Natten var i antågande, himlen gick från ljus till mörkgrå. Andetagen stod i dimma i luften och det ångade om hans utandningar i den isande kalla luften. Hanen hade lämnat den fördömda rosornas skog bakom sig och äntrat Azhekaslätten. Genom dimmorna och frosttäckt, gulnat gräs hade han vandrat i över en veckas tid innan bergen hade rest sig som murar över hans huvud. Det hade varit en lättnad att nå Raukakekedjan, som med sin kyliga vind och numera snötäckta gestalt var en idealisk plats för honom. Den första natten hade avklarats, och de korta dagarna hade redan börjat röra sig mot kväll. Om inte himlen varit täckt av gråvita moln hade han sett solens färd ner över horisonten, men alla gånger valde han hellre snön som dalade ner och slungades runt i vilda vindar än stickande solsken i ögonen. Bortsett från vinden, som verkade vara försvunnen. Något rörde sig i skuggorna, men Othello bemödade sig aldrig att försöka ta reda på vad, eller ens ägna en tanke åt det okända.
Plötsligt sprakade himlen till, och molnen antog en grön, röd, blå, kulör i allt vildare, växlande tempo. Den storvuxna hanen hade bryskt stannat till med nosen mot skyn och betraktade misstroget skådespelet som skymtade bakom den tjocka molnslöjan. Norrsken, var hans första tanke. Norrsken. Ett oerhört vackert fenomen, som han var mycket väl bekant med efter sin uppväxt vid snöslättens högsta berg. Men.. Här? Så stort?
Ändå fann han ingen anledning att tänka mer på saken, även om till och med han anade någonting i djupet av sitt hjärta.
De grå ögonen förblev känslokalla när nosen uppfattade en doft av varg, och obekymrat fortsatte varghanen framåt.

[Hoppas att det är okej att det utspelar sig under vintereventet, behövde verkligen få in det i hans tidslinje xD]

[Nä, nu får det vara bra xD Avslutat]

Hon var uppe i bergen med sin lärling, den valp som hon ämnade att fostra, som hon skulle träna för att perfekt passa flockens lagar regler och mål. Perfektionen av det mål hon delade med sin bror. Men nu när kvällen nästan var över dem så hade Valpen redan somnat, något Shady ämnade att vänja av henne när hon vuxit till sig litet, men för tillfället behövde den unge sin sömn för att kunna växa ordentligt och för att hantera det hon lärt sig under dagen i form av drömmar.
Den senaste veckan hade det ändå inte gått allt för väl då det varit tyst, för tyst. Stilla. Ingen vind, inte ett enda litet läte bara en krypande känsla som om något rörde sig under skinnet på henne. Det hade irriterat henne. Att inte veta vad det var, och det hade distraherat dem något ifrån träningen. Valpen kände sig inte bekväm, men Shady hade trotsat känslan och använt tillfället för att träna upp motstånds kraften. Lära koncentration.
Nu när den ändå sov var hon ute och rörde på sig i berget, kollade omgivningen då Skuggorna talade om en närvaro, och en känsla av att trycket som legat runt dem börjat lätta.
Precis som hon tänkte tanken så sprängdes himlen i färger. Ett dansade ljussken som täckte allt.
Hon kände instinktivt igen det som norrsken, något hon sett när hon vandrade Numoori som ung när hon först sökte efter sina bröder. Utan att fästa mer intresse vid fenomenet rörde hon sig istället mot främlingen som skuggorna viskade om.
Det var med lätthet hon tog sig över terrängen, en smidighet som talade om vana.
Det dröjde inte heller innan hon kunde skymta främlingen där hon ljudlöst tog sig fram mellan klipporna. Han var något lägre ner än hon där hon stod på en smal klyka i berget. Maskerad av mörkret och extra av de långa skuggorna som nästan helt försvunnit med tanke på kvällen och nattens antågande.
Tyst betraktade hon honom innan hon tog sig ner. Under den tid hon tränade valpen hade hon tagit den här delen av berget till sitt revir. Inte något som tillhörde flocken hon ledde, utan personligen till henne.
"Främling" talade hon med väsande röst. Dold i mörkret, i skuggor hon manipulerade till sin vilja.

  "Främling", väste rösten ur mörkret. Othello hade vetat att hon var där - dofter doldes inte lätt, inte ens av vinden. Inte ens av en storm, om än vindarna nu var stilla. 
  Han kunde dock fortfarande inte lokalisera henne med syn. Det ryckte lätt i öronen. De uppfattade de minimala vågorna av underlag som pressades samman av i övrigt ljudlösa tassar. Ett andetag, svepningen av en svans. De bleka, kallt stålgrå ögonen fästes vid olika punkter kring honom, utan att visa på någon paranoid hysteri. Paranioa fanns inte, i hans värld. Inte när allt motstånd kunde förgås i blod, om han så ville. Luft pressades upp genom gommen, i ett lågt, väsande läte. Ingen morrning, även fast läpparna för ett svagt ögonblick tycktes ha rört sig. En mild frustration i att inte kunna se henne.
  "Främling", rosslade Othellos röst. Som i vanliga fall lät den absurd i hans öron - tal var till inget nytta i sitt eget sällskap. Ännu hade han inte fallerat till den dystra skaran av ensamma dårar, talande till sig själva i det avlägsna universum av sina egna själar. Tragiska. "Främling.. Ja. Hmm.." 


[Det här rollet är löjligt långsamt, men let's go]

Hennes blick låg på hanen, svart och vit emot klippan. Blå i ljuset av natten, grön i norrskenets dans. Hon betraktade honom när han sökte med blicken efter henne, hon flinade. Det var roande, alltid, att se dem leta efter henne, utan att finna något i mörkret. Men hon var inte här för att leka inatt. Det var en plikt. Att se till att främlingen inte kom längre in på det provisoriska reviret, och att ta reda på hans avsikter. Hon kudne itne ha främlingar springaomkring på hennes marker när hon skulle träna ynglingen. Hon steg ut ur mörkret då den hesa rösten lämnade hanen, tillsynes ifrån intet.
Åter igen talade främlingen, hummade nästan fram orden och Shady såg skeptiskt på honom, han kunde då inte ha alla hästar hemma.
"Säg mig vad du har för ärende här" Förkunnigade hon lätt med sin något djupa stämma, för att vara en tik. Men djupet och det hesa i stämman gjorde den inte mindre feminim. 
[Så snabbt roll, yeah!]