Att gå genom döda skogen var nog inte det smartaste Aldor hade gjort i sitt liv. Han hade velat se alla delar av Numoori och det här stället var ju en del av det, tyvärr. Han fick försöka gå så rakt som möjligt så att han inte gick vilse bland dimman och träden. Det var lite kyligt där han gick och dom smala, avlånga öronen vinklades fram och tillbaka då han uppfattade ljud runt omkring sig. Dom ljusblå ögonen sökte sig fram i den mörka omgivningen. Det var inte mycket sol som lyckades ta sig ner genom lövverket. Han kunde inte förstå hur något kunde växa här, det var ju så mörkt. Aldor fortsatte framåt och lyssnade spänt på vartenda ljud, han förväntade sig nästan att en fyra meter hög varg skulle komma rusande och slita honom i stycken, men något sådant hade inte hänt ännu. Med mycket möda klättrade han över en tjock trädstam som låg i vägen och han stannade upp, vädrade försiktigt i luften. Det var nästan hemskt att vistas här inne bland träden, kanske skulle han vända om och gå åt andra hållet för att komma ut igen? Han hade trots allt sett vad som fanns här nu, eller rättare sagt vad som inte fanns. Ett plötsligt ljud fick honom att huka sig och då doften slog emot honom så spände han alla muskler. En gnagare, en hare. Han låg stilla och det mesta av hans päls var svart och han kunde smälta in lite grann, det var den lila och rosa nyansen i hans päls som avslöjade honom. Men han låg tyst och stilla och så fort haren kom inom räckhåll så tog han ett språng. Ena tassen träffade haren över ryggen och tänderna fick fast i ett öra. Detta fick haren ur balans och Aldor kunde snart få ett nytt grepp med käkarna runt halsen och han väntade sedan tills gnagaren slutat att andas innan han börja äta. Det hade gått ett tag innan han ätit senast så detta var bra.

Döda skogen hade en speciell sorts atmosfär, som om det var lite svårare inte bara att se utan också att andas. Som om luften kanske var lite tyngre än på andra ställen. Larzarus visste inte vad det var, men inte ens efter den relativt långa tid han och Noelle tillbringat här kunde han känna sig hemma, eller ens säker. Särskilt inte efter mötet med den aggressiva svarta främlingen som attackerat honom utan anledning. Nej, det var bäst att hålla sig på sin vakt. Lasse hade också en förmåga att råka vandra rakt in i trubbel, så för säkerhets skull borde han vara dubbelt så försiktig. 
    Han hade lämnat Noelle för en liten promenad för sig själv, kanske för att se om han kunde hitta något slags mellanmål åt dem. Hittills hade han inte hittat något, men han hade inte letat särskilt aktivt heller, mest gått i egna funderingar. Ett plötsligt ljud fick honom att lyfta huvudet och spetsa öronen, och doften som strax kom seglande mot honom bekräftade hans aningar — en främmande varg befann sig inte alltför långt bort. Larzarus tvekade en aning — tänk om den här var lika arg som den andra? — men bestämde sig sedan för att se efter. Om det visade sig vara så kunde han strunta i att försöka vara trevlig och fly fältet på direkten den här gången. 
    Ett par minuter senare skymtade han en gestalt mellan träden, som verkade äta på någonting. Den prickiga hanen tyckte att han gjorde bäst i att annonsera sin ankomst. 
    "Stör jag?" frågade han och vågade sig på ett par steg närmare. "Jakten gick bra, ser jag", fortsatte han med en nick mot haren.

En plötslig doft slog emot honom strax innan han hörde rösten och det kantiga ansiktet höjdes. Dom avlånga, spetsiga öronen vinklades framåt och dom blå ögonen landade på en fläckig varg. Aldor hade trott att han var ensam i den här skogen, förutom bytesdjuren förstås. Men så fel han haft. Han synade främlingen och reste sig långsamt upp, beredd på att försvara sig ifall han var tvungen till det.
”Nej.” svarade han på första frågan. Sedan talade främlingen igen och Aldrog sneglade ner mot haren innan han såg upp igen, svarade på orden med en enkel nickning. Jo, han hade lyckats få tag i den otursdrabbade haren. Något diskret så vädrade han i luften, fanns det någon fler? Om en varg befann sig här så kanske en annan också gjorde det.
”Jag trodde jag var ensam här, det är inte det mest hemtrevliga stället precis.” sade han och såg sig omkring men hade ändå musklerna på helspänn ifall främlingen skulle hitta på något. Dock verkade denne fredligt inställd så kanske kunde han slappna av? Han tänkte dock inte släppa ner gardet för tidigt, det kunde vara en för stor risk. Han hade levt livet utan större bråk så han var fri från ärr än så länge och han ville gärna att det skulle fortsätta så.
”Vill du ha?” frågade han sedan och sänkte huvudet och puttade till haren med nosen innan han såg upp igen. Lite tillmötesgående kunde han trots allt vara så att vargen framför honom inte anföll honom. Han visste att vissa vargar blev galna so fort det fanns mat omkring dem.

När främlingen — en stor varg, klädd i svart och lila och med en imponerande lång svans — bekräftade att han inte störde nickade Larzarus till hälsning, men den andre fortsatte innan han hann säga något mer. Larzarus skakade på huvudet och log lätt. 
    "Nej, det kan man nog inte säga. Jag är här med min vän, men vi är bara på genomresa." Han var ganska säker på att Noelle kände samma sak. Ingen av dem var direkt sugen på att slå sig tillrätta här. Han tyckte inte om det faktum att man inte kunde se genom dimman, det gav honom samma lätt klaustrofobiska känsla som han hade haft när de mötte zombierna på Stormstäppen. 
    Han drogs tillbaka till nuet av främlingens röst som frågade om han ville ha en bit av haren. "Nej", sa han snabbt, "det behövs inte, men tack i alla fall. Jag är Larzarus förresten", tillade han när han mindes att det ansågs trevligt att presentera sig. 
    "Var kommer du ifrån, om du inte har något emot att jag frågar? Inte Döda skogen, antar jag." Han satte sig ledigt ner och iakttog främlingen med ett vaket men ärligt ansiktsuttryck. Han mindes fortfarande den arga främlingen, men den här hade inte visat något tecken på fientlighet och Larzarus ville inte vara en sådan som dömer folk i förväg.

På genomresa? Ja, det var han själv också så det kunde han relatera till. Vem ville frivilligt stanna i den här skogen? Oavsett hur bra syn man hade så kunde man väl inte se genom dimman? Den smått kyliga temperaturen gjorde inte saken bättre heller. Aldors tankar skingrades då främlingen svarade på hans ord om haren och han log svagt.
”Aldor.” Larzarus? Det hade han aldrig hört förut, men han hade inte mött så många vargar heller. Hans föräldrar var riktiga ensamvargar så det var väl därför? Vargen framför honom satte sig ner efter att han talat igen och dom blå ögonen studerade denne tyst i några sekunder.
”Utanför Numoori, ett litet skitställe som knappt är värt att nämna. Du själv?” han sänkte huvudet mot haren men kom sedan på att det kanske inte var så artigt att äta medan man var social, men det var svårt att veta hur man skulle bete sig då man inte socialiserat med så många genom livet.
”Du har inget emot att jag äter, eller?” frågade han för att vara på den säkra sidan. Den här Larzarus verkade inte vara speciellt fientligt inställd, fast kanske var det bara en fasad? Fast varför skulle han slösa tid och ord på en främling om han bara ville göra illa denne? Det var inte logiskt.
”Vart är din vän?” kanske var det två kannibaler som omringade honom för att få sätta tänderna i honom? Fast sådan otur hoppades han verkligen att han slapp.

Han fick inga fientliga vibbar av den här vargen, så det kändes säkert att släppa ner garden litegrann. Larzarus nickade lätt för att visa att han var med. "Väl mött, Aldor."
    Frågan om var han själv kom ifrån fick honom att tveka, och det tog ett par sekunder innan han tog mod till sig och svarade. 
    "Helt ärligt så vet jag inte. Jag minns inte så mycket av mina föräldrar eller mina syskon, vi splittrades och sedan dess har jag inte sett någon av dem." Han var inte säker på sin födelseplats. Han mindes frodiga skogar men också torra savanner, så han hade inte mycket att gå på och inget minne kändes mer riktigt än något annat. Varför hade de splittrats? Varför hade föräldrarna övergett dem, och varför hade valparna gått skilda vägar? Frågan plågade honom ibland, och det störde honom väldigt mycket att han varit för ung när det hände för att ha några tydliga minnen. Var det något han gjort? Han visste att han bar på en destruktiv kraft, och han visste att den påverkade andra negativt. Kanske var det den som hade drivit dem isär. Kanske var det den som hade fått mamma och pappa att lämna dem, och senare även syskonen att lämna honom. Han önskade inget mer än att få veta, och att få säga förlåt för vad han mot sin vilja hade gjort mot familjen. 
    Larzarus återvände till verkligheten med en axelryckning som var tänkt att se obekymrad ut. "Så tyvärr kan jag inte ge dig något givande svar på den fronten." 
    Aldor frågade om han hade något emot att han åt, och Lasse skakade på huvudet. "Nej, inget alls. Min vän? Vi har en lya i närheten som vi brukar sova i. Jag tror att hon är kvar där, hon var det när jag gick i alla fall." Han hade en förmåga att vara lite disträ ibland, vilket för det mesta var till hans nackdel; han mindes inte alltid så bra. Nu satt han tyst en liten stund, sedan sa han:
   "Så, Aldor. Du sa att du kommer från en plats utanför landet. Vad tycker du om Numoori så här långt?" 

Vid vargens första mening så nickade han lätt, nästan som en bugning fast kortare. Sedan fick han svar på frågan om den andres ursprung och han tippade huvudet lite åt sidan. Så denne hade kommit bort från sin familj? Det var tråkigt.
”Tråkigt att höra.” svarade han lågt och lät blicken studera Larzarus. Han kunde nästan se hur denne försvann iväg i sina tankar och Aldor satt tyst och väntade. Han själv hade ju bra minnen med sin familj, han hade dock lämnat dem för att upptäcka världen, i alla fall Numoori. Då den andre snart talade igen så nickade han lätt.
”Inga problem.” han sänkte huvudet och slet loss en bit kött efter att Larsarus gett klartecken att det var okej att han åt. Hon? Där ser man. Självklart kunde man resa med motsatta könet men hans föräldrar hade mer eller mindre hjärntvättat honom att om det var hona och hane så var man tillsammans, något han själv inte kunde förstå riktigt. Kunde man inte alls vara vän med motsatta könet? Det var ju uppenbart att man kunde det, eller hur? Aldor höjde blicken då den andre frågade vad han tyckte om Numoori och han flinade till efter att han svalt tuggan av kött.
”Än så länge är det ganska hemskt om jag ska vara ärlig, men jag tänker inte låta det stoppa mig. Har hört att det finns flera skogar, stränder och öppna landskap som är bra mycket trevligare än det här stället. Så min plan var att resa genom hela Numoori.” han gav Larzarus ett leende innan han höll fast kaninliket med ena tassen och tog ännu en tugga. Han tuggade snabbt då han ville ställa en fråga till den andre så snabbt som möjligt.
”Vad gör du här? På genomresa eller bor du här permanent?”

Larzarus nickade medan Aldor talade, och kunde inte låta bli att le när han sa att Numoori än så länge varit ganska hemskt. Larzarus kunde väl knappast kalla sig för någon expert på Numoori heller, för trots att han var född här hade han inte alls sett särskilt mycket av landet. 
    "Tja, det stämmer nog. Döda skogen är kanske inte det bästa stället att börja på direkt. Men Numoori är väldigt stort, så jag kan garantera dig att du lär hitta något finare. Vi passerade Mardouf på vägen hit, det är fint bara man aktar sig för klyftan." Han hade inte tillräckliga kunskaper för att ta på sig rollen som guide, men han kunde alltid ge sin egen bild av de områden han besökt. 
    Lasse lät tankarna spåra iväg litegrann medan den andre åt, men återtog fokus när Aldor ställde honom en fråga. Ungvargen lyfte lite på ögonbrynen. 
    "Jag tänker inte stanna just här längre än nödvändigt", berättade han för Aldor med skuggan av ett leende. "Resten av landet … får vi se. Jag har aldrig varit utanför Numoori. Det vore kul att se vad som finns där, men jag måste ju få med mig min kompis också." Han log lite och ryckte på axlarna. "Vi går mest dit vi känner för och ser var vi hamnar." Ett mindre och ganska hemligt mål som han hade var att de under sin planlösa vandring skulle råka hitta hans familj igen, eller åtminstone någon av dem. Han hade inte berättat det för någon, inte ens för Noelle. Det kändes nästan lite töntigt att hoppas, för han visste ju att oddsen inte var på hans sida. 
    "Tror du att du kommer återvända?" frågade han. "Tillbaka hem, alltså, när du har sett hela Numoori?" Han kunde inte riktigt relatera till känslan av att ha ett hem eller något att återvända till, något som stod och väntade på en tills man kom tillbaka. Och ännu mindre visste han hur det var att veta att man hade någon i det där något som väntade på en, en trygg punkt, en familj vars namn man mindes.