Pågående Event
Senaste ämnen
» Dödslistaaan
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] EmptyIgår på 20:50 av Kato-Britt

» I dina ögon himlaljus [Nomë]
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptylör 23 jan 2021, 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Achak

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Shiro
Död
Shiro

Spelas av : Embla | Död

The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Empty
InläggRubrik: The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN]   The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN] Emptyons 08 feb 2017, 02:00

>>Undertidenmusik<<

De hade vandrat länge, först genomsökt hela deras ständigt växande revir och nu lämnat det bakom sig. Tanken var att de unga hanarna dels skulle lära känna deras marker men också ges viktigt kunskap om växter och helande. Bröderna hade båda kraften eld, likt många av Devils kämpar. Det var en behjälplig kraft men det var inte allt en stark flock behövde och efter Nevadas frånfälle – Shiro slöt ögonen, det gjorde fortfarande så ont att tänka på – så hade han och Tramptass kommit överens om att alla medlemmar skulle ha basala kunskaper i läkekonst. Så nu var de på vandringsfärd genom bergen, Shiro lärde dem att hitta vatten, att stenen var salt och därför kunde rena sår, var det var troligast att hitta olika växter bland mycket annat. Pojkarna fick också träna sina färdigheter i jakt och ibland även i strid. De var helt enkelt ett träningsläger, men kanske främst en gammal hemuls sista botaniska resa. De hade varit borta i över en vecka nu och var på väg tillbaka till reviret, men utforskade en sista dalgång innan de skulle återvända hem. Det var två trötta med exalterade ungar som sprang framför honom och nosade. Shiro hade spenderat varje kväll med att berätta om Devils gamla legender och den här sista dagen som var helt ämnad till hemresa (och lite äventyr) lade han också på att berätta om Tenkai. Han berättade om de stora stentavlorna i öknen vilka Nevada förgyllt med silver och som berättade om den stora ledaren. Han berättade om strider och strategier och om allt det som Nevada berättat för honom. Shiro var gammal nu, han hade levt mer än halva sitt liv och det var han medveten om. Nosen började bli grå och ögonen lite immiga. Han hade lagt sitt liv på flocken och sin roll som läromästare. Varje chans han fått hade han lärt sig, först bara om Devils och deras historia, legender, högtider och regler, men sedan hade hans intresse vidgats. Idag visste han det mesta man kunde komma att behöva veta i en flock och han tog varje chans han fick att lära sig nytt som kunde gynna flocken. Allt för flocken.
”Och det är därifrån Devils har fått sitt namn, en ungvargs kaxiga svar till den gode systerns Angels..”
Sade han och log, talade givetvis om Tenkai och Freya och de två ursprungliga flockarna vilka slagits långt innan Shiros tid. Det kunde tyckas naturligt att börja i änden vart namnet kom ifrån, men Shiro tyckte bättre om effekten och helhetsbilden som man fick om man först lärde känna Tenkai. Det var inte förrän han själv gjort det genom alla Nevadas sagor som han förstått hur storslagen hanen var och hur den där naivistiska unghanens flock kunde bli så stor och leva så länge, få sådant djup. Det låg en kraft i Tenkais handling som hade slagit ett hål i tiden, gjort dem odödliga. En liten rubbning som drabbat hela Numoori och vuxit likt ringar på vattnet. Innan Tenkai hade det gått många år sedan någon kritiserade de självutnämnda goda. Nu var det fler flockar som slogs för deras sak än vad det fanns goda flockar kvar, även om ingen annan flock än Devils kunde nå till de nivåer som de gjorde. Det blåste en vind genom ravinerna som fick det att fladdra i hans päls och han höljde på svansen och log, att tala om forna dagar fick honom att känna sig mäktig. Det tillät honom återupptäcka det stora som de vilade på, och det stora som låg i deras framtid. Men snart slocknade hans leende och hans blick sökte efter unghanarna.
”Pojkar, kom här, kom och ställ er bakom mig.”
Sade han med hög men lugn stämma. Ungvargarna lydde med viss tveksamhet men då de tagit skydd bakom den stora svarta hanen insåg de orsaken till hans ord. Uppe på en klippa stod ett väldigt kattdjur och blottade sina imponerande långa hörntänder emot dem.
”Ett bergslejon”
Sade Shiro tyst utan att slita blicken från odjuret.
”Den har sitt revir här och vi har just inkräktat, med lite tur backar hon då vi är fler men annars får vi långsamt ta oss härifrån.”
Han stod stilla, det var alltid bäst att först visa sig stark och självsäker och hoppas på att den andre backade.
”Man ska aldrig vända ryggen till ett kattdjur, om de ser någon springa triggar det deras jaktinstinkter och man blir genast ett byte, men om vi står här lugnt eller backar härifrån så ska det här gå hur enkelt som helst.”
Shiro tog varje chans han fick att lära sina elever, men även om han uppträdde mycket säkert inför de 13 åriga pojkarna så kände han en osäkerhet bränna inom honom. Adrenalinet pumpade. Visst var de tre och visst var han stor, men han var också en förälder ensam med valpar i lejoninnans ögon. Han var också en gammal grå varg ensam med två valpar i lejoninnans ögon. Och i hela världens ögon med för den delen. Han var en krigare, han hade stått på många stridsfält och han hade mer än tjugo års erfarenhet inom strategi, men han var också en gammal man. Och han var ensam. Och han hade två att beskydda. Oddsen såg inte jättebra ut. Lejonet fräste mot dem men ljudet som lämnade hennes käftar resonerades emot de branta väggarna och eka ut som ett vrål. Valparna tryckte sina öron mot nacken men Shiro stod pall. Lejonet började med rörelser mjuka som rinnande vatten ta sig ner för avsatsen. Shiro svalde, vad som än hände nu fick han inte släppa lejonet med blicken.
”Okej, hon verkar inte backa.”
Sade han med behållet lugn. Han hörde hur hanarna trampade stressat där de stod.
”Om ni börjar backa långsamt och tar er runt ravinens vägg så uppehåller jag henne.”
Fortsatte han.
”Så fort ni kommer runt så springer ni för era liv tillbaka till reviret, okej? Och så berättar ni för Tramptass att det ligger ett bergslejonrevir här.”
Han svalde igen.
”Så ses vi sen.”
Sade han men det lät mer som en fråga än ett konstaterande. Unghanarna började långsamt backa och lejonets fokus byttes från honom till de små. Shiro spände varje muskel i kroppen och gjorde sig så stor han bara kunde, ett djupt morrande rullade upp för hans strupe men lejonets fokus stannade hos valparna. Ett svagt leende kunde skymtas i hennes mungipa då de små separerade sig från sin beskyddare utan att hon ens behövde göra något.
Shiro tog några djupa andetag, hade inte situationen varit så akut hade han velat sluta ögonen för att samla sig lite men det här fick duga. Sedan kastade han sig framåt, det var alltid bäst att vara den som gick i attack. De stora tassarna slog mjukt mot marken och den kattlika svansen hölls höljd bakom honom.
”Spring!"
Ropade han åt de små. Qilaq och Novoka, de skulle bli ett gott tillskott till flocken. Han log och sekunden senare sjönk hans tänder ner i lejonets nacke.


Striden som utbröt skulle komma att bli lång, kattdjur var alltid svåra att slåss emot för de hade både en sådan explosiv styrka och otrolig balans. Som tur var var ju suelocazan delvis katt han med så så dåligt kunde det väl ändå inte gå. Han fick en bred kloförsedd tass rakt i ansiktet som rev upp två stora rivmärken på hans kind, huvudet följde med slaget men han dök snart nedåt och högg emot lejonhonans mage. Han undrade om hon hade ungar att beskydda eller om hon bara var ovanligt aggressiv när hennes tänder sjönk in i hans nacke. Med våld kastade han henne av sig och gick direkt till angrepp, han var större än henne men det var knappt. Nu var det hans tur att träffa henne i ansiktet med vassa klor och han tog friläget till att hugga mot hennes hals men hon vred sig skickligt ur hans grepp med bara ett mindre köttsår som resultat. Och direkt var hon över honom igen, han flåsade, striden var intensiv och han måste ha fuskat med träningen på senare tid. De stod nu bog mot bog och vevade med stora tassar mot varandras sidor, han morrade ljudligt och högg emot hennes hals och hon mot hans. Medan hon bara lät sina långa tänder sjunka allt längre in så ryckte och slet han likt det hunddjur han var och snart föll de åt varsitt håll, båda med skador som skulle bli betydande i den fortsatta striden. Blod hade nu fläckat hans päls och han tillät sig stå stilla, bredbent och stirra ut henne medan hon gjorde detsamma. En sekunds paus för de båda. Hur långt kunde valparna hunnit nu? Några hundra meter? Om hon var på det humöret skulle hon snabbt hinna ikapp dem och han kunde inte lita på annat än att hon var det. Han knyckte på nacken och stod redo då hon kom emot honom, morrningar och fräsande ekade upp längs floddalens väggar och än mer blod offrades på blodbergens vana stenar. De cirklade runt varandra med mjuka men något haltande steg, adrenalinet gjorde dem starka men de hade båda fått några rejäla slag. Hon verkade ha insett att han var en tuff match trotts sin höga ålder och slängde en blick över hans axel, han såg det nu som uppenbart att hon var ute efter valparna. Hämndlystna mara. Tänderna blottades och han anföll innan hon återfått fokus. Han fick ett grepp om hennes skuldra men fick i gengäld klor i sin egen och hårda tänder i nacken, det var tydligt vem av dem som var den unga och hennes stora kroppsvikt tryckte honom nedåt mot marken. De långa benen darrade under hennes vikt och han insåg att han inte hade något val. Ögonen slöts och han öppnade sitt inre för sig, letade, fann. Valparna var utom hans räckhåll nu och det började bli tydligt att han inte skulle klara den här fajten ensam, så han släppte fram demonen. För första gången på över tio år fick Konpakuu ta makt över hans slitna kropp. Det knakade i skelettet då kraften fyllde hans muskler och en morrning som lät mer som ett urtidsdjurs rytande lämnade honom. Med en ny hunger kastade han sig över kattdjuret, men nu slogs han inte länge strategiskt, styrdes inte längre rationellt, kanske styrdes han till och med mot sitt fall. Konpakuus största önskan var att strida, att utgjuta blod, men han ville också ha makt. Makten att uträtta sina destruktiva behov, och det erbjöd inte Shiro längre. Den stora mörka hanen hade tagit kontroll över demonen och nu ville demonen hämnas, så det var inte med Shiros bästa i åtanke som han tog överhanden i striden. Allt för många stötar ansågs för nödvändiga för att undvikas och snart fann han sig fast med ena frambenet i hennes grepp. Han vrålade och försökte slita sig loss, knappt vid medvetande längre då benet bröts. Demonen hade honom i sitt fulla grepp nu och Shiro fanns inte längre kvar, kunde inte längre se vad som skedde. Lejonet som ansåg sig vara vinnare vid det här laget fick ett chockat uttryck i ansiktet då den stora vargen kastade sig över henne. Hon högg och bet, vevade med utfällda klor men den svarte hanen var outtröttlig, fortsatte bara att konstant hugga och tvinga henne bakåt. Hon väste och slog mot hans tassar för att fälla honom, vänster framben sopades undan och all hanens vikt behövdes läggas på det brutna benet, och han klarade det. Ståendes på knä anföll han henne med enorm kraft, hon slog ned honom i sanden men lika snabbt var han uppe igen. Panikartat fortsatte lejoninnan att attackera hanens ben, sargade hans vänstra tass så att den inte gick att stå på men den galna hanen stred på knä med fradga rinnandes ur munnen. Krälade efter honan helt omedveten om smärtan och fick ett fast grepp om hennes hals. Någonstans i bakhuvudet försökte Shiro behålla demonens motivation, allt för flocken, valparna. Men han kände till slut att kraften i käftarna sinade och hon gled ur hans grepp. Triumferat såg hon sin chans och övermannade honom på rygg, de grova tänderna punkterade hans strupe och ett väsande ljud kunde höras vid varje andetag. Hon verkade nöja sig där, lade en tung tass på hans kind och såg honom i ögonen innan hon haltade sig tillbaka in på sitt revir, allt för skadad för att ta upp jakten på valparna.


Shiro låg kvar och demonen släppte greppet nu, med tillnyktrandet kom också smärtan men Shiro kved inte. Han pressade blott ihop sina inte allt för grova käkar och andades i djupa utandningar. Det gurglade när blodet från såret läckte in i strupen och han hostade. Det brände i musklerna och sved i såren, frambenen hade tappat all känsel men han visste att egentligen gjorde dem nog ganska jävla ont, på rent nordspråk.
Han andades allt tyngre och ett lätt leende låg på hans läppar, han tänkte på flocken. På Kyoko och på deras storhetstider. Han tänkte på hur de hållit hela öknen fritt från inkräktare och han tänkte på att det var hans dotter, hans Vilja, som hittat deras nya revir. Tårar fyllde det udda ögonparet och visst var han ledsen över hur allt blivit, hur det enda barn han hade kvar var en dotter som inte ville veta av honom, hur hans kärlek(ar) dött och hans bröder svikit. Han tänkte på sina ledare.
Tenkai hade försvunnit, Nevada hade försvunnit, nu var Malvado försvunnen och snart även han, han undrade hur Tramptass skulle klara sig.. Han slöt ögonen och hoppades så innerligt att den stora bruna hanen skulle inse att de var så många som ännu var honom trogna. Att allt ansvar han hade över flocken inte bara var en förbannelse utan också en gåva skänkt från Nevada och Tenkai före honom. Ohörbara ord lämnade honom i en liten bön för sina nära, att be för sin egen själ var det för sent för för honom men Devils skulle finnas kvar, Vilja skulle finnas kvar, Aru skulle finnas kvar. Och de behövde någon som kunde ta hand om dem nu när han inte längre kunde det. Han hoppades verkligen att pojkarna sagt till Tass att det låg ett lejonrevir här, visst hade han skadat honan svårt men lejon var tuffa djur. Han ville inte att fler skulle gå hans öde till mötes. Och kanske, kanske skulle Tramptass komma hit. Kanske Kyoko… Han skulle bli så glad om han fick se dem en sista gång. Andetagen var lätta nu men han tvingade sig själv att öppna ögonen igen. Önskade att han kunde yla. Ett sista yl med flocken, men bara hesa gurglanden kom ur hans mun då han försökte. Så det var såhär han skulle sluta, i strid med ett lejon för att försvara Saderks valpar. Det var ett helt okej sätt att säga farväl på, kanske inte den krigsuppoffring han tänkt sig då han som ung gick med i den ökända flocken, men ett försvarande av något som var viktigare än äran. Hemmet och framtiden. Och det var för de två sakerna som han tog sitt sista andetag. Allt för flocken.



>>Eftermusik<<
Till överst på sidan Gå ner
 
The Demise of Barbara and the Return of Joe [ALLT FÖR FLOCKEN]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Blodbergen-
Hoppa till: