Natten hade börjat dra sig in över Kaiwood, trots den inte allt för sena timmen. Solen hade påbörjat sin bana ner för himlavalvet och kastade ett orangeaktigt sken över världen. Nere i hjärtat av Kaiwood var det redan nästan helt mörkt, med de grova trädstammarna och täta trädkronorna som stängde ute mycket av ljuset. En vag dimma drog sig mellan träden, tycktes närmast växa för var minut som passerade där den tog sig fram över den frostbeklädda marken, snöklädd på sina ställen. Vintern var över dem, tog stora delar av landet i besittning, spred sin kyla och mörker, tillät snö att falla och lägga sig över marken och träden. Kaiwoods täta trädkronor fångade alltid upp det mesta av den snö som föll, lade sig aldrig riktigt som ett täcke över marken utan resulterade i små mindre snöhögar här och var där snön sluppit igenom. Desto vanligare i de nordliga delarna, men vid lyorna var det inte mycket, inte för tillfället åtminstone. Frosten och kylan nådde inte riktigt ner i lyorna, där fanns en viss värme än så länge, någonting som den svartvita honan för tillfället uppskattade där hon låg. Den spända, stora magen hade länge vittnat om att honan var dräktig, att hon bar på valpar, ett faktum som hon verkligen inte uppskattade, inte det minsta. Det här var ingenting hon önskat sig, ingenting hon någonsin velat ha, men ändå låg hon där, på gränsen till att föda och hon hatade det, så innerligt. Allt på grund av den där hanen, på att hon inte varit starkare, på att flocken inte hört henne. Hon lyfte på huvudet och fäste den vita blicken vid magen, en blick som inte var annat än fylld av avsky och hat, förakt och ett iskallt tomrum. Musklerna i hennes kropp drog krampaktigt ihop sig ännu en gång, och en grymtning lämnade henne då huvudet föll tillbaka mot marken. Varför? Varför var detta tvunget att ske? Hon suckade djupt. Hon visste att det inte tjänade någonting till att älta det hela, det var som det var, och vare sig hon ville det eller ej så var hon tvungen att gå igenom detta, hade inte något att säga till om. Om några timmar skulle detta endast vara ett minne blott, ett som hon skulle begrava långt bak i sitt sinne för att aldrig lägga en tanke på igen. Hon skulle kunna gå vidare med sitt liv, göra det hon var tränad och ämnad till att göra och dessa skamfläckar skulle begravas i marken, förmultna och upphöra att existera. Muskelsammandragningarna kom allt tätare, tog hennes kropp i besittning och fick henne att närmast kvida emellanåt. Smärta hade hon aldrig några problem med, men något hon ogillade var att inte kunna kontrollera sin kropp, och detta var ingenting hon kunde hindra. Hon var fast i detta, och skulle vara i flertalet timmar framöver. Hon kände på sig, visste, att det var en ganska stor kull, såklart det var. Ljuva ironi. Hon som aldrig hade tänkt skaffa sig några valpar alls slutade upp i detta stadiet, med en troligen rätt så stor kull valpar. Som om det inte var nog med att i första taget behöva gå igenom allting, nej, allting skulle drivas till sin extrema spets. Hon älskade visserligen att göra så med sina offer, men det var en helt annan sak. Hanen skulle nog gotta sig rejält i skadeglädje om han såg henne nu, det patetiska avskummet, om hon någonsin stötte på honom igen så skulle han få vad han förtjänade, och mer därtill. Hennes andning var kort och flämtande, och muskelsammandragningarna verkade bli än mer intensiva, om det ens var möjligt. Det hela kändes verkligen inte som hon hade tänkt sig, det kändes väldigt underligt på något vis, en känsla som hon inte kunde beskriva, som så ofta annars. Muskelsammandragningarna och smärtan ebbade ut, och med en suckning lyfte hon huvudet för att fästa blicken vid valpen där den kämpade för att kunna andas. Hennes första tanke var att bara låta den vara, lämna den att dö så som det var tänkt, men hon fann sig själv, till sin förvåning, sträcka sig efter valpen och dra den till sig för att sedan börja slicka den ren, få den att andas. Det var som att hennes kropp inte lydde tankarna längre, agerade mot hennes vilja, agerade på impulser och instinkter istället. Hon kunde inte förstå det, hur var det möjligt? Vad var det som hände med henne? Aldrig förut i sitt liv hade hon tvekat över att döda, men nu, efter att hon varit så fast inställd på det från början så var det något inom henne som hindrade henne, likt en spärr. En låg irriterad morrning lämnade henne innan hon flyttade bort huvudet från den gnyende valpen, den andades, det var nog, hon tänkte inte gå så långt som att ömt ge den kärlek och omsorg, det låg inte i hennes natur. Hon iakttog hur den blinda, döva, gnyende valpen kravlade sig runt på marken, försökte hitta till hennes spenar. Hon fnös och skakade vagt på huvudet. Inget mer än en hjälplös liten råtta. Var det så här det skulle bli? Hon skulle behöva dras med en hop iglar som inte var annat än i vägen. Hon bannade sig själv för att hon var så svag, att hon inte lyckades med att döda den. Oacceptabelt. Det vore så enkelt, bara att utdela ett enda hugg så skulle det patetiska livet slockna, kroppen knäckas under hennes käkars kraft, men nej, den där irriterande känslan inom henne som hon inte hade någon aning om vad det var hindrade henne från att göra det. Hennes tankar föstes åt sidan en aning då sammandragningarna åter stegrade. Hon kunde verkligen inte förstå att hon tillät detta att ske. Otroligt. Otänkbart. Dock väldigt verkligt.

Dagen hade hunnit gry utanför lyan innan det hela var över, och solens första strålar tog sig in genom lyans öppning, skänkte lite ljus till dem. Det gick tydligt att se utmattningen i honans vita blick då den vändes till hopen av valpar där de flesta slutligen hade förmått sig slumra. Hon var inte fullt medveten om hur många det var ens, annat än att det var många. Hon hade tappat uppfattningen någonstans efter fyra. Det var nästan så att hon trott att det hela aldrig skulle tagit slut. Inte heller visste hon om valparna var honor eller hanar, ärligt talat så hade hon inte brytt sig i att hålla koll, det enda som egentligen hade etsat sig fast hos henne var deras dofter. Det var det enda som gjorde att hon kunde skilja dem åt, för det var först nu när ljuset letat sig in till dem som hon kunde urskilja deras färger och tecken. Där fanns en hel del brunt. En fnysning lämnade henne. Såklart så fanns där påminnelser efter hanen som orsakat allt detta, hon skulle aldrig kunna undslippa det, det hade han sett till. När hennes blick vandrade över en blekgrå valp, nästan vit, så fästes den där. Hennes öron ströks bak emot nacken och uttrycken i hennes anlete stelnade till. Blek, mager, svag. Hon visste mycket väl vad det troligen betydde. Hennes tankar lades på Karasu och den sjukdom som härjat honan genom hela hennes unga liv. Hon visste att det inte fanns något att göra åt saken, och det hela slutade i en ung död. En del av henne tyckte att det var för det bästa, men den där känslan som så abrupt fått henne att hindra sig själv drog en smått bekymrad känsla över henne för ett kort ögonblick. Hon ruskade kort på huvudet och lät tankarna rinna av henne, det var inte det som för tillfället var viktigt, hon behövde energi. Hon reste sig upp på något svaga och en aning vingliga ben. Födseln hade tagit mycket energi ur henne, dyrbar energi som hon inte hade råd att förlora. Hon tog några steg mot lyans öppning innan hon stannade upp och vände huvudet mot valparna. ’’Bäst för er att ni bevisar att ni är värda den chans, det liv, ni fått’’ hon visste att de inte kunde höra henne, att deras hörsel ännu inte var utvecklad, men orden förmedlade ändock ett starkt och viktigt budskap. Sedan lämnade hon lyan, tog sig ut i gryningsljuset och läste av energierna som flödade i området, i jakt på någonting ätbart, ty det behövdes verkligen.

| Födseln utspelar sig ungefär i februari IC, så att valparna är i spelbar ålder nu. Så nu är de officiellt födda och kan börja rollas c:
Vänligen svara inte här~ |