Numoorislätten badade i ljus om dagarna, med tanke på bristen av träd och andra hinder som blockerade det värmegivande solskenet. Detta var den huvudsakliga anledningen till att Schifoso beslöt sig för att besöka slätten först när mörkret fallit - då kunde han känna sig säker. Eller säkrare.

Han haltade ut ur skogarnas trygghet, ut i det öppna. Det höga gräset hade enkelt kunnat skydda en mindre varg från att bli sedd, men Fossas långa, rangliga ben höll honom så högt upp att han enkelt hade kunnat bli sedd om det inte vore för hans mörka päls. Benet han självmant brytit av var läkt nu, men efter att ha läkt det fel så var smärtan oundviklig. Nå, om det skulle behövas så kunde han enkelt läka rätt det igen. Att vara självdestruktiv med helningskrafter hade sina fördelar. Nervöst såg han sig omkring, fuktade snabbt nosen.
"Sisterrr..." väste han lågt innan han fortsatte sitt sökande.

paxat till; deino/fuego/sayuri (vem som helst av dem ;D )

Nattens skuggor skulle kunna kallas skrämmande, men hos Deino, väckte dem bara nyfikenhet. Hon förstod inte, hur ett vanligt träd, kunde kasta ett så skrämmande mörker över marken. Men utan dem, skulle allt vara så livlöst. Så tråkigt.

Deino satt på en sten och spanade ut över slätten. Månen gav ett visst sken som hjälpte henne att se. Helst skulle hon vilja träffa Zayev, hon saknade honom. Men chansen att träffa honom nu, på denna plats, var väldigt liten. I bästa fall skulle hon kunna träffa på någon annan. Någon att prata med. Aningen drömmande svepte blicken över gräset, hon förväntade sig inte att se något. Förutom något nattvaket bytesdjur. Visst skulle hon kunna få tag på ett, men hungern fanns inte där. Inte än.

Istället fick hon syn på något större. Något som gick konstigt. Hon såg genast på kroppsformen vilket art det var. En varg. Glatt gläfste hon till och satte av mot varelsen.
" Hallåååå " Ropade hon med hög röst, för att inte bli missad.

När han hörde en främlings rop blev Schifoso först rädd. Han såg sig panikslaget omkring, de långa öronen spetsades omedelbart. Den mörka blicken flackade över området, letade efter röstens källa.

Och där.

Ynglingen var något mindre än honom. Lättat sänkte han garden, slappnade av i de värkande lederna och stannade upp för att vänta in den lilla.
"Ssådan rriten krrabat.." väste han lågt, inspekterade den unga valptiken samtidigt som han skrapade med klorna i den mjuka marken, lät sina mörka vrenögon betrakta henne uppifrån och ner. Han avundades henne, han avundades alla som var så vackra. Som hade revbenen dolda bland all päls, hud och fett, som hade eleganta, vackra kroppar. Som hade glittrande, ljusa ögon. Allt han inte hade.

Hon skuttade närmare och stegen var fyllda av glädje. Äntligen fick hon träffa någon igen! Ett fniss satte luften i vibration innan hon stannade upp och såg upp mot den mörke. Aningen skrämt vidgades hennes ögon vid synen. Både rösten och utseendet var för henne skrämmande. Väsandet, det pälslösa partiet, det breda leendet. En rysning for genom hennes kropp. Det läskigaste var hans ögon.

" Varför är du så smal för? Äter du ingenting? " Frågade hon och huvudet vreds på sne. Åt han inte? Själv skulle hon inte klara av att vara hungrig. Det är det värsta hon vet. Känslan av att inte vara hel, på något vis. Som att ha ett hål i sig. Hon rös igen.

" Jag heter Deino. Vad heter du? " Alltid dessa frågor. Nyfikenhet är en stor del i hennes personlighet, även om det ibland går över gränsen och blir för närgånget. Fast visst undvek hon ett flertal nu och Zayev skulle antagligen bli stolt över henne.

Schifoso reagerade lite på hennes fråga, och tittade snabbt bakåt, slängde en hastig blick på hans magra bröstkorg. Revbenen stack ut tydligt, och ryggkotorna var också fullt synliga. Fossa tittade på den lilla igen, log bredare.
"Mig äterrr barra närr mig måssste.. Mig tyckerr om att varrra hungrrig."
Schifoso kom ihåg den gången han nästan dött av svält, hur ljuv tomheten i magen kändes. Men eftersom han praktiskt taget bara levde för smärtan, den enda bekräftelsen han hade på att han var vid liv, så kunde han inte låta sig själv dö på det sättet. Dessutom hade hans käraste lillasyster, Brucia, varit vänlig och försett honom med mat, lite i alla fall, när han behövde det. Men, som sagt. Schifoso åt bara vid nödfall.
"D-Dejno.." han gjorde ett försök att uttala den lillas namn, höjde frågande på ögonbrynen när han fått det sagt. Hade han sagt rätt nu?
"Mig heterrr S-Sch-Schifossso..." svarade han hest, tippade huvudet svagt på sned. Han tyckte om valpen, bestämde han sig för.

När hon hörde hans svar blev hon märkbart förvånad. Vadå tycker om att vara hungrig? Hon satte sig ned och försökte förstå. Utan att säga något funderade hon en kort stund på det. När var man tvungen att äta egentligen? Frågan väntade hon med att ställa och istället log hon busigt när han upprepade hennes namn.
" Nästan " Sade hon glatt och svansen viftade vagt bakom henne när han berättade sitt namn.

" Trevligt att träffas S-Schi-Schiifossso " Sade hon med samma muntra stämma. Trots att han var aningen skrämmande, så var det inte besvärande på något vis. " Varför tycker du om att vara hungrig? Jag tycker det är hemsk. Kött som är så gott " Jepp, där kom frågan. Hon tittade på honom med en nyfiken glimt i ögat.

[ Hah. Klockan två på natten är tydligen inte min tänkartimme. Lol ]

Nästan. Nåja, han försökte. Den korta stumpen till svans började vifta svagt. Då hon uttalade hans namn, lika stammande och felaktigt som han hade gjort, kunde han inte låta bli att le bredare, till och med skratta lite hest för sig själv.

Huvudet tippades om inte ännu mer på snedden då honan började ställa frågor, och han skrattade då till igen. Han var så dålig på att förklara, det var bara en känsla.
Kanske var det bästa att berätta exakt hur det låg till.
"Mig ärrr en masochissst. Det betyder att Mig njuterr av att känna ssmärta." Han log bredare.
"Dig har turrr som inte träffar sssyster, utan Mig. Syssterrr är inte lika trreevrig~" Han fnissade lite för sig själv vid ett av sina många speciella minnen han hade med sin sadistiska syster.

Förlåt för att jag inte har svarat på jättelänge, men måste nu avsluta detta på grund av Deinos övergång till andevarg.