Det var en ovanligt kvav dag. Fukten hängde i luften och himlen var i en enda grå färg. Färgen skvallrade om ett oväder, och värmen var förvarningen.
För någon som inte vant sig vid klimatet här var det alldeles för kvavt, och fuktigt.

Valpen hade definitivt inte vant sig vid det. Hans päls, van vid det lite kyligare klimatet i Raukake var mest till besvär. Alldeles för tjock. Han suckade frustrerat, lågt men ändå hörbart för någon som var nära. Hur de nu skulle kunna vara det utan att han märkte det.
Den mörka hanen låg uppflugen på en gren några meter ovanför marken. Svansen hängde ner på ena sidan av grenen och gungade slappt fram och tillbaka, mycket likt en katt. Om man bara slängde en blick på honom såg han ut att sova, men vid närmare granskning såg man att ögonen var smala springor, men fortfarande öppna. Vargen hade inte rört sig på mycket länge.

Blair suckade igen och lyfte huvudet från tassarna. Den plötsliga rörelsen fick alla smådjur att skrämt fly in i lyorna igen. Vargen drog lite på munnen. Än var det bara bytesdjur som flydde från honom. Men, men - när han växt till sig och blivit färdigtränad, då skulle han visa resten av världen att han också var något att fly ifrån! 

På tal om träning, var höll hon hus? Han hade fått en order att möta Shady i denna glänta, idag. Var var hon? Han reste sig upp från grenen och använde vingarna till att tyst ta sig ner på marken. Där började han ljudlöst gå fram och tillbaka. Under de dagar han varit här hade han förstått några saker. En viktig sak var att ingen av syskonen gillade om han bröt kvistar eller dylikt. Därför hade det blivit naturligt att gå utan att göra några ljud ifrån sig. Dock kunde han inte undgå från att irriterat borra ner klorna i den mjuka jorden. Varför hade han legat här i två timmar, om hon inte skulle dyka upp?


[Lite failat, men ja. Till Shady.]

Dunklet som skogen vanligtvis utstrålade, även när solen lyste, var tyngre just den dagen, för molnen som täckte himlen med en djup-grå färg. Den kvava luften skvallrade om det kommande ovädret. Men det var inget som oroade den varelse som obesvärat och smidigt tog sig fram i skuggorna, osynlig för de flesta varelser. Hon hade kallat på valpen i träning, och hon hade nu,med vilje, kommit för sent. Kanske insåg han inte detta själv men även det ingick i hennes test, i träningen. Hon visste exakt vart valpen borde vänta. Vart han skulle vänta. Om han inte var där, ja då skulle ett straff säkerligen utdelas, och eftersom brodern verkade så förtjust i valpen, och dess frihet, så skulle han få ta hand om det.

Men tydligen var det inget alternativ då skuggorna viskade om valpens närvaro i trädens skuggor, otåligt rörde han sig bland dem, men till hennes nöje var det ljudlöst. Bra. "Du kom, vad bra" även om orden var positiva så skvallrade rösten om att hon inte var imponerad. Det var en handling hon väntade sig att de skulle utföra, att lyda order. Kanske önskade hon att de skulle vara litet mer ivriga om det, men det kom väl senare. Inget sade hon om att hon var sen. "Hoppas att du är redo" Hon log. Först skulle hon kanske tillåta honom visa vad han redan kunde och efter det? Ja det bestämde hon väl då. "Visa nu vad du kan, Allt vad du kan" Hon kom ut ur skuggorna och satte sig under ett träd. Så Valpen kunde visa utan att störas genom att leta efter henne.

Du kom, vad bra.

Om han inte hade väntat sig att hon skulle komma osynlig hade han nog hoppat till. Precis som vanligt kom orden ur tomma intet, och precis som vanligt berättade rösten att ägaren var föga imponerad.
Blair bet ihop käkarna för att hindra sig själv le lite hånfullt åt henne. Istället ryckte det knappt märkbart i hans mungipor.

Hoppas att du är redo. Visa vad du kan, allt vad du kan.

Tiken uppenbarade sig och satte sig under ett träd. Det fick honom att slappna av något, eftersom han nu visste var hon var. Det skulle vara mycket olyckligt om han landade på henne.
Det första han tänkte visa var stark han var i vingarna.
Blair backade ett steg. Sedan slog han upp och ned med vingarna. Stadig men rask takt. Han lyfte snabbt, snabbare än han någonsin gjort. Kanske var det att han nu blev bedömd, kanske för att hans muskler blivit starka av alla hans nattliga färder. Det tog bara några sekunder för honom att komma upp till den gren han förut varit på. Därifrån fortsatte han uppåt innan han vände ner och dök ner mot marken. Ungefär tre meter från marken fällde han ut vingarna och gled runt ett varv bara för att visa. Strax därpå började han flaxa igen för att vinna höjd. Vinden smekte hans fjädrar, och han önskade att den kunde hjälpa honom. Som om den hört hans tankar gav den honom en lätt puff och han for upp en liten bit innan han åter vände ner kroppen för att landa elegant, och väldigt tyst.
Vad skulle han göra nu?

Hans klor rev lite i jorden. Små ynkliga moln av jord, torr jord for upp i luften. 
Om vinden nu kände för att hjälpa honom så kunde det kanske bli något. 
Han koncentrerade sig. 
Hjälp mig. 

Vinden drog lite i hans päls. Snabbt rev han upp mer och mer jord som den samlade på sig. Tillslut lyckades den ha tillräckligt med små jordklumpar för att kunna täcka honom. Han backade bort till ett träd. Där lyckades han få vinden att med all jord virvla runt honom, som om trädet var större här. Han misstänkte att det inte såg så bra ut, med tanke på att alla de små kornen som virvlade i hindren ständigt var K rörelse, vilket gjorde så att den inte var så trovärdig. 
Skit i.  
Med ett leende släppte han jorden och slutade koncentrera sig. Tre snabba steg förde honom ut i gläntan igen.

Hennes brinnande blick följde med lätthet valpen då han började visa sina kunskaper inom flygningen, och hon ville erkänna att den var imponerande, men även hon hade redan flugit. Men hur länge hade han övat för att redan kontrollera de så bra? Hon granskade hur hans muskler jobbade då han flög, då hennes blick var skarp och missade oftast inte detaljer, och det var riktigt fascinerande, men det skulle hon inte säga, inte till valpen iallafall. Plötsligt ändrades vinden i skogen, vilket syntes på träden, och de evigt föränderliga ögonen blev smala springor. Antingen hade valpen upptäckt kraften nyligen eller så hade han dolt den för henne vid deras första möte. Vad det än var så blev hon nöjd. Att valpen kunde kontrollera två krafter var en bra sak.

Men då han använde den för att försöka dölja sig så blev hon än mer nöjd. Men se, han kunde vara till nytta. Då han landat hade hon ett leende på läpparna. "Bra Blair" hennes röst var inte lika hånfull som vanligt, den var nästan vänlig. Den lilla, enkla, ton ändringen - och det faktum att hon faktiskt uttalat hans namn - var ett tecken på att hans värde ökat i hennes ögon, han var värd något. Han kunde bli något. Han var redan bra på att smyga, hans färger dolde han på mörka ställen och nu kunde hans vind dölja honom någorlunda bra. Han hade verkligen potential, och sen det faktum att han kunde flyga, ja det var bara plus hon hittat under hans lilla uppvisning. "Tyvärr har jag ingen här som kan träna dig med din vind, eller din kraft att se framtiden, men jag och Mid ska göra din kropp till ditt bästa vapen" Hon närmade sig valpen, för att ännu en gång inspektera honom.

Bra Blair. 

Om han hade varit en gnutta dramatisk hade han nog flämtat till. Tonen hon använde var inte längre lika hånfull som han alltid hört den som, nej, nu var den nästan vänlig. Den där sidan av Shady tyckte han betydligt mer om. 
Blair log. Leendet var glatt, men inte särskilt stort. 

Tyvärr har jag ingen här som kan träna dig med din vind, eller din kraft att se in i framtiden, men jag och Mid ska göra din kropp till ditt bästa vapen. 

Blair lade huvudet lätt på sned. Snarare.. Få glimtar av eventuella framtider. Vargar var så.. oberäkneliga. De ändrade sig hela tiden. 
"Det ser jag fram emot. Men, får jag fråga vad ditt namn är?"
Rösten var lugn, artig och hade en klang av respekt. Det var så här han misstänkte att man kom längst med henne, men han var inte sen att ändra taktik om han hade fel. 
Blair vände blicken mot Shady, väntandes på det svar van ville ha. Även om han redan visste honans namn ville han inte att han någon gång skulle råka försäga sig. Bättre att fråga nu så man hade något att skylla på, för om han någon gång skulle råka försäga sig så var det inte svårt att lista ut var informationen kom ifrån.

[Kort :c men nu vågar han iaf fråga om hennes namn xD]

Hon tittade mot Den Leende valpen, det var bra att han kunde känna att han fått beröm,på något sätt, när han gjort rätt. Det var så man tränade valpar, egentligen. Kanske trodde hennes bror att hon inte kunde visa en vänlig sida. Men det var mest mot honom som hon kände sig irriterad och sur. Kanske var det alla år som hon gått ensam som hon tog ut över honom, eller så var det bara något med honom som irriterade henne, speciellt på det sett han hela tiden visade sig vara något av en skam, eller så var det bara hennes högra krav hon ställde. Vad det än var så kunde hon inte rå för att hon hela tiden hade en dålig sinnesställning.

Då Blair svarade nickade hon nöjt, men ett slugt leende blottades sedan på hennes läppar. "Visst Blair, men Någonting säger mig att Min broder redan avslöjat det för dig" hon skrockade lågt. Hon betonade ordet Någonting som en hint till skuggorna, som Blair dock antagligen inte visste att hon talade med. Hon hade vetat det från den stund han avslöjat hennes namn. Men vad gjorde det? En flockmedlem borde veta vem dennes ledare är. Skuggornas väsande var något hon burit med sig länge, nästan hela hennes liv hade de talat med henne,och hon kunde instinktivt förstå och tala det språk de använde. "Men eftersom du frågar så fint kan jag friska upp ditt minne, Mitt namn är Shady" Hon log mot valpen igen, det kändes... Udda. Hon vände bort blicken igen och började gå mot det träd hon suttit under. Försökte tänka ut nästa etapp i träningen, något hon kunde ge valpen i uppgift

Shady nickade nöjt vid hans sista ord, och när han tittade lite närmare på henne såg han att ett slugt leende dykt upp på hennes läppar. 

Visst Blair, men Någonting säger mig att min broder redan avslöjat det för dig.

Om man tittade riktigt noga kunde man se att pälsen på kinderna blev någon nyans mörkare än resten i ansiktet. Blair förstod inte hur hon hade hört det, men betoningen på 'någonting' fick honom att misstänka att Midnight redan kanske talat om det för henne. 

Men eftersom du frågar så fint kan jag friska upp ditt minne, mitt namn är Shady.

Blair nickade lite, fortfarande lite generad, men kände sig lite lugnare när han såg Shadys leende. Så glatt, vänligt, respektfullt - ja, positiva känslor han kände försökte han förmedla genom leendet.
Shady vände bort blicken och började gå mot samma träd hon suttit vid under början av träningen.
Lite osäker på vad han skulle göra följde han efter, med ca två meters mellanrum. Det stora avståndet var dels till för att hon antagligen inte skulle bli så imponerad om han gick så nära att han snubblade på hennes tassar, och dels till för att om han nu skulle stanna ute på gläntan så skulle han i alla fall kunna låsas att han var ute på gläntan.
Svansen hängde slappt ned, men öronen var uppmärksamt riktade framåt. 
Allt som hon sa skulle han komma ihåg, minnas.

Valpen var tyst medan hon funderade, vilket hon var tacksam över. Men nog hade han verkat generad efter att hon svarat på hans fråga, det var roande. Men vad för uppgift skulle hon ge honom nu? För att han skulle få träna. Det fick inte bli allt för svårt för den mycket yngre vargen, hon ville inte att medlemmarna skulle stupa redan i träningen, och nu var det musklerna, styrkan, hon ville rikta in träningen på. Låren, för att ge kraftfulla hopp, och nacken den var viktig i många saker som valpen skulle få utföra som vuxen. Fundersamt såg hon sig om. Inte för svårt, inte för lätt.
En gren fångade hennes blick och hon log. Den satt ganska låg, för att vara fäst på ett djungelträd, och var inte allt för tjock.

"Hoppa, utan hjälp av kraft eller vingar, och hugg tag i grenen" hon nickade mot den för att visa vilken "häng kvar sedan släpper du. Den övningen tränar nacke och ben" Hon reste sig nöjt upp. "Upprepa tills att jag säger åt dig att sluta" sedan flyttade hon på sig så hon inte var ur vägen, och lade sig åter igen för att kunna hålla koll på träningen.

Hon granska varje rörelse Blair gjorde, tittade hur han sköt ifrån med låren, såg första felet direkt, men det var inget som skulle påverka träningen allt för mycket då det bara gällde att han tog i för mycket redan i början, och då fick han nog skylla sig själv i alla fall. Han skulle nog snart ändå upptäcka själv att det var ett jobbigare sätt att arbeta på. Det syntes även väldigt snart på valpens hopp förmåga att han fick det svårare, men det var då musklerna byggdes, så hon väntade några hopp till. "Det räcker" Hennes ton var neutral, lugn. Hon började redan tänka vidare på nästa träning, men valpen hade inte varit lika uthållig så som hon trott, vilket gjorde att dagens träning antagligen skulle bli kort. Kanske till och med avslutas redan nu. Hon hade ändå inget uttänkt ännu,sedan hade hon fler ärenden att uträtta.

[derpderp]

Det räcker.

Låren värkte och andhämtningen var ansträng när han hörde rösten. Den var neutral, utan känslor. Inget negativt, men heller inget negativt. Blair kände sig besviken på sig själv. I hemlighet lovade han sig själv att träna mer – även när Shady eller Mid inte sa åt honom.
Han lät sig själv släppa genen och föll mot marken. Smidigt tog han emot sig, utan att onödiga ljud hördes. En blick skickades upp mot grenen. Shady hade sagt att träningen skulle vara bra för nacken också, men vad han känt så var det inte så ansträngande. Han kanske gjort fel? Han bestämde sig för att bita tag i genen med tänderna nästa gång.
”Är vi färdiga för idag, eller har du något mer som jag ska öva på?”
Han misstänkte att Shady hade fler saker att uträtta, mer än att träna valpar. Och han var säker på att hon trott han var mer uthållig. Det kändes som att det var något som hon hade väntat sig. Åter igen kom besvikelsen på sig själv igen smygandes.
Blair längtade nästan tills det att Shady gått, så han kunde återuppta träningen. Han skulle visa henne att han hade potential och att han var beredd att offra sömn för att utveckla den. Han tänkte dock inte tala om för henne att han tränade utöver hennes lektioner. Nej, inte än. Senare.

Hon nickade lätt vid valpens fråga, det var nog lika bra att avsluta det nu och fortsätta någon annan gång. Annars kunde hon bara låta valpen träna ensam, och att Mid då och då tittade till hur det gick. Men kunde hon lita på att Midnight utförde kontrollen på rätt sätt, utförde träningen, utan att förenkla för valpen? Han verkade vara något fäst vid den. "Det får vara nog för nu, jag har något jag måste ta tag i, men öva gärna själv. Undrar du något vet du vart vi finns" Hon återfick hennes vanliga uttryck i anletet "Se till att vår tid är värd det" Hon kunde anses som en hemsk person, rent utav elak, men hon har själv inte haft någon vuxen som sagt till henne som var rätt eller fel, och inte heller hade någon påvisat att man skulle ha en grundläggande respekt för de man möter. I den hårda värld Shady och hennes syskon växt upp i så hade allt handlat om att förtjäna respekten om man ville ha den. Det var inget som lättvindigt delades ut till en bara för den titeln den råkade bära på. Det var något hon strängt tänkte köra på i Midnights och hennes planer, men trots det skulle medlemmarnas respekt ligga i fokus på dem,men för varandra var inget tvång. Alla började på samma nivå tills dess att de, inför Henne och Mid, visat sig värdiga för en högre titel.
Den mörka kroppen försvann nästan helt i skuggorna, nästintill osynlig för de ouppmärksamma. "Tills nästa gång" och sedan var hon redan på väg bort. 
[derp]

Han nickade som en bekräftelse på att han hört henne. Eftersom han inte släppt henne med blicken kunde han följa henne tills hon försvann ur hans synhåll. Blair väntade ytterligare någon minut innan han vände blicken mot grenen igen.
Den här gången skulle det bli svårare. Han tog sats och bet tag i grenen. Han kände direkt att det bar hårdare träning, så han bestämde att han hädanefter skulle göra på det sättet. I ett rakat tempo fortsatte han träna. 
Han skulle bli bäst, och enda sättet att bli det var att träna. Träna, och sedan träna hårdare. 

A V S L U T A T

[om inte du ville skriva något mer ~]