Det var tidig eftermiddag, solen hade precis börjat gå ner mot väst. Livet i lövskogen var glatt, fåglarna kvittrade och smådjur av alla slag var vakna. Skogen var pigg och trevlig, en plats det verkade omöjligt att vara hotad på.
Ljudet av tassar som slog mot marken passade så väl in, mjuka men ändå väl hörbara. Tassarnas ägare var en stor, vit varghane med gulskimrande tecken över mesta delen av sig. En naktakivarg, med den smala, långhåriga kroppen, med klara färger. Han hade gula kattögon med smala streck till pupiller, och dessa gula ögon såg sig irriterat omkring i skogen.

Han hade huvudet högt, roat över djurens glada kvitter och läten. Om de vetat vem som vandrade i deras skogar, denna charmiga varg, hade de nog varit tystare, gömt sig. Han spred automatiskt ut en charm runt sig, gjorde sig mycket mer perfekt än han egentligen var, som en slags hinna av perfektion över en varg med många brister. Ett rådjur gjorde misstaget att närma sig, lite småförvirrad över att vilja vara nära ett rovdjur. Zarec, vargen, log mjukt åt den och den vågade sig längre fram. Det mjuka leende spriddes ut till ett elakt flin, han gav upp ett skall och en illusion av mörker föll över rådjuret och honom, endast de kunde se den. Mörkret var bara svart, inga färger alls. Förvirrat snurrade rådjuret runt, skrämd över mörkret och gula kattögon, precis som varghanens, dök upp, lysande ur mörkret. Varelserna i illusionen jagade runt rådjuret i cirklar, för en åskådare skulle det bara se ut som om den dansade skrämt omkring framför den stillastående vargen. När rådjuret var så utmattad den helt enkelt gav sig och stannade, lät han illusionen falla och djuret föll ihop i en hög, utmattad till gränsen. Han flinade elakt mot djuret och fortsatte sin vandring utan mål.

[Pax till Toyota]

Något satt vid en kort strimma av sand, såg sig sakta om, det var något vitt med blåa och svarta nyanser i sig, denne hane hette Toyota. Han såg sig om för att hålla utkik på farligheter, han hade sett ett rådjur som närmade sig en annan varg, och då dök han snabbt ner i vattnet, sedan höll han ögonen över ytan för att iakta dom båda. Och efter en liten stund, föll rådjuret ihop i en liten hög, och den andre vargen gick vidare på sin färd, kanske skulle han hitåt, till den lilla sjön?

[Förlåt att det blev kort, men var iaf tvungen att svara och jag måste gå till skolan. :3]

Han fortsatte gå, fåglarna var tysta nu, småchockade över rådjurets lilla skrämda dans och kollaps. Hans smala kropp gick lätt över marken, även om den var tunn var den muskulös. Han hoppade smidigt upp i ett träd, hans Naktakiblod fick honom att älska att vara i träden. Tassarna smög tyst omkring bland träden, fåglarna flyttade sig inte för honom. Varför skulle de, varför flytta sig från en sådan charmerande varg? För att denna inte vek sig för att leka med ens känslor och syn.
Han hoppade mellan grenarna som var långt ifrån honom, klättrade högre för varje träd han kom till. För varje hopp siktade han in sig på en högra gren. Efter bara några träd stod han på trädkronan, balanserade de kraftiga tassarna på några smala, bärande grenar. Solen sken, han gillade det såklart. Det var vackert. Men inte värt att titta länge på, och hoppade smidigt ner, utan att mellanlanda de sex meterna ner, landade snyggt på marken nedanför.

Han hade landat precis på strandkanten av en liten sjö, han flinade och såg ner i det halvgrumliga vattnet, flinade åt bilden. Hans charmiga leende reflekterades i vattnet, spegelbilden fick honom bara att bli mer självsäker när han fick lite av sin charmkraft rakt upp i ansiktet. Man såg ner till bottnen, inte jättetydligt men det gick. Där nere rörde sig något ganska stort för att vara en fisk, ljusblå med vita och svarta nyanser på. Han rynkade pannan, ryckte nästan till när han såg att denna fisk som han trott egentligen var en varg, en udda sån men fortfarande en varg. Han flinade åt vargen, kunde inte riktigt se genom vattnet om denna var hane eller hona. Lite funderade han, hur kul det skulle kunna bli att få leka lite med någons känslor igen, det var länge sen sist, senast var med den rosa Fallulah. Det kunde bli roligt att få leka lite med någon igen, det behövde inte vara en kärlekshistoria den här gången, han var inte värst sugen på det för stunden. En tillitsfull vänskap och sedan lite roliga illusioner kunde vara kul det med.

Han tittade upp på den andre, satt på bottnen och glodde upp emot ytan. Det var ju den där gul vita vargen igen som dödade rådjuret. Men han blev inte skraj. Bara lite överumplad över att han verkligen gick till sjön, bara för att skrämmas frös han vattnet och sedan simmade upp med otrolig fart för att slå sönder isen. Och det gick! Efter det ställde han sig på isen, och förde upp sig själv på en liten platå av is. Själv åkte han kana nedför den. Han älskade vintrar, men det var ju inte vinter, det var höst. Han längtade till vintern så mycket.

När han hade lekt färdigt efter en gångs kana, så ställde han sig framför den andre och blåste en kall vind, mycket kall, liksom när det är vinter.

[Åh, fy! Jag suger på att rolla då mina karrisar ska dö. D': Jag får typ, it. xD]

[Du ska precis rolla nån som dör, klart du får it<3 ]

Han fnös åt hanens - för det var en hane - lilla lekuppvisning. Visst var det häftigt att se folk visa sin krafter, men ibland lev han bara trött på det. Men han log, varmt, och skrattade lent. Hans charm var påtänd efter leken med rådjuret, så den var redan stark.
"Främling, jag är Zarec av ingen flock, och du är..? När han talade visade han tänderna på ett glatt sätt inte många vargar kunde. Han skapade en illusion av att skogen var gladare än den egentligen var, gjorde färgerna mer starka och djuren mer högljudda, glada. Inget speciellt - men tillräckligt mycket för att göra skogen mer trevlig och det kändes som om det inte fanns en enda chans att man kunde bli hotad där. Så tvärtom sanningen.

Han flinade åt hanen, ett ganska elakt flin egentligen, men charmen gjorde det bara trevligt. Vattnet var fortfarande istäckt efter främlingens lilla uppvisning, om man bortsåg från det lilla hålet där vargen simmat upp genom. Han vågade inte kliva upp på isen, han litade inte på främlingens krafter om han gjort en hård is eller en lättbruten is. Främlinge var större än honom, och på det satt han upphöjt på isen. Han gillade inte att uppfattas liten och hoppade smidigt upp i ett träd precis i vattenbrynet. Trädet hade tappat nästan alla sina löv, de som var kvar var klarröda. Han släppte aldrig leendet från sina läppar, ville inget annat. Charmen växte större och större hela tiden, försökte locka till sig mer av vargens känslor.


[Du får välja själv om Toyota ska bli lättpåverkad, isf leker Zarec lite snabbt med honom och sen dödar han, men om han blir jobbig kommer Zarec bli vansinnig och fortsätta charma sen hur länge som helst bara för att bevisa att han kommer lyckas xD ]

[Lättpåverkad tack. ;3 Javisst, jag rollar två stycken som ska dö. Dx]

Han såg sig omkring, skogen blev helt plötsligt trevligare, och han blev full - kändes det som. Så han trallade omkring på isen och såg efter den andre, Toyota är väldigt lättpåverkad på andras krafter. Han har aldrig lärt sig att stå emot så bra som andra kan, konstigt nog.

Nu började han att dansa på den tjocka isen, men även om han hade blivit charmad så kunde han ändå kontrollera sina krafter. För OM denne hane går ut på isen, så kommer han att göra så att hanen ramlar i det iskalla vattnet. Han log lite för sig själv hur det skulle se ut om det hände. Han skrattade och det verkade som om detta var ett paradis - enligt honom. Men egentligen var det inget paradis, det var ju hanens charmkraft som Toyota inte förstod, han hade aldrig i hela sitt liv mött en varg med såna underliga krafter. Och speciellt så visste han ju inte vilka krafter heller, han var ju på sätt och vis paralyserad.

Men så plötsligt stannade han upp i sitt dansande och trallande, han såg på den andre som klättrade upp i ett träd, och så märkte han att han själv inte stod på den lilla avsatsen av is mer. Så han både dansade och trallade tillbaka till avsatsen igen, och där höjde han upp avsatsen ännu mer. Toyota gjorde den lite mer bredare, nu var den rund och tre meter i omkrets. Så nu kunde han sova där om han ville, men det kunde han inte pga paralyseringen.

[Jag har en plan, om Zarec klättrar ännu högre upp i ett träd och sedan hoppar upp på Toyota's avsats, så kan dom ju slåss där? :3]

[Okej ^^]

Zarec log ett riktigt leende åt vattenvargen, så lättpåverkade denne var. Han verkade för hypnotiserad av charmen för att berätta sitt namn, men det spelade ingen större roll. Hans leende blev bredare, ett elakt flin visades. Främlingen kanske skulle tro det var ett vänligt leende, så påverkad han var.
Zarec klättrade upp en gren till, kom över hanen igen. Smidigt landade han på platån, klorna grävde sig ner i isen för att inte glida iväg. Han såg rakt in i främlingens blåa ögon, komplementfärgerna blått och gult, Zarecs gula och främlingens blåa. Plötsligt försvann han, som om han vore osynlig, egentligen bara en illusion. Skogen tystnade, mörknade, blev mer skrämmande. Den glada, lekfulla stämningen skogen annars var full av var som bortblåst, kvar var bara en mörk och dyster skog. Mörkret i illusionen kom krypande runt dem, gjorde skogen nästan kolsvart. Men den blåa hanen syntes lika väl som om han stått i solljuset, ännu en del av illusionen. I den "verkliga" världen, utanför vargarnas hjärnor, var skogen fortfarande lika lekfull och ljus. Mörkret var bara en illusion.
Ur tomma intet dök ett par lysande, gula ögon upp, med tunna kattpupiller. Deras ägare var osynlig, men man hörde honom. Han skrattade elakt, släppte charmen helt.
"Blåe, så lättpåverkad du är." Han talade bara som en konstaterande fakta, men hur road han var hördes tydligt genom rösten. Rösten var skarp och hård.

[Mohahahaha... illusionerna har BÖRJAT! :D]

[ Yay! ^^ Förlåt, men han kan inte svara på något. D: Han har blivit så paralyserad. ]

Han stod där på platån och såg hur den vitegule hanen hoppade från gren till gren och kom upp på hans lilla platå. Han gjorde isen tunnare där den andre stod, och gjorde så att det inte blev något klofäste alls, han gjorde bara så att han kunde gå på isen, ingen annan. Han var smart för att vara så full och hypnotiserad. Men ändå så började han att tappa kontrollen över sig själv då skogen blev ur tomma intet så mörk och dyster, hur kunde detta hända? Den som var så trevlig och livlig? Men Toyota visste ingenting, för han blev bara mer och mer bordomnad ifrån kontroll ..

Men detta var inte hans fel, han hade ju bara gått "fel väg" även om han ville till denna plats, han skulle gått vidare i Lövskogen, han skulle inte ha stannat vid sjön, för detta kanske blir ett slut med smärta?

Han såg sig om, det blev mörkare och mörkare, och tillslut försvann den andre i tomma intet - precis som den fina skogen hade gjort. Toyota kunde inte tro sina ögon eller öron, hanen var borta men kunde ändå tala. Och plötsligt så började några gula ögon med svarta kattpupiller lysa upp ur mörkret. Toyota började att springa till slutet av platån, men då kom det en illusion - som han inte visste att det var - emot honom, han blev livrädd och bydde håll, och sedan så försökte han byta håll igen, men då kom något annat upp som istället började att jaga honom. Han som brukar vara så tuff var inte tuff alls längre, han var livrädd. Han ville bort, han visste inte vad han skulle göra. Men så hörde han en röst och ett skratt. Han blev anfådd av att springa så att han kippade efter luft, han var jättetrött i sina ben att han lade sig på magen och den som jagade honom försvann. Han lade sitt huvud på sina framtassar och bakbenen stod rakt ut på den lilla platån. Han visste inte vad han skulle göra längre. Han kunde lika gärna ge upp ..

Zarec kunde inte hindra att ett fräckt skratt ljöd när hanen flög fram och tillbaka, tro sig vara jagad från alla håll. Främlingen verkade ge upp i slutet, lite besviken blev han av det. Leken verkade inte vara så länge som han trott. Han hade tänkt bara leka med främlingen, och sedan lämna honom i fred, men han ville inte det längre. Denne blåa varg hade inte kunnat göra motstånd på ett roande sätt, vilket gjorde honom lite besviken. Om leken inte skulle vara länge kunde han allt ha lite kul den sista minuten.

Sakta lutade han sig över liggande vargen, flinande. De gula ögonen var allt som syntes i mörkret om man bortsåg från den blåe. Plötsligt förvandlade han det svarta mörkret till ett starkt ljus. Illusionen av en vacker, gyllenvit ängel med stora guldiga vingar uppenbarades framför dem, leende mjukt och varmt. En slags gyllene aura låg runt henne som ett varmt ljus. "Ack, blåa varg, din tid på denna jord är över," talade hon med hög, klar och trevlig röst, utan att darra alls. Hon verkade van. "Det betyder, min vän, att du måste följa mig..." Medan hon talade de sista orden förvrängdes hennes sköna ansikte, hon blev svart med röda slingor och horn växte ut i hennes panna. Hennes gyllene ögon blev blodröda och hennes röst raspig och kraxig. "Så ja lilla varg, det är dags att dö." Det sista ordet blev mörkt, hårt och Zarec kastade sig fram, bet tag i hans nacke. Illusionen försvann, men skogen runt omkring dem var tyst över syne. Hans tänder borrade sig in i nacken på honom, han njöt av känslan av att försöka döda.

[Haha, du får själv välja om han ska dö nu elr göra motstånd

Toyota gjorde motstånd emot alltihop, skrattet, ängeln som blev en svart djävul och den vitgule vargen, han försökte, men då allt mörknade, var det över ..

'Låt mig få komma till en plats utan smärta,
smärtan tär på mig så att jag kan dö två gånger om.
Jag vill upp i himelen med min älskade Love,
men en sak vill jag veta.

Kommer jag att få vila i frid?'

AVSLUTAT! D': *gråter*