Solen hade nyss gått ner, och den livfulla skogens dagdjur höll på att göra sig redo för att vila. Nattdjuren började krypa ut ur sina gömställen, och bländades av månens klara sken.
Han lutade sig ner över den lilla bäcken, och lät sina svarta käftar sänkas ner så de precis nuddade vattenytan. Bäcken porlade livfullt, så det kalla vattnet förblev rent trots att björkarna släppte ner sin pollen mot marken och vattnet.
Vad gjorde han egentligen såhär långt österut? Det hade inte varit planerat. Han hade bara låtit sin vingar slå framåt, och för stunden hade framåt varit österut. Vindarna hade ökat farten, och han hade kommit längre än han trott.
Inte för att han plågades av det. Lövskogen var ett vackert område, som han gärna besökte. Han hade inte varit där allt för ofta, men de gånger han varit där hade han varit nöjd med vad som hänt. Ingenting.. storstilat så att säga, men lagom. Inga dåliga saker hade hänt, samtidigt som inga riktigt fantastiska saker hade hänt här heller. Det var lite av en balansgång livet, att väga upp allt det negativa som hände med det positiva. Hela tiden var man tvungen att vara beredd för att kasta sig åt sidan, för att inte falla av övervikt på ena sidan.

En liten fågel dök upp ur tomma luften, svart in i själen med späda vingar. Den flög ett varv runt honom, för att sedan försvinna igen. Han hade tränat många gånger på att få sina skuggor att efterlikna djur, och han kunde nästan säga att han bemästrade den delen av skuggans konst. Fågeln hade varit väldigt realistisk trots allt, och dess kanter hade inte blivit suddiga av det eviga flaxande såsom den skulle för några månader sedan.
Han lät blicken höjas upp mot den lövtäckta skyn. Månens strålar sipprade ner genom trädkronorna, kastande vackra mönster att skuggor på marken runt honom. Hans egna skuggor passade bra in bland dem.

[Wami<3]

Lövskogen. En livfull och vacker skog till skillnad från Kaiwood. Wami har svårt att se Kaiwood som vacker. Men nog är det en mäktig plats. Det är bara synd att den ska husera en sådan flock som TBB. Ibland låter Wami fantasin skena. När hon är ensam. Hon tänker på om allt det här inte bara är en dröm. Att TBB inte existerar. Att hon befinner sig någon helt annan stans. På en vacker plats omringad av vargar som betyder mycket för henne. En familj som är villig att göra allt för.

Öronen klipper till på den lilla tikens huvud. Hon är fortfarande liten. Långt ifrån färdigvuxen. Sen i utvecklingen som hon med avsmak kallar det. Pälsen är fortfarande en blandning mellan svart och brun. Och tecknen är ännu bara vagt framträdande. Inte tillräckligt för att det ska se vackert ut. Det är bara skuggor. Ungtiken ligger uppe på en gren i ett av träden. Hon hade massor med jobb att ta sig upp där men hon är ändå stolt över att hon lyckades. Det är ett triumferande leende som leker på hennes läppar. För hon tycker att det inte var lika ansträngande denna gången. En stor framgång.

Hon reser sig på grenen. Vatten skulle inte sitta helt fel. Och hon kan höra bäcken en bit bort. Hon lyckas glida ner på stammen och tassarna tar snart mark. Hon börjar röra sig mot bäcken. Men hon stannar upp när vibrationerna i marken talar om för henne att det befinner sig någon annan vid bäcken. Något stort. Nyfikenheten griper som vanligt tag i henne och ljudlöst rör hon sig närmare. Snart får hon syn på en stor grå bevingad varg. Ännu en bevingad varg. Vad hon avundas dem deras vingar. (?)Skuggorna som rör sig kring vargens ben fångar hennes blick med. Hon har mött två andra vargar med liknande kraft. Sleazoid... far. Och Chay. Hennes bror.

[Han är svart ^^]

Skuggorna fungerade både som hans öron och ögon. De skilde sig från Angelus och den andre, Sleazoids, skuggor. Deras förmedlade sig genom språk, ett språk han själv inte behärskade, medans hans egna bestod av bilder och känslor, som ett outvecklat djur. Man kunde se det som ett handikapp, ja, men han föredrog det sättet. Med ord var man tvungen att beskriva saker och ting, vilket kunde ta en stund, medan ett flimmer av bilder berättade allt snabbt och utan några förvrängningar. Hans reaktioner blev snabbare, och han kunde inte annat hålla med om ordspråket 'En bild säger mer än tusen ord'. Om det ordspårket stämde, hur många ord skulle inte behövas för att beskriva de hundratals bilder som susade förbi hans tankar varje minut?
Han hade bara mött en annan skuggvarg, vrenen Angelus, men av honom fått höra om andra. Sleazoid hade hans läromästare nämnt flera gånger, då han hade hjälpt Angelus med sin träning.

Det var ganska uppenbart att hans skuggor skulle märka henne. Hon var duktig på att vara tyst, det var han tvungen att medge, men skuggorna kunde se allt de träffade. Det behövde inte vara dem i sig som såg henne, men de var sammankopplade med skuggorna i närheten. De uppfattade varenda liten naturlig skugga som dansade över hennes unga päls.
Fortfarande med huvudet vänt åt andra hållet talade han.
"Goddag." Hans röst var inte direkt kall, men lugn. Något likgiltigt över den kunde anas, men det fanns inget av oartighet i den. Sådant lade sig inte i honom.

[Sorry. xD]

Hon ser på den svarta bevingade vargen. Studerar både hans vingar och skuggor. Men hon står inte där särskilt länge förrän främlingen hälsar henne. Eller är det riktat till henne? Han ser inte på henne står med huvudet åt ett annat håll. Wami tippar huvudet på sne. Hon vill inte tränga sig på om hanen inte talat till henne. Men att bara smita därifrån skulle vara oartigt. Om det nu var henne han talade till. Hon tar några steg fram. Håller blicken fäst på hannen.
"Goddag". Börjar hon lite trevande. Hennes stämma är fortfarande valpigt ljus. Men en viss mörk ton har smugit sig in på senare tid. Wami går fram till bäcken. Men släpper inte främlingen med blicken. Även om hon egentligen inte behöver hålla koll på honom. Jorden talar om för henne om han skulle röra på sig.
Hon vet inte vad hon ska säga mer. Så hon står kvar där hon står. Fuktar nosen med den lilla tungan och väntar på att främlingen ska vända sig mot henne. Se henne. Annars får hon bara göra som hon tänkt. Dricka lite vatten och sedan fortsätta vidare.

Han vände sig om, såg lugnt på henne. Hon var ung, men började bli gammal nog att snart inte behöva bli kallad valp. Valppälsen låg trots hennes ålder fortfarande kvar och spökade på hennes unga kropp, men den nya pälsen verkade börja ta form. Tecknen syntes inte riktigt än, men blåa nyanser verkade gömma sig bland skuggorna. Det enda som skvallrade om vilken färg tecknen förväntas ha är de klart blåa ögonen, nästan starkare i färgen än en sommardags blåa himmel. De liknade hans egna, trots att hans ägde mer av en neonlysande färg än hennes.
"Och vem är du, varginna?" Hans ögon försökte möta hennes. Hon kanske inte verkade tillräckligt gammal för att bli kallad varginna, men hennes ålder var enligt honom för hög för att kallas valp. Ungtik kanske skulle passa bättre, men det kändes inte rätt att använda det som smeknamn tills han fått veta hennes riktiga.

[Förlååååååt att jag inte svarat, hade helt glömt bort D:]

Ungtiken står stilla och ser på den bevingade hanen. Hon har sedan länge lämnat valpstadiet. Hennes storlek kanske inte är så imponerande ännu. Men hon är ingen valp. Men långt ifrån vuxen.
Hanen tilltalar henne som varginna. Hon vet inte hur hon ska svara på det riktigt så hon väljer att ignorera det då hon inte förstår varför han tilltalat henne som just det.
"Mitt namn är Wami". Hon sveper mjukt till med svansen.
"Vad är ditt namn, hane?" Hon låter inte kaxig eller något. Men tilltalar han henne med varginna så kan hon ju svara tillbaka. Man märker på Wami's sätt att tala och föra sig att hon är långt ifrån en valp. Hon är en ungtik som just börjat sin resa genom livet. Hon ska ta steget och skriva sin egen historia. Hon har en stark vilja och tänker aldrig sluta kämpa.

En road fnysning kom ur hans nos när hon svarade honom. Han hade råkat benämna henne på ett sätt han inte brukade, och då hade hon svarat på samma sätt. Det lät faktiskt ganska kul att kalla någon så.
"Jag heter Shikage," lät han bli sitt svar på hennes replikerande fråga.

Han lät blicken vila på henne, inte lika granskade som han var i början. Vaksam, men inte granskande.
Vad gjorde hon här? Hon var inte av flocken som ägde sitt revir några hundratal meter bort, det kändes på lukten som inte helt passade in. Doft av skog ja, men inte av just denna. Var hon som han, en vandrare, eller hade hon bara valt att lämna sina egna marker bakom sig? Han lät sina tankar förvandlas till ord.
"Vad gör du här?" Ingenting fientligt i orden, bara en enkel fråga. Han hade själv ingen riktig rätt att vara här, så han skulle inte kunnat vara fientlig även om han ens velat.

[Mysko och världens senaste svar... om du inte orkar med mina sega svar är det bara att säga till så kan vi avsluta<3]

Hon ser på Shikage och ler lätt.
"Väl mött, Shikage". Hälsar hon honom utan att yttra de där orden som hon inte tycker passar i början av ett möte. 'trevligt att träffa dig' Det vet man ju inte förrän efter mötet om det var ett trevligt möte eller inte.
"Jag ser mig omkring. Vad gör du själv här?" Svarar hon honom och tippar huvudet lätt på sne. Hon tycker om att vandra omkring och se sig omkring i de närliggande områderna. Hon kan inte vandra iväg särskilt länge för hon måste alltid ta sig tillbaka snabbt igen. Men hon har svårt att sitta stilla och hon vill inte vara fast där hela tiden.

[Kanske kunna köra ett kort roll för Wami har lämnat TBB nu och hon har vuxit. Så det känns konstigt att rolla gamla roll med henne nu. x3 Men vi kan ju säga att hon berättade om honom om sina tankar på den flock hon vill skapa och så kan ha kanske ta en funderare så kan de mötas igen?]

Hon bollade tillbaka frågan, precis som han förväntat sig. Tills folk lärde känna varandra, lärde sig att slappna av i varandras närvaro, var det mest fraser som man använde vid de flesta möten. Ingenting djupt, förrän man visste att den andre inte ville en något ont.
"Jag vandrar bara omkring, letandes efter en plats att stanna på." Ett hem. Han ruskade, nästan obemärkbart, på huvudet. Han hade alltid varit ensam, vandrandes. I alla fall under den perioden hans minne kände till. Enligt Alxyz så skulle han som valp, under den tiden han inte minns, ha varit medlem i en flock, en flock som utplånats av hans egen far. Han visste inte om han skulle tro på det. Hon var blott en främling som rotat sig in i hans huvud, så han hade ingen anledning till det.

[Jo visst, förstår att det måste kännas fel att rolla henne som mindre igen xD Men ska vi bara kalla det avslutat då? Låtsas att de fortsatte babbla lite efter, om flocken och lite sånt, och sedan skiljdes? c:]

Hon ler mot honom och svansen sveper mjukt till bakom henne.
"Har ni funnit en plats för er eller letar ni fortfarande?" Undrar hon. Wami har själv sina tankar och funderingar som hon väldigt gärna vill göra verklighet av. Men hon förstår att för det behövs det fler som tänker som hon. Som vill förverkliga det med henne. Inte följa henne. Det är inte så hon ser på det. Hon vill inte vara någon auktoritet. Men hon vill skapa något för andra. Tillsammans med andra.
"Jag har tankar om en flock. En flock jag vill skapa. Där alla behandlas med respekt och ingen är utanför. Allas åsikter betyder något och alla räknas". Hon ser på Shikage och ler lätt.
"Jag hoppas finna andra som åtminstone vill tro på det lika mycket som jag. Då kanske vi en dag kan göra verklighet av det". Det är vad hon vill.

[Ja. Så kan vi säga att de diskuterar det lite mer efter det här och så får Shikage tänka igenom det lite och så. Så kan de ses igen sen. :)]

]AVSLUTAT]