Klor skrapar mot bark och det plaskar om det mörka träskvattnet. Pälsen är blöt från tassarna upp till magen. Halsen och hakan har blivit nedstänkta med. Det troppar om vargen när han hoppar och springer omkring i det här öde området. En perfekt träningsplats. Han spenderar ofta tid här när han är i närheten. Musklerna arbetar under huden och han susar fram i rätt hög hastighet.

Efter en stund blir han stående till knäna i det mörka vattnet. Den hasselnötsbruna blicken fixerar ett träd. Sakta särar han på läpparna och drar ett djupt andetag. Sedan blåser han ut het och ren eld. Trädet framför honom fattar eld och brinner med styrka för. I nästa stund dör lågorna bort och försvinner. Trädet står där oskadat. Ett triumferande leende leker på läpparna för en stund. Sedan nyser han för stanken i träsket irriterar faktiskt den känsliga nosen.

Hanen ruskar på sig och det skvätter träskvatten omkring honom. Sedan andas han lugnt in rullar på skuldrorna. Sedan ser han sig omkring igen. Börjar sedan gå mot ett annat träd som han sedan hoppar upp i. Han lägger sig ner på en av grenarna och gäspar stort. Han kliar kinden mot barken och funderar på om han ska ta en paus och vila. Men solen står fortfarande högt på himlen även om det inte är så ljust på just den här platsen. Vargen fuktar nosen med tungan och ser sig omkring från sin utkiksplats.

[PAX TILL STRIPE]

Vad gjorde han här egentligen? Det var ju inte precis som att detta var en plats man besökte för att, ja, för att besöka. Med den rätt så irriterande stanken som hela tiden retade hans känsliga nos, de grumliga vatten och de delar av lera så tjock att man kunde fastna om man blev stående för länge, eller bara om man satte tassarna på fel ställe. Att fastna kanske inte var något vidare problem för honom dock, han kunde alltid ta sig därifrån, om det nu skulle ske. Det var dock varken en vacker plats eller en särskilt trevlig sådan, det gick inte att påstå, men en lugn plats, i alla fall från vargar, det var vad det var. Kanske var det därför som den blåvita hanen till en viss del gillade den här platsen, för ibland var det skönt att bara komma ifrån allt vad hette vargsamlingar och försöka få sig tid till att meditera och samla sitt lugn. Det var något som hade blivit allt mer nödvändigt och viktigt för honom sedan han blev renad, vilket nu var ett rätt så bra tag sen, men han kunde fortfarande komma på sig själv med att förvånas över faktumet att allting var så mycket klarare nu, men samtidigt så hade han känslan att det var det naturligaste som fanns, att det var han. Hans i överlag vita päls var nu inte särskilt vit längre, inte efter att ha tillbringat ett par timmar i denna allt annat än rena omgivningen, nackdelen med att vara vit, pälsen var snarare grå eller brun största delen av tiden. Han skakade vagt på huvudet och stannade upp mitt i sörjan som omslöt hans ben, visserligen så var det lugnt på detta ställe, men det var varken vackert, lättframkomligt, tilltalande eller luktade gott. Så han ställde sig än en gång frågan varför han egentligen valt denna plats, och än mer kanske varför han vandrade omkring på marken bland sörjan då det faktiskt fanns träd. Han himlade kort med ögonen innan han sekunden senare teleporterade sig upp på en gren i ett träd i närheten och slängde sig sedan vidare bland trädstammarna och grenarna med häpnadsväckande snabba, smidiga och perfekta rörelser, någonting han inte ens lade en tanke på, det bara kom av sig själv, och han fann sig själv för en stund njuta av vindens vinande stämma i hans öron. Det var tills det att vinden meddelade honom om en annan varg i närheten och han stannade upp på en gran som inte såg ut att kunna bära hans vikt men som gjorde det utan problem. Den nötbruna blicken vreds åt det hållet som vargen befann sig, men det var allt för långt bort för att han skulle kunna se någonting särskilt, han såg dock ett sken som ifrån en eld dyka upp för att sekunderna senare försvinna. Med en låg suckning så slöt han upp avståndet med den andra vargen och dök upp framför den grå hanen på samma gren som denne låg på. ''Man borde värna mer om naturen än att med avsikt bränna den'' en del av hans visa inre sida visade sig i det han sade och den nötbruna blicken vreds ner emot den grå hanen, helt neutral, inte dömande eller liknande, för sådan var han inte, inte i första taget.

Han ligger där på grenen och studerar omgivningen. Tanken töms sakta på onödigheter och lugnet sprider sig i kroppen. Det är så lätt att varva ner från en fartfylld träning och hanen gäspar stort. För avslappnad kan man ändå inte vara. Öronen rycker till när något stort dyker upp på samma gren han befinner sig på. En stor vit varg med liknande kroppsbyggnad som han själv. Pilgrim sätter sig bara lugnt upp. Verkar inte alls vara störd av det plötsliga besöket. Heller verkar han inte överraskad. En annan hade väl fallit av grenen.

Han sitter där lugnt på grenen. Rak i ryggen och den hasselnötsbruna blicken möter främlingens likafärgade ögon.
"Hade min avsikt varit att bränna naturen hade det inte varit mycket kvar av den nu. Trädet är oskatt". Svarar han och nickar mot trädet som han tidigare satt i brand. Det ser helt orört ut. Pilgrim hade bara tränat sin kontroll över elden. Han hade släckt elden relativt snabbt och då stod trädet kvar. Som om det inte brunnit alls. Hade han låtit elden brinna längre hade trädet uppvisat skador efteråt. Pilgrim har lärt sig att känna av hur länge han kan hålla sådan kontroll över elden. Hade hans eld å andra sidan spritt sig till något annat träd eller liknande så hade han inte kunnat kontrollera den så att den inte gjort någon skada. Hans fokus hade legat på just det trädet.

Han studerade den grå hanen framför honom under tiden som tystnaden lade sig emellan dem, och det enda som kunde höras var någon padda och insekter som surrade runt omkring i omgivningen, de verkade trivas i det halvkvava klimatet som fanns här, stanken och den svekfulla marken störde dem inte heller, så konstigt var det inte. Hanens grå färg påminde honom mycket om Weed, en hane som han hade mycket att tacka för, men som han tyvärr inte kände alltför väl, och tiden hade passerat långa vägar sedan dess. Alla vargar ifrån det förflutna började numera bara bli till minnen, antingen så var de döda, försvunna eller hade förlorat sig i sig själva, som hans egen far. Några tankar ägnades åt den trebenta vita hanen som en gång i tiden varit hans största förebild, hans ledare och far, men han nu för tiden inte ens visste om han levde eller inte. Det sista minnet han hade av honom var då han likt en död stirrat ut över gläntan i Kaiwood och sedan vänt dem alla ryggen, övergett dem och lämnat dem åt sitt öde, men trots det så fanns kärleken kvar där till honom. Han lät tankarna rinna av honom, även om de aldrig fått hans uppmärksamhet på hanen att svikta så var det inte tankar han ville tänka, inte just nu. Anledningen till att han besökt denna plats var ju just för att skilja tankarna och det övriga sinnet åt för en stund, nu verkade det dock som att de planerna skulle behöva vänta ett tag då han stött ihop med denna hanen, och vem visste, kanske han skulle visa sig vara en intressant hane. ''Det är principen som räknas'' han talade fortfarande med samma lugna och neutrala stämma, som han så ofta gjorde. ''Vi har naturen att tacka för så mycket'' man kunde kanske ana ett vagt leende dra i hans mungipor vid de orden innan han vände på sig och slängde sig ut i den öppna luften, slog en volt och landade sedan på ljudlösa tassar på marken. Han vred upp blicken emot hanens så gott som likfärgade ögon och vickade ned huvudet i en hälsning, ''Det är väll inte mer än rätt att presentera sig själv, mitt namn är Stripe'' en vagt vänlig ton hade lagt sig i hans röst då han talade. Han hade alltid varit en sådan som tyckte att man mycket väl kunde presentera sig själv utan att frågan blev ställd, och han var en sådan som följde sådant som han tyckte var viktigt.

Han nickar kort.
"Nog är det så. Naturen för ser oss med mat, med skydd, med en plats att bo på, förser oss med vatten". Han studerar den vite.
"Men det är vi själva som måste söka upp det. Det kommer inte till oss. Vi vet bara att det finns där". Fortsätter han och fuktar nosen. Han låter det avslutas där. Utan avslut. Han talar inte illa om naturen. Och han skulle inte medvetet skada den om han kunde undvika det. Men det är så mycket kan kanske inte alltid kan undvika. Man kan tro att man gör allt för att inte orsaka skada. Men i slutändan är det inte en själv som styr över det. Man kan bara vandra vägen och göra det bästa av det.

Han studerar främlingens rörelser när denne helt plötsligt kastar sig upp i luften och gör en volt för att sedan landa på marken nedanför trädet. Pilgrim sitter kvar på grenen en stund. Svanstippen vickar fram och tillbaka innan han reser sig och tar några steg ut på grenen innan han skjuter ut från grenen rakt ut i luften och liksom vrider sig i luften för att sedan placera tassarna mjukt på marken nedanför. Den hasselnötsbruna blicken vänds mot Stripe. Ett passande namn med tanke på de randiga benen.
"Mitt namn är Pilgrim". Presenterar han sig sedan.

Han nickade vagt, för visst höll han med om det hanen sade, man fick vara tacksam för det naturen gav en och ta vara på det, men man skulle inte utnyttja det eller ta det för givet, en vacker dag kanske det inte var lika självklart. Det verkade lite som om de var på samma plan när det kom till synen på naturen, det var länge sedan han mött någon sådan, och det var någonting som ansågs positivt med den grå hanen. ''Så länge som man behandlar naturen med den respekt den förtjänar för allt vad den förser oss med, även om vi måste jobba för det själva, för man ska inte ta någonting för givet, rätt som det är så kan marken ryckas ifrån tassarna på en utan att man inser det, och det gäller allting'' han slog sig ner på det torra parti mark som han stod på och den vita, okej, gråbruna svansen svepte sig intill hans sida. Blicken följde hanen då denne reste sig upp på grenen för att sedan ta sig ner till marken på ett liknande sätt som han själv, och det tog hans tränade öga mindre än en sekund att avgöra vilket släkte denna hanen tillhörde, det var otroligt självklart, och hans hjärna drog i samma sekund slutsatsen till vilken klan han tillhörde, och det berodde inte endast på den grå pälsen, hanen bar även på eldens krafter, en väldigt klanenlig kraft. ''Det var länge sedan jag stötte på en Kiga, det kan jag säga'' sade han och det gick att höra att det inte var någonting han ogillade tanken på, tvärt om snarare, han uppskattade alltid möten med andra ninjor, om de så var av klanen Kiga som Oga. ''Det finns allt för få av oss ninjor kvar nu för tiden, så jag kan inte annat än säga att det är trevligt att träffa dig, Pilgrim'' ett vagt leende lade sig på hans läppar för en stund och den vänliga tonen fanns även den där någonstans under den så vanligt lugna ytan.

Han nickar. Det är så. Man kan inte ta någonting för givet. För rätt som det är så är det borta. Och man kan inte göra någonting åt det. Pilgrim tänker tillbaka till sin syster som bara försvann. Men han tror på att hon fortfarande lever. Och att en dag kommer han möta henne igen. Svansen sveper till bakom honom och han sätter sig ner. Bryr sig inte så mycket om var han sätter sig. Han är redan blöt och smutsig så det spelar ingen roll.
"Själv har jag mött på flera Oga på senare tid". Svarar han och fuktar nosen. Inga Kiga har han mött sedan han lämnade familjen. Han undrar om det finns några kvar.
"Ett nöje". Han nickar lätt åt Stripe. Det är alltid lika intressant att möta andra ninjas. Även om det är intressant att möta främlingar över huvud taget. Men med ninjas har han mer gemensamt. Och hela stämningen känns oftast speciell på ett sätt.
"Vad för er till denna plats, Stripe?". Frågar han och den hasselnötsbruna blicken studerar Stripe. För Pilgrim är den här platsen en utmärkt träningsplats. Men han vet att inte alla uppskattar den på samma sätt som han själv. Det är inte alla som uppskattar smuts. Men han finner det lite roande att se Stripe, med sin vita päls, sitta där i smutsen. Hittills har han bara mött ninjas som inte har något emot att smutsa ner sig lite. Alla andra verkar tycka det hela är ytterst smaklöst och väljer helst andra vägar.
Svanstippen vippar lätt vid hans sida. Själv tycker han det är rätt kul att känna sig så nära naturen. Och att sedan ta ett härligt bad i havet och känna att man verkligen blir ren. Det är härligt.