Rått, tomt, ödsligt.
   Cerulean blickade ut över det tomma området. Han gillade det inte. Han gillade grönskan. Ensamheten kansek inte störde honom längre, men han gillade inte all denna.. Jord, all denna sten. Vätan som gjorde luften tjock att andas. De där stora, håriga vidundren med lång nos han inte kunde påminna sig om vad de hette. Han var i ärlighet rädd för dem, då informationen om dem han besatt var mycket bristfällig. 
   "Är det såhär det skulle se ut om jag fick se min själ utbredd framför mig?" Undrade Cerulean för sig själv och slickade sig tankfullt om mungiporna. Sedan fortsatte han med tveksamma steg över den öde slätten. De gyllene ögonen svepte över marken, vaksam över vattnet som när som helst kunde skjuta upp sm en pelare. Det var tyst, bortsett från ljudet av bubblande vatten som sjöd under mark. Han kom sig för att likna det med sig själv. Tomt och kallt på utsidan, medan känslorna levde sitt eget liv inåt. Skrämmande. 
   Cerulean suckade djupt och fortsatte framåt med målmedvetna steg. Han kände sig stressad. Som om han behövde skynda sig, som om han skulle missa någonting om han inte nådde horisonten inom en snar framtid. Hanen begrep inte varför, för han hade ingenting att se fram emot. Vad försökte gudarna säga honom?
   "Vad vill ni mig?" Mumlade hans trötta röst. Men vad det nu var som drev honom, så lyckades denne. Han längde på stegen till trav.

[Ensamroll, svara ej!]