Niara hade fått avbryta träningsstriden mot Dimitrij och stod nu bara på skakande ben och med nedböjt huvud och försökte hämta andan. Hon skämdes oerhört mycket, för inte var det så här det skulle vara. Men hon var oerhört rädd, för i samma stund som hon försökte börjat slåss, så hade hon insett att hon inte hade någon kunskap alls i det hela. Hon kunde inte anfalla, hon kunde inte försvara sig eller skydda sig. Hon hade tappat modet fort, och efter en smäll i buken hon inte lyckats väja undan så fick hon ge upp fort. Även om hon visste att hon och Dimitrij inte slogs på riktigt, så blev det en överväldigande och nästan chockerande upplevelse.

Efter att ha flämtat en stund kunde man till höra henne säga med utmattad röst:
"Jag är ledsen, men jag kan inte slåss." Då hon inte ville var för ovärdig i sina ord så tvingade Niara sig själv att lyfta sitt huvud och åtminstone möta sin ledare i ögonen. Hon skakade svagt på huvudet, och det syntes att ögonen var nära till tårar, dels av trötthet men mestadels besvikelse. "Jag ser inte hur jag kan ha en plats i den här flocken, jag kommer inte kunna vara till nytta för dig." Hon såg verkligen besegrad ut, inte för att hon förväntat sig att hon skulle haft en chans mot Dimitrij, men hon kände snarare att hon aldrig skulle ha en chans mot Dimitrij efter deras möte, och hur skulle hon då ha en chans mot en vampyr?

Dimitrij andades med djupa andetag för att slappna av i musklerna igen efter den korta strid hon haft med Niara. Den mindre honan framför henne hade avbrutit striden snabbt, och stod nu och flämtade efter luft. Silvervargens hållning var låg, modfälld, och när hon slutligen återhämtat sig tillräckligt för att tala så var det med en tydlig besvikelse i rösten. När hon mötte Dimitrijs blick så var det med tårfyllda ögon, även om hon höjde huvudet. Den skära blicken fick en tyngd att infinna sig i Dimitrijs bröst. Hon förstod vännens ord, hennes oro och besvikelse, alldeles för väl, men silvervargen hade tydligt inte tagit till sig ännu att striden inte behövde vara med tänder och klor. Dimitrij hade redan börjat berätta om sånger och böner för flockmedlemmarna, men Niara verkade låst vid tron att hon skulle behöva gå i en front där hon kanske inte gjorde bäst nytta.
     Dimitrij skakade lugnt på huvudet och slöt avståndet mellan dem för att lägga sig ner vid Niaras sida. Hon såg på vännen när hon tog till orda.
     "Alla som vill kan kämpa." Hennes röst var lugn och mjuk. "Du behöver inte slåss, fysiskt, för att delta i striden, men jag måste veta vad alla kan för att vi alla ska kunna arbeta tillsammans." Hon behövde veta vad alla skulle behöva träna på, och behövde veta vad alla kunde för att på bästa sätt själv vara förberedd, och kunna förbereda de andra, om något skulle hända. Hon mötte Niaras blick. "Alla kommer behöva träna, men alla kan inte gå i fronten. Och alla måste börja någonstans." För ett ögonblick såg Dimitrij upp mot himlen. Ovanför dem hade himlen långsamt börjat mörkna då solen sakta sjönk mot horisonten, men det var fortfarande långt kvar innan natten skulle infinna sig. När hon såg tillbaks på vännen var det med leende ögon. Trots att anletet inte log mer än omärkligt så mjuknade hennes grå blick.
     "Du är lättfotad och snabb. Även om du kanske inte ser det nu så kan jag lova att det kommer hjälpa dig mycket. Men jag tror inte att du är den som vill gå först in i en strid. Har jag rätt?" Hon höjde lätt på ena ögonbrynet. "Och du har många sånger att dela, Niara. Du har en vacker röst, och jag har hört dina böner. Det ligger en stor kraft i orden och i tron, och med rätt ord kan du rädda fler liv än någon kan med sina tänder och klor." Medan hon talade så slöt Dimitrij ögonen tillfälligt, innan hon såg upp mot himlen på nytt. Tro. Kunskap. Någonstans såg de henne nu. Såg det de alla satte i rörelse. Hon drog ett nytt, djupt andetag.

[Herp! *kastar svar*]

När tvivlet i silvervargens blick ersattes med en glimt av iver spred sig ett litet, omärkligt leende över Dimitrijs smala läppar. Dimitrij sträckte på benen där hon låg, och höjde ena baktassen för att klia sig bakom örat medan Niara talade. Då den mindre tiken sade att hon skulle be var dag, till gudarna och änglarna, satte hon ner tassen igen och mötte vännens blick. Öronen reste sig upp framför hornen när hon lyssnade, och hon blinkade när den andra nämnde skyddsängel. Hon lät Niara tala till punkt, kände ivern som spelade i hennes röst.
      "Jag tror jag skyddades av en ängel i Itrozo för länge sedan", sade Dimitrij lågt, som i förbifarten, innan hon fortsatte med klarare röst. "Det vore underbart, sånger om oss. Som kan föra oss vidare en dag." Öronen slappnade av igen på hennes huvud, och vändes tillbaks in under hornen. Hon kunde många sånger, såväl hymner i gudarnas ära som de sånger som berättade om kampen och flockens historia. Det var så hon mindes det mesta av sina berättelser, den historia hon kunde från innan hennes tid. Genom sång och bön. Hennes anlete antog sitt sedvanligt lugna uttryck, med en lätt rynka mellan ögonen. Det var genom sånger minnet av hennes familj skulle föras vidare den dag hon inte fanns kvar, då hennes minnen av dem inte längre fanns, och det enda spår de lämnade var sången och deras arv. Hon slöt ögonen. Men det fanns inga sånger om deras sista tid. Om deras fall. Hon var inte säker på om hon ville sjunga om det.

Niara log och nickade åt Dimitrijs ord. "Ja. Det kanske var en ängel. Änglar framträder i många former, i olika gärningar. Det går inte att förutse hur de hjälper en. Om du tror att det var en ängel, så var det troligen en ängel. Lita på dina instinkter." Sa hon efter en stund med sin lätta röst, helt omedveten om att Dimitrij kanske hade refererat till deras möte för så längesen. "Änglarna vakar nog redan över dig. Du räddade mitt liv. Och du har säkerligen räddat många andras. Änglarna ser inte förbi sådana gärningar. Och du har en viktig roll att fylla här." Hon tittade upp mot himmelen, som bara kunde skymtas mellan små sprickor i trädens kraftiga lövverk. "Mamma brukade säga att jag blev döpt efter en ängel. Andeo Niara. Mamma berättade sagor om ängeln när jag var valp, troligen för att jag alltid skulle kännas att det fanns någon där som skyddade mig. Men jag vill tro att det inte bara var sagor, utan att hon alltid finns här. Alltid lyssnar. Och det har gjort att jag inte känt mig så ensam. Det har nästan känts som att jag har mamma med mig." Man kunde ana tårar i hennes ögon, och hennes röst blev skör, men hon lyckades hålla tillbaka. Niara ville inte brista vid minnet av hennes familj, för hon kände snarare att de minnena gav henne glädje och styrka. Speciellt när hon kände att hon nu hade en ny familj. Inget hade varit förgäves.

"Jag tror att Andeo Niara vakar över dig också. Du kan behöva en ängel vid din sida som stöd när vi möter de mörka. Jag skulle önska att jag kunde vara bättre stöd då, vara mer tillräcklig och stark, men jag tror att en ängel kan hjälpa dig mer." Hon log mot Dimitrij igen. "Låt oss tro att änglarna alltid finns med oss, så blir vi starka."

Niara kände sedan för att byta ämne, hon ville inte känna att hon blev för pratig av sig om sånt som kanske inte var så relevant, och hennes värkande kropp gjorde sig påmind igen lägligt nog. Hon trodde inte att hon skulle klara av att träna så mycket mer nu. "Dimitrij, om du vill så kan jag visa dig örter jag funnit i skogen, som jag tror har egenskaper som påminner om dem från min hemskog. Om du gör upp en eld, så kan jag göra en helande dryck som vi brukade dricka för att få återhämtning av våra krafter. Jag kan förbereda så hela flocken kan få dricka vid dagens slut." Man såg hur den lilla vargen sken upp när hon talade om sina örter. Hon tyckte det var kul när hon kunde få bidra med något mer konkret och användbart som kunde hjälpa alla.


[Du kan försöka avsluta om du vill!]

Hon lyssnade till Niara utan att avbryta när silvervargen talade om änglar. Det gick inte att ta miste på vännens iver och glädje i ämnet. Dimitrij hade kanske inte menat det hon sagt på samma vis som den mindre tiken tolkat det, men hon lät den andra fortsätta. Hon kunde höra sorgen spela i vännens röst när hon nämnde sin moder, men känslan försvann och ersattes med ett leende i den silvergrå tikens ansikte.
     När Niara tystnade för en kort stund så suckade Dimitrij och lade huvudet över framtassarna. Öronen ryckte under hornen, och lyssnade när vännen bytte ämne. Vikaanen lutade huvudet en aning för att möta den andras blick när hon talade om örter och drycker.
     "Jag kan lite om örter. Inte mycket mer än grundläggande." Dimitrij gäspade tankfullt, och höjde huvudet på nytt från tassarna. "Du får gärna visa mig. Det kan komma till stor nytta." Hon hade aldrig lärt sig mycket om brygder, men hade kunskap om några enkla örter och växter som hjälpt henne och flocken många gånger när hon var yngre. Det hade funnits andra med betydligt större erfarenhet i ämnet, och hon visste att det kunde komma till god användning om de hade någon med den kunskapen.
     De låg kvar en stund innan Niara sade sig ha vilat tillräckligt. Om det var sant eller silvervargens iver att få tala om och visa sina örter drev henne att skynda sig kunde Dimitrij inte säga, men hon tänkte inte hindra vännen när denna ledde henne bort från träningsplatsen. Hon ville inte hindra den andras entusiasm, och kände sig lättad över att vännen funnit något att ersätta sin tidigare modfälldhet med.

[Avslutat]