| Paxat till Tocho |

En stor rund måne kastade långa kalla ljus ner över Lövskogen,
det gav träd och växter långa spöklika skuggor,
det var en äkta Höstnatt.
Det som många kallade "Spöknatt".
En mörk figur blottades till hälften bland lövverkerna.
Dess kropp var bastant och lurvig av päls.
Ett par ögon blänkte till i månens skarpa ljus men figuren var ännu dold bland buskarna.
Framför den, på den kala fläcken som omringades av träd och buskar- satt en brun hare.
Omedveten om faran endast några meter bort, satt den och knaprade ljudligt på en torr kvist.

Emon tog ett mjukt steg fram och lövprassel hördes direkt.
Det var ännu sensommar med björkarna hade ändå redan hunnit fälla några gula blad.
Hösten var oundvikligt nära, det märktes på luften också.
Som ständigt var snäppet kallare än vad det varit innan.
Haren släppte sin kvist ögonblickligen vid ljudet av prasslande löv.
Den steg upp på sina bakben och vinklade de långa öronen fram och tilllbaka, med huvudet oroligt svängade från håll till håll.
Den mörka nosen tog in så mycket den kunde, gick av och an.
Emon lät det lilla djuret stå en stund innan det flammade upp i varma slickande eldslågor.
Det skrek till i chock och smärta innan det tystnade ooch föll omkull.
Eldslågorna avtog och varghanen blottade sig från skuggorna.
Månens sken lyste upp hans mörkgröna hårrem och gav glans åt de blodröda klorna.
När hanen sänkte huvudet mot sitt klena byte föll den samma färgs blodröda luggen ner i ögonen på honom.
Den hängdse ner i tjock massa, samma som manen gjorde.
Tunn rök välde ut ur hanens mun när han glesade på tänderna, han stod en stund så, med huvudet böjt över bytet och med ögonen dolda.
Sen, i en blixtsnabb rörelse slöts käftarna om bytet.

| Sorry för avklippt slut, måste sticka... ='/ |

Natten var kusligt stilla, månens sken kastade långa skuggor bland träden och de var få varelser ute denna natten. Den svarta stora hanen rörde sig otroligt tyst för hans stora kropps storlek. De isande blå ögonen glimmade i månens bleka sken och de tofsprydda öronen klippte. Han rörde sig smidigt mellan träden på måfå. Hade ingen plan för natten. Inget mål. Han vandrade bara fram över revirets marker.

Plötsligt ljöd skogen av ett kort skri av smärta och han stannade upp. Stod stelt och lyssnade och vädrade. En främmande doft letade sig in i hans nos och han piskade till med svansen innan han snabbare började röra sig mot doften. Han kom allt närmare och snart kunde han ana att han var nära så han slog av på takten och rörde sig mycket försiktigt fram. De glimmande isande blå ögonen såg bra i mörkret trotts de vaga skenet från månen. Ett arv från hans mors sida. Snart kunde han se den mörka gestalten bland träden och han stannade upp för att iaktta varelse.

| En liten fråga här--> Ska Tocho -efter hälsningar och lite sådär- erbjuda Emon en plats i flocken, typ efter att de känner varandra lite bättre.. Eller spelar vi att Emon känner till Tocho och hans flock från innan och vill gå med? =') |

Ljudet när ben bröts fick en rysning att leta sig längs hanens ryggrad, en rysning av välbehag.
Han gillade det, varför visste han inte riktigt men han gick inte in noggrannare på det.
Mörkt blod spreds ut i gräset, som när det bildats en vattenpöl i gräset, det täcker inte grässtråna helt, men går upplängs deras tunna stammar och omfamnar dem med en tjock mörk vätska.
Han lämnade att stå och granska sitt verk en stund innan han böjde ner huvudet och rev det i bitar som han sedan slukade.
Harens doft och blodets, blandades emd en annan doft som nådde den mörkgröne hanens nos.
Han såg upp och den tjocka luggen möttes av en vindpust som drog den åt sidan.
De stålgrå ögonen blottades och de glänste i månljuset.
Den svarta nosen vibrerade när han vände på huvudet bajåt därifrån lukten kom, öronen vickade fram och tillbaka på hans huvud.
Han stod stilla en stund, inväntade ljud eller rörelser.
Sen fnös han lågt och slickade sig om munnen för att få bort det blod som lämnat kvar, sen stannade han upp igen för att lyssna.
Inget hördes syntes eller märktes av på annat sett, nu heller.
Han vände sig om mot lukten och gick in bland skuggorna mot det.
Man blottade sig något enorm om man stod i en sådan glänta som han gjort, upplyst av månen och urskiljd från resten av skogen.
Här trivdes han bättre, inne bland skuggorna, dold av växternas blad.Tanken på hösten fick honom att bli aningen deprimerad.
Då skulle allt dö bort, när han stod på denna plats om någon vecka, skulle han inte vara nästintill osynlig som han avr nu, han skulle vara totalt bltotad.
Totalt blottad, med bara kala grenar och stammar runt sig.
Stå som ett fån och undra vart alla gröna löv tagit vägen, de skulle ligga i färggranna högar runtom honom, prassla när han gick och avslöjja honom direkt.
Det är då man borde vara klättrare. Han fnös åt tanken, han brukade aldrig önska sig att bli en klättrare, men på höstarna brukade han det, ibland.

| ups fel karris x'D|

(Ja kanske Emon känner till flcoken sedan tidigare och är intresserad av den.. Om han nu vill gå med ;-) Tocho är inte den som bara erbjuder platser sådär men om Emon vill gå med i flocken och frågar honom så komemr Tocho överväga det hela)

Tocho klev fram så att han blev fullt synlig i de vaga skenet och han betraktade vargen då denne gick inåt skogen. Han gav ifrån sig ett dämpat skall för att uppmärksamma vargen att han var där. De kunde vara farligt att smyga sig på den främling en natt som denna. Han stod kavar för att se om vargen uppfattat hans närvaro elelr inte.

(Kort svar men har lite bråttom...)

|Jo, det jag tänkte på mera var att de skulle ha stått och snackat och typ lärt känna varandra bättre först, och sen Tocho skulle erbjudit honom x'D De skulle ha känt varandra först såklart. Mn detå går jättebra så här också, Emon känner till det från förut! =') |

Emon svängde sig nästan ett halvt varv runt, tillbaka mot gläntan därifrån prasslet kom.
I samma stund han mötte den andres blick gav den ifrån sig ett dovt skall.
Emon sänkte huvudet smått varnande innan han upptäckte de röda tecknena under den andres ögon.
Han kom ihåg hur han hört om ledaren för flocken Cierzo.
Mörk pälsfärg, med röda tecken under bägge ögonen.
Det var de beskrivningar han hört.
Han tänkte tillbaka hur andra vargar beskrivit flocken.
Efter att han hört om den, hade han, nästan i smyg för sig själv, hållit sig vid utkanerna av Lövskogen.
Flocken lät intressant, något att undersöka.
Emon hade fötts i en flock, var uppvuxen i en flock, men just den flocken klarade han inte. Hans tankesätt passade inte in i deras regler och tankesätt.
Därmed hade han slitit sig från flockens revir och helt enkelt stuckit.
Han hade vetat straffet som väntade honom om nån medlem skulle stött på honom, men han hade hållit rask takt på och inte lämnat spår efter sig.
Nu tänkte han i snabba drag tillbaka, hans tankar över Dite- fanns hon någonstans, tankarna över Deme- vart hade hon stuckit.
Men efter att ha nått Numoori, träffat Deme och fått veta ställningen och sen fortsatt vandra runt, hade han insett att han inte kunde vara ensamvarg.
Han behövde en flock att leva med, men en som passade honom.
Cierzo hade den berättande vargen fått att låta så passande.

Nu såg han mot den andre med granskande grå blick.
-Var hälsad främling, hälsade han med mörk och dov stämma.
Hans huvud nickade kort, med ögonen fortfarande på hanen.
Emon insåg att chansen att det var ledaren var väldigt liten,
hans förhoppningar skulle inte få skjuta honom över huvudet.
Ändå inväntade han med otålig känsla hanens svar för att sen å reda på det han ville veta.
Om han stod framför Cierzos högste person nu.

De isande blå ögonen sökte snabbt över den andra hanen och sedan mötte han hans silvergrå ögon. Han nickade kort som hälsning innan han talade med en lugn stämma. "Var hälsad främling." Han klippte lite med öronen innan han åter talade lugnt. "Mitt namn är Tocho, ledare över Cierzo, vad är ditt namn främling?" Han undrade avd denne kunde ha för sig så pass nära flockens revir. Var han ett hot? Var han en fiende? Många tankar for igenom den svarte huvud men han visade inget av detta utåt. Höll ett neutralt ansiktsuttryck.

Tocho's hälsning nickade hanen kort åt,
han stod tyst och inväntade en fortsättning, och han fick den ganska snabbt.
Bekräftelsen om att det var rätt person som stod framför honom fick honom att flina smått åt sig själv,
det var rätt patetiskt.
-Mitt namn är Emon, jag är en ensamvarg, Inferno, hans hesa hårda stämma flöt genom
luften mot den andre och blev hängande där nära, väntade på att få tagas in.
En vind från sidan fick hans lugg att blåsa ner för hans ögon, bvara glimten av den grå blicken syntes när han stod och såg mot den andre.
-Jag är intresserad av din flock, rösten var starkare nu, visade att han menade allvar.

| kort |

Tocho betraktade honom då han presenterade sig som Emon och sade att han var intresserad av flocken. Öronen klippte på hans huvud och han betraktade den grönr öda hanen rätt ingående. "Så vad har fått dig intresserad av flocken?" Han undrade lite smått vad han hade hört och vad de var som intresserade honom för just Cierzo.

(kort och har lite IT)

Emon såg in i den andres ögon,
luften runt honom var hård men spänd på samma gång.
Han blinkade med lång varighet och såg sen tillbaka mot Tocho mellan de tjocka slingorna med röd lugg.
-Jag föddes i en flock utanför Numoori, mycket oroligheter gick mellan vår kull, den ena tiken var annorlunda och fördes bort för att avlivas p.g.a sin skönhet.
Min andra syster hatade sin far och stack i tonnårsåldern, jag tror delvis hon ville hitta vår syster.
Det var inte heller rätt för mig, tanken var att vi skulle växa upp och bli känslolösa för allt och alla och kriga tills vi stupade.
Det passade mig inte..., hans röst var mörk men fylld med sanning.
För sanningen var exakt vad han stod och berättade för åt denne hane nu.
Ingen annan hade hört hans historie, väl då- denne var i mycket korta drag, men ändå.
Det var ord, ord som aldrig yttrast förut.
Det hade bara varit de inblandade som vetat.
Hans tankar gick till sin ena syster Afrodite, hon som var drabbad av denna hatade skönhet, som som fick lida så p.g.a den.
Men när hon väl slapp den och kom sig fri, fortsatte hon plågas av sig själv. Av sina tankar, iallefall avr det så Demethra förklarat det, han hade ingen annan källa så därmed fick han blint tro sin andra syster.
Att komma hitt och få höra att Dite kommit hit var otroligt, att världen kunde vara så ltien.
ÄNdå hade han inte vetat om det var lättnad eller sorg han kände inom sig då, men sorgen var sanningen då det visade sig att Dte sedan begåt självmord p.g.a att hon inte klarat det.
Inte stått ut.
Emon undrade för en stund om hon någonsin fick reda på att León väntade valpar, att hon gick mde rund mage, om hon skulle vetat det. Skulle hon begåt mordet då?
Eller hade hon vetat det och på grund av det begåt självmordet?
Emon slöt ögonen och rensade bort tankarna på sin eländiga släkt.
Han skulle just nu inte behöva bekymra sig för något annat angående släkten än det han skulle berätta för Tocho.
Berätta det som egentligen var helt sjukt att berätta åt en han inte ens kände.
-..Så även jag stack, ville hitta min plats. Kom då hitt och fann min ena syster Demethra, fick höra hur den andre som blivit dömd för sin skönhet klarat sig men nu begått självmord...,
än en gång tystnade han med en röst som sakta dött bort.
Han såg ner mot marken och svansen svepte till en gång bakom honom.
-Redan när jag kom hit insåg jag att ensamvargslivet inte var min stil, jag behöver en familj.
Ett stöd. En flock. En varg jag mötte en gång berättade om denna flock, nblev därmed intresserad.
Han gav lite instruktioner om dig emd. Det var därför jag kände igen dig...
Där slutade han, tystnade.
Lämnade tomrum åt den andre, han hade ju talat i en halv evighet.
Något som verkligen inte var likt honom. Han nästan skämdes för sitt bjudande sätt.
Så här fick han inte bli.

Tocho lyssnade tålmodigt på denne då han talade om sitt förflutna. Att dela med sig av sådana saker var för honom inte något man gjorde om man inte gav den man talade med sitt fulla förtroende och detta var för Tocho ett imponerade drag hos den gröne hanen. Man mötte hans silvergrå blick och lyssnade utan att avbryta. Lade de viktiga på minnet. Sedan då hanen tystnade så satt Tocho tyst en liten stund och betraktade denne innan han öppnade munnen och lät den skära tungan fukta den svarta nosen innan han talade med en dämpad stämma. "Det du säger, om det är sant så ger du mig ett stort förtroende innan du ens känner mig eller vet om jag kommer acceptera dig in i flocken. Innan jag ens funderar över det vill jag veta vilka krafter du bär på och om du är beredd att lägga ditt liv i mina tassar"

På samma gång han tystnat insåg han vad han gjort.
Han hade fullständigt talat för mycket.
Han som annars var så tyst, så jädra tyst, stenhuggd och lugn.
Han hade nu brutit upp hela sig med våld och sen ignorerat alla försvar mot sitt inre och bara visat hela skiten åt den här hanen.
Emon synade honom uppifrån och ner, vad visste han förrästen om den här flocken.
De kunde vara jordens mest oseriösa.
Han hade ingen jävla aning om vem han framför honom var, var det en bedragare, en sann vän, en hårding, en tjuv.
En lögnare.
En självälskare.
-Ingen aning. Ingen himla aning om vad av dessa, det kunde vara vilket som helst. Det enda Emon visste var att han avr ledare för Cierzo.
De orden gjorde honom inte till någon långväxt godhjärtad konung, inte heller till en lögnhalsig, mörk bedragare.
Det gjorde inte honom till någonting överhuvudtaget.
Han hade kunnat göra sig till den mörka bedragaren, men också till den godhjärtade konungen, allt är nollställt i början. Sen är det bara för vargen att välja vilken väg han klättrar.
Emon visste inte ens hur länge Tocho klättrat, hur insatt han avr i sin roll, vilken roll han spelade förutom ledare.
Om han kunnat skulle han rodnat inför den andres nästan förvånade ord om Emon's sätt.
Det gröna huvudet böjdes neråt, skamfyllt och ångerfyllt.
-Jag talar inte så annars, sa han, nästan ursäktande. Men rösten var ännu stark.
-Kan du berätta lite nogrannare om flocken. Era mål, er ställning, era förhållanden till andra flockar, ert motto, hans röst hade förrändrats tillbaka till sitt lugna behärskade,
långt borta från det nästan ursäktande.
Emon såg upp under lugg mot den andre, ögonen glimmade i mörkret.
Han hoppades att Tocho skulle ge honom en chans.

Tocho betraktade den gröne och lade huvudet lite på sned då denne talade. Han verkade nästan generad över att ha berättat en del om sig själv. Han nickade kort då denne sedan frågade om han kunde berätta mer om flocken. "Flocken har just nu i mina ögon ett mål och det är att den måste växa sig större och få en starkare sammanhållning. Vi måste kunna stå enade i svåra tider och ännu är jag ny som ledare så flcoken känner inte mig så jätte bra ännu och jag känner inte alla inom flocken så bra ännu. Jag arh ännu inte sökt några allianser och vi ahr inga uppenbara fiender från de andra flockarna ännu. Men då den dagen kommer så ska flocken stå stark mot vad som än kan tänkas komma mot oss. de ska finnas familjeband medlemmarna i flcoken emellan även om blodsband saknas." Han ahde aldrig riktigt tänkt igenom de hela förut men de var så han ville att flcoken skulle vara. En familj men starka band mellan varandra. "Flocken ska finnas där och ställa upp för varandra även om man råkat i svårigheter utom flcoken"

(har ont i huvudet och IT men hoppas Emon förstår och att du förstår ;-) )

| Vi fattar alltid (ehm, oftast...) x'D |

Emon såg allvarligt mot Tocho, men nickade lugnt när hanen talat klart,
han gillade det han hörde.
Som en familj utan riktiga band, men som flätat samman på egen hand och blivit en fastsvetsad och stark familj.
Så tänkte Emon att Tocho såg på det, och han tänkte det också så.
Så gillade han det, han gissade att detta skulle vara ett bra livssätt för honom.
Iallefall hoppades han det, det lät så starkt.
Man behöll sin personlighet och sitt "jag",
men hade alltid en familj, en familj som stod på sin plats alltid.
Han nickade igen och kastade svagt med huvudet så luggen ålkte åt sidan och hans ögon blottades helt.
-Jag gilalr det, och hoppas att det kommer vara "rätt", orderna starka och sanningsäärliga.
Han såg mot en punkt snett bakom Tocho,
stod stilla ens tund. Lät ordrna sjunka in och bearbetas. Sen såg han tillbaka mot Tocho.
-Låter du mig visa upp mina krafter..?

Tocho betraktade honom då han talade om flcoken och lade huvudet lite på sned. Hanen verkade väldigt intresserad av flocken och detta fick Tocho att undra lite smått om de var hela sanningen eller om de bara var en fasad för honom men då han bad om att få demonstrera sina krafter nickade han. "Visa mig vad du har för krafter" Tocho var inte den som nekade en plats i flcoken så länge han ansåg dem värdiga en plats och ännu hade han inte mött på någon han inte funnit värdig.

Emon höll huvudet uppe genom att hålla uppe sn hals, men jälva huudet, nosen, sänkte sig så att hans nosrygg och panna var mot Tocho.
Luggen åkte ner och endast glimtar av hans ögon syntes.
Han log lite smått, nästan osynligt.
Han glättade på mungiporna och tjock rök välde ut från hans mun,
detta berodde på hans tunga som börjat hettas upp.
Just nu glödde den bara, het sprakande glöd.
Hans mun var van vid hettan och brändes inte.
Vid hans in och ut andningar fick glöden syre och därmed behövde han egentligen inte öppna munnen för att få fyr på nån eld.
Men ett extra intag skadade aldrig, och det avslöjade också lite av vad för sorts kraft han tänkte visa upp.
Ganska snabbt efter vände han huvudet mot sidan, han öppnade munnen mer och den lilla elden som nu tagit fart blottades.
Han drog in luft och bllåste sen, edlen flammade ut över kanten som bestod av hans nederrand av tänder.
en hett flammande låga antände en liten buske, dittåt han riktat.
Edlen hade inte visat sig hela vägen till busken.
Den hade blottats när den flammade ut från hans gap, men sen löst upp i tunn mörk rök, sen hade man sett hur edlflamman som en mjuk rullande boll sprägdes som en vattenballong hos busken och med ett stort flammande var den antänd i höga lågor.
Den elden var ett med den som med låga flammor brann på hans tunga. Genom den styrde han all eld han skapade, samt koncentration och tankar.
Han lät sen buskens lågor sänkas för att sen lösas upp och bara lämna efter sig svartnade blad, ett lågt pys och en tunn rökslinga som steg mot himlen.
-Jag skapar min eld med min tunga, den hettas upp, glöder och antänds slutligen, jag behöver egentligen inte öppna munnen för att ge elden syre, utan den får det den behöver vid mina normala ut- och inandningar.
När jag blåser ut flyter en flamma av elden ut, men den löses upp som en het gas när den kommer ut från sin starka värme, för att samla sig för uppflammning och vänja sig vid kylan runtom.
Med mina tankar väljer jag var edlen flammar upp, förklarade hanen med mörk röst.
Han såg mot Tocho för att se att hahn hängde med, sen vände han sig mot en tjock ek vid andra sidan.
Han höjde sin ena framtass och grävde in de blodröda klorna i barken, sen drog han neråt så det blev ett tydligt rivtag med en avrgs klor.
Det annorlunda var att dessa glödde, en gul-röd svag glöd, bland den mörkbruna barken.
-I mina klors rötter pulserar ständigt hetta, så som i hela min kropp. Något gör att elden är närmare i klorna, vilket gör att när jag river med dem i bark, syns glöd... Hanen såg tillbaka mot glöden i barken som han visste att snart skulle slockna när den var utan annan hetta runtom, det klarade sig inte utan "hjälp".
Det skulle endast bli kvar svarta heta märken.
Han vände huvudet mot Tocho. Inväntade hans ord, om han bad om det skulle han visa upp mera sen.

| skiitdåliiit... har bråått iväg.. ; ( skiit.... |

Han betraktade hanen då denne visade upp sin kraft och utåt visade han inget men inuti sitt huvud så var han fascinerad av kraften. Han lyssnade noga och lade det på minnet samtidigt som han betraktade hanen då denne rev i barken och lämnade glödande märken efter sig som sakta slocknade. Han nickade sakta då den gröne betraktade honom. "Så elden kan visa sig på så många olika sätt. Det finns redan några med eldens element i flcoken men de verkar ha en väldigt annorlunda typ om man jämför med dig." Han såg på den gröne, mötte de grå ögonen med sina egna isande blå. Han lade huvudet på sned och stod tyst en stund. "En fråga innan jag bestämmer mig. Har du några fiender som skulle komma att försätta resten av flcoken för fara?"

Emon nickade stilla mot Tocho.
- Elden kan visa sig i många olika former, vissa antänder sig själva, andra antänder föremål med blicken och så vidare, han tystnade och tog in Tocho's fråga, men svarade inte dirket.
Enligt honom hade han inga så kallade fiender, men andra kanske såg honom som en.
Hade han tidigare mött någon mer fientig typ..?
-Nej, jag har inte vandrat så pass länge här ännu, svarade han lugnt.
Ett lågt väsande ljud ekade i hans huvud,
Llamenate.
Emon stod tyst en stund med huvudet sänkt, sen höjde han det igen, såg mot Tocho.
-Jag har en till sak jag vill visa dig... sade han.
Den ännu hettande tungan började återigen glöda inom hans stängda käftar.
Han vände huvudet snett åt sidan, mot buksen han redan en gång antänt.
Han gjorde om sin antändning, öppnade munnen och blåste ut luft, elden flammade ljudligt till när den rullade över kanten, sen löstes den upp, men kunde nästan se gasens form där emellan busken och Emon.
Sen, som om man hällt bensin över en liten osynlig pyrande eld, flammade busken upp i lågor.
-...min vän, mumlade han mörkt med ögonen mot busken.
Flammorna var höga, vilda.
In i elden kunde man nu skymte ett par svarta ögon, de blinkade. Såg ut.
Emon flinade,
varelsen inne i elden blinkade en gång till.
Sen kom den ut, en tass var det första, gul-röd, brinnande eller halvt bara starkt glödande.
Nästa kroppsdel var huvudet, och den andra tassen.
Detta likadant, i gul-röda flammande färgor.
Lågorna var knappt fem centimeter höga, som ett krusat hav bara, men det räckte.
Hettan kändes ändå.
En dov hes morrning steg från varelsen när den steg ut, en höjning vid manken av eldhavet visade att raggen var rest.
De svarta ögonen var smala, Emon såg in i dem och flinet på hans läppar höll sig kvar.
Ungefär lika hög som Emon var han, men smal, långbent och smidig.
Som päls hade han sin eld.
Det var hans päls, hans skin.
Den vände huvudet mot Tocho,
bara såg på honom.
Eldvargen var en del av Emon, lite som han själv, men ändå inte.
Den styrdes av Emon, och dess känslor var en del av Emon's.
Som om det bara var en hägring, vände vargen tillbaka och gick lugnt tillbaka in i elden från busken. Sekunden efter hans färger blandats ihop med den vanliga elden, sloknade den och lämnade efter sig en förkolnad hög.

Tocho lyssnade på honom då han talade om elden och han nickade stillsamt. "Så sant... Alla krafter är ju unika till varje individ. Även om de finns måna med samma elementära krafter så uppträder dom olika och anpassar sig efter den varg som innehar kraften." Sedan då han sade att han hade nnu en sak att visa så klippte Tocho lite med öronen och iakttog honom noga. Då busken åter flammade upp och han kunde de de mörka ögonen i leden så vek han bak öronen lite men stod kvar. Kände hettan mot den svarta pälsen och han såg hur eldvargen sakta klev fram och blev halvt synlig bland lågorna. Han kunde ana sig till den hesa vaga morrningen som eldvargen gav ifrån sig och på hur elden rörde sig verkade den nästan resa ragg. Han rynkade smått på nosen så man kunde ana de vita huggtänderna under de svarta läpparna men han morrade inte. Den såg på honom och Tocho såg på den innan den vände sig om och försvann in i elden och elden slocknade. Han vände åter de isande blickarna mot Emon och slätade ut den rynkade nosen. "Detta var en ytterst intressant uppvisning Emon. Din eldkraft är ytterst unik" Han drog lite på munnen och nickade sakta. "Så du har visat dina krafter och du har öppnat dig för mig. Du har visat att du är värd en plats i flocken s jag vill hälsa dig välkommen till Cierzo som fullvärdig medlem i våran flock." Han log nu mer väldigt mot den gröne och svansen svepte mjukt bakom honom. "Du har visat dina krafter så då bör även jag visa de krafter jag innehar." Han gick fram mot den gröne tills han stod bara en meter ifrån honom. Han sänkte huvudet mot ena framtassen och på ovansidan av tassen sköt de fram en benbit som han greppade med munnen och drog ut. De han fick fram var en 3 dm lång benkniv som han höll i munnen. Såret som öppnade sig då han drog fram bendolken slöt sig sakta. Han höll den en kor stund innan han släppte ner den i marken. "Jag besitter förmågan att kunna manipulera mina ben i kroppen, skapa ben, ändra dess struktur vilket gör att de nästan är omöjligt att bryta mina ben och jag besitter förmågan att hela nästan alla skador som min kropp kan utsättas för och jag kan hela andras skador." Han backade undan igen och lade huvudet lite på sned.

Emon nickade, ett svagt leende kunde skymtas, nästan bara som en skugga i hans ansikte.
-Tack, mumlade han, lågt men fullt hörligt.
En plats i flocken hade Tocho öppnat för honom,
och han steg in ditt med nöje.
Emon nickade stilla ännu en gång när Tocho skulle visa sin kraft, han rynkade smått ögonbrynen när han drog ut en benbit ur sin tass, utan att verka känna smärta.
-Väldigt intressant kraft, nödvändig säkert också,
svarade han på Tocho's presentation, han betraktade tassen, ingen kunde ana att en benbit nyss dragits ut där.
Användbart, att kunna leka sina och andras sår.
Att inte behöva vara rädd för benbrått, att kunna använda det som ens kropp bärs upp med, som vapen.
Ett flin breddes över hans ansikte, användbart i strid och för flocken.
Efter att stått tyst en stund sen, såg han upp från Tocho's tass till hans ansikte.
-Men du menar att jag nu, rakt av, är en av er? Utan testmånad eller prövning? Prövningar och testmånader tillhörde medgång i nästan alla flocker, detta avr dne första han isåfall kände till som inte hade sånt.
Så vågat av Tocho att bjuda ut en flockplats bara så, egentligen kände de ju inte varandra.
Varandras personligheter.
Emon själv kunde vara en seriedräpare som mördade alla.
Och honom tog Tocgo stilla in, utan medvetan om detta.

Tocho såg på den gröne och lade huvudet lite på sned. Då han kommenterade kraften så nickade han lugnt. Sedan då den andra frågade om han blev medlem bara så där utan prövotid flinade Tocho snett. "Jag ger dig en plats men ta inte miste på detta och att jag litar på dig ännu. Har du en plats i flcoken så vet jag vart jag har dig och jag kan lära känna dig bättre än om du skulle ha en prövotid. Jag anser inte att man hinner lära känna någon på en månad elelr så. Jag känner inte alla i min flock så väl som jag skulle vilja men jag försöker lära känna alla. Du har talat öppet med mig och gjort det jag bett om. Skulle det sedan visa sig att allt detta var ett spel för att få komma in i flocken och sedan förgifta den så kommer du att ångra dig"

Emon lystade noga till Tocho,
han var inte korkad, han hade också en strategi, såklart.
När han var klar nickade Emon lugnt.
-Tack än en gång Tocho, ledare
hans ord var sanningsärligt tacksamma men det sista ordet sa han med ett litet flin på sina mörka läppar.
Så enkelt, ett litet möte- med stora ord,
och allt var ändrat.
Han va rinte längre ensamvarg.
-Jag gissar att vi möts igen... med de orderna
som de sista, vände han om och gick iväg in i den tätvuxna skogen.

| avsluta? ^^ |

Tocho nickade åt hanen och svepte mjukt på svansen då hanen vände om för att gå iväg. "Ja vi möts igen Emon" Han vände själv om för att gå vidare. Ännu en medlem. Flocken växte sig allt större.

Avslutat!