Akira tar ett extra långt kliv över en trädrot och fortsätter sedan framåt med försiktiga steg. Bakom honom hör han systern följa i hans steg. Han är tacksam att hon är med honom. Hon är hans bästa vän. Utan henne skulle allt det här vara för stort och läskigt. De har tagit sig till Kaiwood. Det är här som Kali berättade att TBB håller till. Akira har bestämt sig för att försöka bli medlem i den flocken. Där kan han få hjälp att träna upp mina energier. Hela skogen är full av färgglada strömmar som sveper hit och dit i snirkliga men behagliga och harmoniska rörelser. Den unga hanen har alltid sett världen på ett speciellt sätt. Syskonen har aldrig förstått det. Syskonen är inte här. Ingen är här. Bara Sora. Akira vet inte vad han skulle göra utan henne. Hela livet har han känt sig mer lik henne än någon av de andra. Hanen kastar en blick bak på systern. Hon är fortfarande där. Han riktar blicken framåt igen och fortsätter gå. De har märkt av revirmarkeringar och håller sig borta därifrån. De liksom rör sig parallellt med det. Förhoppningsvis möter de på någon annan varg nu. Eller ska de försöka kalla till sig uppmärksamhet? Det kanske är bättre att göra sig hörd men det kanske tas som en inbjudan till bråk? Hur han än tänker på saken så kommer han inte på någon bra lösning. Det är lila bra att bara fortsätta. Om någon upptäcker dem så får de förklara då. Om de får chansen. Akira har ingen aning om hur sådant här går till. I Trinity fick de vara lära sig att försvara sig själva. De fick lära sig att slåss defensivt. Deras sociala skills med utomstående är lika med noll. Att agera offensivt har de fått lära sig själva. Tillsammans Och på egen tass. Sora har förstått allvaret. De andra syskonen inte så mycket. De svalde med hull och hår allt det mor sa till dem.

Efter att ha gått ett bra tag till. Med några få pauser för att dricka vatten i någon bäck och för att uträtta sina behov bakom någon buske så stannat Akira upp. Fryser mitt i steget. Han höjer huvudet och öronen vippar framåt på huvudet. Först kände han förändringen i energiflödet. Sedan kunde han även börja urskilja två växande prickar komma mot dem mellan träden. De är upptäckta. Han kan inte hindra raggen som sakta reser sig längst med nacken och ryggraden ner till svansen. Men han lyckas hålla sig lugn även om hjärtat börjar slå hårdare i bröstet. Han kastar en snabb blick på Sora. Sedan fäster han den blodröda blicken på de två främlingarna som närmar sig.

[PAX TILL EMMSA]

Paimonia hade känt sig konstig ett bra tag nu. Riktigt vad det var kunde hon inte bestämma, men en orolig känsla spred sig genom kroppen. Såret sedan bettet från den odöda hade läkt ihop, men fortfarande bultade och brände det på platsen där tänderna hade genomborrat hennes hud. 
Men hon kunde inte visa det. Speciellt inte nu, när hon av nån anledning hade blivit tilldelad att följa med Pondus. De skulle göra allting tillsammans, åtminstone som han hade tolkat det, och hon började bli less på hans eviga tjatande och det där hysteriska skrattet han slängde ur sig då och då. Men att visa någon svaghet åt honom, det kunde hon inte tänka sig. Nej, hon tänkte inte vara den svagaste länken i flocken. Aldrig.

Så när de återigen hade gett sig av på patrullering bet hon ihop, och tvingade sig själv att lyssna till hans meningslösa pladder, trots att hon helst hade lagt sig under ett träd och njutit av lite ensamhet och tystnad.
Och när hon kunde ana två främmande sinnen som verkade närma sig deras revir, som faktiskt hade korsat gränsen en bit, så kom det som ett välkommet avbrott. Irriterat hyssjade hon Pondus, och förklarade att om han inte höll käft nu skulle han väl skrämma bort de två främlingarna innan de hann ta reda på vad deras ärende var här. Pondus lyssnade till Pai, men det retsamma flinet låg alltjämt kvar i hans ansikte. Han älskade verkligen att irritera henne. Hon var sååå lättretad!

Tillsammans tog de två vargarna sig framåt. Efter en bir vek Pondus av snett åt höger på Paimonias kommando, samtidigt som hon själv fortsatte rakt framåt. Och mycket snart kunde hon känna vittringen av de två. 
"Ni är ute på farliga marker."
Orden var varnande innan hon steg fram mellan trädens skuggor, och visade sig för de två ljusa vargarna. Den som gick i täten, en hane, verkade ha ett väldigt bestämt sinne, medan tiken som följde verkade vara mer av en följeslagare som inte riktigt visste vad de gjorde här. Hon var vekare, den saken var helt klar.
En svag känsla av förvåning svepte över henne när hon såg de två ungvargarna. De var båda bekanta på något vis, men honan... Hon bar exakt samma markeringar som... Kunde det vara?

Aosora som hade följt Akira troget stannade till när den bruna varginnan med de snirkliga linjerna trädde fram mellan skuggorna. Osäkert sneglade hon mot sin bror. Kanske de skulle kunna fly ifall det behövdes. Huvudet kastades aningen åt sidan, som för att kontrollera bästa flyktvägen, men döm om förvåningen när en mörk gestalt med orange bröstkorg trädde fram bland de grova stammarna. 
"Ni har trätt in på ett revir som ni inte hör hemma på." Den mörka hanen hade ett oroväckande flin i ansiktet och Aosora kände hur en kall kåre kröp efter hennes ryggrad när hon såg mot honom. "Vad har ni för ärende här?"
Aosora tog ett steg närmare sin bror, och under tystnad inväntade hon Akiras nästa steg. Det var han som hade lett dem hit, det var han som skulle få reda upp det här också. 


[Kort sammanfattning - Pai och Pondus möter dem från två håll. Pondus har inre mörker som kraft, därav de olustiga känslorna Sora får av att se på honom.]

Han kunde enkelt läsa främlingarna strategi att dela upp sig och möta dem från två håll. Inget Akira emot. Han kan hålla koll på dem båda i alla fall. De befinner sig trots allt på farlig mark. Som den bruna främmande tiken så fint uttrycker det. Någonstans när de vandrat hade de korsat gränsen till reviret. Akira hade blivit otålig. Att hålla sig utanför reviret hade kanske gjort att de alltid upptäckts. Det här var smartaste strategin mot att göra sig hörd.

Akira har den mjukt glödande blodröda blicken fästs på den bruna tiken medan ett öra är vinklat bakåt mot den ännu ansiktslösa andra främlingen. En obehagskänsla kryper längst med ryggraden och den andres energier är mycket mörkare än den bruna tikens. Akira vrider på huvudet när Sora går lite närmare honom. Den blodröda främlingen fästs på en stund på den andra främlingen. Mest för att försäkra sig om att det är en varg.

För säkerhets skull låter Akira ett förlamande gift rinna till. Han är trots allt inte själv ute för att skada någon. Även om de två främlingarna skulle visa sig vilja slita huvudet av dem. Akira knycker på nacken innan han möter den bruna tiken blick igen. Hon verkar vara den mer bestämmande rollen av de två.

”Mitt namn är Akira. Det här är min syster Sora. Vi mötte på honan Kali för ett tag sedan och jag fick veta om Kaiwood-flocken från henne”. Börjar Akira förklara. Hittills verkar det gå som han hoppats. Möta på vargar från TBB. Han vet inte om Kali berättat någonting om dem men det spelar ingen roll. De är inte här för att få en gratisbiljett i alla fall. Akira vill visa att han har något som TBB kan ha nytta av. Och han skulle väldigt gärna vilja lära av Kali själv. Han har högtflygande drömmar. Får han inte chansen här så finns det andra vägar att vandra. Men det är den här chansen han vill ha. För honom OCH Sora.

”Jag… Vi”. Han ger Sora en snabb blick innan han fortsätter.
”Är här för att vi vill vis att vi är beredda att viga våra liv åt flocken TBB. Om vi kan få den chansen”. Akira tystnar. Mer kan han inte göra just nu. Nu är det bara att vänta och se vad han får för svar. Det är här och nu som spelar någon roll. Inte vart de kommer ifrån. Inte vem deras föräldrar är. Akira har informationen från Chayan färskt i minnet. Det är inte enbart för att bli stark och förhoppningsvis vinna makt som han söker sig till TBB. Det är inte enbart därför som han dragit med Sora hela den här vägen.

"Hah!"
Paimonia kan inte hindra det korta skrattet att slinka ur strupen, samtidigt som Pondus fnissar hysteriskt i bakgrunden. Den unge hanen, Akira som han presenterade sig som, talade så bestämt. Som om han trodde att det bara var att valsa in här och ta för sig, som att han förväntade sig att TBB skulle välkomna dem med öppna armar bara de dök upp.
Nej, så lätt var det inte.
Paimonia fokuserade sin kraft och rotade kort igenom bilderna som korsade Akiras huvud. Och jo, mycket riktigt, där i hans vaga tankar kunde hon skymta en bild av sin mor. De två verkade ha mött Kali.
"Ni ska inte tro att ni på något vis är välkomna här, än mindre att ni mot all förmodan kanske platsar i TBB."
Blicken sökte sig åter mot honan, Sora som Akira sagt var hans syster. Hon försökte förnimma den andres tankar, men Sora var blank. Där fanns ingenting. Förbryllat rynkade Paimonia smått på nosen. En snabb blick kastades åt Pondus, och han mötte hennes ögonkast. Ser du honans tecken... Den mörka hanen nickade stillsamt till svar. Ja, de hade båda noterat likheten mellan denna Sora och deras ledare.
"Och för övrigt... vad förväntar ni er att jag skulle kunna göra åt saken? Jag har ingen befogenhet att bara kunna ta med mig vargar till mitt hem, hur som helst."
Fortfarande dröjde sig blicken kvar vid Sora, trots att det var tydligt att hon talade åt Akira. Honan verkade inte ha mycket att säga.

Aosora tog ännu ett steg närmare Akira, medan hon sneglade på den mörka hanen som stod en bit ifrån henne. Det minspel denne uppvisade var hotfullt, trots det breda flinet. Och hon började ifrågasätta ifall Akira verkligen visste vad de gjorde när de hade gett sig iväg på denna färd.
Fortfarande sade hon ingenting. Hon lät brodern sköta talet, det var trots allt en gåva han hade, mycket mer än henne själv.

Hade han förväntat sig annat än ett skratt i ansiktet? Nej, inte direkt. Han släpper inte den bruna tiken med blicken och har ett uttryck som vill säga: Är du klar nu? i anletet. Akira står tyst när den bruna tiken talar. Han hade inte förväntat sig andra ord formas av hennes läppar. Han hade inte förväntat sig ett varmt välkomnande. Båda öronen vinklas framåt på hans huvud. Han känner ändå av den andra vargens energier. Men Akira kommer inte hit helt ovetande om någonting.

Han känner Sora trycka sig närmare honom. Han förstår hennes oro. Han delar den till viss del. Men i den här situationen ser han inget att förlora. Så många gånger har han repeterat Chayan's ord i sitt huvud.
"Vi har inte förväntat oss något varmt välkomnande. Vi vill som alla andra bevisa att vi har vad som krävs". Svarar Akira. Han börjar lugnt. Han förstår att han förmodligen väldigt lite talar för Sora's räkning men han har dragit med henne hela vägen hit. Även om han inte förklarat allt för henne så har hon ändå följt honom. Och han vill ge henne belöning för mödan. Bevisa att han inte bara gett henne tomma ord och löften.

"Våran far är Shiva. Ledare av TBB". Akira håller blicken fäst på den bruna tiken. Hennes tecken påminner lite om den där Kali. Deras energier verkar relativt lika med. Öronen klipper till på den vita hanens huvud. Ett snett flin leker i mungipan.
"Vi önskar få chansen att tala med Shiva. Han lät våran mor leva när han hade chans att döda henne. Jag tror han gärna skulle vilja veta om att vi existerar". Det är en vild chansning. Men om det kan leda dem dit Akira önskar så är det värt det.
"Ni skulle göra oss alla en stor tjänst om ni ville varse Shiva. Dotter av Kali". Akira borrar in den blodröda blicken i den unga bruna tiken. Akira struntar blankt i om det skulle visa sig att Shiva inte vill ha något med dem att göra. Det skulle räcka att bara få en skymt av honom. Om han sedan önskar dem döda så får de ta det då. Akira tänker i vilket fall inte låta Sora komma till skada. Skulle deras avrättning beordras så tänker Akira ta så många med sig som möjligt. Han drar tillbaka det förlamande giftet. Det sticker lätt i tungan. Han byter ut giftet. Han är redo. Vad som än händer. Han sneglar på systern vid sin sida. Önskar för en liten stund att han varnat henne från början och bett henne fly om något skulle hända. Chayan's ord ekar i den unga hanens huvud. Det kommer gro inom dig, valp, men det är inget du kommer styra över. Bli inte snärjd.
Akira hade svarat: Låt det gro.

Den unga hanens ord kändes som en käftsmäll, och trots att Paimonia försökte behålla sitt stela ansiktsuttryck kunde man ana en skymt av förvåning i hennes drag. Även om det nästan hade varit något som kunnat anas, så var det något helt annat när orden väl kastades i ansiktet på henne.
Shivas avkommor.
Blicken kastades mot Pondus som hade tappat det dumma flinet och nu bara stod och stirrade dumt på de två ljusa vargarna som hade vandrat in i deras skog.
"Och varför skulle jag tro er?"
Hon spände åter blicken i den unge hanen, samtidigt som Pondus drog sig in bland skuggorna. Sök upp Shiva. Tanken hade nått den mörka hanen innan Paimonia hade talat, och denne var redan på väg. Även om dessa två kanske inte var mer än fördömda lögnare kunde Pai inte ta en sådan risk. Hon kunde inte köra ut dem, inte efter det påståendet. Inte utan att först höra vad deras ledare hade att säga om saken.
Blicken sökte sig mot den unga honan, och Paimonia var irriterad över att hon inte kunde läsa någonting från denna. Det var hon som bar Shivas tecken, det var hon som var den intressanta. Hanen talade alldeles för mycket.
"Och även om det nu skulle vara sanningen... Vad får er att tro att Shiva ens skulle vilja veta av er? Antagligen har han lämnat er av en anledning."
Hon flinade elakt gentemot de två unga vargarna. 


Det var inte bara Pai som hade upplevt orden som en käftsmäll, utan även den unga Aosora, som dragits med det utan att egentligen veta varför, hade ryckt till vid orden som Akira kastade ur sig. Vad var detta för trams? Deras far var Lihai. Och även om Akira tidigare hade uttryckt konstiga tankar kring detta hade Sora alltid avfärdat dem. Trott att det bara var Akiras vilda fantasi. Men nu...
Hon kunde inte hindra sig själv då hon tog ett steg ifrån honom, och blicken stirrade dumt gentemot brodern. Hon hade helt tappat fokus på den mörka hanen, och känslorna som spred sig i hennes kropp var verkligt förvirrade. Hon visste inte vad hon skulle känna, så det slutade med att hon bara stod där och stirrade på Akira.
Fortfarande kom inte ett ljud över hennes läppar.

Akiras mod sänks inte det minsta av den bruna honans ord. Men han känner hur systern tar avstånd till honom. Det om något smärtar honom. Lite ångrar han att han inte berättat hela sanningen för Sora. Men han gillade samtidigt tanken på att överraska henne. Chocka henne lite. Kanske ge henne ett uppvaknande av något slag. Själv har han haft sina misstankar länge. Chayan bekräftade dem. Inte ens mor kunde ljuga för honom efter det. Sora hade inte trott honom tidigare. Nej det bästa var att helt enkelt bevisa det för henne. Även om det skulle sluta med att de blir jagade ut ur Kaiwood.

”Du behöver inte tro mig. Det är inte dig jag är här för. Jag och min syster är avkommor av två kraftfulla blodslinjer från TBB. I våra ådror rinner blodet från både BloodBlossom och Nisha. Kanske det inte betyder något för dig. Men det är möjligt att det gör det för Shiva”.
Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar den svarta nosen i en lite utdragen rörelse. Därefter tippar den unga hanen huvudet lätt på sne. Han känner när den andra vargen avlägsnar sig och den där underliga känslan försvinner. Det var underligt. Om han får chansen skulle han vilja ta reda på vad det var.
Akira har så länge han kan minnas velat veta källan till sin kraft. Källan till energin. Få svar på var han fått den ifrån och lära sig att bemästra den. Svaret finns här i Kaiwood. I TBB. Han skulle göra vad som helst för det. Än en gång irriteras han över att han fortfarande är inget mer än en dum liten valp. Men mycket har ändrats på sistone. Så mycket har hänt och nog har han vuxit och blivit starkare. Men det är fortfarande så mycket som fattas.

Akira släpper den bruna tiken men blicken och vänder lite på huvudet och ser på Sora.
”Jag tänkte berätta men utan några bevis skulle du ändå inte trott mig. Chayan berättade det för mig. Och när jag frågade mor igen så sa hon att det är så”. Han hoppas Sora inte är allt för sur på honom. Att hon kan fortsätta lita på honom och följa honom hädanefter. Han behöver henne. Han är bara inte så bra på att uttrycka det.

Paimonia kunde inte låta bli att förundras över historien som den unga hanen kom med, och hur hon önskade att hon hade kunnat läsa tankarna hos honan när denne reagerade som hon gjorde. Hon kunde klart se att hanen var väldigt fäst vid denna syster, och hon hade gärna velat veta vad systern tyckte om det hela. Men honan verkade ha någon försvarsmekanism som gjorde henne omöjlig att läsa av. För Paimonia fick ingenting, bara tomrum fanns där hon vanligtvis skulle ha känt den andres sinne.
"Nåväl," sade hon med en spydig röst samtidigt som hon satte sig ned. "Oavsett om det stämmer eller inte, är det inte min sak att avgöra." Hon hade velat avgöra det. Hon hade velat köra iväg dem, och ge hanen en ordentlig omgång med tanke på den där dryga attityden. Men tänk om de verkligen var Shivas ättlingar... Hon vågade inte ta ett sådant beslut. Hon hade inte haft en aning om att de här valparna ens existerade, och att då ta ställning till frågan kom inte på tal. 
Det här var inte hennes sak.
"Jag hoppas ni har tålamod. Ni kan få vänta ett tag, om Shiva ens väljer att dyka upp."


Sora såg mot sin bror som kom med en löjlig ursäkt. Till viss del kanske hon kunde förstå honom, men ändå... Han hade gått bakom ryggen på henne, dragit med henne hit och faktiskt utsatt henne för fara - de andra vargarna verkade inte särskilt vänligt inställda. 
Och hon hade velat skrika och brotta ner honom till marken, bara för att visa all den ilska och all den besvikelse som fanns inom henne. Men hon kunde inte, inte nu. Det var för mycket annat som var i rörelse omkring dem, saker som Sora kände var alldeles utom hennes kontroll, och det gjorde henne orolig. Så istället för att ge utlopp åt alla de rebelliska känslorna som slog inom henne så sade hon bara en kort mening åt sin älskade bror.
"Vi får prata senare."
Om de nu alls skulle bli något senare. Det verkade då inte finnas några garantier för att de skulle ta sig levande ur detta.


När den svarta vargen kom rusandes kunde Shiva inte låta bli att förvånat se på Pondus. Tungan hände ur hans mun och andetagen var tunga. Shiva som stillsamt hade vilat kring lyorna välkomnade detta avbrott, då dagen varit allt för lugn. Vad det än var som Pondus hade på hjärtat verkade det viktigt.
"Chefen!" Den mörka hanen flämtade fram ordet, och Shiva kunde inte låta bli att himla med ögonen. "Ungvargar... reviret... tala... med... dig."
Den svartvita ledaren lade huvudet på sned. "Tala med mig? Och varför skulle jag vilja tala med dem?" Han skrattade till, road över tanken.
Pondus drog frustande efter andan. Han kunde inte minnas då han senast sprungit så fort. Men det här var... otroliga nyheter! Han hade inte direkt kunnat ta det lugnt.
"De säger... att ni... är deras far."
Shiva stelnade till vid orden. Leendet suddades ut och ett svagt hummande kom ur hans strupe. Vad är detta var, lurendrejeri eller ej, så var han tvungen att undersöka saken. Han hade, trots allt, haft en del älskarinnor genom åren. Kanske han även hade en del avkommor i landet? Tanken var exalterande, och han reste sig från sin sittande position.
"Stanna här. Vila." Han lade kort en tass på Pondus rygg, innan han åter satte ned den på marken. Den mörka hanen var helt slut. "Jag ska se vad jag kan göra åt saken."
Pondus satte sig ned på marken med en duns samtidigt som han höjde ena frambenet och pekade söderut. "Ditåt. Pai är med dem och väntar."
Shiva nickade och gav sig sedan av.
Kvar på marken satt Pondus, försökte kontrollera sina andetag. När hjärtslagen hade lugnat sig lite såg han sig runt. Blicken fastande vid Javelin och Usha, och en bit bort kunde han även se några av Kalis avkommor. Ett brett flin spred sig över hans läppar. Här skulle skvallras!

Det verkar som att han fått sin vilja igenom. Sen andra vargen som hade varit med den bruna honan hade sprungit iväg. Antagligen för att berätta för Shiva. Akira hoppas det i alla fall. Han hoppas inte att det kommer komma en hel armé av vargar för att jaga bort dem. Han har inte styrkan att ta sig än så många ännu.
Akira sveper till med svansen. Han har under vandringen hit samlat på sig massor med energi. Han är i alla fall inte obeväpnad. Han passar på att undersöka den bruna tiken energier. Hon är rätt intressant ändå. Hon verkar besitta mentala energier. Precis som Lihai. Förmodligen en tankeläsare? Då har hon nog redan rotat igenom hans huvud och sett bilder på att Akira tallar sant hela den här stunden. Kanske är det därför hon är så sur. Akira skulle gärna vilja veta varför. Det roar honom.

Akira ser på Sora igen. Såklart är hon att på honom. Besviken. Han kan känna den återhållsamma energierna som hon brottas med att dämpa. Inte rätt stund för att ge honom en snyting nu. Han ska låta henne få utlopp för allt senare. Han är skyldig henne det. Han nickar kort.

Därefter spetsar Akira öronen och höjer huvudet. Han ser in i skogen. Det är en enorm energi som närmar sig. Inte samma som den där lakejen som lämnade dem förut. Detta är något helt annat. Så likt honom själv. Det går en kåre av både ångest och välbehag längst med ryggraden. Han är på väg. Han är snart här. Snart får de se sin far.

Medan de tre unga vargarna i tystnad lät tiden flyta förbi medan de väntade på den storslagne ledaren rörde sig Shiva alltjämt mot dem. Bråttom hade han inte, men inte heller fanns det något annat att prioritera just nu. Så i lugn trav rörde han benen framåt, medan de mäktiga träden svepte förbi kring hans sidor. 
Hur vida dessa ynglingar som Pondus hade talat om var den äkta varan eller inte var ingenting som Shiva lade tankarna på. Även om idén om att det faktiskt var hans avkommor var spännande, valde han att skjuta de tankarna åt sidan. Det var ingenting som han kunde spekulera i, för det skulle inte leda honom någon vart. Det enda han kunde göra var det han gjorde precis nu. Gå dit och själv se vad det handlade om. 
Gå dit och ta tag i saken.
Ett leende bredde ut sig på hans läppar då han noterade deras energier som brann där bland skogens annars lugna rytm av energiflöden. Pai var inte främmande, den gräsliga lilla tankeläsaren. De andra två däremot... Inga han kände vid namn. Ändå var deras energier så hemskt vackra och tilltalande, nästan som om han kände dem.

Och när den tvefärgade hanen skred ut från skuggorna och uppenbarade sig för de tre var det som en äkta kung. Det dunkla ljuset bland trädens stammar glimmade i hans mörka ögon och hållningen var inget annat än majestätisk. Och när tassarna så stannade, var det nästan som om tiden stannade med dem. Blicken granskade de två ljusa vargarna. Det var otroligt.
Likheten fanns där hos dem båda, men just honan, hennes tecken... Det var inget tvivel om saken. Shiva hade aldrig sett någon annan bära samma markeringar, det var hans kännetecken, och de som bar dem borde logiskt sett vara hans ättlingar.
Men inte en min om detta syntes i hans ansikte.
"Så," sade han med en allvarsam min och en djup stämma, "jag fick höra att vi hade besökare som vägrat ge sig av innan de fått tala med mig. Så jag uppmanar er att tala, och jag hoppas verkligen för eran skull att era ord är värt min tid."
Ja, bara deras slående likhet säkrade inte de två ungvargarna. Det gällde att välja orden väl. Shiva gillade inte att vara den som sprang efter andra, som det nu hade blivit.


När Shiva så anlände kände Pai ett lugn krypa genom kroppen. Hon var inte längre den ansvariga, inte kring detta åtminstone. Och även om ledaren inte ens gav henne en blick kunde hon inte ana något missnöje hos honom. Och det var skönt. Det betydde åtminstone att hon inte hade gjort bort sig helt.
Troget satt hon kvar på sin plats, väntandes, medan Shiva talade åt de två unga. Pai kunde inte låta bli att le åt ledarens ord. Hade hon riktigt tur skulle han väl tappa tålamodet och de skulle tillsammans kunde leka med de två främlingarna. Det hade var ett perfekt avslut.


Aosora kunde inte slita blicken från den stora hanen som trädde fram mellan träden. Att se hur den majestätiska varelsen uppenbarade sig, endast för att se ned på dem, det var något trollbindande med det hela. Aldrig förr i sitt liv hade Aosora sett en sådan varg, och aldrig förr hade hon varit lika skräckslagen. Det kändes som att den äldre skulle kunna krossa henne under sin tass, om han så önskade.
Och samtidigt... Markeringarna runt den andres ögon. De var samma som hennes. Kanske, trots allt, att Akira faktiskt hade talat sanning? Kanske... Ja, kanske.

Ahora vet inte vad han hade förväntat sig men ju närmare den större hanen kommer desto mer kompaktaste blir energierna omkring dem. Energierna som den tvefärgade utstrålar är något i hästväg och Akira känner tyngden över sig. Han blir knäsvag och hand håll ung sjunker något. Med uppspärrade ögon ser han på Shiva. Detta måste vara Shiva. Det är Shiva. Det finns ingen tvekan om saken. Och han för sig och skrider fram som om han äger allt omkring honom. Akira blir hänförd. Hans egna energier får spel och virvlar vilt omkring inom honom och hjärtat slår hårdare i bröstet.
Det är ingen tvekan om saken. Det här är deras far.

Plötsligt är han så torr i munnen. Alla orden har försvunnit och luften har flytt lungorna. Han känner sig desorienterad för en stund. Men snart samlar han sig igen. Hans energier samlar sig och det känns nästan som han brinner på insidan. Det här har han hoppats på så länge. Han vill bli som Shiva. Lika mäktig. Lika stor. Lika kraftfull. Det finns ingen tvekan om saken att denna varg som står framför honom är TBBs ledare.

Akira sträcker lite på sig. Höjer sin hållning igen. Han har lyckats fukta munnen och läpparna och den lätt glödande blicken lästs någonstans strax under Shivas ansikte. Han kan inte riktigt se den äldre hanen i ögonen riktigt än.
"Mitt namn är Akira. Det här är min syster Aosora". Han talar för henne igen. Hon får ge igen senare.
Akira sväljer.
"Vår mor är Wami". Akira tystnar. Energierna är så tryckande att om han var vekare hade han nog kissat på sig. Men han står där han står. Men systern något vid hans sida. Och han ser på deras far.
"Ni mötte henne en gång. I Ken-Yak. Du kunde dödat henne. Men vi blev till istället". När Chayan berättade för Akira vad Shiva gjorde mot mor så visste inte den unga hanen vad han skulle tycka om saken. Det är sant att han från den stunden såg på mor med andra ögon. Och kanske är det bara en barnslig dröm att kunna bli välkomnad av sin far. När han i grunden inte är något mer än den som tvingade sig på mor för en kort stund nöje.

Den unge hanen verkade vara den som talade. Honan stod bara stilla med en skrämd blick, likt ett rådjur. Shiva kunde inte låta bli att känna sig road av situationen. Det här var ju otroligt, att de skulle vandra rätt in i hans skog.
Och när Akira så presenterade dem, och talade om att deras mor var Wami föll bitarna på plats. Ja, nog kunde han i hanens röst höra samma tonfall som hans högt aktade Nisha alltid hade haft i sin röst. Den där dryga, bestämda stämman, som Shiva kommit att uppskatta så mycket.
Det var många månvarv sedan hennes ande hade slutat tala till honom. Han saknade henne. Kanske dessa individer var en gåva, som för att fylla tomrummet efter henne?
Tanken var spännande.
Han granskade än en gång de två ljusa ungvargarna från topp till tå. Han hade velat ha Paimonias förmåga, läsa deras tankar, se vad de ville här.
"Kanske det hade varit bättre om jag tagit hennes liv. Hon är trots allt inget annat än en smutsig förrädare. Och ifall jag gjort så hade inte ni två behövt komma och störa den ljuva tystnade i min skog."
Rösten var dov, men samtidigt flinade han.
"Vad vill ni här?"
Det hördes i hans röst att han krävde ett svar.

[For the record; Pai och Sora bara hänger kvar där. Pai förväntansfull, Sora livrädd och upprörd.]

Först lägger sig ena örat mot nacken på honom. Sedan följs det av det andra. För en stund ser han hela situationen som oerhört onödig. Hur kunde han varit så dum? Hur kunde han ens trott att Shiva skulle ens se åt deras håll? Hans föreställningar hade inte varit något mer än dumma fantasier hos en valp. Att han ens hade trott något annat. Han är så dum.

Akira ser åt Soras håll. Inte för att på något sätt söka lite trygghet eller styrka för ha kan känna att hon inte alls trivs med att vara här. Han klandrar henne inte.
Unghanen knycker på nacken och ser på Shiva igen. Hans egna energier stiger. Breder ut sig. Tar mer plats. Inför Shiva är han ändå inte mycket men han är i sanning mer än han någonsin varit. Han har heller aldrig riktigt känt sig rädd. Men han har kallatnsig själv för dåre otåliga gånger under sitt ännu unga liv.

Akira fäster den lätt glödande pupillösa blodröda blicken på Shiva. Han känner sig inte knäsvag längre. Inte när Shiva talar så om mor. Akira har alltid varit dåraktig. Galenskapen ligger i hans blod.
"Kanske". Svarar han. Akira tar några steg från mot Shiva. Han ställer sig framför Sora. Emellan henne och deras far.
"Om vi är misstag som bör rättas till så har du oss här. Sora kommer inte korsa din väg igen så låt henne gå. Mitt liv kan du få. Men det kommer inte bli gratis". Akira möter faderns blick. Stadigt. Den där osäkerheten han kände förut är bortblåst. Han var aldrig rädd. Och nu inser han hur hur dum han varit. Fånig. Men han är inte rädd. Energierna brinner omkring honom. De är lika vilda som hjärtat som slår i ungvargens bröst.

[mobil inlägg, ber om ursäkt för kort och stavfel i förhand]

Att hindra skrattet skon ur strupen hade varit omöjligt för Shiva. När ljudet kastades ut bland trädstammarna stod det klart att det inte var annat än ett tydligt hån mot de unga vargarna. Den utmanade blicken i ynglingens ögon när denne klev framåt var någonting som Shiva fann extremt roande. Han kunde se hur energierna sprakade kring Akira, och det triggade något inom honom. Och med ett brett flin tog han själv två stadiga kliv närmare de unga vargarna. 
"Tänk efter, Akira."
Trots leendet som spred sig över hela ansiktet var rösten varnande. Shiva var inte den som hade överseende och helst hade han tryckt ned den unge i marken. Men det var inte stoltheten som var Akiras svaghet, det syntes tydligt. 
Så med några smidiga rörelser, snabbare än någon väntat sig, hade Shiva tagit sig runt den unge hanen. Aosora reagerade instinktivt och kastade sig åt sidan, men trots att hon själv besatt snabbhet var hon ingen match för Shiva. Trots hans förvåning kunde han snart känna den nätta kroppen under tassarna, samtidigt som ett varnande morrande sade åt henne att hålla sig stilla. Aosora låg där hon låg, och kroppen skakade av rädsla. 
"Första lektionen - Ta aldrig med din största svaghet in i strid."
Och med de orden, utan att invänta något svar från Akira, släppte Shiva den unga honan. Skräckslaget rusade hon till sin bror, tryckte sig mot hans sida. 
"Som ni ser... Ni är inte i något läge att ställa krav. Uppskatta att jag ens tar mig tid för detta. Uppskatta min närvaro." 
Rösten var befallande. 
"Och nu, åter till frågan jag inte fick något svar på... Vad vill ni här? Vad väntar ni er finna bland Kaiwoods mäktiga träd, i mitt kungadöme?."

Han kunde känna förändringen i energierna hos Shiva men han han inte ens blinka förrän Sora hade fällts till marken och han han verkligen inte reagera innan Shiva släppt systern igen. När Sora sedan tar sig till Akira och trycker sig mot honom vill han inte göra något annat än att trösta henne och stryker nosen mot hennes päls. Men han får inte släppa fokus på Shiva. Akira ser på den äldre hanen igen. Hans blodröda blick brinner och han är så arg att giftet rinner över och droppar ner i gräset. Akira visar tänderna och ett morrande vibrerar i bröstkorgen och letar sig upp för strupen. Ni har de definitiv fått svar på varifrån Sora fått sin snabbhet.

"Vi..." Akira sväljer vreden för en stund.
"Jag kom hit för att jag ville veta vem du är. Få reda på var min energikraft kommer ifrån och hoppades på att kanske få lära av dig eller Kali. Men ger du dig på min syster igen så ska jag se till att du inte mår något vidare morgon". Han talar genom spända käkar och rösten vibrerar av morrandet. Akira har många saker han gärna skulle vilja göra för att ge igen men åter igen känns det som att hans ord inte kommer göra någon nytta vad han än säger. Vad som är viktigast är Sora och han känner hennes rädsla i hennes energier. Han är väldigt ledsen för vad han dragit in henne i. Han står i skuld till henne tusen gånger om.

"Jag bryr mig inte om ifall du är kung i Kaiwood. Eller om du är vår far. Jag ville veta var vi har våra rötter. Och om det kunde finnas någon plats för oss här. Vi vill inte ha fri passage utan vill bara ha en plats att höra till. En plats att kalla hem. Och chansen att träna upp våra krafter tillsammans med vargar son förstår sig på vad våra krafter kan göra. Vägen har lett oss hit. Jag har lett oss hit. För jag fick berättat för mig om Shiva och flocken i Kaiwood och ja, jag var nyfiken. Men låt inte min syster lida för mina misstag". Akira har aldrig varit någon direkt stor talare. Men nu är han arg. Och känner sig förmodligen även väldigt sårad. Och oändligt ledsen för vad Sora fått genomlida. Han har aldrig brytt sig mycket om de andra. Men Sora är förmodligen hans svaga punkt. Det är dumt. Dåraktigt. Men han skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

De upprörda känslorna som kunde ses i energierna kring de två ungvargarna var underbara att granska, sprakande färger som kastade sig av och an. Rädslan hos honan och ilskan hos hanen... Det var som en perfekt kombination. Shiva hade ingen aning om vad de hade förväntat sig här, men det verkade inte direkt som att de hade fått vad de kom för.
Och återigen skrattade han till vid hanens ord. Att den unga verkligen hade mod nog att tala så.. Det var imponerande, minst sagt. Det var väldigt imponerande.
"Men du borde bry dig," svarade Shiva med ett leende. Samtidigt reflekterade han över att den yngre talade om Kali. Så de hade mött hans syster? Och inte hade hon nämnt något om saken... Nog var det Kali, alltid. Inte direkt den pratsamma av dem två. 
Sakta klev Shiva närmare, placerade sig inom räckhåll för Akira, nästan obehagligt nära, utan att släppa den unga hanen med blicken.
"Ni ska båda veta att här är det jag som bestämmer. Här är ni ingenting. Och här gäller mitt ord, oavsett vad ni tycker. Det finns ingen plats för resonemang eller diskussion, här lyder man under order och respekterar detta."
Om den unga hanen verkligen ville det han just hade sagt, så var det med fel attityd han hade klivit in i skogen.
"Kaiwood kan erbjuda så mycket, bara man är villig att falla in på sin plats i ledet." De mörka ögonen spändes i Akira. "Din syster verkar sannerligen inte ha några problem med saken, men kan du verkligen kuva dig? Kan du verkligen lyssna till de som står över dig? Eller är du bara ännu en ung rebell som tror att du förstår världen bättre än någon annan..."
Leendet var bortblåst ur Shivas ansikte och den djupa stämman var nästan hotfull när han talade.
"Om du inte kan se din plats, Akira, finns ingenting här för dig att hämta. Jag bryr mig inte om ditt sökande efter ditt förflutna, jag bryr mig om att se krigare växa. Och en krigare blir du aldrig, om du inte kan underkasta dig för överheten och lära dig disciplin och respekt."
Han hade nästan glömt bort att Aosora faktiskt också var där, tätt intill sin broder. Men det var inte hon som behövde knäckas, hon var redan formbar. Det var hennes bror som var problemet.
"Det är ditt val."
Shivas ansikte var så pass nära Akiras att han borde kunna känna andetagen. Om den unge vägrade att ge sig hade denna en god chans att ge sig på Shiva. Det var nästan så han hoppades på det. Nästan så han hoppades på att Akira skulle attackera. Det skulle bli så mycket roligare då. 
Eller, så kanske det fanns en chans att Akira faktiskt skulle vika sig. Att pressa den unga var verkligen underhållande. Shiva nästan darrade av förväntan när han stod där, såg den unga utmanande i ögonen, och väntade på att Akira skulle göra sitt nästa drag.

Shivas skratt hade Akira inte brytt sig om men orden som följde nu var som ett slag i ansiktet.
Du borde bry dig.
Han gör bort sig vad han än gör. Allt han gör blir fel och han vet inte vad det beror på. Hela livet ville han slå sig ut från ramarna. Men här måste han stanna innanför linjen. Kuva sig för någon annan och följa order utan att ha någon åsikt om saken. Kanske beror det på att han tidigare inte fått den disciplin han behöver? Akira är ännu ung. Han är inte skapt ur sten och äv inte densamme han var för några minuter sedan. Allt som händer omkring honom och allt han själv gör sätter spår.

Shiva står så nära att Akira kan känna hans andedräkt. Hela sitt liv har Akira varit ingenting. Han har aldrig varit någonting för han vet inte vem han är. Han har inte funnit sig själv eftersom han aldrig fått utforska sin identitet. Eftersom han aldrig har förstått den bit av honom som är störst. Han är ingen rebell som trotsar order och inte har någon respekt för någonting. Det är bara en attityd han lagt till med för att han aldrig vetat bättre. Mor lärde dem aldrig särskilt mycket om livet och de var skyddade i Ötamon. Akira får inte Shivas ord tryckta i ansiktet för den insikten har han redan själv. För att kunna bli något behöver han underkasta sig överheten. Och deras bästa chans att kunna växa och bli något är rakt framför nosen på honom. Detta är ingen situation som kan ta honom dit han vill om han inte släpper den attityden och ger med aig. Han behöver ändra på sig själv och kasta bort allt han trodde sig veta tidigare. Det känns kanske svårare än det är. Men i sanning så är det det enklaste i världen. Akira andas ut och hans energier samlar sig i honom. Han släpper garden.

"Berätta för mig vad min plats är så lyder jag din minsta vink". Akira sänker huvudet. Som en bugning eller något. En gest av underkastelse för han släpper Shiva med blicken och lämnar nacken helt oskyddad.

De spända ögonblicken som passerade medan den unga hanen verkade ha en inre strid med sig själv var lidelsefullt spännande. Men så, när Akira slutligen vek sig, kunde Shiva släppa fokusen från ungvargen. Med ett djupt andetag drog han sig undan och helt nonchalant vände han ryggen mot dem båda. 
"Följ med Paimonia, hon kommer att visa er till rätta."
Aldrig, inte efter detta, att han tänkte lägga mer fokus på de två idag. De hade själva sökt sig hit, och med en sådan hemsk attityd, så de kunde gott få vänta på att han skulle ge dem den uppmärksamhet de så desperat verkade vilja ha. Om de ens var värd något sådant alls.
Själv ville ha nu återgå till tystnaden. Han behövde, trots allt, fundera över detta. Han behövde få tid att samla tankar. För även för Shiva hade dessa två vargar dykt upp som en total överraskning och han hade inte varit förberedd på detta. Och vad förväntades han nu göra med dem?
Och utan att säga mer försvann han mellan Kaiwoods trädstammar. 


Paimonia hade betraktat hela händelseförloppet, och det hade varit aningen nedlåtande när det inte blev mer våld än så. Och såklart skulle Shiva lämna över resten på henne. Hon kunde inte låta bli att himla med ögonen när han försvann bland träden.
Blicken fastande på de två unga vargarna.
"Följ med mig."
Och med de orden vandrade hon inåt mot reviret mittpunkt. Det var samma procedur som vanligt. Presentera dem kort för flocken och förklara lite simpla saker. Förhoppningsvis skulle det gå fort.

[Avsluta där? Så får vi ta resten i TBB:s forum.]