Han hade smugit iväg utan att mamma hade märkt det. Lyckan över detta enkla nöja var obeskrivlig. Solen hade knappt gått upp och den fuktig skogen hade en disig slöja över de sovande träden. Det ända som verkade vaket var den lilla valpen som tultade runt i undervegetationen. Den lille sträckte vingarna uppåt och fortsatte framåt i en långsammare trav. Han viftade lite på vingarna men hade ännu inte lärt sig använda dem ordentligt.
Uppspelt över sin egen våghalsighet kastade den mörka valpen sig över en trädrot och bet aggressivt på den. Vingarna flaxade lönlöst och han fortsatte tugga på roten tills den blev trist. Fortfarande flinande gled han ner från roten och fortsatte tulta vidare.
Så här långt hade han aldrig varit ifrån lyan! Det var spännande att ge sig ut på egna äventyr.

Det hade viskats i skuggorna, ryktats om den svarta honan. Den vingbeklädda fånen som trodde högre om sig själv än vad hon någonsin kulle kunna bli. Ryktades om dem valpar hon satt till världen, och det om något var mer intressant än vad Shady kunnat önskat sig i den monotona vardag som utgjorde hennes dagar. Speciellt då den främmande varelsen i hennes huvud ständigt bombarderade henne med sina tankar, och oftast ord eller minnen hon inte ville höra eller se.
Bara för att göra livet surt för henne. Hennes egna demon i den vardagen hon levde, men hon visste inte exakt hur rätt hon hade i det påståendet.
Visste inte att detta var en Demon som skulle följa henne. Allt hon hade var hoppet om att det bara var tillfälligt.
Hon rörde sig ut ifrån reviret. Åt det håll dessa påstådda yngel skulle befinna sig. Skuggorna väste uppspelt, den nya närvaron till trots. Om dessa yngel var på riktigt, vad skulle Shady göra åt det? Vad väntade hon sig att få ut av det mötet?
En doft trängde in i hennes nos och hon stannade upp och vred lätt på huvudet och vände enkelt och beslutsamt riktning. Hon visste att det måste vara en av dem, inte liknade bara den individuella doften BloodQueens egna, utan hennes specifika doft låg dold under valpens egna doft.
Ett flin låg på läpparna och det dröjde inte länge innan hon fick syn på valpen mellan träden.
"Hej unge man" spann hon med falsk vänlighet.
"Vad gör du här, långt ifrån dina föräldrar?" Hon lade huvudet på sed, som om hon verkligen var nyfiken på vad han hade för sig.

Någonting stort och svart klev ut ur skuggorna. Den lille hoppade bakåt och såg upp i ansiktet på främlingen. De lila ögonen blev klotrunda. Så märklig den såg ut. Det skymtade någonting ljust på ryggen och en man, olik den hans far hade, markerade toppen på den konstigas huvud.
Svansen svajade bakom honom och med ett flin bröstade han upp sig.
"Jag är på upptäcktsfärd!" svarade han stolt och blåste upp sig. Han höjde hakan en aning och såg trotsigt på den andra.
"Vad gör du här?" frågade han. Det var ju klart att denna främling inte hade något ont i sinnet. Mamma kunde ju för övrigt skydda honom om främlingen var otäck. Hon hörde honom lätt, han var ju inte så långt bort. Dessutom var hon snabb.... Och han själv var ju också väldigt tuff så främlingen skulle säkert inte våga sig på honom.

Hon såg när valpen stannade upp för att möta hennes blick. Märkte hur dess lila ögon spärrades upp för att undersöka den främling som korsat hans väg.
Rösten som svarade på hennes fråga var löjligt positiv. Stämman ifrån en valp vars värld var perfekt. Helt ren och oskyldig.
Precis så som Ophelias varit, så som hennes liv borde varit. Innan någon tagit det ifrån henne, innan hon tagit det ifrån Ophelia.
Hon såg på valpen igen då han ställde nästa fråga.
"Jag letade efter Dig lilla du" sade hon med samma falska trygghet. Samma falska stämma.
Hon gillade valpen på något vis. Gillade att han var en stolt varelse. Om BloodQueen inte hade varit en sådan usel spion och ännu sämre varg hade hon sett fram emot att träna denna valp som stod inför henne.
Tanken slog henne. Vem stoppade henne att träna honom nu?
Men hon hade lärt sig av sina misstag. Skulle valpen träna till en bra spion och krigare krävdes det att han självmant följde med. För att förhindra det som hände med Ophelia.
Men samtidigt lockade tanken att få ta det nöjet ifrån Bloodqueen. Att få med det lilla livet ifrån henne och låta henne känna på samma saknad och Sorg Shady själv känt tidigare i sitt liv. Frågan var bara, hur skulle hon övertala den unge att följa med henne?
Hur skulle hon kunna få honom att lämna den trygga tillvaro som hemmet gav honom.
Att han redan smugit sig undan lyan talade till godo för henne. Men hur gjorde hon så att han även ville stanna därifrån?
Hon fick se hur det hela utspelade sig.

"Mig?" frågade han med ett leende och svansen började vifta bakom honom. Vad spännande. Den stora främlingen letade efter honom. Ett fundersamt uttryck drog över den lilles ansikte.
"Varför?" frågade han nyfiket och såg fundersamt upp i den svartas ansikte. Svansen svajade långsammare men  fortsatte ändå att svaja. Han rynkade pannan mot henne, men ett litet leende låg i mungipan på honom.
"Vem är du förresten? Du vet ju vem jag är så då vill jag veta vem du är!" sa han och flaxade lite med vingarna. Åter blåste han upp sig och fjädrarna på vingarna fluffades upp. Han stod där, stolt som en tupp och utan den blekaste aning om vem han pratade med. Föräldrarna skulle nog inte bli så glada om dem visste vem han pratade med, och framför allt hur obekymrat han pratade med henne.

Hon såg på valpen, hur lätt hans naiva oförstörda sinne tog till sig av att vara en något av eftertraktad. Hon log lätt och nickade, som om hon var lika barnsligt uppspelt som han.
"Jaa" svarade hon något utdraget med en ljus och vänlig röst, inbjudande för att inte skrämma den unge.
När han ställde nästa fråga hade hon redan tänkt ut ett svar, som hon hoppades skulle få den lilla att ta åt sig än mer och slappna av i hennes närvaro.
"Så här är det" sade hon med en lägre röst, som om det var något hemligt, något som var riktigt allvarligt.
"Skogen talade med mig" nästan viskade hon och såg sig om, som om hon ville se till att ingen annan hörde.
"Den sade att en modig ung herre skulle hålla till här och den bad mig söka upp honom" hon kikade på honom med den flytande blicken. Som om hon var imponerad av vad hon såg.
När han ställde näst fråga tvekade hon lätt, men inget som skulle vara tydligt för valpen. Men hon visste inte hur mycket som Modern hans hade berättat.
"Jag går under många namn, men mitt senaste är Envidia" Demonen väste lätt i huvudet då den hörde sitt namn uttalas, det hade bara varit nyligen som Shady fått reda på den främmande närvarons namn. Hon ville heller inte ta risken att valpens mor hade talat om rivaliteten som låg emellan dem.

Ögonen blev nyfiket runda och svansen började veva bakom honom. Andlöst tog han ett steg närmare henne när hon sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning. Likt den svarta såg han sig omkring när den äldre gjorde det. Han såg ingen och tankarna på föräldrarna var som bortblåsta.
När hon berättade om en modig ung herre blåste han upp sig och ett hänfört leende särade på hans käkar.
"Jag är modig! Och jätteliten!" pep han så tyst hans iver tillät "Kan det ha varit mig skogen pratade om?" att hon redan sagt att det var honom hon letade efter verkade han ha glömt. Ivern över att vara eftertraktad, att skogen talade om honom, fick honom att ta ännu ett steg mot den svarta.
Han fnittrade när hon sa sitt namn. Envidia var ett kul namn.
"Det var ett kul namn!" konstaterade han i en sing-a-song-röst.

När han utbrast att han var modig, och liten, vilket hon tolkade till att han menade på att han var ung, och ville få karaktär dragen hon nyss nämnt stämma in på honom flinade hon snabbt, något som dock dog ut.
"Precis vad jag tyckte" sade hon återigen med det falska leendet och vänligheten.
Han ställde sin fråga och hon nickade lätt.
"De är precis vad jag tror" svarade hon. Han var väldigt lätt att få i den banor hon önskade, och han hade i sin iver och glädje att vara omtalad tagit ett teg emot henne. Vilket hon fann positivt.
"Mina namn är givna till mig av andra, och vissa av dem är mycket riktigt underliga" Hon log vänligt igen.
"Men tror den unge herrn han skulle vilja ge mig ett namn? Skogen talade aldrig om vad den modige unge valpen hette"
Hon tvivlade på att valpen skulle ha intellektet till att lista ut honans manipulerande sätt. Att han skulle finna de egentliga meningarna bakom hennes ord.

HA! Malligt burrade han upp fjädrarna på vingarna och bröstade upp sig när hon sa att hon trodde att han var precis den hon letade efter. TÄNK om hans syskon visste hur eftertraktad han var, men inte dem! Så avundsjuka dem skulle bli! Gröna till och med!
När hon ville veta hans namn log han malligt och skakade på den taggiga manen. Han var mycket stolt över sitt namn, mamma hade sagt att det betydde Hat.
"Jag heter Iro, och det betyder hat!" sa han och knyckte på huvudet.
Han insåg inte att Hat kanske inte var den bästa betydelsen på ett namn som han fått av sin mor, men det gjorde inte honom mindre stolt över det. Det var ett kort och djärvt namn.
"Varför har du fått så många namn?" frågade han och fortsatte vagga på svansen.

Hon såg på valpen. Såg hur han burrade upp fjädrarna och sträckte litet extra på sig. Uppenbarligen stot över att vara eftertraktad av självaste skogen. Hade han kanske vetat vem han talade, exakt Vad han talade med, kanske hade han inte då sträckt på sig och försöka göra till sig? Hon visste inte, och skulle heller aldrig få veta, för hon hade inte valt att gå den vägen.
Då ha talade om sitt namn med den stolthet så insåg han itne just hur passande namnet var, och var det betydde för den, för honom, mystiska varginnan.
"Iro" nästan mumlade hon, som om hon talade med någon som valpen inte kunde se. Hon såg ut i skogen i skuggorna, som om den hon talade med fanns där, som om hon väntade på något svar. Sedan log hon lätt och nickade, precis som hon fått svaret på den outtalade frågan.
"Iro är ett namn at vara stolt över, kort och konsist med mycket känsla" sade hon mycket allvarligt och såg på den lille. När han ställde sin fråga lade hon lätt huvudet på sned, som om hon var förvånad.
"Iro, lille vän, kan du tänka dig att du är den första som frågat?" hon log samma falska leende.
"Det glädjer mig att någon undrar" lade hon fundersamt till.
Men det var åter en del av skådespelet. Hon visste vad hon skulle svara, hade redan tänkt ut det då hon först gett demonens namn.
"Det är så att jag är känd som en skugga, en varelse som har in boning i skogens dunkel. Som i skuggan av träden vandrar i tystnad. De flesta som mött mig har själva gett mig namn för att de inte varit om du. Som inte har undrat nog för att fråga. Varför skulle nån intressera sig för en varelse av skogen" Hon såg på honom, undrade om han förstod den utaga hon nyss gett honom. Samtidigt var inte ett ord lögn, bara töjningar på sanningen. Hon var en varelse av skogen, precis som alla som bodde i den, och hon vandrade i skuggornas dunkel. De som itne fått reda på hennes namn hade för det mesta missat det eftersom de inte andades mer.

Ett ljust, valpigt skrattljud som kunde liknas vid fnitter lämnade honom och han svepte med svansen när hon sa till honom att hans namn var någonting att vara stolt över. Svansen svängde bakom honom och han tog omedvetet ett steg närmare den mörka varginnan.
"Nähää?" sa han med vaggande svans och ett leende som särade på läpparna. Inte kunde han väl vara den ända som frågat varför hon hade så många namn?
Åter igen hördes det lilla fnittrande ljudet och han slog sig ner på rumpan framför henne. Pannan rynkades och han fick en fundersam mig allt eftersom hon pratade. Han förstod inte hur hennes berättelse hängde ihop med mängden namn som hon hade... Han hörde antydningen om hur han var undantaget, men han försökte fortfarande få ihop hennes berättelse med namnen och kunde inte uppskatta berömmet så som han gjort tidigare.
"Men... vad har ditt vandrande i skuggorna med dina namn att göra?" frågade han och såg upp på henne med rynkad panna.

En mycket svag röst långt bortifrån nådde hans öron. Han vände på huvudet och såg tillbaka mot lyan. Det var mamma som ropade.
"Jag måste gå nu!" sa han och hoppade ner från roten "Men vi kan ses någon annan gång istället! Hejdå!"
Så skuttade den lilla valpen iväg, vingar utsträckta och benen trummandes mot marken för att så snabbt som möjligt komma tillbaka till mamma.

[AVSLUTAT]