[Pax till Elphabaaa]

Det var en av de få vackra vinterdagarna idag. Solen sken på himmelen de få ljusa timmarna som dagen gav och snön låg gnistrande vit på marken som ett skydd åt alla växter som gått för att vila. En vit valptik smalt fint in med omgivningen med den vita vinterpälsen. Den turkosa manen som innan bara varit några blå fjun hade börjat växa till sig, kanske skulle hon också bära en vacker lawar man en dag? Lite av de riktigt valpiga dragen höll på att försvinna, men hon var fortfarande ung. Akura hade känt sig varnad av den inre röst hon hört så många gånger efter att hennes mor dött, kanske var det mor själv som vakade över henne? Men varningen denna gång var att hålla sig borta från reviret som en vargflock hade i närheten. Och Akura var inte sen att förstå det och höll sig i utkanten i stället. Det sista hon ville var att hamna i bråk.

Hennes ögon var halvslutna då hon lapade solen som sken, hon behövde all energi hon kunde få. Mat var hon dålig på att fånga, några sorkar och andra smådjur gick för sig men det blev man inte mätt på i första hand. Något som hennes magra kropp tydde på. Men av något mirakulöst sätt hittade hon då och då mat rester, hon hade väl gudarna att tacka, och mor. Varje gång hon tänkte på henne kunde hon känna ett stygn av sorg. Men hon visste att hon vakade över henne och så länge var hon trygg. Hon skulle bara hitta far så skulle allt ordna sig, det var hon säker på!

Snön låg orörd på ett fåtal ställen i utkanten av reviret. De äldre vargarna hade inte varit där och valparna lämnade sällan sitt hem. Men det skulle inte ligga orörd snö där länge till.

Elphaba skuttade glatt genom all snö. Den yrde åt alla håll och kanter när hon låg nästan som ett streck på marken. Hon undersökta två olika saker. Ett: hur mycket snö kunde hon få att yra runt och, två: hur snabbt kunde hon springa? Jämfört med sin syster hade hon inte en lika smäcker kropp. Hon var lite mer åt det kraftiga hållet Men det hindrade henne inte från att öva på att springa fort. Valpen tog en skarp kurva och snubblade på sina egna fötter. Hon tumlade runt och gjorde flera kullerbyttor i den vita nederbörden. När hon stannat blev hon liggandes en stund, stirrandes på himlen och försökte komma underfund med vad som nyss hänt.
"Kaninbajs!" utbrast hon när hon insett det.
Ännu en gång hade hon trillat i kurvan.

[Aaw "Kaninbajs" haha xD]

Akura stannade upp då hon plötsligt kunde uppfatta ljud inte alls långt bort. Någon som sprang i snön. Akura tittade sig som hastigast omkring, men såg ingen. Hon skulle inte tro att hon var inne på någons revir nu, och rösten som brukade varna för faror var tyst så kanske var det inte något farligt? Alla gånger då hon inte var rädd så blev hon genast nyfiken och kunde inte låta bli att ta reda på vad hon hade hört. Ljudet hade tystnat men en doft av varg mötte hennes svarta nos då hon vädrade. Kanske var det en vänlig själ hon kunde ta kontakt med? För Akura hade gått ensam i veckor nu och saknade sällskap av en annan varg själ. Så hon vände tillbaks i sina egna fotspår och skuttade genom snön i långa skutt. Hennes kroppsbyggnad var liten och sped då hon hade rävblod i sina ådror och hon såg bara ännu mindre ut då hon var undernärd. Lätt byte.

Så kom hon runt en krök och plötsligt låg något litet i snön. En valp. Akura stannade upp i ett steg och drog lättat efter andan. Sedan la hon huvudet lite på sne och granskade valpen för att se vad hon höll på med.
"Hallå?" nästan gnällde hon fram och tittade osäkert på den andra tiken, kanske var hennes föräldrar i närheten? Men de turkosa ögonen tittade hoppfullt på valpen i snön.

[Hon kan inte så många fula ord, så hon hittar på egna xD]

Elphaba blev liggandes på rygg. Vad gjorde hon för fel i kurvorna? Satte hon ner fel tass när hon skulle svänga? Hade hon för hög hastighet? Var hon kanske bara för klumpig? Hon fick en trumpen min. Antagligen var det för att hon var för klumpig. Graciös som en gråsten.
"Hallå?"
Hon ryckte till och snurrade runt. Hastigt kom hon upp på tassarna. En liten, vit, späd figur dök upp bland all snö. Det mest utmärkande hos denna främling var den lysande blå strimman av päls på huvudet. Elphaba lade huvudet på sned. Vad var det här för någon skojig?
"Hej." sade hon och började vifta på svansen.
Kanske kunde hon leka med den här lilla tiken?

Akura backade lite försiktigt bak ett steg då tiken snurrade runt och kände sig lite blyg. Men då hon hälsade och viftade på svansen så kunde inte Akura låta bli att le lite. Det var ju ändå hon som hade smygit sig på henne. Men vad nu? Det var så länge sen hon pratat med någon så hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Sen hade hon ingen större koll på vilket av sina språk hon kunde som hon skulle använda då hon mötte främlingar. Hon och mor hade varit väldigt ensamma och mycket sällan träffat andra så hon var så oförberedd på världen runtom kring. Efter en kort stunds tystnad så kom hon på något att säga.
"Vad gör du då?" frågad hon, i brist på annat att säga, men hon kände att hon borde säga någonting, så det fick vara. Hon höjde huvudet och rätade på sig för att se lite säkrare ut än vad hon igentligen var.

Elphaba lade huvudet på sned med ett oförstående uttryck i ansiktet. Vad tyst den andra valpen var. Efter en kort stund började hon tala. Elphie ryckte på skuldrorna.
"Ingenting." hon var tyst ett kort ögonblick innan hon tog till orda igen. "Jag har ingen att leka med..."
Hon såg hoppfullt på den andra. Kanske... kanske kunde de leka?
"Jag heter Elphaba. Vad heter du?"
Om de skulle leka var det ju bäst att de visste varandras namn, eller hur?

Akura kände sig fortfarande en aning osäker. Det slog henne först nu att hon aldrig träffat andra valpar förut. Hon var ju den ända i hennes kull och mor hade hållit henne borta från annan kontakt med vargar. Hon hade inte saknat att ha några kullsyskon, får hon hade inte kunnat tänka sig något annat. Fast denna valp var större än henne och hade mera varglika drag.
"Jag har ingen att leka med..", hon förstod inte riktigt om det var en fråga om hon ville leka med främlingen eller ett påstående ur intet. Hon hade heller aldrig lekt med andra utan fått mest underhålla sig själv så, hur gjorde man..? Nyfiket svängde hon med svansen bakom sig och lyssnade då hon presenterade sig. Elphaba, hon formade ordet i munnen så hon skulle komma ihåg det och nickade sen.
"Jag heter.... Akura". Hon började skruva på sig och vände blicken osäkert ner mot marken.
"Skulle du.. hmm.. vilja leka... med mig?" fick hon tillslut frampressat, blygt tittade hon upp och mötte Elphabas blick.

Elphaba lade huvudet på sned. Akura. Vilket konstigt namn. Hon öppnade munnen för att säga det men stängde den snabbt igen. Hon kanske inte fick lov att säga sådana saker. Och Akura kanske skulle bli ledsen...

När den andra valpen frågade om hon ville leka sken hon upp som en sol. Ett brett leende som klöv hennes ansikte i två dök upp.
"Ja!" utbrast hon glatt och viftade våldsamt med svansen.
"Vad vill du leka?"
Hon dansade runt på stället av förtjusning.

Akuras oro släppte genast hon hörde Elphabas entuiastiska "Ja" och det osäkra och stela ansiktet blev mjukt och ett leende sprack upp och lös hennes ansikte. Ett förtjust litet fnittrande ljud lämnade henne då Elphaba inte satt still längre. Dock hade hon ingen aning om vad man brukade leka, Akura tittade sig fundersam runt men kom inte på något som Elphaba kanske kunde tycka var roligt att leka.
"Jag vet inte.... Säg något du vill leka!" sa hon och la huvudet på sne. Akura var nyfiken på vad den andra tiken brukade leka, då hon själv inte kom på något.

Åh, vad skulle hon välja? Kanske.. kanske.....
"Vill du leka kurragömma?"
Det var kanske lite svårt att göra det nu under vintern, men om de rörde sig mer mot Kawazatri skulle det finnas mer grönt där. Om Akura ville leka kurragömma med henne.

[Jag tar och avslutar det här nu c:]