kunde utföra - sådant han visste att han kunde göra, sådant han redan hade gjort, sådant ingen annan varg kunde göra. Självförtroende skulle någon kanske vilja kalla det, men det ordet var otillräckligt för att beskriva skillnaden. Inte ens en gud hade varit nog för att få denna Hielo att kröka på nacken.

Vintervrenen stannade med ens, och höjde sitt smäckra huvud mot vinden. Raderna av huggtänder blottade för ett ögonblick då doften slog emot honom, nyansrik och talande, lätt att dechiffrera i vinterlandskapet. Ung, mycket ung, med doftstråken av många vargar som fortfarande vagt klängande vid sin bräckliga kropp. Av en flock, men ensam. Mycket ensam. Hielo gav upp ett lätt roat ljud, varpå han åter började gå över den öppna snöslätten, likt en domare mot sitt offer. Valpar var i det mesta ointressanta för honom, åtminstone i mataspekt - Dels var de små i storleken, men de tenderade också att medföra oproportionerliga vedergällningar från släktingar och föräldrar, något de inte var värda. Men de var... underhållande. Svaga och naiva, lättpåverkade på ett sätt den manipulativa Hielo älskade till fullo. Han log en smula vid tanken. Ungefär i samma ögonblick nådde han över den låga ås han vandrat över, och fick med ens syn på den utstickande svarta punkten mot vintersnön, valpdjuret. Med snö virvlande i spåren fortsatte han utan att stanna till för ett ögonblick, med sin himmelsblå rovdjursblick fäst på den lilla.

Ira undrade. Undrade varför denna varg strövade här själv? Kanske kunde hon fråga sig själv samma fråga. Hon var här ensam, mils långt ifrån sin forna flock. De borde säkerligen tro att hon mött ett tidigt öde vid det här laget. För vem kunde förvänta sig att en valp skulle klara sig själv vid så tidig ålder? Ingen. Antagligen så hade det heller inte varit meningen att hon skulle klarat sig. Hon hade haft tur som stannat till vid Numoorislätten. Där hade hon fått i sig ordentligt med mat och samlat energi. Hon hade klarat sig fin fint och nu var hon inte längre lika liten och hjälplös. Hennes krafter hade utvecklats desto mer än hennes fysik och kanske var det inte så det borde vara, men nu var det så.

Hon väntade, men den väldige hanen tog sig närmre snabbare än vad hon först trott. Han var stor, större än förväntat. Mäktig? Självfallet. Han utstrålade styrka, självsäkerhet och styrka. En individ att se upp till. Hon såg en aning av sin morbror och far i denna varg, men denne var äldre, värd att verkligen se på med respekt. Hon lät sina giftgröna ögon möta hanens blick. De bar samma rovdjurslika glans som hanens. Samtidigt som hennes bar en vild och okontrollerbar torn. Hon kunde inte tämja sin vilda själ, men kanske kunde man övertala den. Hon väntade, hanen skulle få säga sin mening först. Det var trotts allt han som styrt sina steg emot henne, inte tvärt om. Dock var hon ytterst nyfiken på vad hanen verkligen hade att säga egentligen. Kanske var han verkligen värd att lyssna till? Kanske inte.

Solskenet skar i hans blick, reflekterad i tusentals isprismor, men inte för ett ögonblick avvek den himmelsblå blicken från sitt byte, från det svarta i den vita snön. Vad bringade skuggan till snöslätten denna dag, denna skärva av liv och ungdom i ett dött land? var det en tillfällighet? En antydan till ett leende lekte på den vita vintervrenens läppar då han med långa steg närmade sig, personifieringen av ödet som vandrade för att möta valpen. Det var länge sedan han hade träffat valpar, varelser som sällan dög till annat än att oroa och förvirra i sinnets lekar, odugliga till föda som de var. Men det intresserade Hielo att finna en så här långt norrut, mitt bland den dödliga kylan och snön i den djupaste midvintern. Ensam och övergiven, där ingen annan fanns att finna utom demoner i snön. Och Hielo.

Blott några meter från valpen stannade han långsamt, tornade upp sig över den med sitt ansikte av så intensivt kallt lugn. Vindarna kom hans långa päls att förenas med den virvlande snön, och suddade ut alla gränser mellan vargen och vinterriket. Han förblev tyst i vad som kunde tyckas som en evighet, i verkligheten blott sekunder, under vilka han minutiöst noggrannt lät sin outgrundliga blick glida över den ynkligt lilla vargen, genomträngande intensivt. den var inte mycket frö världen, mager och bräcklig, en skugga så enkel att dränka i vinterns ljus. Tanken var lockande, men Hielo var inte den att dräpa utan att roa sig först. Vintervrenen knyckte med ens med svansen, så att en virvel av snö revs upp runt hans pärlemorvita ben.

"Det är ovanligt att se en ensam, svag valp vandra i dessa vida vinterriken", konstaterade han plötsligt, med en kylig klang i sin melodiska, mörka röst. Intensivt synade han valpen, mätte dess styrka och reaktion. "Jag funderar om det är av djärvhet eller av dumhet. Troligtvis en blandning utav dem båda." Hielos huggtänder glimtade i en skymt av det svagaste leende.
"I vinterstormen finns fler faror än svält och kyla. Men det kommer du bli varse om, snart nog." Vintervrenen gav upp ett kort, roat ljud, och lutade huvudet blott en smula närmre valpen. "Vad är det du söker, så långt från allt varmt och bräckligt i Numoori?"

Ira väntade, studerade den majestätiska hanen. Ack hon hade inge känsla för skönhet dock så hon såg honom mer eller mindre som vilken varg som helst, förutom det faktum att han utstrålade makt och styrka. Kyla, is, snö som kraft eller vad det nu kunde tänkas vara var också en aning intressant. Hon lät blicken svepas vidare, förbi hanen, bakom denne. Hon ville se till att uppmärksamheten från omgivningen inte glömdes bort. Han kunde säkerligen ha något slags bakhåll. Fast, egentligen inte. Det fanns ingen anledning till detta, så hon lät blicken åter igen fästa sig i isvargens ögon.
- Jaså.
Sa hon bara, han hade inte direkt ställt någon fråga, så något bättre svar än det fick han inte. Vem hade sagt något om att hon var svag? Hon var tillräckligt stark nog för att klara sig själv sedan 6år's ålder. Hon var stolt över sig själv och det var något som lät hennes starka livsglöd att brinna ännu mer. De giftgröna ögonen smalnade av en aning, men hon satt stilla och tyst.
- Troligtvis.
Sa hon som svar och kunde leva med det. Det var många som sagt till henne att hon drevs av djärvhet och mod, till bristningspunkten. En dag skulle det troligtvis bli hennes fall, som de också påstått.

Hon förnekade inte sina brister, hon visste om dem och hon levde med dem. Kanske var det något som låg i släkten. Djärvhet? De flesta i hennes släkte hade trotts allt stått för vad de känner, tycker och tänker. Oavsett vad som stått på spel. Även om det varit deras eget liv. Hon funderade inte mer över saken utan lyssnade till hanens verkliga fråga. Tja, varför ville han veta egentligen? Spelade det någon roll vad hon faktiskt gjorde här?
- Jag sökte platsen min själ drogs till. Snöslätten, tydligen.
Sa hon och såg på honom med sin glödande blick. Hon utstrålade varken kyla eller värme, då hon var mer eller mindre totalt likgiltig. Hennes röst var hård som sten, men med en viss glöd i de ord hon sa. Hon brann för det hon upplevde och gjorde. Även om det kanske inte märktes tydligt för omgivningen.
- Vad gör ni själv här, varg av kyla?
Hon talade med en gnutta respekt i allt hon sade till hanen, mer av realistiskt vettiga själ, men samt även på grund av den uppfostran hon fått tills dess att hon gett sig av från dem. Orden bar en viss klass dessutom, en aning förfinade kanske, som om hon såg sig själv komma från högre börd. Visserligen hade hon alltid sett sig själv viktigare än andra. Hon kom i första hand och så hade det alltid varit.

Trotsig självsäkerhet. Valpens ögon formligen glöd av den hårdhet Hielo hade kommit att förknippa med Kaiwoods djävulsvargar. Men vad han däremot inte fann, då han med sina himmelsblå ögon obducerade valpens själ, var eld. Vintervrenen vred något på huvudet, betraktade valpen likt ett rovdjur som bedömde ett potentiellt byte. Just den jämförelsen hade för övrigt mer likhet med den här situationen än vad den vid första ögonkastet avslöjade. Det var ingen hemlighet att Hielo alltid var ute efter att förverkliga sig själv, och han sökte intet annat än nytta in andras existens. Frågan var vad för nytta en valp hade? Ingen - så vitt Hielo vanligtvis bedömde. Och nu, då han stod där och mätte djupet i den svarta valpens blick, var han egentligen övertygad om att så även var fallet nu. Detta var en valp bland alla andra - Dum och djärv, inkapabel att ta hand om sig själv. Svag. För vad skulle hon kunna göra om Hielo valde att döda henne? Hur skulle hon kunna fly från hans käftar och klor, från ett inferno av is, från själva snöslättens vrede? Hielos leende kröktes lite. Ja, hon var svag. Men det var inte det som var poängen. Poängen var att hon inte sade emot.

Vintervrenen satte sig stillsamt ned i snön, tornade högt upp sig över valpens bräckliga gestalt. Det gick inte att påstå att han var särdeles intresserad av valpen, liksom han var ointresserad av de flesta valpar han mötte. Deras okunskap och simplicitet intresserade honom inte, de var antingen övermodiga eller patetiskt svaga. Att valpen till en del medgav sin svaghet var... roande, på ett sätt Hielo inte riktigt kunde definera. Hennes blick sken samtidigt av självsäkerhetens hårdhet, något som i kombination vittnade av en smula självinsikt, om än så liten. Än mer roande.
Vid valpens kryptiska svar gav Hielo upp ett lågt, roat ljud.

"Det låter som att du talar om ödet", konstaterade han åter, med en klang av kall humor i sin svala stämma. Han fortsatte, som talande om sina tankar "Ödet drog dig till snön, ödet att möta mig, här." Åter hördes ett litet roat ljud från honom. Han vred på huvudet så att ett av hans blå pärlögon syntes skarpare.
"Men som svar på din egen fråga; Jag är här på jakt, i de södra delarna av vad som är mitt rike." Hans leende vidgades en smula, vittnande om den kalla överdramatisering de följande orden innehöll; "Jag är herre över allt land där snön alltid ligger, hit till fjärran norden. På kommandot av min röst reser sig härar av snö och frost, vid min vilja reser sig torn och salar, formade av kallaste is. Jag är Hielo. Vinterns kung, möjligtvis - Eller vad du nu vill kalla det." Vintervrenen skrattade pärlande, med ett stygn av isande järn i sin stämma. Då Han tystnade, leende, såg han intensivt på Ira.
"Eller så är jag blott ett rovdjur i snön, här för att dräpa allt han finner. Vad föredrar du?"

Ira funderade, studerade hanen. Nej hon tvivlade inte på att han bar makt och styrka. Men hon tvivlade på att hanen hade någon aning om vad hon var kapabel till. Fast hon tvivlade på att det kunde vinna henne en strid mot honom, men hon visste att det var det som höll henne vid liv och hade gjort sedan hon lämnat Byomifallet.
- Det tvivlar jag på. Jag sökte snö och kyla för jag hör inte hemma i Byomi. Till skillnad från mina syskon har jag ärvt bergsvargens päls.
Sa hon och burrade upp den en aning för att bara visa vad hon menade. Den var delad i två laget, en tjock under ull och en vacker längre fäll utöver det. Hon lät den sedan lägga sig igen och hon höll fokus på den ståtliga hanen. Tja hans päls var ytterst lång. Jobbigt, råkade han aldrig trampa på den? Hon flinade lite snabbt, men detta försvann ganska snart då främlingen åter igen talade till henne.

Hans rike? Imponerande. Hon lyssnade vidare, med viss nyfikenhet som visade sig endast genom att öronen spetsades rakt fram istället för att vara vikta en aning åt sidorna. Han hade hennes fulla uppmärksamhet. Det mesta av det han sade visste hon redan, men en del gav henne en viss glöd. Namnet. Hielo. Det var ytterst bekant. Som ledarens lilla favorit valp hade hon fått tillgång till stor del av hans kunskap om landet och dess vargar. Hielo var inkluderad.
- Det är med is visste jag redan innan jag visste vem du var. Men, jag trodde du var Beta i TBB, vad hände?
Sa hon likt en fräckvalp kunde. Hon hävde ur sig det mesta, ibland utan att tänka på saken, men hon hade i alla fall undvikit att kalla honom lögnare, för det var trotts allt ett falskt påstående om hon verkligen inte visste. Hon la huvudet lätt på sned, stirrade intensivt på honom.
- Det finns bra mycket bättre byten än jag kan jag lova..
Sa hon och fnissade retsamt till. Hon var väl medveten om hennes giftiga blod, det syntes tydligt om hon så bara öppnade käften. Hennes tunga hade en mörkgrön, turkosfärgad torn och hennes blod bar samma färg. Det var giftigt även i små mängder, även om symtomerna är väldigt olika beroende på hur man påverkas av det och även hur mycket av det man får i sig. Hon väntade med ro på svar från hanen.

Utstuderat lugn klädde vintervrenens vackra ansikte då han lät sin pärlblå blick mäta varenda centimeter av den lilla grås kropp. Mätte hennes styrka, hennes blick, styrkan i hennes själ. Under skorpan av is i hans blick sken en dödlig obeslutsamhet, ett vägande val om valpens öde. Om än hennes död tjänade föga syfte, så fann han inte idén otänkbar. Hon var ändå blott bara en valp, med djärv blick och skarp stämma. Hielo var inte särskilt intresserad av vad hon hade att säga egentligen, då han skarpt tvivlade på att hon i slutänden hade något av värde att ge honom. Kanske skulle hon insistera på sin styrka, kanske vara arogant, kanske naiv och okunnig... Men inte tidsvärd. Det var den sällan. Vintervrenen vred på sitt huvud några grader, det ryckte ett litet leende i hans ena mungipa. Han gav ingen reaktion i gengäld då hon besvarade hans fråga om varför hon var här, han noterade det endast med sparsamt intresse.

Med en knyck lät vintervrenen sin långa svans lägga sig i en vid halvcirkel runt sig. Uppmärksamheten hon ägnade hans ord var... intressant. Hielos blå blick studerade henne metodiskt och genomträngande. Så arrogant, djärv... Ändå slukade hon hans ord. Mycket intressant.
Då valpen med ens gjorde sin insiktsfulla observering om vem han var så djupnade leendet på hans läppar och en glimt av spelad förvåning gled över hans ansikte.
"Åh, så du känner mitt namn, valp?" En road ton hördes skarpt i hans svala röst. Hans ögon smalnade en smula, som tankfullt. "Mitt rykte föregår mig. Förhoppningsvis är informationen inte alltför korrekt." Han gav upp ett kort, farligt roat ljud. "Men vad du säger var förvisso sant, till en inte alltför lång tid sedan. Jag var till och med ledare, innan jag lämnade dem." Åter hördes ett litet skratt.
"O ja, jag lämnade dem, i syfte att skapa något vida större och mäktigare än vad blott en simpel flock kan bli. The Bloodblooms smider i eld, men jag... Jag smider i is." Det sken till i Hielos kalla ögon, en glimt av tyranniskt självförtroende då tankarna på det växande riket av is bland bergens tinnar. Hielo var ingen varg som strävade efter världsdominans eller förverkligande av ideologier. Det enda han sökte var självförverkligande, och det var först nu han insåg med vilka oambitiösa mål han nöjt sig med de senaste åren. Hans makt var gränslös. Riket som bet sina tänder djupt inne i hjärtat av Norden vittnade om det.

Ett ögonblick av tystnad följde. Det var en intensiv tystnad, under vilken Hielos gestalt tornade upp sig mörk mot himlen, glödande av en svärta och maktkänsla aldrig så intensiv som nu. Hans himmelsblå ögon glimtade av intresse då han såg på Ira. Hur långt nådde hans makt? Han hade aldrig tidigare ägnat några tankar på att utöva det han såg som nyvunnet inflytande på någon annan, men nu... Nu funderade han, då valpens öppensint såg på honom med spetsade öron. Så lite och bräcklig, ändå så tankeväckande.
"Vad är ditt namn, valp? Var kommer du ifrån?"

- Så det är du.
Mumlade hon lite för sig själv. Hon hade haft rätt. Hon såg tveksamt på vargen, men denne talade på flitigt. Hon lyssnade med spetsade öron. Det var en intressant glimt som skimrade i hennes giftgröna ögon. Hon la huvudet lätt på sned. Denna varg liknade den som hon mött i höstskogen. Makt. Hon sökte den själv. Kanske kunde hon få mer genom att följa en av dessa stora, mäktiga varelser?
- Jag vet inte vad jag smider i. Smärta?
Sa hon och såg allmänt förvirrad ut. Hennes krafter hade med känslor att göra, båda två egentligen. Även om en av dem var mer psykisk och den andra mer fysisk. Hon såg det inte som något vettigt och hon undrade hur hennes krafter egentligen kunde komma till någon nytta. De var inte speciellt starka, de bara var där.
- Mitt namn är Ira. Dotter av Fiero & Aisu. Jag kommer från Byomifallet.
Sa hon med ens. Och därmed var hennes bakgrund avslöjad. Hon led inte av att vara något från två olika flockar, för de var trotts allt en egen nu. Eller hon var tidigare med i en flock, blandad av personligheter och åsikter. Hon la huvudet på sned, varför undrade han egentligen? Vad var hans vilja med detta.
- Jag tillhör.. Tillhörde flocken Draugai.

Oavbrutet lät Hielo sin blick vila i den bräckliga lilla vargens ögon, så skinande skarpt gröna. Så bekanta. Han log fortfarande lite, på sitt karaktäriskt beräknande, sluga vis, men blott lite. För ett par ögonblick, inte mer än så, dök han djupt in i sina tankar. Till större delen bestod de av funderingar; alternativ för situationen som han övervägde, spekulationer över vad han ville göra med denna valp. Han fann inget nämnvärt intresse av att döda henne, men kanske kunde hennes uppenbara intresse av honom vändas till något? Och under detta glimtade även en annan tanke till, något han inte tänkt på länge, ett fragment av ett minne. Gröna ögon.

Vintervrenen återvände ögonblickligen från sina tankars värld vid valpens svar, och hans leende djupnade roat åt hennes svar. Tyst, som tålmodigt uppmärksamt, lyssnade han, och hans intresse var faktiskt inte fullkomligt spelat. De himmelsblå ögonen smalnade blott en smula vid svaret på vem hon var, och vilka hennes föräldrar var. Så hon hade lämnat sin flock, det var synnerligt intressant, den rätt nyskapade sådana också. Och om än Hielo inte kände dem, så kände han vid vargarna vars namn hon nämnde. Aisu hade varit en av Qu, dotter av en av hans gamla flocks fiender. Fiero... Han var en annan fråga. Allt han visste var att han indirekt var släkt med FrostCut. Hielo betraktade den grå valpen med nyväckt intresse. Många mäktiga släktingar hade hon.

Hielo gav upp ett litet bekräftande ljud, leende han bar var märkbart roat.
"Utan att veta sina vapen är man dömd att vara svag, Ira utan flock", kommenterade han syrligt. Och hon var svag, givetvis, vad annars? Hon var en valp, en ensam valp, som vandrade utan något sant mål eller syfte. Hon saknade vägledning och form; hon saknade tid. Hon var svag. Men det innebar inte nödvändigtvis att hon skulle förbli det. Hielo var tyst för ett par ögonblick, övervägande. Valpen var djärv och dristig på ett välbekant arrogant vis, med blod som bar potential till storhet, och hennes svaghet var troligtvis endast en effekt av hennes ringa ålder.
"Söker du makt, Ira?", frågade han med ens, med en nyfunnen klang av kall auktoritet och allvar i sin röst. Han log inte längre, utan såg intensivt på den bräckliga grå valpen.
"Vill du finna ditt vapen? Vill du finna sann styrka?" Det var inte svårt att tolka meningen under Hielos ord. Det var alltför tydligt att det var precis det han ansåg sig ha; och det han var kapabel att erbjuda.

Hon såg på honom, intensivt med sina ögon. Hon kunde inte ens gissa på vad han tänkte på, men nog såg han så fridfullt filosoferande ut. Fundersam på något sätt, men ändå inte. Han var en svår tolkad själ, men ack så fascinerande. För en liten valp kunde man inte önska sig mycket mer till förebild. Om man valde att gå den vägen. Hon hade den utlagd framför sig, två vägar. En som fortsatte förbi Hielo, hans kyla, hans makt och styrka. Den andra vägen följde han längs med. Hon kunde göra ett val. Ett val att leva ensam eller faktiskt följa någon hon känner är värdig.

- Jag vet vad mitt vapen är, jag vet bara inte vad jag ska kalla det.
Sa hon hon funderade. Smärt vapen. Det lät bara konstigt i hennes öron, men det var väl vad de var. Smärta. Det var vad hon orskade och hennes krafter växte i styrka, varje dag som gick. Samtidigt som de växte mer och mer, märkte hon hur djur höll sig undan henne. Byten, samt andra rovdjur. Det skrämde henne en aning. Kanske inbillade hon sig bara, eller visste dem? Kände de redan av hennes krafter fast hon inte använde dem? Hon visste inte, förstod inte.

Hanen ställde en intressant fråga. Eller Hielo gjorde det. Hon skulle få vänja sig vid att tilltala han vid hans namn. Det var sällan hon gjorde det med någon längre. Hon kände inte någon direkt. Endast familjen, en liten del av flocken, men sedan tog hennes kontakter slut. Även om hon hade mött några intressanta vargar på vägen. Hon nickade några sekunder efter han ställt sin fråga. Ja nog sökte hon makt. Det var det som fått henne att lämna Byomi. Lämnat sina syskon, sina föräldrar. Hon kunde inte ens tänka på hur länge hon varit borta nu. Hans andra fråga intresserade henne ännu mer och hon svarade tydligt och med respekt.
- Ja det vill jag.

Världen hade förändrats. Inte bara i den enkla bemärkelsen att den förändrades med att tiden gick - vargar som dör och föds, berg som nöts av tidens tand - utan i mer aspekter än så. Jorden var stum under hans tassar, luften smakade strävt, de höga trädkronornas vaggande i vinden skrek i hans öron. Nyanserna av ljus och mörker hade förändrats. Han hade insett det i samma ögonblick som han förstod att Blossom var död, och gamla, skavande kedjor hade brutits. Han hade följt med förändringen, vandrat norrut, skapat det rike han var ämnad att skapa. Trodde han.

Hielo betraktade den grå valpen med en genomborrande intensitet; Såg svaghet, såg potential, såg hennes gröna ögon. Han hade skapat ett rike, men det var tomt, ihåligt. Det insåg han nu, då han talade med andra för första gången på månader. Men det var inte för intet. Han hade skapat en form, han hade lagt grunden, och nu var ögonblicket att börja forma det han var ämnad att skapa, det han alltid varit ämnad för. Och Ira... Ira var början. Den första stenen.

"Följ med mig, Ira", sade han plötsligt i en kall, avgörande stämma, med tydlig betoning på -mig-. Det var viktigast. Hon måste förstå att det var han som var hennes enda möjlighet att uppnå sann storhet; Något som var sant, så vitt han anbelagade. Det var länge sedan han tröttnat på krigen mellan gott och ont, alla dessa vargar tyngda av principer, lojalitet och hämndkänslor. Världen förändrades. Gott och ont smälte in i varandra, och det var dags att någon visade Numoori detta.
"Följ med mig, och jag ska visa dig vägen till den makt som ingen annan i Numoori förstår."

Kall och samlad iakttog han Ira, likt en domare inför sitt offer.
"Men det är inte simpelt. Det handlar inte om att dräpa och slåss utan om något djupare. Det handlar om makt som inte vittrar då din kropp sviker dig, makt som varar för evigt. Jag ger dig en chans, och om du accepterar finns ingen återvändo. Vill du veta villkoren?"

Hielo såg på den grönögda valpen. Världen hade förändrats. Det var bara rätt att han förändrades med den.

Ira var tyst, studerade den präkfulla vargen. Det var något med denne som tilltalade henne. Men hon förstod ganska snart att det endast var makten som lös genom hans annars så kalla siluett. Hon funderade, lyssnade och lät sedan tystnaden mellan orden sluka henne hel. Hon ville veta vad själen sade henne. Hon ville veta vart tassarna ville föra henne. Hon lyssnade till sitt inre. Vad kändes rätt och vad kändes fel? Hanen bröt tystnaden och öronen blev med på spänn. Hon la huvudet lätt på sned. Såg allmänt uttryckslös ut. Inga känslor, inget som kunde avslöja vad hon ville, tänkte eller tyckte om saken. Det var många tankar som virvlade genom den lilla valpens huvud. Den taniga lilla kroppen rös till, om det var av kyla eller orden som lämnade hanens käftar var väldigt svårt att avgöra.

- Jag vill veta villkoren.
Sa hon sedan, med en kylig stämma. Rakt på sak. Hon var trotts allt valp. Men det fanns något där. Något som lockade henne. Makt som inte beskrevs som makt på samma sätt som andra försökte beskriva den som. Han hade något större att erbjuda och hon kände på sig att hon ville vara en del av detta. Det kände hon på sig, för i stunden som hon sagt att hon ville veta villkoren så skrek hela hennes själ av lycka. Hon tog val hon egentligen inte borde. Inte i denna åldern, men har man ett kall så har man. Det fanns inget bättre än att veta vart man ska gå, eller vad man ska göra. Att verkligen veta. Det fanns ingen återvändo om hon tog detta valet. Men det spelade henne ingen roll. Hon skulle leva för evigt. Nej, hennes namn skulle eka i Numoori för evigt.

Var det möjligt? Fann det en chans att denna av ögonblicket födda impuls kunde bära det frö hans sanna livsverk kunde växa utifrån? han hade byggt sitt ihåliga rike och förstod att det behövde fyllas, och det var endast när han såg in i denna behärskade lilla valps skarpa, gröna ögon som han fann vad det var hans sökte. Akolyter, soldater, tjänare. Individer vars värld endast bestod av den makt Hielo gav dem, i den mån han ville ge. Ihålig, ensidig makt. Det var Hielo som skulle gynnas av detta. Inte Ira.

Då valpen med skrikande uppenbart intresse svarade, så dök ett litet, smalt leende upp på hans läppar, utan att rubba den kalla, allvarliga blicken. Hon var disciplinerad, uppmärksam och - vad viktigast var - lätt att fånga med ord. Vad mer kunde han vara än belåten med händelseutvecklingarna?

Vintervrenen knyckte något med sin svans och de himmelsblå ögonen smalnade av något då han spände blicken i Ira. Hotande allvar sipprade ur varje centimeter av hans väldiga vitblå kropp. Han var hennes frälsning i jakt på storhet, och det skulle hon vara varse om. Hans röst var kall och klar då han började tala, en sång av sanning i de vita snövidderna.

"Lyd mig. Ifrågasätt mig inte. Det ligger i din natur, liksom i alla andras, att tveka och tvivla, men vet att på denna väg finns ingen plats för osäkerhet. Endast genom att lyda mina ord kan du nå sann makt. Endast genom att lyda mig kan du nå sann styrka. Många kommer att ljuga för dig, för sin egen eller din välgång. De kompromissar, de tvekar, de låter sig hindras av sina svagheter. Deras styrka är svag och ihålig, den vittrar och försvinner. Lyssnar du på dem kommer du att förbli svag, fångad i spel om falsk makt." Han gjorde ett ögonblicks paus. "Förstår du, Ira utan flock?"

"Jag vet detta för att jag har sett det. Jag har sett hur de spelar sina kort om ondska och godhet, hur de kämpar och känner för förgängliga ting. De har inga ambitioner, inga tankar på att rista sina namn i evigheten. Kyoko, Nevada, Weed, Blossom... Deras makt är ihålig. VAR ihålig. De dog. Deras namn försvinner i vinden. Jag vet det för att jag slagits med och mot dem. Jag vet det som ingen annan vet." Hielos ögon glimtade kallt, av stål och minnen, av sanningen orden dröp av. Han behövde inte ljuga för att manipulera henne. Den vridna sanningen var mycket mer effektiv.

Hielo gjorde en kort paus, iakttog Ira kritiskt och kallt. Sedan lutade han sig långsamt fram, med sin man likt en gloria av pärlemor runt sitt vackra ansikte. Blott decimeter från Ira talade han igen, lågt och avgörande.
"Följ mig, Ira utan flock. Lyd mig, och jag ska ge dig en plats i ett rike ingen i denna världs historia någonsin skådat. Nu eller aldrig. Ingen återvändo."

Ira var tyst, väntade på svaret. Villkoren. Egentligen behövde hon inga villkor. Hon hade i princip redan bestämt sig. Och vad hade hon att förlora? Ingenting, precis ingenting. Det var underligt. Hur hans ord fängslade henne så. Likt morbror var detta en varg som var född med talets underligga gåva. Han visste precis hur man skulle placera orden för att få den reaktion man ville ha. Hon avundades dem, då det mesta ur hennes mun lät antingen väldigt uppfostrat eller väldigt ouppfostrat. Det berodde helt enkelt vilket humör hon var på. Lyda order. Det lät inte svårt längre. Detta var inte hennes far eller mor. Som tidigare hade bestämt över henne, nej detta var något helt annat. Eller var det? På något sätt var det rätt svårt att fastna i de banorna. Att det inte alls var någon skillnad.

- Jag förstår.
Sa hon med mörk stämma. Hon förstod precis vad han sa, men hon förstod inte alls undermeningen han hade över det hela. Tyvärr var hon bara valpen, en aning för naiv för sitt eget bästa. Hon hade glömt att stora ord inte var att lita på om du inte känner individen först. Ira kände inte Hielo, men hon hade trotts detta fallit för hans ord. Korkat. Men kanske skulle hon vinna något på detta ändå. Kanske skulle hon lära sig allt en valp skulle behöva veta. På allvar. Nu eller aldrig. Hon gav ett svagt flin till sin underliga kompanjon. Som förövrigt såg en aning annorlunda ut i hennes ögon, ack det var inte på utseende hon dömde de som hade makt. Och tur var väl det. Hon var stilla, stirrade tillbaka in i de blå ögonen och rubbades inte en ända centimeter av hans intensiva blick. Tystnaden tjocknade kring dem, låg tung i luften efter hans avslutade mening innan hon tillslut valde att bryta den.
- Jag följer dig Hielo.

Ärligt talat så hade Hielo aldrig varit särdeles förtjust i valpar. Allt som oftast bestod hans intresse för andra vargar endast av förhoppningar att kunna äta dem eller förhoppningar att kunna utnyttja dem. Valpar lämpade sig sällan till någon av dessa alternativ. De var inte goda eller mättande, och drog bara med sig mer problem än de var värda med de arga föräldrarna i hasorna. De var för unga och okunniga för att besitta någon makt och vara användbara att manipulera, det enda Hielos stundvis funnit att de dugit till var någon kvarts simpelt nöje i att skrämma och förvirra dem. Värdelösa var vad de var. Det enda de hade var - emellanåt - potential. Potentialen att bli mäktiga, bli kraftfulla, bli användbara.
Det Hielo aldrig tidigare tänkt på var att den potentialen kunde nyttjas redan nu, att den kunde investeras i och formas. Det var en vild chans han tog, kanske var även denna valp oduglig för hans syften, men han hade aldrig tidigare prövat möjligheten att forma och manipulera någon så ung och oformad. Vintervrenen vred lite på huvudet, såg ingående på den grå valpen. Potential, det hade hon. Så mycket kunde han avgöra - så lojt hon följde en främlings direktiv och så vass hennes blick var. Hon hade en hel del potential, under hans vingar. Frågan var om hon kunde utvecklas såsom han hoppades, bli vad han ville att hon skulle bli.

Hielos leende djupnade då Ira i ett ögonblick av intensiv tyngd accepterade hans villkor, varpå det falnade bort till endast en antydan av leende på de smala läpparna. Han rätade på sin resliga gestalt, stor och himmelskt vit mot den stålgrå himlen.
"Då så." Han uttalade de enkla orden med en klang av avgörande, dödligt allvar. En kall sekund av tystnad följde innan han med åter började tala, likt en domare inför den fällde. "I utbyte mot din totala lydnad, lojalitet och underkastelse skall jag visa dig vägen till sann makt, Ira av Nordens rike. Visar du dig oduglig eller bryter dessa villkor blir följderna obarmhärtliga, för ingen nåd finns längs denna väg. Jag ger sig ett hem och ett syfte, och jag är din herre."
Ira köpslog med döden, och guldet hon sökte var sand. Det var dock inte ett fullkomligt ensidigt avtal, så vitt Hielo bedömde. Hon skulle få precis det han lovade henne. Det var endast formen hon kanske inte till fullo förstod just nu.

Hielo ställde sig med ens upp, och vände bort blicken från Ira för första gången sen de möttes. Hans smäckra huvud vändes norrut, bortåt, mot den gäckande ryggraden av berg som skymtades i fjärran. Leendet krökte hans mungipor.
"Följ mig nu, Ira. Jag ska visa dig ditt nya hem, Riket bland bergen. Vi har långt att gå."

Kyla. Bister, bitande kyla som klöste hennes skin och fick ögonen att tåras. Trots den uppburrade fällen, mörk och ganska tät, så gjorde den ynka för att få benen att sluta skaka. Det var under inga omständigheter som den svarta, unga valpen hörde hemma i snön; de vita oändliga landskap fylla med under hon ännu ej skådat. Vackert, olidligt vackert.
Nyaldi mindes snön från slätten hon växt upp på, men de lilla var ej att jämföra med de drivor hon vandrat över i jakt på den förebild som tidigare vandrat genom hennes hem.
Ira.
Skuggan dold under hennes darrande kropp väste lågmält. Sällan var det den uttryckte sig på ett sådant sätt att andra kunde höra den; den föredrog den mentala kopplingen som var unik för en varg och dess skugga. Varför den väste visste Nyaldi inte riktigt, men hon ignorerade dess irritation och lät istället benen föra henne vidare. Skuggans mutter föll till tystnad, och den svepte längst marken i jakt på skydd mot det ljusa.
En hög dyna reste sig framför henne, en mur av snö. I ett par ögonblick blickade hon upp mot krönet, förundrad. Så hög. Var det ens möjligt att ta sig upp?
hon grävde klorna ner i packad snö, och hävde sig framåt med allt mer växande vana. Innan första steget på snöslätten, hade hon trott den vara blott plan och evig, likt en spegelblank sjö. Dock var det genom den hårda vägen hon lärt sig att så var icke fallet.
Skuggans motsvarighet till fnitter överrumplade henne mitt i ett steg; fick fotfästet att glida och en plötslig känsla av att något ryckts bort att falla över henne. Ett par meter ned gled hon från krönet innan klor åter fann fäste.
Skuggan låg kvar den hon lämnat den, bara steg från det krön hon sökt att övervinna.
Fel. Fel. Fel. Att kroppen darrade och att allt kändes bländande vitt hade inget med kylan och snön att göra.
Vart Ira tagit vägen - det var en bra stund sedan hon antingen funnit spår eller sett tiken - var inte längre en prioritet. Att andas var inte längre en prioritet.
Fel fel fel fel.
För Nyaldi kändes den tillfälliga avsaknaden på sugga som en evighet. En evighet av fel, och tomhet, och utsatthet som hon inte var van vid. Trots ensamhet, och hunger, så fanns ändå ett ljus hon alltid kunde se - känna.
Sju sekunder tog det henne att kravla upp de meter hon glidit ned, och först när hon darrande återförenats med skuggan återgick tiden till sitt normala tillstånd.
Hon andades ut.
Vad vid alla gudars vrede hade hänt? Aldrig tidigare hade det hänt att hon och skuggan.. delat på sig på ett sådant sätt. Hur var det ens möjligt?
Under henne spann den mörka fläcken förnöjt.
Som om det varit målet hela tiden.

Ira tänkte igenom det hela. Ingen återvändo. Ingen väg tillbaka. Hon såg tillbaka, mot Kaiwood, Numoorislätten. Men hennes blick fångade inte upp något av det. Hon vände ganska snabbt tillbaka blicken emot den storslagna hanen. Det var en deal. Hennes lydnad till honom i utbyte med makt. Hon visste inte om han skulle hålla det han lovade, men hon fick helt enkelt lita på honom. Han var här med hennes herre. Hon funderade tillbaka, såg Fiero, Aisu, Iwaku och syskonen framför sig. Hon log svagt, på ett varmt sätt och viskade adjö så tyst som möjligt. Sedan såg hon på hanen igen. Väntade in hans ord. Som sagt, total lydnad. Långt att gå brydde henne inte för fem öre. Nej det hade hon gjort sedan dagen hon gav sig av. Hon tappade nästan andan när hon tänkte efter hur lång tid det egentligen hade gått. Hon hade vandrat från Byomifallet. Nu var hon här. Snöslätten.
- Ira av Nordens rike.
Sa hon bara med låg torn. Ja herregud vad bra det klingade i öronen och hon började trippa efter med valpsteg efter hanen. För han var nog mer en femgånger så stor som henne. Herregud. Hon önskade också växa mycket. Fast om hon bråddes på sin fars gener var det inte en omöjlighet att hon skulle växa sig stor och ståtlig. Inte som vargen framför henne, men hon skulle absolut inte förbli liten resten av livet i alla fall. Hon stegade vidare men började känna sig en aning obekväm. Mörka känslor sköljde över henne och sedan kunde hon nästan slå vad om att hon hörde ett svagt elakt fnitter. Något liknande.
- Vänta lite.
Sa hon och stannade. Hon såg sig om, men blicken fastnade inte någonstans. Känslan försvann dock inte. Det där mörka. Hon stod stilla, kände efter och andades. Sedan kom något som hon kände igen. En speciellt känsla. Hon flinade till och spetsade nog öronen, försökte åter igen finna det mål hon sökte. Hon lät nästan glad när hon utropade;
- Nyaldi är här!

Utan att kasta någon vidare blick på Ira började Hielo gå. Norrut, hemåt; mot bergskedjan i vilken en dal doldes, en dal omgärdad av vassa tänder av sten. Dalen i vilken det fanns en karg skog, en tjärn, bergiga sluttningar, och ett slott av is på en trasig bergskulle. Platsen han kallade för Nordriket, platsen han skulle föra Ira till. Dit var hans blick vänd då han med långa, långsamt värdiga steg rörde sig, mot den fjärran dalen dold för allas ögon utom hans. Snart skulle den för första gången betraktas av någon annan än honom. Ira. Hon hade inte vilken ära han skänkte henne. I utbyte för den här äran skulle hon ge honom allt hon hade. Hielo hyste inga tvivel om det. Om hon misslyckades med att visa sig tillräcklig, så skulle han kräva hennes liv i ersättning. Bytet var rättvist.

Knappt en minut av tyst vandring fortlöpte, innan Hielo med ens noterade något i snön. Inte med blicken, den var stadigt riktad norrut, men genom de viskningar snön bar med sig, vibrationer och störningar som avslöjade främlingens närvaro. Det var just denna förmåga som gav Hielo möjligheten att veta att Ira ännu följde honom. Snön sjöng under hennes tassar för vart steg hon tog, och det var endast Hielo hörde melodin. Han stannade dock inte omedelbart vid denna upptäckt, utan klippte något med sina tofsprydda öron, saktade knappt märkbart in på stegen, och lyssnade för att avgöra främlingens exakta position. Tanken avbröts dock av en röst, en bräcklig valpröst, som tanklöst sade åt honom, hennes så kallade herre, att vänta.

Hielo stannade omedelbart, och vände blicken mot Ira. Den var dock inte uppmärksam på hennes ord, frågande eller sökande, utan mörk som vattnet i en tjärn. Det var dags att börja forma henne. Lära henne. Få henne att förstå att hans makt var oändlig. Ett morrande steg mellan hans tänder, bara nätt och jämnt synliga mellan de svarta läpparna, så djupt resonerande i hans väldigt bröstkorg att marken tycktes skälva under de båda.
"Tilltala mig med respekt, Ira", sade han med ett ytterst lågt tonfall. Den himmelsblå blicken grävde sig in i hennes. "Utan den fundamentala grunden kommer du aldrig nå den disciplin som krävs för att bli mäktig. Jag är din herre. Visa att du förstår det. Visa att du är mer än en ynklig valp." Han såg på henne i ytterligare två, oändligt långa sekunder, under vilka han inpräntade vikten av dessa ord.
"Jag kommer endast säga det en enda gång, Ira."

Vintervrenen vände bort blicken från sin grå akolyt, och såg ut över snölandskapet. Snöns sång viskade till honom, vibrerade under hans tassar, avslöjade närvaron av en liten skepnad. En valp.
"Kom fram." Det var det enda han sa, men djupet i den röst hans enorma skepnad gav fick dessa korta ord att bära långt över den böljande snön, kall och dödlig. Hans blå blick var riktad åt det håll han uteslutit att främlingen måste befinna sig vid.
Det var ett spel, givetvis, ett spel för Ira. Han var hennes kung, och visade han det inte nu skulle hon aldrig förstå det.

Den kyliga vinden bet sig fast i hennes steppvargsfäll och slet så hårt den bara kunde. Hon kände den ila genom banmärgen, och hon hörde skuggan under sig sucka medlidande.
Trots det att tiden återgått till det normala, dröjde hon i sin separata bubbla för ytterligare ögonblick innan även hjärtrytm och sinnesnärvaro återställdes.
Ljudet av röster drog henne mot verkligheten som hon närmast drömt sig bort från. Röster.
Sällskap.
Den tidigare paniken var som bortglömd. Istället skyndade hon sig upp för brynet och upp över kanten. Skuggan följde hennes steg, plikttroget och flinande på ett sådant sätt bara skuggor kunde.
På krönets topp stannade hon, andan i halsen efter den intensiva ansträngningen. Att springa var en av de saker hon var som skapt för; lätt slank kropp trots det att den var rundad av valpfett, ben som var långa och enkla att koordinera och en bred fyllig bringa för att rymma allt mer växande lungor. Hon hade steppvargens atletiska byggnad, ämnat för sprint och korta jakter på blixtrande byten.
Men snön var inte hennes vän. Den var jobbig att röra sig antingen genom eller ovanpå. Inget grepp eller grepp allt för djupt ned. Kylan var inte heller lätt att arbeta med; när den slank ned som flytande kåda i halsen och kröp så tätt inpå skinnet att hon inte längre orkade darra.
Men allt var som glömt, där hon stod och blickade ut över var den nya utsikten erbjöd. Andetagen hängde frusna i luften, rit svävande rök som långsamt fördes bort av vinden.
"Ira!" ropade hon när hennes gröna ögon fann den unga valpen. Den fånigt mycket större gestalten såg hon först senare, men i hennes sinnen var hannen inte helt registrerad. Bara ett väsen som hennes enkelspåriga sinne inte kunde uppfatta helt och hållet. Hon hade den tendensen att bara kunna fokusera på en sak åt gången; allt annat hamnade i skym undan, dolt i dunkel tills det att hennes uppmärksamhet åter vändes likt en strålkastare.

Ira hade sett förbi sin dumhet. Lätt att vara efterklok och hon väntade sig ganska snabbt en fet utskällning. Ett misstag hon inte skulle göra om. Och mycket riktigt, hon hade haft rätt och ganska snart hörde hon den enorma hanens stämma i nacken. Kändes det som i alla fall. Hon förblev tyst. Lyssnade. Hon kände sig besviken, på sig själv. Hon kände att hon redan från start förlorat. Hon kände sig hemsk som gjort honom besviken över henne. Hon nickade tydligt, visade att hon förstått det han sade.
- Ja sir.
Sa hon som ren vana. Något Iwaku präntat in i deras hjärnor. Det räckte inte med att nicka, han ville ha svar på tal. Så det blev en vana nu när hon respekterade denna hane så mycket. Hon förstod mycket väl och beslöt sig en gång för alla att lämna sina valpiga beteenden bakom sig. Även om hon redan sedan födseln haft brist på dessa förmågor. Hon såg ganska snart Nyaldi's siluette träda fram och komma närmre. Hon utropade Ira's namn och Ira log svagt och svepte med svansen för att vänligt välkomna sin vän?