Han höjd huvudet för att kontrollera att det var på rätt väg. Sen fortsätt han framåt. Han kände sig en aning stel och spänn. Senast han var här träffade han på en onormal björn som var immun mot han skugga. En rysning får igenom hans ryggrad.
Han tittade bak på Shady för att kontrollera att hon var kvar. "Helt säkert att du inte vill villa?" Frågade han stelt. Det hade vandrat en bra bit och stjärnorna börja skymta upp på himlen. Han slog bort en plötslig impulsen att skapa en skyddande dimma runt sig. Även det verka så att Shady kunde se honom trots dimman. Han hade inte än förstått hur hon kunde göra det. Han var frestade att fråga henne, men han vill inte verka dum. Men till slut tog nyfikenheten ut sin rätt. "Hur kunde du se mig igenom dimman?" Han lät lite butter när han frågade.

De hade gått ett tag nu och befann sig nu i lövskogen. Hanen verkade rädd, han tog ryckiga steg och verkade se sig omkring, höjde huvudet ibland för att se sig om. Hon undrade snabbt vad han var rädd för. "Jag är säker" Han hade frågat det flera gånger och vartenda gång hade hon sagt nej. Hon behövde inte vila. Han lät dofterna filtreras genom hennes nos och suckade, ännu kände hon inte broderns doft. Hanens fråga fick henne att bli misstänksam, varför ville han veta det? Ville han oskadliggöra henne, veta om hennes krafter? Hon tittade mot suggorna som upproriskt väste i hennes huvud. Klagade. Skulle hon berätta. Skuggorna näst intill morrade nu på henne. Okej, hon gör det. Skuggorna tystnade, det var obehagligt, de stängde henne ute. "Min kraft tillät det" sade hon lätt för att blidka skuggorna som genast började med sina viskningar igen, de ville inte bli avslöjade. Mer än det svaret skulle hanen inte få och nöjde han sig inte med det fick han skylla sig själv. Hennes steg tystades fortfarande av skuggorna och de hade åter börjat sjunga på det vackra främmande språket, och åter började hon nynna med i sången. Den var vacker. "Hur långt är det kvar?" frågade hon lätt innan hon återgick till nynnandet. Hon ville kunna ta upp broderns doftspår för att följa honom.

"En bit." Sa han och hämnades lite av den kryptiska svaret som han fick på sin fråga. Så hon vill inte heller avslöja sina hemligheter. Han lyssnade på den melodi som Shady nynnade på. På någon viss så lät den bekant. Utan att tänka på det så nynnade han med. Av någon konstig anledning lugnade det honom.

Han gick en bit innan han kom på vad det var för låt och varför den var så bekant. Det var samma låt som hans mamma bruka nynna på. Han gav Shady en misstänksam blick. Så hon kunde förstå skuggornas språk. Det förklara varför hon kunde höra var han var någonstans i sin dimma. Hans ögon bliv smalare medan han tittade på honan som kunde höra skuggorna med han inte kunde det. Varför verka det som alla andra skuggvargar kunde höra utom han. Han ökade takten på sina tassteg.

Hans korta svar berörde henne inte, hon tog inte åt sig saker så lätt, speciellt inte nu när hon visste att hon skulle kunna spåra Midnight. Snart stämde hanens röst in i nynnandet, men han verkade gå mer på minne. Så han hade hört den låten? hanen gav henne en misstänksam blick och hon log slugt. Hade han kommit på henne? Antagligen. Istället för att nynna började hon sjunga med skuggorna istället, orden flöt ut, burna av den mjuka melodiska rösten. Språket hade hon inte lärt sig, hon hade kunna det redan vid födseln. Hon ökade enkelt takten med hanen, det var nästan som om hon dansade fram. Sången hon sjung bytte tonart och hon travade vidare. Ja just nu var hon glad, även om det var för att hon visste att hanen inte kunde höra skuggorna. Det visste hon för att hon hade sett, och hört, hur de försökt kontakta honom, och han hade helt enkelt inte svarat. Eller så var det så att han inte förstod dem.

Han håll i mot en morrning. Shady börja testa han temperament. Han var på väg att säga att hon skulle var tyst att hon kunde locka något mot dem. Men plötslig komma han på att hon gjord så han hörd skuggorna. Så han svald sina ord och lyssnade på vad Shady sjung. Han kunde förstod var ända ord som hon sjung. Trots att han inte kunde höra så kunde han förstå skuggorna på någon konstigt sätt.
Efter en stund börja han sjunga med sin basiska röst. Fast han sjung tvärt i mot vad Shady sjung. För han tyckt det hon sjung verkade så glatt. Han kände för att sjunga något sorgset.
Plötsligt märkt han att skuggorna börja bete sig konstigt. Han stannade och tittade på dem. Men han fortsätt att sjunga. Det verkade nästan som att skuggorna slogs med varandra.

Till hennes förvåning höll sig hanen tyst en längre stund. Hon fortsatte helt enkelt sin sång och tystnade inte fören hanen började sjunga. Hon lyssnade till orden och nickade, så hanen förstod det språk skuggorna talade men han kunde inte höra dem. Hon tittade mot skuggorna som verkade i uppror. Det såg nästan ut som om de slogs. Och väsandet och ropen i hennes huvud blev högre. Hon knep ihop ögonen och väste argt, ilsket till dem på samma språk. "Quid agis? Prohibere quod!*" Skuggorna stannade upp och väsandet lugnade ner sig i huvudet. Nöjt nickade hon och tittade på hanen. "nu fortsätter vi" Hon började sakta gå framåt igen, eftersom hon inte visste vägen så väntade hon på att hanen skulle gå om henne och visa vägen.

[*Vad håller ni på med? Sluta med det! ]

Han studerade skuggorna en stund efter det hade lugnat sig. Men sen börja han gå framåt. Varför hade det börjat slås? Var det för hans sång, eller var det något annat? Han gick i djupa tänkare. Utan att tänka börja en dimma samlas runt honom och hans steg bliv ljudlösa. Alla dessa små förändring hade förändras av varna.
Han hade gått en bra bit innan han stannade. Hans huvud höjde sig och dimmorna försvann. Han studerade sin omgivning. Jo, allt stämde. Det här var rätt plats. Han börja sniffa i luften. Han kunde kände en svag doft av Midnight. "Vi är framme." Sa han med en tom röst och gick lite runt för att hitta alla doft av det fyra vargar som slaget mot björnen.

Hon funderade på varför skuggorna slogs, var det på grund av konflikten i de två skuggvargarnas känslor? Eller berodde det på något annat? Själv hade hon iallafall aldrig sett den slåss förut och var glad att de inte gjorde det längre, för på något sätt hade det gjort ont i henne att de slogs. Det hade skadat henne. Hennes funderingar bröts av hanens först och hon spetsade öronen nyfiket. Så det var här hanen mött hennes bror. Det var här sökningen började. Hon lät platsens dofter filtreras genom hennes nos, men fann inget. "Vet du mer exakt vart han stod?" frågade hon ivrigt.och nosade runt i luften. Hon Måste hitta honom nu. Hon var iallafall på rätt spår! Hon såg på den andre hanen och log, hon hade inte hört hans tomma tonfall.

Han vände blick mot honan. "Det är lite svårt att säg exakt vad han stod." Sa han med en mörk röst. Han gick fram där björnen en gång stod. Han höjd huvudet och tittade åter igen runt. "Men jag trot att han stod mest där borta." Sa han och gick fram till den plats som han trod skulle har mest av Midnight doft.
Han stannade upp och följd med blicken efter Shady. Väntade på att hon skulle få upp spåret. Att hon kunde hitta själv, så att han kunde ge sig av och gå på sitt egen sökande efter sin familj.

Hon vandrade efter den andre då han gick mot något ställe, som verkade ha ett personligt minne som kunde knytas till både främlingen, Taher påminde hon sig, och brodern. Sedan gick Taher mot en annan plats hon hon följde honom med blicken. Hans ord fick henne att snabbt dra på munnen. Snart. Hon gick sakta mot platsen, som om hon gick i en dröm, och inte fören hon var framme så lät hon dofterna filtreras genom hennes nos. Men hon blev besviken, hon kunde inte känna hans doft. Förtvivlat drog hon åter in luften genom nosen, och där var den, fast det var vagt. Hon suckade lättat och drog in doften igen, den var förändrad, men den hade små element som talade om för henne att det var rätt. Hon stod där och luktade, njöt av att äntligen åter känna hans doft. Hon tittade tacksamt på Taher "Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog" Hon gick fram till honom "Och jag är verkligen ledsen över att jag inte kunde hjälpa dig mer" hon puffade vänskapligt på hanen och log. Ja hon var uppriktigt ledsen över att inte kunna hjälpa hanen.

Han stillnade till när honan berörde honom. Han kände hur alla muskler i kroppen gjord sig bered på att slås. Men han hindrade sig i sista sekund när han såg leendet. Han betraktade förundrade honans leende. "Man kan inte hjälpa med allt." Sa han och slängde upp blicken mot himlen. Han minns inte senast han såg någon le mot honom som Shady gjord nu.
Hans blick åkt ner till Shady igen. På något sätt så liknade honan som hans syster. Hans läppar formade till ett äkta leende. Han hade inte lett på de här visset sen han tappade bort sin familj "Säg till om du någonsin skulle behöva hjälp, Shady." Sa han men en ovanlig varm röst för att var honom, men dock var den ändå kalla. Leendet tonade ut tills hans ansikte bliv till som en tom mask. Han börja vända på sig.

Hanens ord fick hennes mod att sjunka litet, nej man kunde visst inte göra det. Men leendet som bleknat efter hans mening fanns åter på hennes ansikte, bara vetskapen om att hon snart skulle träffa sin bror gjorde att hon inte kunde förbli nedstämd, hur många år hade det inte gått sen sist de träffats. Hon såg ett äkta varmt leende på hanens läppar och hon lade huvudet lätt på sned med ett bredare leende och kisade lätt på honom. Så här lycklig har hon inte varit på länge. "Jag ska komma ihåg det" svarade hon med samma varma röst. Kunde inte vara som vanligt när den här vetskapen hade kommit till henne. Då det varma i hanens ansikte försvann, sakta, och ersattes av en ihålig, tom, mask så rynkade hon lätt på nosen. Det måste vara lika svårt för hanen som det var för henne. Han saknade sin familj och hanterade det på helt fel sätt. "Taher vänta!" utbrast hon och travade snabbt ikapp honom då han hunnit gå en bit.Hon måste få veta en sak till. En sak.

Han stannade när honan ropade på honom. Hans huvud vände sig mot henne. "Ja Shady." Sa han och la huvudet på sned. "Vad vill du?" Frågade han honan när hon kom fram till honom. Vad kunde Shady vill honom. Hon hade fått upp spåret på Midnight. Hon kunde säkert hitta honom nu.

Taher stannade och hon såg ner i marken, hur skulle hon förklara, han borde förstå. "När du täffade Midnight" började hon och såg upp på honom "Nämnde han mig då?" Taher måste, borde, förstå att det var viktigt för henne. För om Midnight inte nämnt någon av hans syskon, kunde han då glömt dem? Eller bara gett upp? Hon tittade bedjande på hanen.

Han studerade honans bedjande ögon. Han tänkt snabbt för sig själv. "Nej..." Han drog ut lite för att komma på vad han mera skulle säga. "Fast vi hann inte säga så mycket, vi fokuserade mera på björnen." Sa han och hoppades att det skulle var lite tröstande för Shady. Hans blick studerade honan medan han väntade på honans reaktion på det ord som han sa.

Den plötsliga smärtan, och ilskan, som slog henne omfamnade hela hennes själ. Hade han gett upp? Slutat leta? Bara slutat! Hon hann inte hindra den dova morrningen som rullade upp för hennes strupe. Han hade Gett upp! Hon kände och hörde skuggorna stämma in i hennes känslor, de hade även dem saknat den andre. Han hade kanske glömt, eller slutat bry sig? hade han struntat i deras bror också? Den starka känslan förblindade henne, fick henne att glömma bort Taher. Skuggorna som svävade över hennes nacke och panna flammade upp, som en svart eld, och de lava färgade ögonen lös upp området. Åh hon skulle påminna brodern om hennes existens, riktigt ordentligt. Plötsligt mindes hon hanen och väste fram "tack" ordet var laddat av hat och ilska. hon trodde att hon betytt något för brodern, när de varit ensamma mot världen så länge. Men Sex år verkade kunna ändra mycket. Hon vände snabbt på sig, letade upp broderns doft. Ja hon skulle hitta honom, hon skulle visa honom. Långt inom henne fanns det en känsla av förvåning, över det starka hatet, och sorg, för broderns svek.

Han rest ragg över haten och ilskan som fanns i ordet. Han visst innerst in att haten och ilskan inte var riktade mot honom. Men det åter kallade minnet av hur hans föra flock brukar tilltala honom. Hur det hade bitet hans mamma och hans syskon. Hur det nästan hade dödat Mark när han inte kämpade i mot dem. Hur det ärade hans mamma när hon bad om hjälp när det hade svårast.
"Ingen orsak." Sa han med en djup röst fulle av ilska och förakt. Han vände sig om och travade iväg från Shady. Han kanske skulle förlåta att Shady omedvetet hade kastat upp ett smärt ful minnet. Kanske...

Mitt uppe i känslostormen så hörde hon knappt Tahers ord, hon satte nosen mot samma ställe som tidigare och drog in broderns doft. Hon skulle hitta honom. Hon var en mer beslutsam nu än någonsin tidigare och hon satte snabbt av mot det håll doften ledde, snart så skulle hon hitta honom.

Avslutat