Trädens tjocka stammar, de vackra lövverken och fåglarnas kvittrande. Mephisto log smått för sig själv och njöt av dagen som vandrade mot slutet. Efter detta skulle han återvända ner tillbaka. Finna den skönhet han längtade efter. Och återigen leta efter sin bror. Han satte sig vid ett av träden. Hans svansar lade sig ömt mot hans sida fördelade så att en av dem log på hans vänstra sida och två av svansarna log beskyddade på hans vänstra sida där ärret från hans bror satt. Men för det brydde han sig inte. Han ville bara ha tillbaka sin älskade bror. Mephisto suckade djup även om han fortfarande log för sig själv och beundrade landskapet. Han var verkligen glad för att han börjat vandra. Han har sett vackra platser, lärt sig saker. Och det var nu dags att dra sig tillbaka, vandra ner vägen han redab vandrat.

Han suckade åter igen innan han reste sig för att börja gå. Hans svansar rörde sig hermoniskt bakom honom medan han började vandra runt träden för att hitta ut ifrån skogen. Hans röda och vita päls med de gröna markeringarna stod ut när han vandrande runt träden. Men som vanligtvis stod ut mest var hans tre svansar. De som så hermonsikt rörde sig balanserat och rörde sig runt varandra utan att slå till varandra medan att han själv oberörd vandrade mellan träden.

[paaaxat~ Dimitrij~]

Nordanskogens höga träd hade långsamt beblandats med yngre och luftigare växter. Åldrade furor och granar vars grenar bildade tjocka, täta tak gav på sina ställen plats för kraftiga tallar och bokträd. Ju längre söderut de vandrat i skogen, desto tydligare hade övergången blivit. Än var det barrskogen som härskade, men Dimitrij visste att landskapet snart skulle bli fuktigare och ljusare. Ju närmare öarna de kom, desto klarare blev förändringen. Hon låg ned, med honom intill sig. Hon hade Aldo att tacka för mycket. Den mörka vrenen hade visat henne tillbaks från den mörka väg hon vandrat. Hon gladdes åt hans närvaro. Hade han inte funnit henne under vinterns senare månader hade hon inte varit vid livet. Nu var sommaren i antågande. Fåglarnas sång spelade i luften. Granarnas grenar fick nya, klargröna skott.

De hade fällt en hjortko tillsammans. Det var en av de första gångerna hon jagat på länge. Kroppen hade återhämtat sig väl efter skadorna. Blåmärkena var borta, även om lederna då och då gjorde sig påminda. Revbenen syntes inte längre lika tydligt över ryggen, och febern var sedan länge borta. Hon hade honom att tacka för allt. Hon log mot honom och slickade sig om munnen, innan hon återgick till att rycka i kadavret med tänderna. Han pressade sina framtassar mot djuret och ryckte han med. De sade inget till varandra. De hade inte sagt något på länge. Tystnaden var av ömsesidig tillit. Då och då böjde Dimitrij huvudet i sidled för att kunna klia sig på hjässan. Hornen hade börjat växa ut igen på hennes huvud. De basthudsklädda hornen var rundade, klumpiga och kliade. Snart nog skulle hon feja bort basthuden, men inte än.

Hon hade anat sinnet hos en främling ett tag, men lade inte större vikt vid det. Det var stilla och verkade inte röra sig så målmedvetet som Dem. Det var först när sinnet började röra sig åt deras håll som hon höjde huvudet.
"Det kommer någon." Hennes mjuka röst var låg och bara precis hörbar. Aldo såg upp han med och följde hennes blick. Vem det än var så verkade inte sinnet ha bråttom. Dimitrij reste sig upp, men höll blicken vänd åt det håll sinnet befann sig. Främlingen syntes inte till, och skulle kanske inte ens komma nära nog för att de skulle känna dess doft. Ändå spände hon sig. Redo. Alltid redo.


[Liten skiss för att visa hur Aldo ser ut. Han är mörkt brun med ljusare inslag över skuldror, höfter och i ansiktet C:
Dimitrij tar sig aldrig in i Mephistos sinne, utan känner endast dess närvaro C:]

Han vandrade runt i skogen, inte i en rak linje utan i serpentinbågar mellan träden, hans svansar piskade irriterat till. Han var vilse, det visste han djupt där inne men han skulle aldrig kunna erkänna det. Han var för stolt för att erkänna att han tappat bort vägen ut trots att han så nyligen gått den. Det skulle nästan fått hans röda kinder att bli rödare, om nu detta skulle vart möjligt. Men han kunde inte vara så vilse. Han anlände ganska nyligen hit så han kunde inte vara allt för långt från skogens kant. Hans svansar piskade åter till, denna gången mer än en gång, som om något nytt irriterades. Men han kunde inte känna något, mer än en liten känsla av att på något sätt vara bevakad som gnagde i bakhuvudet som han skakade av sig snabbt. Känslan fanns fortfarande kvar men han kände inte direkt av den eller brydde sig om den.

Han stannade efter en liten stund av att vandra runt träd. Hans huvud höjdes upp mot trädtopparna. Skulle han ödsla sin samlade kraft på att transformera sig och flyga upp till topparna och finna vägen ut. Kanske som en sista utväg men han behövde den kraft han vilat in för att kunna ta fågelvägen tillbaka och slippa vandra åter samma väg. Han bestämde sig snabbt för att vänta med den planen. Om han ändå hade en form lättare att förvandla sig till, inte en helkroppsförvandling. Ett par vingar på sidan hade varit bra, ett par fungerande vingar. Han avslutade sina tankar när doften av blod kom med en lite kraftigare vind och träffade hans nos. Doften av blod betydde ofta att någon eller något fällts, och ofta är det någon annan kvar. Han började gå mot doften, hoppades lite att han skulle möta någon som skulle vilja hjälpa honom och helst inte slåss.

[Det är inte meningen att det ska låta som om han vet att hon känner av honom, det är bara att han har en liten känsla av att han kan vara bevakad c: han tror inte ens på det ^^']

Även om det främmande sinnet tycktes röra sig utan ett direkt mål så kände hon att det kom närmare. Hon stod stilla, orörlig och med blicken fixerad åt det håll främlingen befann sig. Även om natten var i antågande hade inte solen gått ned. Men här, bland trädskuggorna, kunde vad som helst lura. Vem som helst. Även om sinnet vandrade planlöst kunde hon inte vara säker. Även om det inte kändes som en av Dem. Det kunde inte vara Dem. Hon var säker på det. Ändå rusade tankarna direkt till Dem så snart hon började fundera. Ändå kändes det som om hon...

Aldos lugna, ljusa röst hyschade henne och han pressade sitt ansikte under hennes haka. Hon ryckte till och ryggade ett steg tillbaka. Han skrattade, ett kort och lätt skratt. "Du tänker för mycket. Oroa dig inte." Dimitrij hade varit så uppslukad av sina tankar att hon inte märkt när han reste sig upp. Hon stod stilla och såg på honom med en öppet överraskad min. Sedan skämdes hon något fruktansvärt. Varifrån denna skam kom visste hon inte säkert. Den grundade sig såväl i faktumet att hon låtit sig överraskas av honom, som att hon ryggat undan. Blandade sig med förvåningen över hans ord. Kanske hade de umgåtts för länge, om han nu inte kunde läsa tankar. Det ryckte lätt i hennes mungipor och hon slappnade av en aning. Det kändes som om hon hållit andan. Kanske hade hon det. Hon kunde fortfarande känna hans ansikte under sin haka när hon lade sig ned, även om beröringen endast varit kort.

Fortfarande med blicken flackande åt det håll sinnet befann sig fortsatte hon att äta. Då och då såg hon på Aldo. Den mörka vrenen låg ned han med och ryckte ihärdigt i bytet. Hon spände läpparna och vände snabbt bort blicken var gång han mötte hennes blick. Öronen låg strukna längsmed hennes bakhuvud.

När sinnet efter en stund kommit än närmare tycktes den upptäcka deras närvaro. Med plötslig målmedvetenhet rörde sig främlingen mot dem. Kanske var det inte konstigt att någon följde doften av ett fällt byte, men Dimitrij kom snabbt på fötter igen. Aldo gjorde en ansats att resa sig, men valde att ligga kvar. Snart nog skymtade en rörelse bland träden, och en färgstark skepnad trädde fram ur de ojämna skuggorna. Det var en stor varelse, högrest och med ett underligt rävlikt yttre. Dimitrij förblev stilla. Hennes grå blick vilade lugnt men vaksamt vid främlingen. I ögonvrån såg hon vrenhanen resa sig upp.

Hans svansar slog ihärdigt till. Berättade om hur han längst där inne inte ville gå till de främmande. En ensam och tveksam röst skrek lätt inom att han skulle vända om och ignorera främlingarna. Han skakade snabbt av sig den lilla rösten och fortsatte att vandra målmedvetet mot doften. Han höjde huvudet stolt när han började komma närmare. Inte för att han inte alltid gick med en stolt hållning, men vid ett möte höll han en lite extra stolt hållning som lätt kunde få hans storlek att kännas större i åskådarens ögon, men själv i sinnet var han inte särskilt stor. Inte ens om han skulle stå och kolla ner på en liten varg skulle han känna sig stor eller mäktig för den delen. Det var hans natur.

Han stannade till och lät blicken svepa över området, han kunde känna två nya dofter som följde med den nu starka doften av blod. Han fortsatte att gå några steg innan han upptäckte främlingen, eller ja främlingarna. Det var två stycken, en mörkare med ljusare partier. Inte allt för olikt de flesta han tidigare stött på. Hans blick vandrade över till den andre, den lite ljusare. Och en viss förvåning då han såg hennes utseende. En positiv förvåning, hans stolta hållning försvann med ens då han såg de rundade hornen på främlingens huvud, men framför allt vingarna på sidan av vargens, han antog fortfarande att det var en varg, sidor. Han hade aldrig sett en varg innan med vingar på sidorna, och han var väldigt nyfiken, nästan barnsligt nyfiken. Han tog några steg framåt mot främlingarna innan han insåg att vad han gjorde och backade undan ett steg och böjde bort blicken för att samla sig själv. Hans svansar slog till och han vände åter tillbaka blicken mot de två främlingarna som fortfarande stod ett par meter ifrån honom. Han återtog sin stolta hållning, och harklade sig lätt innan han talade.

"I'm sorry.." Började han men insåg snabbt att de kanske inte talade de språk han så bekvämt talade. Han hade endast mött en som talade Nimorian, vilket - enligt honom själv - gjorde chansen så mycket större att även dessa inte talade Nimorian. Han blundade snabbt, sökte efter rätt ord innan han åter öppnade munnen.
"Forlaet. Mit name aer Mephisto." Han hoppade när han talade och det kunde väl höras på hans röst att detta inte var ett språk som han ofta talade eller kunde bra för den delen. Han röst och uttal sökte sig hela tiden till Nimorian.

[han är så barnslig under all stolthet och kan verkligen inte hålla sig när något intressant råkar hända ^^'']

Där fanns ett intresse i den stora varelsens ögon. Dimitrij behöll den lugna masken. Främlingen verkade komma på sig själv med att stiga mot dem och backade. Utan att röra blicken uppfattade Dimitrij de extra svansarna bakom räven. Om hon ens kunde kalla det en räv. Svansarna skvallrade om att den andre antingen var en missbildad varelse, eller någon av en art som var nästan lika mytomspunnen som Nattens barn. Om så var fallet kände hon sig ändå inte överraskad. Om sådana som De kunde ströva fritt i landet så kunde vargarået för allt hon visste vara en levande varelse. När främlingen talade höjde Dimitrij båda öronen över huvudet. Mephisto. Han verkade inte bekväm i språket.

"Mephisto", svarade Dimitrij med stadigt lugn. Ett vänligt lugn. "My name is Dimitrij." Hon valde det språk den större börjat med. Öronen slappnade av och lade sig ned igen. I ögonvrån såg hon hur Aldo vände sig mot henne och sedan mot Mephisto.

"Mitt namn är Aldo." Han log och vände sig sedan mot henne igen. "Dimi", fortsatte han med låg röst. "Vad är det för språk?"

Det ryckte i jägarens mungipor och hon slöt ögonen för en sekund. "Nimorian." Hon såg upp på främlingen igen. Det var inte alla som hade kunskap i landets olika språk. Hon hade fått lära sig ett flertal språk som liten, bredvid historier och sånger. En del kände hon sig mer bekväm i än andra, och efter att inte ha nyttjat de flesta hade de långsamt börjat blekna ur hennes sinne. Men hon kände sig trygg i Nimorian.

Han lyssnade på vad den bevingade sade, och ansträngde sig lätt för att inte låta blicken vandra till enbart dess vingar eller horn. Han höll även lite koll på den mörka vargen men intresset för den ljusa var alldeles för stort och blicken undersökte mest denna. Hans öron spändes när den ljusa talade och han uppfattade genast att hon talade Nimorian, vilket - även om han inte visade det - gjorde honom lättad då han skulle slippa tala ett språk han inte kunde, detta tills även den mörka talade, hans ögon lades på den mörka samtidigt som hans hjärna försökte separera och översätta orden. Det tog några sekunder och man kunde väl se på honom att hans hjärna arbetade för fullt för att förstå vad den andre sade innan han mer eller mindre antog den andres namn då det var ordet han inte kände till.

"Greetings Dimitree and Aldoe." Han log till, Insåg inte det felaktiga uttalet när han nämnt deras namn. Och hans blick gled åter till Dimitrijs vingar och han tvekade något innan han bestämde sig för att tala, han kände sig tvungen att fråga. "May I ask, How did you acquire those?" Hans ansiktsuttryck visade åter den barnsliga sida av honom som han alltid försökte dölja. Men i vissa fall kunde han inte hålla sidan inne när han blir allt för intresserad av något. Han ville gärna ta del av dennes hemlighet, om han skulle kunna få lov självklart, han kunde inte hjälpa än att tänka på hur mycket lättare en sådan skiftning skulle vara. Han kunde inte heller hjälpa tänkta tillbaka på hur han tvingats lära sin nuvarande form. De vise var inte de snällast då de insåg den kraft han bar på. Han skakade till lätt och koncentrerade sig på de två andra medan han satte sig ner för att visa att han inte sökte att slåss eller skada någon. De tre svansarna lade sig beskyddade runt honom, fördelat två till en på vardera sida om honom, som vanligt när han satte sig ner.

Mephisto verkade inte förmå hålla blicken stilla, och Dimitrij följde den som hastigast när han än en gång betraktade hennes vingar. Efter De Vitas bortgång hade hon inte mött en enda främling med ett liknande yttre. Kanske var de membranklädda vingarna inte så vanliga. Hon visste mycket väl att hennes blod var starkt, avlat för ett syfte. Vingarna hade funnits i familjen länge. Hornen med. När hon tänkte på dem började det att klia bakom öronen, men hon motstod frestelsen att klia sig. Den rävlikes fråga gav henne en något road glimt i ögonen, även om lugnet inte rubbades i hennes ansikte.

"I was born this way." Hon behöll blicken vänd mot främlingens ansikte när han satte sig ned, men uppfattade i sitt periferiseende de extra svansarna som lade sig tillrätta omkring honom. Var det inte underligt att ha mer än en svans? Borde de inte komma i vägen för varandra? Fast om även han var född med dessa extra lemmar, så som hennes vingar och horn var en del av hennes varelse, så kanske det inte föreföll sig udda i hans värld. I tystnad sträckte hon sitt sinne till Aldo, mötte vrenhanens tankar och skickade under tystnad en snabb översättning av det som sades. Hon kunde känna tacksamhet strömma genom länken mellan dem.

"Are you looking for something?" Mephisto hade onekligen sökt sig till dem. Trots att han tidigare vandrat av och an så hade han rört sig målmedvetet åt deras håll de senaste minuterna innan han visade sig. Kanske av nyfikenhet. En önskan att tala med någon. Kanske en annan anledning. Det fanns mycket som kunde få vargar... eller en räv... att söka sig till andra. Även om rävar var ensammare djur än vargarna. Om han var en räv. Hon hade aldrig mött så stora rävar. För sig själv upprepade hon ordet Kitsune. Klådan bakom öronen fick henne att vilja ruska på huvudet, men hon fortsatte att envist ignorera känslan.

[Fick Lady Gaga på hjärnan när jag skrev...]

Han lyssnade till den andre då denne talade, tanken på att den andre inte talade så mycket vidrörde inte hans tankar så mycket som den egentligen skulle. Han såg ut som om han förstod hur oförskämt hans fråga kunde låta då hon talat färdigt och han talade genast i en ursäktande ton.

"I'm sorry if I might have offended you with my question. I've never before met someone who have such majestic wings from birth. I hope you will excuse my excitement." Hans ansiktsuttryck återvände till det som vanligtvis prydde hans ansikte om än med något drag av skam över antagandet han precis gjort. Han borde ha tänkt innan han talade. Hans blick vändes dock till den andre då han lugnat sig något och han kom på att denne inte talat. Och för den delen inte verkade förstå språket som talades. Han själv förstod inte alla språk han träffat på så förståelse kunde skymtas i hans blick mer än den vanliga stoltheten som han hela tiden uttryckte på de flesta sättet som gick. Hans blick vändes dock snabbt tillbaka till Dimitrij igen då denne åter tog till orda och han log något besvärat medan han själv tog till orda och svarade på hennes fråga.

"Aah.. Yes in fact I'm looking for a way out of the forest so that I can head down to the mountains again. But.. I seem to have lost the direction from where I entered this forest. And I smelled the presence of you I figured that asking you - whether I got a answer or not - would save my Stamina from flying up to search for the way out." Hans svansar slog lätt till medan han talade men de lades sig inte direkt ner likt annars utan en av dem fortsatte att slå mot en irriterande fluga som tog sina chanser att sätta sig på hans röda päls innan den istället flög bort mot resterna av de andres byte som lyckats föra honom själv till dem - som han nu inte ägnade en tanke åt utan blicken studerar fortfarande lite lätt Dimitrijs vingar för att teoretiskt försöka förstå hur de fungerade.

I sitt stilla sinne undrade hon ifall han hade mött någon som fått vingar i äldre år, efter vad han sade. Var det ens möjligt? Hon kunde inte föreställa sig den kroppsliga förändring en varg skulle behöva genomgå för att anpassa sig till att ha vingar. Och varför sade han att han sparade kraft istället för att flyga? Dimitrij mätte främlingen med sin grå blick. Ville han återvända till de södra bergen? Hade han gått så vilse att han hamnat i Nordan, utan att kontakta någon annan tidigare eller själv tagit sig ut om han kunde flyga, som han påstod? Hon rynkade lätt på ögonbrynen. Om han kunde flyga, varför hade han låtit sig själv vandra så vilse istället för att utnyttja förmågan om han ville söderut?
    "If you're heading for the southern mountains you've indeed gone astray. This is Nordan, the northermost forests in this land." Hon förblev stilla, utan att röra en min. Klådan hade dämpats en aning, men så snart hon tänkte på den igen fick hon hindra sig själv från att lyfta baktassen och klia sig. "Why wander so far north if you're heading south?" Hon pressade mjukt vingarnas armar närmare kroppen och krökte de långa fingrarna längre in under armbågen, längs med armen, där de låg skyddade, dolda.

Något efter att han talat så kom han på sig själv, vad som var självklart för honom för inte självklart för andra. Han rörde lite på öronen medan han tänkte snabbt innan han sade.
"Shapeshifter. I can shift form.. Well I'm not really trained in this power and have only one form and it takes much power to change my fullbody. That's why I find your wings so intresting, and you say you were born with them. Remarkeble." Hans öron rörde sig framåt igen samtidigt som han tog ett lätt steg närmare igen, lätt studerande vingarna då han själv åter tog upp ämnet men han avbröt sig när Dimitrij talade igen. Hans öron ryckte lätt då han lyssnade och han vände blicken något mot den andre för att åter se så att han inte gjorde något.

"I've been wandering north for quite some time now and need to head back south." Sade han med något av ett leende på läpparna, svansarna rörde sig i små rörelser då han slutat tala men slutade när Dimitrij frågade honom vad han vandrade för. Det lilla leende som han hade på läpparna försvann, han såg inte sur ut. Mer neutral innan han svarade på hennes fråga.
"I was looking for my little brother. As a big brother I need to see that he's well, and I lost him when we came here. I figured that if I walked around I would eventually find him.." Hans öron lade sig bakåt, talade om hur han saknade sin broder, även om brodern hans hade attackerat honom, gett honom ett ärr. Nästintill dödat honom då attacken varit så överraskande att han inte reagerat. Men självklart skulle han kunna förlåta honom om han ville. Trots allt var brodern hans enda levande familjemedlem.

Dimitrij översatte åt Aldo så gott hon kunde medan Mephisto talade. Hon sammanfattade kort några meningar för att hinna lyssna och översätta resten när det kom. Vrenhanen pendlade med blicken mellan henne och främlingen. Hon kunde se hans små huvudrörelser i ögonvrån. En hamnskiftare? Hon hade svårt att föreställa sig främlingens kropp byta form. Det var svårare att föreställa sig än att en varg skulle utveckla vingar med tiden.
     Han besvarade hennes fråga. En broder som sökte efter sitt yngre syskon. Några som kommit utifrån, att döma av vad han sade. Hon gav Aldo en blick när han började tala.
     "Ser din broder ut som du?" Han talade tydligt, men inte överdrivet långsamt. En aning osäkert. Dimitrij klandrade honom inte. Hon visste inte själv hur mycket av nordspråket främlingen kunde, även om han tidigare visat sig åtminstone behärska en del av det. Hade han sett en främling som liknade Mephisto?

Hans öron ryckte till mot hanen då han talade. Han uppfattade hur långsamt den andre talade, men det hjälpte inte. Han hängde med i orden men de flesta orden lät som konstiga uttal av bokstäver. Han kunde dock uppfatta och översätta ordet broder och du - din blir Den för honom dock och det hjälpte verkligen inte honom att förstå meningen som den andre sade. Fast han ville tänkta lite till innan han sade något, hans logik gick på högvarv. Lya, broder och du. Samt bokstäver C R U T och.. some? Menade han Same? Nej.. Det verkade inte rätt.. Han gav upp sin tankegång och med en lätt besegrad känsla talade han, mestadels till Dimitrij som på något sett verkade kunna översätta till den andre.

"I'm sorry, I didn't understand all of that.." Han höll huvudet högt även om hans ansikte talade lite om att han egentligen borde ha kunnat veta det om han faktiskt tränat i språket de tillfällen han haft. Men det är inte lätt när det finns en känsla som säger att man verkligen inte vill. Han hade sina två språk och det lilla han kunde annars.

Aldo gav Dimitrij en osäker blick och hon log. Ett litet leende.
     "Does your brother look like you?" Hon skulle just till att vända blicken mot Mephisto när Aldo snabbt öppnade munnen.
     "Jag tror... det var länge sedan nu, men jag tror jag sett en räv med samma färger som hans. Men mindre." Aldo gav främlingen en blick. Hans långa öron låg vända bakåt. Rösten var låg och tveksam. Hon nickade åt honom.
     "He thinks that he might have seen him. Some time ago." Hon såg på hamnskiftaren.

Han öron var väldigt spända och då hon översatte lyste hans ögon nästan upp innan han tog till orda något glad och med en snabb takt i sitt tal fortfarande med sin stolta hållning och han höll viftandet på svansarna till ett minimum, det fick dem att se ut som om de slogs lite om det lilla utrymme som de rörde sig på.
"Yes, he does. He's smaller than me and more of a fox from our mothers side, while I have more of my fathers wolf looks. But, he's got about the same look as me.. But, with only one tail.." Hans blick vandrare mellan dem båda efter att han talat och väntade på att hon skulle översätta vad Aldo precis sagt som han nog talat över lite för att han inte förstod vad Aldo sagt och samtidigt varit glad över nyheterna.
"Well, it's the closest yet. Do you remember where you meet Barakiel?" Hans uppmärksamhet var riktad åt Aldos nästan helt och hållet då det var han som bar på nyheterna.

Hon översatte orden så snabbt hon förmådde genom tanken, utan att släppa främlingen - Mephisto - med blicken. Aldo fuktade nosen och läpparna medan han rynkade pannan.
     "Eh... Västerut... nordväst kanske... på väg söderut tror jag. För kanske en månad sedan, kanske mer eller mindre..." Han vände sig till Dimitrij, men hon kunde inte hjälpa honom att bekräfta något. Hon hade inte själv sett någon som liknade den andre.
     "To the northwest of here, moving south, perhaps a month ago", översatte hon och vände sedan huvudet en aning mot vrenhanen, först utan att släppa främlingen med blicken. Hon log mot Aldo när han mötte hennes blick. Det var inte hans fel att han inte mindes exakt när eller var. Hon hade nog inte själv kommit ihåg det exakt. Han kunde inte ha vetat att den vetskapen skulle ha kunnat vara viktig. Nästan lika snabbt som hon släppt Mephisto med blicken såg hon på honom igen. "He can't say exactly, a month is a long time. And there's no way of telling what direction he might have chosen since then, if it even was your brother."

Hans intresse var på topp när han väntade på informationen oberoende av om informationen kunde användas eller ej. Det var fortfarande ett steg framåt som han kunde gå på och kanske finna någon annan som bar på nyare information. Hans öron ryckte lätt till när Dimitrij talade igen och han tänkte lite efteråt, försökte tänka sig vart ungefär set skulle vara, han hade inte sett så mycket av landet längre så det kunde vara stort bara att söka i södra landet. Han avbröt sina små funderingar då Dimitrij talade igen och log lätt till även om han var lite besviken så hade han inte förväntat sig något speciellt för den delen heller, och han var glad för den lilla information han fått och hans leende var faktiskt ganska varmt och tacksamt mot de båda.

"No, even if it was a Year ago. The information you've just given me is more than I've known before. And I'm grateful, wether it actually was my brother or not." Han reste sig upp på alla fyra benen och gav en lätt tacksam bugning med huvudet mot de båda. "For both your kindness and the information, I'm in your debt and if there is anything I could do for you then tell me and I would try my outmost to help you."  Det må låta formellt när han talade men han hade blivit lärd på ett sätt och han följde sin lära. Även om andra inte gjorde det på samma sätt som han själv.

Hon besvarade främlingens leende medan hon översatte åt Aldo. Vrenhanen viftade på svansen. När den flersvansade reste sig upp och sade att han var skyldig dem en tjänst så skakade Dimitrij en aning roat på huvudet.
    "Oh, there's no need for that." En tjänst av en hamnskiftare skulle säkert ha kunnat komma till användning, men inte nu. Det fanns ingen anledning att kräva något sådant i utbyte för vag information. Han kunde inte bota hennes mardrömmar. Hon hoppades fortfarande att de skulle lugna ner sig så småningom så att hon slapp vakna skrikande. Även om hon inte var förföljd av Dem så följde de henne i drömmarna. "You make sure that you find your brother and stay safe." Hennes blick mötte Mephistos, skarp och närvarande. Där fanns alldeles för mycket i världen att akta sig från.

Han log varmt. Hans leende som så ofta brukar vara stelt och kallt var för en gångs skulle varmt och tacksamt. Fortfarande lite reserverat men han var glad, bröstkorgen kändes full med hopp om att han skulle återförenas med brodern, trots vad han gjort så saknade han honom trots allt. Svansarna slog glatt bakom honom, studsade lite lätt mot varandra medan han lyssnade på vad Dimitrij åter hade att säga.

"I will, he's all I've got left after all. You two stay safe too and may God bring our paths to cross once again." Han böjde åter ner huvudet och visade sin nacke, där han kom ifrån visade man störst repekt genom att visa nacken. Han höll dock koll på båda då de kunde attackera, men då hade de nog redan attackerat honom. Och han skulle nog inte haft någon större chans även om han var beredd, de var två och han var endast en. Hans hjärna hoppade snabbt till bisonoxrarna han sett i det snöfyllda området. Någon dag skulle han plocka en av dem och lära sig att förvandlas till en av dem. Hans tankar avbröts och han frågade åter igen.
"Could you tell me which way would bring me out of this forest and then south, down to the mountains?" Han var rätt säker på att han och hans vingar inte skulle kunna ta sig genom trädets krona i hans öronform. Och han var inte en så skicklig flygare att han kunde navigera utan skador inne i en skog.

Hon nickade endast kort när främlingen böjde på nacken. När han frågade efter en väg ut ur skogen såg hon sig om och funderade för ett ögonblick.
     "To reach the southern mountains you'd have to head to the southwest of here." Hon nickade åt det håll hon syftade på. "You'll pass through a much younger forest before you reach a big plain, or a ravine. Once you find the plain you should sooner or later see the mountains. If you follow the ravine away from the forest you'll end up close to them." Hon hade vandrat genom landet hela sitt liv och kunde stora delar av landet väl, åtminstone i grova drag. Hon hade flocken att tacka för mycket. Sitt liv. All kunskap. Hon hoppades innerligt på att kunna leva upp till dem, leva för dem. Kanske kunde hon få se dem igen, när den tiden kom.

Han nickade som tack en sista gång och gav ifrån sig ett lätt leende. Han själv ansåg att allt som behövs säga har sagts och han ville inte ta upp deras tid allt för mycket, och inte så mycket mer av hans egna tid då han var spänd och glad för att leta efter sin broder. Hans svansar slog långsamt runt varandra medan han började gå därifrån och ut ur skogen. Desto längre bort från de andra så återvände hans leende till sitt vanliga stela leende medan han försökte gå i den riktningen som Dimitrij visat ut.

(Mot den röda solnedgången för att låta sin röda päls dramatiskt smälts in i himlens blodröda färg, trots att han är inne i en skog. Dramatiskt exit success.)

¡AVSLUTAT!