[Ensamroll för att komma in i karaktären. Vänligen svara ej!]

Hanens tassar rörde sig fort över marken, blicken svepte över omgivningen i samma hastighet som hjärtat slog. 
Du-dunk, du-dunk...
Han tyckte om skogen. Den luktade fridfullt. Visst, den parfymerade lukten från rosorna spred sig i luften och stack då och då i hans näsborrar, men det var en bra doft. En behaglig doft som hanen tyckte om. Han undrade vad dessa knotiga träd hade sett under sitt liv. Vilka hemligheter de ruvade på, som skulle följa de tysta träden i graven när de slutligen dog.
Han var inte på flykt. Han flydde från ingenstans. Från ingen alls. 
Däremot var han på vandring, men det var inte samma sak. Långt ifrån. Han var inte jagad, vare sig av samvetets tjutande demoner eller någon fysisk fiende. Han rörde bara på sig, följde bytesdjuren vart de gick, lät tassarna springa dit de ville och kände vinden rufsa i den prickiga pälsen. 
Det var frihet för honom.
Hans känsliga nostryffel ryckte till när en annorlunda doft uppfattades. Han hade gått som insvept i en luddig filt av rosornas sövande sötma, men nu vaknade han till. Lukten av en hare. Ja, så var det. 
Han avgjorde avståndet och avverkade det snabbt, men tyst för att inte väcka uppmärksamhet. Han smög mellan de åldrade trädstammarna, mellan rosornas snår, hela tiden med harens doft i nosen. När han hade den inom synhåll kröp han ihop, spände musklerna, beräknade avståndet och hur långt han skulle behöva hoppa. Sedan gjorde han det. Hoppade, alltså.
Han kastade sig mot haren, som för sent insåg misstaget att inte vara tillräckligt uppmärksam. Den gjorde några tappra men fruktlösa försök att fly, men hann endast ett par steg innan hanens hörntänder borrade sig in i dess rygg och den lilla kroppen blev stilla.
Han lade sig ner och tuggade förnöjt på sin fångst. Hjärtat lugnade ner sig allt eftersom adrenalinet slutade pumpa, och föll in i en stadig, oföränderlig takt.
Du-dunk, du-dunk, du-dunk.