Gulnat glest gräs, ett fåtal barrträd och fuktiga stenar. Det kändes som om tiden har stått stilla i detta område med sina mammutar, jättehjorten men det finns även visonoxrar, harar en och annan hermelin kaniner och sorkar. Även småfåglar och rovfåglar finns här också så trots detta är området rikt på djurliv, men mest av alt är Eriinari känt för sina vatten källor och gejsrar. Det ringlar hett vattenånga från de många vattehålen och även mellan stenar och sprickor. Här och där kom det jätte höga varma vattenpelare från gejsrarna och det är ett mäktig syn för dem som aldrig hade sett det. Men det är inte alla vattenhål som är gejsrar, utan flera av källorna ligger stilla, rörda endast av regn eller vind.

Den beigefärgade tiken går med små försiktiga steg mellan stanar och gejsar och vattenkällor. hon ser sig mycket osäkert omkring och suckar en aning för sig själv. Hennes långa bruna lugg är tovig och smutsig, liksom resten av pälsen, hennes guldbruna ögon är trötta och hungern syntes i dem. På den vänstra ansiktshalvan syntes ett stort brännmärke som även löpte över ögat. Det var ens tändigt påminnelse om den hemska skogsbranden och hon hade varit nära att bli inbränd. Hon suckar igen och går vidare. Det hördes lite muller här och där och en stor vattenpelare med hett vatten kom upp från jorden och hon stananr tvärt och stirrar på fenomenet fram henne.

Hon riktar blicken åt sidan och får syn på stora ulliga djur med en snabel och betar , såna där fjur ahde hon aldrig sett, Hon stirrar storögt på dem men en stort djur skulle ju mätta en hel flock i flera veckor. Hon känenr hur det kurrar i magen. Hon slokar med öronen och suckar igen.

Den vita rödögda hanen hade vandrat runt i Eriinari en tid nu. Lärt sig om dess marker, djurlivet som fanns här och farorna som kunde lura i markens sprickor, eller de vattenpölar som såg så inbjudande ut men var kokheta. Han hade studerat djurlivet och han hade hållit sig i relativt gott skick tack vare sina krafter och överraskningsmoment mot de byten han hade lyckats fälla. 

Han hade nu under några dagar på håll studerat de stora ulliga djuren. Lärt sig om de stora bestarna. den största av dom var ledaren, den med de största betarna. De fanns flera lite mindre honor och deras ungar. Även ungarna var imponerande i storleken. En sådan skulle hålla honom mätt i flera dagar och mer därtill. Därför hade han studerat djuren. Lärt sig deras mönster. Nu var tiden inne. Nu skulle han slå till. Överraska dem, skada eller allra helst döda den nyaste ungen och därmed kunna fylla magen i flera dagar. Han satte fart mot dem, då han avr nära nog och han såg att deras uppmärksamhet riktades mot honom så kastade han sig upp och försvann i ett litet "rök" moln och en liten poff. Han dök upp strax bredvid den nyaste ungen ögonblicket efter och i samma ögonblick drog han ut ett järnspjut ur den järnrika marken, med spjutet i munnen högg han mot ungens ulliga hals och ett tjut lämnade ungen. Hanen fick kasta sig undan för att sedan kasta sig framåt och åter försvinna i ett litet rökmoln och en liten poff.

Han hade inte märkt den unga tiken och dök upp bara någon meter ifrån henne. De röda ögonen föll på henne samtidigt som han hörde ett sista skri från den unga varelsen och de övriga skria ilsket. "SPRING" Hojtade han till tiken samtidigt hon han satte fart mot henne, i värsta fall fick han väl ta med henne men det skulle hon inte må bra av. "Rör på dig om du inte vill bli mosad" Han slängde till med huvudet för att knuffa på tiken bara för att få henne att sätta fart. Om de sprang nu skulle de lätt hinna undan och om några timmar skulle han ha magen full av färskt mört kött.

Hon går vidare och hon var så hungrig att hon känner at thon skulle knapra på en sten, hon ser några hara och kaniner men även om hon lyckades fånga några så skulle de bara stilla hungern en kort stund. Den guldbruna blicken ser sig hela tiden om, hon vill inte falla i någon av de heta källorna eller få hett vatten på sig.

Hon spetsar öronen när hon hör en mörk röst ropa SPRINg till henne, hon ser sig förvånat och förvirrat omkring ochs edan hör hon ilkset skriande och känner hur hela marken skälver. Hon Spärrar upp ögonen när hon ser en flock med ulliga djur komma åt hennes håll och hon får syn på en vit varg som komemr emot henne också. Hon piper till och snor runt och börjar springa, springer för allt hon har kan. Hon stryker öronen längst mot nacken för att skydda dem och hon hörde hela tiden ljudet från de ulliga djuren bakom sig, hennes blick söker sig hela tiden efter någon plats att ta skydd från dem.

Den stora hanen var snart ikapp den ljusa tiken och han kunde både känna och höra mullret bakom dem. Han visste att de skulle ge upp bara de kom bort en bit från dem, de skulle ge upp och vända tillbaka för att sörja den fallna ungen. Bara de inte stannade upp. Bara de fortsatte så skulle de ordna sig. 

"Stanna inte, rör på dig" Hojtade han och sneglade bakåt med de blodröda ögonen. Han såg sedan framåt och då såg han sprickan i marken. Någon dm bred men ack så farlig. Inom sig suckade han och undrade vad mer som kunde gå fel.att springa över denna spricka kunde om man hade otur vara dödligt. Den heta ångan som fick luften att skimra var allt som varnade en för faran och Nava insåg att de måste stanna. Han tog sats igen och kastade sig framför tiken för att stoppa henne och styra undan henne från sprickan. "Stanna inte rör på dig men akta sprickan" Han såg bakåt mot de ulliga djuren. De hade fortfarande ett stort försprång mot dem men ännu inte nog avstånd för att de skulle ge upp. Han såg längst med sprickan och de var lång. ovanligt lång men den slutade ett tiotal meter åt vänster. "Åt vänster, rör på dig" Han styrde ditåt och undvek den hetaste luften men kan kunde känna hur het den var i sprickan.

Hon springer så snabbt hon kan, trots att det kändes att lungorna skulle kollapsa när som helst, hon andas tungt, så här fort hade hon inte sprungit sen skogsbranden, Minnet fick paniken att öka i kroppen och hon ökar farten ännu mer, hon kastar en blick bakåt mot det ulliga djuren, visserligen ahde de ett försrpång men minsta lilla mistag och de skulle bli krossade under deras fötter.

Hon kastar en blick på den vita vargen bredvid henne, även om han är en främling så verkade han hestadd i denna miljön och det kändes tryggt att ha honom där, först hade hon trött att det var Gavin men främlingen hade inte Gavis röst eller isande blå ögon, hon hade bara sett en skymt av främlingens ögon och de var blodröda.

Helt pltsölgit är främlingen framför henne och ropar att hon skall springa åt vänster, hon svarar inte utan bara lyder honom och springer åt vänster, hon kunde känna den varma luften från källan och hon ser den stora hemska spricka som det kom varm ånga från. hon sväljer hårt men hon känner att hon inte orkar springa fort längre men hon måste, hon är ensam, ensam och vilse i detta område.

Han märkte att tiken lydde honom så han satte fart och snart var de förbi sprickan och den öppna slätten låg framför dem. Han kunde höra tikens tunga andetag och han anade att hon inte skulle orka så mycket längre. Han stannade upp och såg bakåt. Några få ulliga djur verkade inte ha gett sig ännu men de var ändå så långt bakom dem nu att de inte rusade mot dem längre utan bara visade upp sig och trumpetade hotfullt mot dem. Nava stod bestämt kvar och då verkade de vekna och stannade upp. De rusade några steg mot honom igen och trumpetade demonstrativt men sedan efter en kort stund drog även dessa djur sig tillbaka. Han flinade till. Hade sett denna uppvisning på håll flera gången. Han hade haft rätt i hur dessa djur skulle reagera efter att ha studerat dem noga i flera dagar. Först då de vände om och begav sig tillbaka till sin falna unge så vände sig Nava mot tiken.

"Så du var på fel plats vid fel tillfälle.." Han anade något bekant över tiken, även en vagt bekant doft omgav henne men sköt snabbt undan den tanken. Han granskade henne noga och lade huvudet på sned. Ärret var väl de som utmärkte henne mest. "Så du har antingen varit i kontakt med den heta ångan, men ditt sår ser inte ut att stämma med en skada orsakad av ångan, då borde mer blivit bränt, eller så har elden bränt ditt ansikte." Sade han bara som ett konstaterande

hon stannar och hennes anding är tungt och flämtande, det kändes som hon inte kunde få luft, som om något blockerade aningen. Hon slickar sig om nosen, men även strupen och munnen kändes som en öknen.
Hon sneglar på den vita hanen igen, han kändes bekant på något sätt, men hon kunde inte placera om hon hade stött på honom förut.

Hon möter hans blick med sin guldbruna och hennes långa bruna lugg hänger ner över ansiktet. Hon nickar bara som svar på hans första konstaterande eftersom hon ville hämta andan ordetnligt först.
Hon öppnar munnen - tack, du räddade mitt liv.. säger hon med en väsande torr röst.
Hon rycker till när han nämner brännmärket hon har i ansiktet och vrider undan ansiktet så inte märket syns. hon ville inte visa det, men brännmärket skulle alltid vara en påminnelse. - Jag vill helst glömma det...men som svar till dig, ja, elden brände mig. mumlar hon fram

Han anade att hon inte ville visa sitt ärr eller tala om det men för honom var ärr helt enkelt en del i ens karaktär. Visade att man levt och inte glidit runt i livet utan att göra något. Dock sade han inget om det. Ville hon skämmas för ett ärr så var det upp till henne. Han kunde också höra hur utmattad hon var och verkade väldigt torr i halsen. Han själv var inte fullt lika påverkad av språngmarschen då hans kropp var rätt härdad och han hade i många år byggt upp sin kropps uthållighet och styrka. De röda ögonen såg sig omkring och han sg ett stenröse han kände igen. "kom."

Han började gå ditåt utan att se efter om tiken följde med. Det var rätt nära så snart var de framme och han kunde se vattnet som sipprade fram mellan några stenar och bildade en liten pöl nedanför. Han sänkte själv nosen och drack av vattnet. De var rätt varmt men inte hett, släckte törsten även om det inte var kallt och det smakade ok. Sötvatten som steg upp igenom den varma jorden.

Hon ser på honom, men går efter honom men när hon får syn på en pöl som han drack ur så går hon fra och ställer sig bredvid honom, böjer ner huvudet och dricker, även om det var varmt vatten så var det en fröjd att  få fukta strupen och munne. Hon dricker i långa djupa klunkar.
den här gången vänder hon inte bort huvudet för ärrets skull, hon brydde sig inte om det just nu. Allt hon tänkte på var den härliga känslan av vatten i munnen och strupen. men hon skulle vara tvungen att hitta mat också.

Innerst inne var hon rädd att andra skulle skrämmas av ärret eller reta henne för henne. Hon är ju fortfarande ung och känslig men hon ahde sett sin mors och Winds ärr och Wind hade ju även fått ena örat halv avslitet. men de gick vidare, och ärren är en del av dem, en del av charmen som hennes mor skulle kalla det, man är fortfarande vacker trots sina skavanker hade både mor och Wind sagt.
Hon drog lite på mungiporna och höjde huvudet och mötte hanens blick. Den här gången vred hon inte undan ansiktet för att dölja ärret. - tack igen...
Hon granskar honom. - Du verkar bekant på något sätt.

Han backade undan då tiken drack av vattnet och hans blick var riktad åt de hållet de kom ifrån. De hade ännu inte gått nog lång tid för att vända tillbaka och få del av bytet. De ulliga djuren skulle ännu vara kvar, skulle vakta den döda tills dess att kroppen började kallna. De skulle ta några timmar.

Då tiken talade så sneglade han bak på henne. De röda ögonen granskade henne. Hon påstod att han verkade bekant. Han kunde dock inte minnas att han träffat henne men hon påminde honom om någon annan han träffat. En vit tik med blå lugg och man dök upp för hans inre ett kort ögonblick men han sköt den bilden åt sidan. "Du har en viss doft som jag stött på förut, för en tid sedan." Mer sade han inte. Han stod dock kvar på avstånd. Nu var hela hans kropps språk rätt kyligt och nästan lite avvisande. Han hade sett till att hon inte blev ned trampas eller bränd av ångan, han hade lett henne till drickbart vatten. Nu ville han bara vila och vänta ut ull djuren s han kunde få äta.

Hon ser fundersamt på honom, hon visste inte vad det var, men på något sätt så var han bekant. Men hur? hon hade ingen aning, eller var det något hennes mor hade berättat om men hon förträngt det? - Vad menar du med en doft? Hon tillhörde Cierzo kunde det vara den doften, eller vad det någon?

Hon ler vänligt mot honom, hon hade fått sin mors synska krafter, mors ögon men också hennes leende. pälsen och energikraften var från fadern. - Jag heter Aziza.. Får jag fråga efter ert namn?
hon sneglar sedan bort åt det håll de kom ifrån, hon är osäker, osäker om hon skulle återvända. Känslorna röjde inom henne, hon är förvirrad. Hon saknade Gav, hon står i skuld till honom men hon har inte sett honom på länge, tänk om det har hänt honom något? tankarna for fram och tillbaka i hennes huvud.

Han såg på henne en kort stund men sedan vände han blicken åt de hållet de kommit ifrån. "Du har en viss doft jag känt förut en gång. Fån en annan varg." Han såg inte på henne då han talade. Men han var säker på sin sak. "Den doften som kommer från er flock, ert revir." Han visste att vargar från samma revir fick en liknande doft även om alla hade sina egna individ dofter som var den mest dominanta doften så fanns där samma underton av dofter. 

Då hon presenterade sig klippte han lite med de långa öronen och en lätt bris svepte över slätten och fick hans långa mankam att svaja mjukt och den långa pälsen på halsen och magen svajade även den mjukt. Hans långa lurviga svans svepte till. Han valde att föst inte svara. Skulle han ge henne hela sitt namn. "Om du ska kalla mig något så kalla mig för Nava" Han levde numera för egen del och han vandrade runt lite i blindo. Alltid hade han haft ett mål, alltid hade han haft ett syfte. Nu var han lite vilsen då han för en gång skull var sin egen herre utan några mål eller krav. De röda ögonen förlorade fokusen på denna värld då han sjönk in i sina allt mer djupa funderingar på denna värld. Han visste att han blivit bortbytt då han var albino, ett smutsblod bland hans "rena" syskon. Kort skakade han till på huvudet och vände de blodröda ögonen mot tiken. Lät den rosa tungan svepa över den rosa pigmentlösa nosen. All hans hud saknade pigment. Även hans blodröda iris saknade pigment. En nackdel då han inte tålde solen så bra en inte var av rätt färg för att kunna gömma sig på nätterna. Ett missfoster i mångas ögon. "Vad gör du på denna slätt? Du verkar inte ha kunskapen om denna slätt och den kan betyda livsfara om man gör misstag."

En nyfiken glimt tänds i hennes ögon och hon ser på honom, - aha, du har stött på någon från cierzo, kommer du ihåg vem det var?
Hon ler vänligt mot och böjer på huvudet i en respekt gest mot honom - trevlig att träffa dig Nava, fast dethade varit bättre utan att bli jagad av stora ulliga djur.

Hon klipper smått med öronen ochser sig omkring.ja vad gjorde hon här? Hon var trött på att hålla till i lövskogen, hon ville träffa andra vargar se mer av numoori, kanske hitta en partner och bilda familj då småningom.. 
Hon ser på honom igen och kastar lite med huvudet så den långa bruna luggen dansar- jag vet, men jag vill se mer av numoori,man kan väll säga att jag har tröttnat på att bara hålla till i lövskogen
Du djälv Nava vad gör du här i detta området?

Han sneglade bak på tiken med de blodröda ögonen och gav henne ett kort flin som svar på att hon hellre hade träffat honom utan att bli jagad av ull djuren. "Ja kanske det, men mat är mat även om man får kämpa för den.." Hnn såg bort från henne. Öronen klippte på hans huvud då hon talade.

Han var tyst en stund då hon talade innan han svarade med en mer dämpad stämma. "Att utforska detta land kan vara farligt och denna plats är inte för de svaga" Han sade detta med en skarpare ton. "Kan man inte ta vara på sig själv bör man undvika de farligare delarna.. Annars komemr korparna kalasa på din kropp..." Han såg inte på henne då han talade. Han skakade lite på sitt huvud.

Hon sneglar på honom och ler lite men ruskar på sitt huvudet så den bruna luggen dansar. - Är du skadad? hon frågade bra av förbigående. Hennes guldbruna ögon ,öter hans blodröda och klipper smått med öronen. - Jo det verkar mätta en hel flock de där ulliga djuren. Hon sneglar bak mot de ulliga djuren innan hon riktar blicken mot Nava igen. - Det är därför man borde vara två för att utforska områdena, hon ler lite igen.

Han hörde hennes fråga om han var skadad och han skakade på huvudet. "Nej jag hade planerat den attacken i flera dagar, studerat djuren i flera veckor och räknat ut hur jag skulle klara mig utan skador." Han såg bak på henne då hon först talade om att dessa djuren skulle räcka att mätta en flock. Han drog lite på munnen så ännu mer av hans långa vassa huggtänder blottades. Ja de skulle räcka mer än väl till honom. Därför hade han möjligheten att frossa. Han hade inte tänkt dela med sig först men sedan suckade han tungt. "Jag antar att du vill vara med på denna festen?" De blodröda ögonen såg rätt in i hennes.

Han höjde huvudet lite. Hennes kommentar om att man borde vara två att utforska fick honom att fnysa åt henne. "Om du nu måste ha sällskap varför är du inte med någon från din flock? Eller vill du hellre sällskapa med en total främling? Har du ens tänkt tanken på att jag kanske inte är så vänligt sinnad. Jag kanske tar mig friheter med dig..." Rösten fick en kallare och hårdare underton. Han hade ännu inte ens haft en tanke på att ta sällskap med denna ljusa tik.

Hon lyssnar på honom men sveper lite med svansen, hennes blick är neutral, men ändå mild. hon drog lite på munnen.- du verkar vara en duktig jägare och strategi. Hon klipper lite med öronen och hon ser sig omkring i det mystiska landskapet där tiden verkar har stått stilla. - Tiden verkar ha stått stilla här.

Hon rickar blicken mot honom igen - nej, inte om du vill att jag skall vara med. Hon stryker öronen smått bakåt och morrar dovt längt nere i strupen. - för det första så splittrades våran flock när skogsbranden bröt ut, jag har ingen aning om de alla lever eller är döda eller om de bara har lämnat flocken utan att säga något, min flockledare räddade mig från att bli levande bränd. Hennes blick mjuknar en aning men hon fortsätter sedan - du kunde ha lämnat mig att bli ihjältrampad men du räddade mig. hennes röst är neutral, inte hotfull och morrandet hade dött ut också.

Han hörde henens kommentar om att tiden verkade stå stilla men han orkade inte svara på den. Och henens kommentar om mat struntade han också i. Däremot då hon började morra åt honom vände han sig tvärt om och blottade sina långa huggtänder. "Passa dig.. " Han morrade fram orden och djupt nere i hans strupe mullrade morret. 

Åter tog han några steg mot den ljusa tiken och svansen piskade tvärt bakom honom. "Kom inte här och tro att du vet något om mig.. Bara för att jag inte lät dig bli nedtrampad betyder det inte att jag bryr mig eller att jag själv inte skulle skada dig.." Han hade de långa öronen bakåtvikta och de blodröda ögonen stirrade stint på henne. Sedan flinade han till, ett kyligt fin. "Du kanske skulle passa som min personliga pass upp..."

Hennes guldbruna ögon blixtrar till men hon gör ingenting, inte ens ett morrande komemr från henne, hon får bara en trotsig blick i sina ögon och hon piskar med svansen. - jag är inte din pass upp om du tror det. Hon knycker med huvudet så luggen dansar. Men hennes ögon får ett underlig glimt i sig helt pltsöligt, ungefär som hon har hamnat i trans. Hon sjunker ner på marken och gnyr till, en kort syn komemr fram i hennes huvud. hon har dock svårt att tyda den. Hon önskade att hon var lika bra som sin mor att tyda sina syner. allt hon ser är mörker, sorg och en massa annat otydligt. När synen försvinenr som försvinner den translikande blicken i hennes ögon och hon ser sig förvirrat omkring som hon undrar vart hon är.

Nava var precis på väg att gå mot henne då han ser den där blicken. Han hade sett den förut och huvudet tippades på sned. Så detta var ännu en som troligen fick syner. Han satte sig ned och väntade och inom en kort stund verkade tiken komma till sans och hon verkade allmänt förvirrad. Han reste sig upp igen. "Du tösen borde återvända hem.. Detta är ingen plats för sådana som inte kan klara sig själv.." De blodröda ögonen såg på henne med en kall blick.

Hon ser på honom och slickar sig om nosen - du verkar inte förvånad att se någon som får syner. Hon klipper smått med öronen. - har du stött på någon förut? Hon sveper med svansen och hennes blick blir trotsig. - hem? till vilket hem då? jag vet itne ens om det jag kan kalla hem eller familj finns kvar. hon piskar med svansen igen irriterat. vilken oförskämd tölp han är då tänker hon tyst för sig själv.

Nava såg bak på tiken och skakade på huvudet. "Jag har sett vargar som fått syner förr.." Han ruskade på sig och sedan spände han de blodröda ögonen i henne. "Du säger att du inte vet om det är kvar.. Har du ens kollat? Har du försökt leta upp någon ur din flock? Du sade att din ledare räddade dig.. Vart är han då? Har du försökt finna honom? Har du ens vågat dig hem?" 

Han började tröttna på denna unga tik. Magen kurrade och han trodde att ull djuren nu lämnat sin döda kalv så det var fritt fram att äta.

hon rycker på axlarna med medger att han har en poäng, hon hade inte inte tittat och de var nog vid liv. Gavin är en bra ledare och har säkert fört alla i säkerhet. hon möter hans blodröda ögon - nej det har jag inye, men gavin borde ha fört alla i säkerhet. hon drog lite på munnen.

hennes mage kurrande också och tanken på mammutkalven som de lämnade kvar får det att vattnas i hennes ögon.

Han såg på henne och fnös till. "Så du gnäller och klagar på att du inte vet om din flock finns kvar men du har inte ens vågat dig tillbaka dit och sett efter.. betyder dom så lite för dig?" Han piskade till med svansen och vände sedan om för att gå och kolla till om mammutarna hade lämnat kalven han dödat. Den skulle föda honom i flera dagar och han skulle inte hinna äta upp allt innan den blev dålig.

Han stannade upp och gav ifrån sig en djup suck. Bättre att maten kom till nytta än ruttnade bort. "Ska du äta eller ska du gå hungrig?"

hon morrar åt honom och stryker öronen bakåt - de betyder mycket för mig, de är min familj! hon går efter honom med en misstänksam glimi i sina ögon. hon håller sig på behörig avstånd från honom. - varför är inte du med i en flock? det verkar ju så att du har tillhört en flock.

hon går efter honom och klipper lite med öronen och ser sig omkring.