Marken hade bara ett tjockt lager frost över sig, trots att vintern var där. Snön vilade uppe på trädtopparna, och lyckades inte ta sig ner till marken i barrskogen. Efter honans steg blev det trots det fläckar i frosten av hennes tassavtryck när hon gick. Fotspåren ledde mot södern.
Hon suckade till när hon såg sig omkring i skogen. Någonting dåligt med den kalla årstiden var att allt liv stannade upp, frös likt vattendropparna i floderna, och stod stilla ända tills våren började töa upp marken. Hon hatade att se de vackra växterna vissna och dö i kylan, väl medvetna att de satt fast i marken och aldrig skulle kunna fly undan den död som den kalla luften förde med sig.

Hon stannade upp, ena tassen lyft från marken när hon såg sig omkring. Vintern hade sin skönhet, med allt det gnistrande vita, men färgen var helt försvunnen ur världen. Luften var grå, växterna antingen begravda i snö eller förfrysta, och alla djur höll sig undan i sina iden.
Ett svagt leende spreds i hennes ansikte samtidigt som hon lutade sig ner mot den frostklädda marken och andades ut. En blomma, som passat bättre in i regnskogen Kwazatri än i nordanskogen, växte upp ur marken, full med färg och liv. Hon lät rötterna gräva sig djupt ner i marken, så att växten skulle klara sig längre än resten av skogens växter. Kanske den till och med skulle klara sig till vårens ankomst, och då skulle den säkerligen inte vissna förren vintern åter kom. Och sen spred färg i skogen, enligt henne.
Hon tvekade om hon skulle fortsätta, men gjorde det ändå. Fotspåren ledde vidare förbi blomman och ännu mer söderut.

[Lokie :D]

För varje steg han tog så sjönk den stora vita vargen ner genom snön till den frusna marken under. Hans breda nos pekade neråt mot det vita, kalla under honom. Blicken svävade omkring utan att hitta fokus.
I detta nu befann han sig bland sina tankar, något som brukade inträffa under längre vandringssträckor. Han drog sig helt enkelt tillbaka från världen en stund och lät dom långa benen styras av den naturliga mekanismen.
Ett fruset moln av varm luft blottade sig runt nospartiet och ett nytt moln visade sig strax därefter.

Det var en vacker kväll. Snön gav ett lyster till skogen som gjorde att den nästan såg magisk ut. Träden stod starka med den snö som dom bar upp på sina axlar.
En doft. En ovanligt skön doft nådde hanens nos och sakta återvände hans tanke till världen. Det fanns någon annan i området, en hona.
Han drog in doften djupt i sina lungor och lyfte sitt huvud.

Hon stannade till igen, höjde huvudet i luften och vädrade. Var det någon annan där..? Någonting var det i alla fall. Svansen svepte till mot marken, men nuddade den aldrig då den var mycket kortare än vad som var normalt. Hennes Aderonblod hade fått henne att ha några centimeter kortare svans, kantigare nosparti och mer kattlika rörelser, men det var synd att hon inte ärvt de karaktäristiska tofsarna som kännetecknade en renrasig Aderon. Hon hoppades de bara var lite sena i sin utveckling.

Doften blev starkare, och det var tydligt att den tillhörde en varg, troligen hane. Hon vände sig om åt det håll doften kom, och gick en bit ditåt. En mycket stor hane, med ganska grov, kritvit päls och gula ögon var en bit bort. Hon hade huvudet högt, som om hon vore stolt, och gick närmare.
Hanen var ganska kraftig, kroppen hade lite av en björns kraftighet, och benutväxter längst ryggraden. Det var ungefär som om hans ryggrad hade blivit en aning spetsig och trängt ut genom kroppen för att synas över huden. Ovanligt.
"Väl mött, Främling," sa hon med en ljus, feminin röst som tydligt visade på att hon varken var en valp eller helt vuxen. Någonting mitt emellan, men mer åt det vuxna hållet. När hon talat hade hon använt rena artighetsfraser, såsom 'väl mött'. Det var ingenting man sa till en man redan kände, utan något man kunde välja att använda när man helt enkelt ville vara lite artig när man inledde en relation med någon. Sen var det upp till den andre att bestämma om relationen skulle bli bra eller dålig.
Hon visste att det inte var alla vargar som höll sig till de gamla fraserna, utan de flesta hade övergått till att bara säga 'hej' när de stötte på någon, och för henne spelade det ingen roll vad de sa.

Lokie fortsatte plumsa genom snön mot det håll doften kom ifrån, och mycket snart fick han syn på varginnan. Hennes utseende var mycket olikt de honor han stött på tidigare under sina vandringar.
Dragen i ansiktet påminde honom om ett kattdjurs, förutom det långa nospartiet. Det var något som gjorde att han inte riktigt kunde släppa blicken från honan.
Han styrde sina tunga steg mot Faye, tills han stannade bara några meter framför henne. Egentligen ville han närma sig henne lite mer men hejdade sig för att inte verka allt för påträngande och för att hålla det hela på en artig nivå.
Lokie sänkte sitt huvud mot marken, utan att släppa henne med sina gula ögon.
"Väl mött." Svarade han och höjde huvudet till sin vanliga resliga höjd.

Hans mor hade varit väldigt noga med att lära honom och hans syskon under valpåren, hur viktigt det var med att visa artighet inför honor. Hon berättad ofta om hur hans far hade charmat henne med elegans och artighet. Under berättelserna om hans far hade han alltid lyssnat med stor nyfikenhet och beundran. Det hade varit svårt för en ung hane att växa upp utan en vuxen hane som förebild.

"Du får ursäkta att jag är så närgången, men du doftar så väldigt gott." När han tänkte efter så lät det inte lika bra som det hade gjort när han hade tänkt igenom det innan. Heh...
Han skruvade lite på sig och lät den yviga svansen slänga lite lätt, fram och tillbaka.

[Hur gammal är du? :P]

Hon höjde ögonbrynen leende med spår i ansiktet av att hon inte trodde på det han sa. Varför gav han henne bara en komplimang sådär, till en vilt främmande varg? Hade han några baktankar bakom det? Hon kunde inte låta bli att fundera över om han kanske hade tänkt få henne att slappna av innan han plötsligt attackerade henne, men hon kunde ju inte veta. Det var inte något av det vanliga att folk kommenterade ens lukt, och så speciell var väl inte hennes? Den hade bara en mer kattlik doft, och kanske spår av olika sorters blommor, men annars var den väl ganska normal?
"Ehm, tack, antar jag? Du är den första som påpekat det," sa hon med lite halvt skratt i slutet av meningen.
Det förvirrade henne med hans ord, men hon ruskade till på huvudet lite lätt för att sluta tänka på det. Det var en komplimang, ingenting konstigt.
"Men vi har ju inte presenterat oss. Jag heter Faye." Hon lade huvudet på sned och log mot honom, ville veta vem han var. Denna stora, främmande varg, med päls likt snön och en konstig utväxt på sin rygg.

Själv var hon ingen speciell person, hon hade haft en normal uppväxt med båda sina föräldrar men tvingats flytta från familjen när nästa kull kom, kullen som hennes yngre syster Kangaroo var född i. Hennes familj hade dött några år efter att hon lämnat familjen, men inget av det hade hon fått veta förren för några veckor sedan, då hon för andra gången i sitt liv mötte sin älskade syster igen. Under det korta mötet de hade tillsammans hade de kommit varandra väldigt nära, och hon väntade hela tiden på att hon skulle få se henne igen, även om hon visste att det skulle dröja månader troligen.

[Typ, 23 i sommar. Men jag är barnslig som få! Hur gammal är du själv? : P]

Hennes leende fick honom också att dra på läpparna. En udda kommentar, möjligtvist, till en helt okänd indevid. Men, meningen uppfyllde sin orsak och det var att få igång en vänligt sinnad konversation med honan. Plus så var det ju sannings enligt det han yttrat, hennes doft var speciell, åtminstonde egentligen honom. Till en början såg hon skeptisk ut, men det verkade lägga sig allt eftersom.
"Ingen orsak." Han log lite större och blottade en del av dom kraftiga hörntänderna.

Faye... Det var ett fint och enkelt namn, lätt att lägga på tungan och lika lätt att lägga på minnet. Han gillade hennes lätthet, att hon verkade vara nyfiken och ville hålla igång deras konversation.
"Mitt namn är Lokie. Son till en Bergavarg och en Stenvarg."
Han satt sig ner, helt enkelt.
"Och du... vad är din ras? Jag har aldrig träffat någon som liknar dig till utseendet." Han konstaterade det och la huvudet på sne i sin undran.

[Hehe, jag borde nog sluta fråga hur gamla folk är... Alla verkar ju vara typ tio år äldre xD Jag fyllde fjorton i januari ^^]

Hon nickade för att visa att hon uppfattat hans presentation. Bergsvarg och stenvarg alltså? Hon hade hört talas om stenvargarna, att de ofta hade benutväxter ovanpå skinnet. Det var alltså det han hade på ryggen.
De ljust gröna ögonen släppte honom inte med blicken, även fast de inte hela tiden var fästa på hans gula.
"Jag är en av de få renrasiga Aderons som finns kvar i landet," sa hon, och gnuttan av stolthet över sin ras märktes kanske lite. Aderonsläktet hade de senaste åren spridits ut i olika blandraser, så det var inte många som fortfarande var renrasiga. Ett tecken på en renrasig av hennes ras var tofsar på öronen, tofsar hon dock saknade. Varför visste hon inte, men hon hoppades helt enkelt att hennes skulle komma senare i livet än andras.

Hennes leende blev lite större när hon insåg att de båda hade lagt huvudet på sned när de talade, något som säkert skulle se väldigt komiskt ut om man såg det utan att vara inblandad i deras samtal. Två vargar som samtalade, båda med huvudena nyss lagda åt samma håll... Med ett svagt litet skratt rätade hon upp huvudet igen.
"Det här kommer säkert låta jättekonstigt, men är det inte irriterande att ha ben som sticker ut på ryggen?" Hon kunde inte låta bli att fråga den lite barnsliga frågan, hon var trots allt nyfiken, och hon gillade ordspråket 'det man inte frågar, får man aldrig veta'. Visserligen fick man veta många saker man aldrig frågat om, men fortfarande. Det gav henne en anledning att våga fråga.

[Grattis i efterskott! ]

Aderon. Han kände igen namnet men kunde inte koppla några minnen till det.
Att hon faktiskt vad en av dom få kvar av denna ras gjorde honom en smula uppspelt och om än ännu mer nyfiken på henne.
Hon var speciell, som en liten prinsessa.
Lokie studerade hennes kropp, svansen såg ut att vara kortare och ju mer han tänkte på det desto mer insåg han hur pass katt-lik hon egentligen var. Liten och smidig, och förmodligen väldigt snabb. Något han själv aldrig hade varit.

Även fast hans tankar tummlade runt i skallen på honom så uppfattade han mycket väl varje ord hon uttalade. Att hon var stolt över sitt rena blod förstod han, men det var inte något som märktes allt för tydligt från henne.
"Som du säger, att du är en av de få från din ras som fortfarande är renblodig. Skulle man inte då kunna säga att du är som en prinsessa över ras?
Ännu en konstig kommentar, men han tyckte att det låg något i de han sa. Förhoppningsvis tog hon det inte som en förolämpning.

Hennes vaga skratt värmde honom och han gav själv ifrån sig ett brummande, vagt skratt. Fyllt med värme.
Han brukade väldigt sällan tänka på dom benutväxter han hade längst ryggraden, det var så naturligt för honom. Något han haft sen valptassar.
"Det är det inte." Han nickade för sig själv. "Jag har vuxit upp med det, så för mig är det lika naturligt som att ha en svans."
Svansen drog han igång och borstade snön fram och tillbaka på marken bakom honom.

[Heheh, tack ^^]

Vid hans mening om att hon skulle vara någon slags prinsessa över sin ras gav hon ifrån sig ett lite generat, roat skratt och skakade bara på huvudet. Av någon ädel börd var hon inte, trots att hon var renrasig och hade en någorlunda bra härstamning. Hennes familj hade knappt tagit kontakt alls med andra vargar under hennes barndom, så det var inte särskilt välkända, och ingen av föräldrarna hade varit något mer speciellt än ett par nomader som levde tillsammans med sin avkomma.

Hon nickade förståeligt när han sa sitt svar på hennes fråga. Hon hade växt upp med en kort svans till exempel, och för henne var det helt naturligt. Ibland kunde hon inte låta bli att undra varför inte andra tyckte det var irriterande med en svans som så ofta slog i marken eller tovade in sig i grenar.
"Skulle du vilja berätta lite om dig själv, Lokie?" När hon mötte andra var hon ofta väldigt nyfiken. Att folk levde på ett annat sätt än henne var intressant, och hon gillade att höra berättelser om deras liv eller om något speciellt om deras ras. Vissa människor berättade mer än andra, vissa mindre. Nån gång ibland skakade folk bara på huvudet när hon frågade dem om de själva, vilket hon i vissa fall kunde känna en svag frustration över, men hon accepterade det. Vissa ville inte tala om sig själva, och det var bara att vara förståelig med.

Eftersom du inte svarat på månader kallar jag det här rollet AVSLUTAT, dessutom kommer Faye snart dö<3