Snart hade gräset vuxit sig längre under hennes tassar. Luften som omgivit honan på Numoorislätten var inte den samma nu. Den var fuktig, tung och svår att andas i. Likt grässtrån på natten hade Björks päls fångat fukt efter att ha vandrat länge i regnskogen.
Runt henne fanns det träd som inte var lika några träd hon någonsin sett. Honan uppfattade ljud hon aldrig hört förut. De var nästan öronbedövande. De gav henne huvudvärk. Hon försökte koncentrera, fokusera, på de nya detaljerna men de främmande sångerna gjorde bara att allt blev suddigt framför henne. Det var som hon inte kunde hjälpa att försöka fokusera på allt samtidigt. Honan suckade högt för sig själv samtidigt som hon stannade upp, slutade rotera runt, som hon hade gjort för att försöka lokalisera ljuden. Så fort hon stannat upp kände hon hur hon blev mindre snurrig, lugnare. Det skulle ta ett tag tills Björk skulle vänja sig vid all symfoni runt henne, men hon skulle i alla fall klara av det.

När hon kände hur hennes förvirrade hjärta slutat bulta så hårt av all stress hon upplevt efter att ha varit så... ofokuserad och frustrerad, så fortsatte hon galoppera bland det höga gräset.
I vanliga fall skulle honan valt att hoppa bland träden så att hon förblev oupptäckbar. Men just idag, just då, var det meningen att hon skulle bli sedd, av en främling vid namn Shady. Så lydde i alla fall instruktionerna som hon fått av Blair.

Honan stannade till uppe på ett fallet träd bara för att sätta sig ned. Här skulle hon vänta, tills skuggorna hittade henne.

Det var en vanlig dag. En vanlig het, fuktig och kvav dag som ändå efter år i skogen tvingade en att forcera ner luften i lungorna. Egentligen skulle denna enkla handling, att andas, itne varit så beydligt mycket svårare om hon inte haft sitt personliga helvete över sig, runt sig. I sig. Demonen hånflinade, hon visste det. Kände det mer än vad hon såg det. Vartenda sekund sen hon vaknat hade den påmint henne om hur tung luften var omkring henne. Förgiftade hennes sinne med tankarna på hur liten hon var. Tvingade henne att se den svarta hane som hon så innerligt avskydde. Storleks skillnaden var slående, och det var den demonen fokuserade sin energi på att förstora, överdriva.
Hon morrade tyst men tvingade undan tankarna, tvingade undan demonen i ett hörn av hennes medvetande, det tärde på krafterna men det blev åtminstone lugnare, och det retade den ännu svaga demonen, som inte riktigt lyckats ta över henne än.

Något nöjdare drog hon ner den tunga luften i lungorna med märkbar enkelhet. Hon kände hur pulsen, som slagit hårt av ilska och stress när demonen plågat henne, sakta lugna ner sig och hur hettan som låg i kroppen sakta försvann. Hon tog ännu ett djupt lugnande andetag och öppnade sedan de sluta ögonen, sökte snabbt av området såväl med blicken som i sinnet genom skuggorna. Det närmsta området var tomt och hon nickade för sig själv. Bra.

När det sista av ilskan och stressen lämnat den smidiga kroppen satte hon benen i rörelse och fortsatte patrullera reviret, men nu i den tystnad hon var van med, den tystnad om egentligen aldrig var riktigt fullbordad, då de väsande rösterna alltid ekade i hennes huvud, och att skogen aldrig skulle bli tyst. Men skogen var en del av hennes vardag och de ljud som förut varit öronbedövande var nu bara välkomna, speciellt när de ersatte demonens röst.
Men lugnet bröts enkelt av en individ som klev innanför hennes skuggors radie, bara för att sätta sig på en fallen stam precis utanför revirets gränser.
Direkt doldes hon. Den dunkla skogens skuggor närmast henne höjdes närmast omärkligt ifrån marken och dolde henne bakom dem. Hon var dold, osynlig för de utan skarpsyn, men fortfarande fullt synlig. Hade någon sett henne framföra tricket skulle de kunna se henne otydligt, men fortfarande kunna urskilja henne. Men för dem som inte var medveten om vad hon gjort skulle hon smälta in i skuggorna.

Väl förberedd började hon åter röra sig, i riktning mot främlingen. Ljudlöst och vant smög hon över marken, funderade snabbt om hon skulle istället förflytta sig till träden, men slog bort tanken då hennes klättrande ännu inte var på topp, hon behövde öva mer.
Väl när hon kunde se främlingens ryggtävla mellan stammarna så stannade hon upp, funderade på hur hon skulle fortskrida, och log sedan.
Skuggorna runt den främmande honan reste sig ifrån marken, lyfte sig i sina fysiska former och bildade vargar, en illusion hon tränat mycket på för att klara, det var avsevärt svårare än att göra skuggspjut eller bollar och mycket svåra att kontrollera, gång på gång tappade hon litet av greppet om dem och de fladdrade hotfullt till innan hon åter lyckades få dem i fast form.
Skuggvargarna befann sig framför honan, som en distraktion medan Shady smög sig fram bakom henne. Deras svansar, som fladdrade och nästintill löstes upp innan de återtog formen, var hotfullt höjda bakom dem. Tre vargar stod där, och Shady ansträngde sig hårt för att få dem att sakta ta några steg närmre honan innan de stannade i samma sekund som Shady gjorde det. Bara någon meter ifrån honan väntade hon på någonsorts reaktion.
[Sorry för relativt segt svar, blev litet koas med en vän som nu är ganska bra uppklarat, hoppas jag. Men iaf Shady är där nuu :'3]

Hon kände den, en annan varelses närhet. Hon var inte säker på det, det var svårt att veta om det var en annan varelse osm kommit för att iakta henne eller om det bara var fåglarna som var överväldigade. Säker eller inte, blicken fördes över trädens stammar och de långa grässtråna, letandes efter åskådarens gestalt. Var det Shady som kommit nu?
Hur mycket honan än koncentrerat sig, hur många gånger blicken letat, hittade hon inte. Honan fick nöja sig, otillfredsställd, men känslan av en brinnande blick och den paranoida tanken av att ljuden gjort henne sinnessjuk.

Men sen så fick hon ett bevis på att förståndet fortfarande var med henne och inte gått vilse bland träden; en lukt. En främmande lukt men ändå en lukt hon kände igen. Lukten av varg, en annan individ. Någon fanns här, och den iaktog henne. Honan satt lugnt stilla och tänkte låta denna varg få presentera sig först. Hon ville inte verka nervös och på så sätt få den andra vargen att också bli misstänksam. Skulle kunnat resultera i att hon, av reflex, blev offensiv. Något hon skulle vilja undvika nu då honan försökte ge ett bra intryckt på den nya flocken. Dock kunde Björk inte motstå frestelsen att klippa lite på öronen och leta efter ljud som kunde avslöja vargens position, samtidigt som hon lät blicken diskret röra sig uppåt mot grenarna, bara ifall att hon skulle behöva fly.

Så fort skuggorna runt henne reste på sig och fick liv ställde sig honan upp och fick det att se lugnt ut. Skuggor och magier skrämde henne inte, men att det fanns någon nära henne som hon inte kunde se gjorde henne något obekväm och nervös. Det brukade vara tvärtom för henne, det brukade vara Björk som spionerade på den andra.

Skuggorna närmade sig henne. Honans öron började röra sig bakåt, vinklas bakåt mot nacken. Hon stod dock fortfarande stilla och tittade ogillande på skuggorna. De började komma för nära. Bortsett från allt det, verkade hon en aning lugn.
"Visa dig." Sa hon. Hennes ton var lugn men bestämd och man kunde ana att situationen inte var hennes favorit.

Den flytande blicken låg på honan då hon reste sig, även om det vid en första blick såg lungt ut, så såg hennes intenvisa blick, som lärt sig ta ut små Detaljer i beteede, att rörelsen var litet för snabb och instinktiv för att vara helt lugn. Kanske inte rädlsa, men viss förvåning, kanske osäkerhet på vad hon kunde och inte kunde se. Ljudlöt förflyttade sig Shady i sidled, så att hon såg en större del av honan och för att lättare kunna läsa hennes kroppsspråk.
Shady hade bestämt sig för att testa denna främling, för ännu  hade hon inte korsat reviret, och av någon anledning hade hon valt att sätta sig där och invänta någon, så hon kunde åtminstone ta reda på vem och varför tiken var här. Men först skulle hon testa henne.
Med vilje lät hon tassen bryta av en kvist, bara för att smidigt och snabbt byta ställe att stå på, så att hon inte längre var vid ljudet. I samma stund hade skuggvargarna lösts upp nästan som i en mörk dimma för att sedan falla ner till marken och återgå som en del av skogens skuggor.
Tiken hade talat, men Shady hade valt att inte lyssna.
Men medan Tiken såg bort klev hon fram ur skuggorna, precis där hennes skuggvargar stått innan. För den som inte visste vart hon varit skulle det te sig som hon klev ut ifrån tomma intet.
"Säg mig, känner du dig lugnare nu när du kan se mig?"
Hennes intensiva brinnande blick låg låst i honans ansikte och hennes röst var låg, mjuk men förrädisk.

Skuggorna försvann, löstes upp, samtidigt som hon hörde en gren brytas. Snabbt, instinktivt, flyttande hon blicken till det ställe ljudet kom ifrån, men hon kunde inte se någon, eller något för den delen. Honan klippte ännu en gång med öronen, men kunde inte höra något annat än fåglarna runt omkring henne, och hennes hjärtslag.

"Säg mig, känner du dig lugnare nu när du kan se mig?" Honan flyttade snabbt blicken till individen som pratade. Främlingens blick brände i Björks ansikte och rösten var liksom alla andras helt meninglös att lyssna på då hon inte kunde förstå ett dugg utav den. Det ända hon förstod var orden.
Trots att främlingen frågat henne något stirrade björk bara, något lugnare, på honan i tystnad. Individen hade inte valt att svara på Björks fråga, varför skulle Björk svara på hennes?
Med en kall blick rörde sig Björks ögon över honans svarta kropp. Hon såg ut att vara en av skuggorna själv.

"Säg mig, vet du var jag kan hitta en Shady?" Honan härmande den andras sätt på att prata en aning, för att visa att om främlingen själv inte tänkt ge Björk någon information så tänkte Björk inte ge henne något. Och det var framför allt viktigare för Björk att hitta denna Shady än att prata med en främling som, med mening eller inte, gjort henne obekväm.

Tiken svarade inte, utan såg på henne med ett uttrycklöst ansikte. Inte ett sådant som talade om att hon inte tänkte avslöja sig, utan mer som om tiken inte visste om att hon inte visade uttryck för känslor. Men i blicken på den andre låg någon sorts trots. En tyst trots som låg dold bakom ett lugn. Hon hade inte reagerat på Shadys tonfall, inte ens med en blinkning, inte heller hade hon svarat, och hon gissade att detvar därifrån hon kunde tyda trotsen.
Den andres blick vandrade över hennes egna kropp och hon stod stilla utan att röra så mycket som en ansiktsmuskel. Tiken inför henne skrämde henne inte, det var det inte mycket som gjorde.
Det fanns dock mer saker som gav henne obehag, som demonen som i denna stund låg undantryckt i hennes sinne. Likt en fästing som satt sig på ett ställe där man inte riktigt kom åt att få bort dem.

Shady kom tillbaka till verkligheten då hyndan framför henne ställde en fråga och direkt spändes blicken i den andre. Raggen reste sig sakta, även om hon gissade att främlingen inte skulle förstå vad det menades. Skuggorna om henne dansade upp ifrån marken och fladdrade bakom och omkring henne likt en svart eld.
"Vem är det som söker henne?" Hennes svans stod dominant upp bakom henne och frågan rullades hotfullt ut bakom sammanpressade käkar.

Håret på främlingens kropp reste sig, liksom honans svans. Björk klippte med öronen. Inget annat hände. Inget skulle hända. Inte med Björks sociala kunskaper i alla fall. Främlingen såg fortfarande likadan ut för Björk som hon hade gjort när Björk sett henne för första gången.
"Vem är det som söker henne?"
"Jag." Sa hon simpelt. Mer tänkte hon inte avslöja, inte förrän hon kunde försäkra sig på att honan var denna Shady. Hon ville inte att någon annan skulle få informationen som Blair gav henne. Om den gjorde det, skulle hon garanterat inte få vara med i flocken. Visserligen var hennes brist på sociala kunskaper tydlig, men honan var inte dum. Hon visste att förstöra för flocken innan hon ens gått med var dåligt.

Shady var en individ som hade en kort stubin och väldigt litet tålamod. Hon kunde snabbt tappa humöret på idioti och korta svar, speciellt när de kom ifrån vuxna individer. Valpar kunde hon ha längre tålamod med, men det överskuggades oftast av hennes okunskap om de små liven och de hårda krav hon stället på de felsta, efter den grund hon själv fick tidigt i livet. Så när det tvefärgade honan framför henne svarade med ett kort 'Ja' Så fnös hon bara hårt, och tänkte ge upp på henne, vilket i detta fall var att eliminera hotet.
Tiken framför henne visste uppenbarligen hennes namn och var respektlös nog att strunta i hennes frågor och försöka spela dum. Eler så var hon väl kanske så dum? Så korkad att hon ärligt trodde på det svar hon gett. Trodde att det skuller räcka.
"Du har en chans, hynda" hon använde det nedlåtande ordet med medvetenhet och rösten var skarp, inte för att försöka tynga mer på nå ord, hennes kroppsspråk och tonart var en automatisk reflex, en instinktiv handling för att förmedla en känsla.
"För bete dig så här något mer och det är dina sista ord du talar" Ännu avslöjade hon inte vem hon var. Inte så länge hon inte visste hyndans avsikter. Vem som skickat henne.
"Du ska tala om för mig vem som skickade dig, för tror du att du skulle kunna vandra in så nära ett revir, sätta dig nonchalant ner och vänta på att Shady skulle hitta dig, och sedan inte avge dina avsikter för att tala med denna?" hon fnös igen. Frågan var retorisk, men samtidigt inte. Den hjärndöda tiken framför henne hade information hon inte borde ha, och så vitt Shady visste så kunde det lika väl varit Devils som skickat henne, även om hon lätt tvivlade på att de skulle skicka någon annan att göra deras skitgöra.

"Du har en chans, hynda." Började främlingen. Björk förblev orörlig och lugn.
"För att bete dig så här något mer och det är dina sista ord du talar" Björk var fortfarande lugn och visade inga känslor. Det var för att hon inte hade några känslor, och ingeting att vara rädd för i hennes ögon. Det var också så att honans ord lät falska och dumma i honans nonchalanta öron. Men det sa hon ingenting om. Honan kunde inte finna någon anledning varför hon skulle berätta hennes tankar för främlingen, just nu.
Du ska tala om för mig vem som skickade dig, för tror du att du skulle kunna vandra in så nära ett revir, sätta dig nonchalant ner och vänta på att Shady skulle hitta dig, och sedan inte avge dina avsikter för att tala med denna? Björk sa inget. Främlingens ord var smarta, intelligenta, till skillnad från dess tidigare ord. Nu var det svårare att ifrågasätta den mörka honan, samt kalla henne för dum. Trots det, tvekade Björk, fortfarande mån om att inte förstöra för flocken. Men han berättade för främlingen i alla fall, mot sin vilja.
"En varg vid namn Blair skickade hit mig." Började Björk lugnt, samtidigt som de pupillösa ögonen tittade in i den andra honans ögon.
"Bege dig mot Kawazatri. Leta efter en mörk hona vid namn Shady. Säg att Blair skickat dig och att du ämnar att bli ännu en skugga." Björk upprepade hanens ord.
"Det var hans instruktioner."

Tiken stod lugnt -trotsigt?- och mötte hennes blick. Attribut Shady tog in och vägde, för det fans trots allt en chans att hyndan inför henne sökte henne av en anledning som skulle gynna dem. Flocken behövde mer, av allt, och om det visade sig att denna lilla honan kunde vara en del av det så behövde Shady något att gå på. 
Tiken talade, svarade något motvilligt och Shady höjde ena ögonbrynet innan de båda mötte och skapade ett fundersamt uttryck.
Blair. Hon lade huvudet på sned. Hon hade lätt börjat tvivla på ynglingen. På hans lojalitet. Hon hade hört mycket ifrån Valerie, och det mesta var inte bra. Men att han jobbade för flocken än bevisades med denna hona, som Shady nu kunde värdera. Det som först setts som idioti kunde nu översättas som en fördel. 
Tikens brist på kroppsspråk var en fördel i deras jobb, men nackdelen vara att hon heller inte verkade kunna tyda kroppsspråk heller, vilket var en nödvändinghet.
Hon lade blicken på den andre igen.
"Jag är Shady, ledare över flocken Occultos och den skugga du har sökt" hon såg på honan, försökte hitta minsta tillstymmelse av uttryck på sina ord. Hon skulle itne kunna avgöra ifall hon var värdig på denna korta tiden.
Hon fick följa med till flocken, under övervakning av Valerie, och när Blair kom tillbaka skulle han få sitt nästa jobb.
"Följ mig" meningen var kort och konsis, och hon gick rakt förbi honan åt det håll hon från början kommit ifrån, tillbaka mot reviret.
Tiken hade fortfarande bara en Chans, den började när Blair återvände.
[Avslutar du? :3]

"Jag är Shady, ledare över flocken Occultos och den skugga du har sökt." Björk nickade åt honan, men behöll fortfarande sin raka hållning och tittade rakt in i den andras ögon. Det var en attityd som kanske visade på dominans men det var något med hennes blick som var lugnt, liksom hennes röst. Det var för lugn och mjukt för att kunna vara dominans inblandat. Förutom det, hade honan inget att vara dominant över, itne med hennes lilla storlek och muskelmassa.

"Följ mig." Björk nickade ännu en gång åt honans ord. Björk sa inget mer än så, det behövde hon inte göra. Liksom Björk var honan tyst också efter det, och visade henne vägen. Björk följde efter, utan att riktigt veta vad hon gick in i. Det enda Björk visste var att detta var hennes kall.

(Avslutat! :D)