Tsubasa haltade sakta framåt, och lät blicken vaksamt svepa över det okända landskapet. Hon hade aldrig sett en gejser förr och de plötsliga utbrotten gjorde henne illa till mods. Efter att ha vandrat genom snötäckta vidder och berg så länge tycktes hennes kropp rygga bort från den plötsliga värmen. Hon hade för många veckor sen glömt bort hur det kändes att vara riktigt varm. Och riktigt mätt...

Hon stannade till när hon insåg vad hon tänkte och slog ilsket med svansen. Hon borde veta bättre än att drömma om stora byten. Den snövita pälsen som täckte hennes högra bakben var ännu fläckad av blod, och hon kunde inte stödja på det. Hon kunde inte jaga, det visste hon mycket väl. Hon var tvungen att svälja sin stolthet och äta det som andra lämnade kvar. Det vände sig i magen på henne och hon ruskade på huvudet. Tanken på att vara en simpel asätare var för mycket för den krigare hon varit... Men hon var tvungen att överleva, oavsett vad.

Med en uppgiven suck började hon röra sig igen. Hon vädrade i den svala luften, fast besluten att hitta föda innan hennes kropp gav upp.

Den vita albino hanen hade lämnat Ötamon och den vita tiken bakom sig för flera veckor sedan. Han hade vandrat planlöst runt i Eriinari. Hans vita päls var fläckad av blod och han haltade på ena frambenet. Ett stort rätt djupt sår löpte på insidan av hans framben. Han hade varit dumdristig att tro att han utan problem skulle kunna döda en bison kalv. Han hade lyckats skada kalven men så hade modern kommit och han hade inte varit tillräckligt uppmärksam för han hade trott att de som alla andra bytesdjur skulle fly då han fått tag på kalven men ack så fel han hade haft. De långa öronen klippte och han drog den sköra tungan över den skära nosen. De blodröda ögonen betraktade en annan mindre hjord bison och han tog ännu ett dumdristigt beslut.

Den vita vargen började gå närmare bison hjorden och de blodröda ögonen föll på en mindre kalv. Han började planera hur han skulle gå till väga och innan hjorden upptäckte honom stannade han upp och drog järn ur den järnrika marken. Han lät järnen smälta samman med hans kropp så han hade de extra järnet han behövde för att göra vad han nu planerade. Han skulle just sätta sin plan i verket då vinden drog med sig doften av varg och han övervägde att fortsätta med sin plan men skakade sedan på huvudet. Kanske skulle denna främling kunna hjälpa till i jakten så han slapp riskera sitt liv. Han vände mot doften och gick åt de hållet med långa kliv även om han haltade.

Efter att ha följt doften en stund kunde han på håll se en varg och han stannade upp. Han höjde helt enkelt nosen mot de grå himlen och lät ett kort klart yl lämna strupen för att fånga vargens uppmärksamhet.

Ljudet av en annan vargs yl överrumplade henne, och hon stannade mitt i ett steg. Hon måste vara tröttare än hon trott - det var inte alls likt henne att helt missa närvaron av en annan varg. Även om den kommit mot henne i motvind skulle hon vanligtvis ha hört stegen närma sig, men hon hade inte mött någon annan på så lång tid. Inte sen hon korsat glaciären. Denna frånvaro av andra vargar hade gjort henne ouppmärksam.

Var den nya vargen vänligt sinnad? Hade hon korsat en revirgräns? ...Kunde hon försvara sig i sitt nuvarande tillstånd? Alla dessa tankar surrade runt i hennes huvud, men hon lät det inte påverka henne utåt. Istället vred hon huvudet mot den varg som korsat hennes väg. Hennes klara, blå ögon möttes av ett par röda, och hon lade nyfiket huvudet på sned. Hanen framför henne såg också skadad ut, hon kunde vagt urskilja blodstänk i hans vita päls. Fanns det faror i närheten?

Hon tvekade bara ett ögonblick innan hon försiktigt rörde sig närmare. Nu, när hennes kropp ännu var fylld av adrenalin, kände hon ingen smärta i benet och kunde normalt röra sig framåt. På ett tryggt avstånd stannade hon och betraktade hanen innan hon tog till orda med sin klara, melodiska röst. "Var hälsad, främling." Hon hade ett avslappnat kroppsspråk, men var mycket alert. Månaderna av ensamhet gjorde henne osäker på en främlings sällskap.

De röda ögonen mötte ett par klarblåa och han klippte till med de långa öronen. Han vek sedan fram den för han var nyfiken på denna vita, nästan blå skimrande tik. Då hon kommit närmare och tagit till orden så nickade han först som hälsning. Han tyckte inte de behövdes en verbal hälsning utan han gick rakt på sak. "Och vem är ni främling? Mitt namn är Navareil." Han satte sig ner och lät de ömma frambenet vila lätt mot marken dock utan tryck för att lätta på den svidande känslan de halvt läkta såret gav honom då han satte tryck på benet.

Han lät den långa svansen svepas runt sig även om det inte var kallt. Han såg att hon ännu inte verkade hotfull och han anade att hon inte var i bästa skick så han visade sig avslappnad även om han var fullt medveten om tikens alla rörelser.

Hon tvekade för ett ögonblick, men hon kände sig lite lugnare då hanen satt sig ned. Hon hade kunnat fly mycket fort om det varit nödvändigt, men hon gladde sig åt att slippa anstränga sitt redan svaga ben. "...Jag kallas för Klinga." Efter att ha granskat hanen och kommit fram till att han inte verkade farlig satte även hon sig ner. Hennes ben var för bedövat för att hon skulle märka smärtan som strålade ut från det gamla såret, men hon försökte ändå undvika att belasta sin högra sida.

"Tillhör det här området ditt revir, Navareil?" Hon vinklade lätt på ena örat då vinden vände och hon träffades av en doft av bisonoxe. De verkade vara många, tänkte hon förstrött medans hon betraktade hanen. Denna plats skulle vara ett bra hem...

Hon ryckte nästan omärkligt till då en gejser några språng bort sköt ut en kaskad av brännande vatten. ...Det skulle vara ett bra hem, om det inte vore för alla dessa förrädiska vatten-fällor, tänkte hon och lyckades precis hejda en fnysning.

Han lyssnade på henne lade hennes namn på minnet. Klinga var ett mycket annorlunda namn. "Ni bär ett ovanligt namn Klinga. Och nej jag ingår inte i någon flock å detta är ett fritt område utan revir vad jag vet." Han svepte till med svansen och då en gejser fick utbrott kunde han se den allra minsta rycket från tiken. Det var nästan inte så man kunde se det men han var tränad till att se sånt. Han hade vandrat på denna slätt en tid nu så han hade blivit van vid dessa oregelbundna utbrott.

Han reste sig upp och ruskade på sig. Blicken föll åter på bison hjorden som befann sig en bit bort ifrån de båda. "Säg mig känner du dig sugen på lite bison kött?"

Frågan överraskade henne, men hon följde hanens blick bort mot den stora hjorden och kände genast hur det högg till i magen. Hennes ögon gnistrade till då hon instinktivt såg ut det svagaste djuret, och hon ställde sig ostadigt upp. Smärtan som strålade genom hennes kropp ryckte henne omilt tillbaka till verkligheten.

"Jag kan tyvärr inte fälla så stora byten för tillfället." Hennes röst hade med ens förlorat sin melodiska klang och hon kastade menande huvudet mot sitt framben. Hon lät inte den minsta ryckning vittna om hur skamligt hon tyckte det var att erkänna denna svaghet utan behöll sitt kontrollerade uttryck.

Hon tvekade ett ögonblick och lät sin genomträngande blick svepa över hanen innan hon trevande ställde sin fråga. "...Är dina skador mindre allvarliga än de verkar, Navareil?" Hon tvivlade på att hanen var i skick att ensam ta sig an ett så stort byte, men han hade ändå föreslagit det. Denna vilja att kämpa fyllde Tsubasa med respekt, även om hon samtidigt oroade sig över det lite dumdrustiga förslag han givigt henne.

Han vände de blodröda ögonen mot tiken och log snett. Inegt roat leende dock. "Jag förstår att du inte kan jaga dessa byten själv och jag vet hur dessa byten gör med en som inte ska jaga dem." Han såg menade på sitt skadade ben.

Han vände sedan bort den röda blicken mot djuren igen och ett kallt leende spelade på hans läppar. "Men jag har kommit på ett sätt som gör att jag kan ta mig in och ut ur hjorden innan de ens märkt mig och tillfoga sådan stor skada på en individ att denne inte överlever.." Han vände åter den blodröda blicken mo tiken. "Så jag frågar bara en gång till. Är ni sugen på lite bison?"

Hon vände huvudet mot hjorden för att undvika hanens blick då hon funderade. Hon var hungring, det var omöjligt att komma ifrån. Men samtidigt så kände hon sig obekväm med de ord hanen använt... Hennes mage krampade i protest och hon ruskade uppgivet på huvudet. "Det skulle vara mycket vänligt av er att dela en måltid om ni är säker på att ni inte kommer till skada." Hon hade intagit en avvaktande ställning men log vänligt.

Det här är en ny plats, påminde hon sig själv. Att tacka nej till en så stor måltid vore korkat, även om hanens kalla leende hade gjort henne mycket vaksam. Kanske hade han bara misstagit hennes oro för något annat? Hon visste mycket väl hur hanar kunde ta illa upp om man trodde de inte klarade av någonting. Tre bröder hade gett henne grundlig förståelse om det.