[Detta flockroll utspelar sig efter kriget när alla kommer tillbaka till reviret. Alla överlevande medlemmar borde vara med här för att visa att de är här, även om du inte svarar så mycket. Minst ett svar vore trevligt!]

Smärtan som rådde i Mivria var obeskrivlig även för henne själv. Det var så mycket som var trasigt i hennes kropp nu. Det rann fortfarande blod från hennes skadade öga som värkte och hon visste att det skulle ta tid att vänja sig vid denna nya syn. Själv bar Mivria en kropp på hennes rygg - Hawkes. Denne unge varg som aldrig hann visa mer än sitt mod för Qu. Han borde haft så mycket mer att uträtta, men hann aldrig visa det. Det skar i henne när hon tänkte på de liv so mde förlorat. Men deras offer ksulle inte ha varit förgäves även om det tycktes så. Hon visste att de ksulle tas väl om hand av Chaibos om de bad honom att göra så.

Det var med en duns som hon släppte ner kroppen från sin rygg mot den brända marken som gjorde att aska virvlade upp. Elden från striden hade nått deras revir ända till tvillingpasset. Men det oroade henne inte. Efter eld kommer nytt liv, även om det kändes hårt att vara skadade ända in i deras hjärta i reviret.

Hon såg sig om efter sina medlemmar som de flesta redan var omkring henne.

[Antar jag eftersom att flera borde lämnat stridsfältet före henne ^^']

Det for aska kring det breda tassarna då han tungt placerade dom på marken under honom. Kriget var äntligen slut. Men vad hade dom vunnit, och vad hade dom förlorat? Inget, och allt för mycket. Så var det alltid, inget krig skulle någonsin leda till någon stor vinst. Inte för någon. Varför kunde dom andra inte se det, se det att Qu alltid skulle resa sig. Oavsett vad.
Han stannade, stirrade ut över området. Det fanns inte mycket kvar att se, men än fanns det något.
Mivria hade nu anlänt och han såg bak mot henne.
Fred? Knappast. Fienden behövde bara vila, och skulle fienden sen dö, skulle en ny födas.
Skymten utav hennes skador gav honom en obehaglig känsla, nästan ett illamående. Många i flocken hade blivit svårt skadade och några hade även dött, men vid det här laget kände han sig allt för nära döden och hade upplevt det så många gånger att det kändes mer att se en levande varelse plågad. Det var dom som skulle behöva gå genom livet med dessa skador, dessa minnen.
Han ville ge. Ge Mivria det där lilla leendet som kunde säga att allt var bra nu, det var okej. Det var över. Han ville även intala sig själv det.
Malvado hade svikit dem alla, inte minst Mivria. Damon själv hade aldrig litat på den hanen, men han hade gett med sig alldeles för lätt. Liksom, den varg som försvarade Aisu i kriget litade han inte heller på, för varje skulle den hanen ens ställa upp i ett krig när han visste vem han skulle slåss mot.. Nej, det gick inte ihop. Det var en enda stor röra som gjorde hans sjuka sinne förvirrat. Ju mer negativt han tänkte, desto mörkare blev hans inre. Men just nu ville han bara en sak; döda. Döda fiende för gott, sätta stopp för deras unga. Döda dem alla.
Dessa tankar kunde även skrämma honom själv ibland, men ändå var han fast besluten.
Damon vände bort blicken från Mivria, han gav aldrig det där leendet som han först hade velat göra. Istället stirrade det mörka ögonen någon helt annanstans, högt upp i landet, bort mot bergen.
Var det kanske dags nu?

Vitt. Tomt. Smärta. Ta ett steg, andas, förlora inte medvetandet. Kämpa på. Det var nästan omöjligt för tankarna att resultera i rörelser, de få tankar som faktiskt existerade, eller var de kanske bara ren instinkt? Att det hela i själva verket endast hade dödat alla tankar, all uppfattning om omvärlden och all den kontroll han hade. Vad hände med den där smärtan som tidigare nästan fått honom att förlora medvetandet, vad hände med den floden av blod om han legat i, vad hände med den gråbruna mordlystna hanen? Alla ljud hade sedan länge dött ut, och synen av det man kallade mark framför honom befläckades av suddighet och underliga former, det kändes som att kroppen var tyngdlös samtidigt som den var tyngre än någonsin tidigare. Vart befann han sig egentligen, varför kunde han inte få någon rätsida på någonting? Han tyckte sig kunna se ljus framför honom en bit bort, ett gulvitt sken, kunde det vara? Nej, han var inte död, inte igen, det kunde han inte vara, för såhär kunde han inte minnas att han känt tidigare, men han var heller inte säker på vad det var han kände. Han kände bara att hela främre delen av hans vänstra sida var bortdomnad samtidigt som det låg en pulserande smärta nånstans bakom allting, och att det låg ett tryck över de övriga delarna på samma sida. Detta trycket blev starkare var gång han försökte förflytta sig framåt, och det kändes hela tiden som om han var på väg att falla ner i en mörk avgrund. Hjärtats ansträngda slag bultade i hans huvud och de vagt lysande skogsgröna ögonen slöts då han stannade upp. Han frös, men det var inte som vilken frossa som helst, nej denna låg på insidan, som att en kall vindil drog igenom hans inre. Han visste knappt vad som var upp och ned, och knappt ens om han var levande eller död, om ljuset han uppfattade var den passage han nekats tidigare, kanske så var det därför som det kändes så annorlunda? Han visste inte, men han visste att han i vilket fall som helst var tvungen att ta sig framåt om han skulle ha minsta chans att slippa undan detta. För var steg som han lyckades ta så kom ljuset allt närmare, men det var någonting som förbryllade honom, utöver att han var otroligt förvirrad och frånvarande, inte hade någon vidare uppfattning om världen, det var en vag stämma djupt begraven under all den förvirring, huvudvärk, bortdomning och smärta, en välbekant röst som han bara inte kunde placera. Den talade dock inte från utsidan, den fanns intill honom, inom honom, och det var inte Chaibos dömande ord som han hörde, det var en stämma han aldrig skulle glömma, och denna var inte den, rösten och talet helt olika. Denna rösten drog ut på orden, ekade i hans sinne och tycktes på något vis växa allt mer för var minut som gick. Så välbekant, så självklar och så nödvändig. Mörkret framför honom rörde sig, natten och världen var inte stilla, och denna gången så var det inte hans hjärna som fick världen att snurra, det var någonting annat, någonting som han fortfarande inte kunde placera, men som fick hans sinne att klarna upp en aning, bara just nog för att han skulle kunna urskilja stråken i ljuset framför honom. En tanke på månen dök för en kort sekund upp i hans sinne innan han förlorade balansen och det nästa han kände var att hans högra sida slog hårt i marken och att trycket över den vänstra sidan tvärt försvann. Ett smärtsamt stönande lämnade honom utan att han var medveten om det, istället så försökte han fokusera på omgivningen runt om sig nu när den blivit en aning tydligare, och inte längre snurrade så fort han försökte fästa blicken vid någonting. Han kunde urskilja vargar runt omkring honom, och välbekanta sådana, Mivria, vilken var källan till ljuset, Damons skepnad tyckte han sig även kunna urskilja i mörkret, och en varg sittandes en kort bit ifrån honom med blicken för några sekunder fäst vid honom. Achilles. Blicken vandrade ett varv runt den omgivning han kunde skymta och fästes vid en mörk, inte allt för stor, skepnad sittandes i bakgrunden, med en lysande gul måntatuering i ansiktet.

| Oj, blev rätt långt när jag väl kom igång att skriva. Tycker lite synd om honom <'3 |

Achilles satt bara utmattad bland den lilla gruppen vargar. De var inte många kvar av dem. Han andades tungt när han såg på den lilla sargade skara framför honom. De hade varit fler när de hade vaknat upp tidigare, och nu var de bara dessa kvar. Så många som hade dött.. Och vargar som hade lämnat. Han noterade att Aisu inte längre fanns med dem. Hon hade flytt med en annan varg, fast det var nog inte svek misstänkte han. Hon behövde fly med den där för honom okända hanen. Han skulle sakna Aisu, även om han var säker på att han skulle träffa på henne igen. Men han hade gärna haft henn bredvid sig fortfarande. Hon var som en syster för honom. Efter Ares försvinnande, så var hon de närmsta ett syskon som han haft. Han noterade däremot att en ny tik nu satt med dem, en som han inte visste namnet på, men kunde ana att det var en släkting till Mivria, av hennes måntatuering att dömma. Hon verkade vara i hans ålder, eller äldre. Det var svårt att säga när alla var blodiga och slitna med för lite sömn, ingen var sig lik.

Och ja, ingen var sig lik. Han såg på Mivrias sargade ansikte. Han såg på Sleazoids förstörda ben. Damon verkade inte vara stympad åtminstone, även om han också uppenbarligen var trött. Achilles var blodig han också, men det var inte hans eget blod han hade, det var nog mestadels Sleazoids blod han hade på sin kropp. Achilles hade inte slagits så mycket egentligen. Hans order hade varit att hjälpa de anra på fältet. Han hade sett Aisu med slåss med den här främlingen intill honom nu, där Aisu hade varit okontaktbar. Sedan hade han fått bära hem en medvetslös Sleazoid. Han skämdes över att han inte hade blivit skadad eller fått slåss med de andra. Det var skamligt att han inte kunnat vara till större hjälp, men han skulle inte klaga nu. Han visste att hans dag skulle komma på stridsfältet. Men om det ska fortsätta så här så skulle det inte vara mycket flock kvar och Achilles skulle bli ensam kvar.

Han hade suttit upp, men la sig ner och fortsatte andas tungt, och var ändå tacksam över att hela hans familj inte hade gått bort i striden. Mivria, Sleazoid, Damon, och de andra i Qu, de var hans familj nu som han såg upp till och skulle försvara. Så som de hade slagits idag för honom och de andra, så skulle han slåss för dem en dag. Medan detta kriget kanske hade varit ett avslut för dem, så var detta början för Achilles fortfarande i den mörka värld han hade blivit född till. En mörk värld var vad han var van vid, men han kunde ännu finna glädje och kärlek till hans värld. Han visste inte om något bättre, även om han önskade att världen kunde återgå till de vackra sagor han hört som handlade om en gladare och friskare värld.

Achilles suckade djupt när han utmattat la nosen mellan sina tassar.

Ingen sa något. Det var tystnad som rådde mellan de få vargarna som var kvar. För stunden var det över. De skulle kunna vila ut, någorlunda lugna och veta att Devils inte skulle komma imorgon.

Men för de flesta av vargarna, så var detta inte över. Hon såg på Damon. För honom var det inte över. Hon kunde se på honom att det var något som bekymrade honom. Hon önskade att hon kunde läsa hans tankar för att exakt få veta vad det var, men hon fick nöja för stunden med att notera hans oro. Hon förstod att de skulle behövas talas vid. Något oroade henne för att Damon skulle ge sig av igen dock. Det var något som drog honom härifrån, som att han väntade på något, eller någon långt bort. Det oroade henne djupt. Om hon lät honom gå, skulle hon få återse den varg som hon nu såg som en av hennes närmsta vänner? Skulle han återvända?

Achilles och Filia satt också intill dem. De var slitna, men hade inga livshotande skador, tack och lov.

Hon vände sig till Sleazoid. Han var tydligt i riktigt dåligt skick och hon noterade det stympade benet. En del av henne önskade att hon kunnat offra sitt eget ben för sin vän. Han om någon förtjänade inte mer smärta än de han redan lidit. Mivria märkte att han sakta kom tillbaka till medvetandet igen. Det lättade henne, för han skulle behövas som far åt hans valpar.

"Sleazoid, hör du mig?" Sa hon i en varm ton.

Han såg, men samtidigt så såg han inte. Han kunde inte beskriva det, men känslan var inte annat än obehaglig, det var som att han inte ens var närvarande, varken till sinnet eller till det kroppsliga. Han kunde knappt känna sin kropp där han låg och praktiskt taget stirrade ut i luften, och allt vad hette tankar och sinnesnärvaro kändes så avlägset, som om det befann sig på andra sidan av en genomskinlig vägg. Vad var det då som tog upp hela honom? Jo, det var tomheten, en dov smärta och en förvirring nog för att räcka en livstid. Varje gång han höll på att få någon rätsida på någonting och få kontakt med sitt sinne så verkade det glida iväg ifrån honom, och det gjorde honom oerhört frustrerad, även om det inte egentligen var en känsla som existerade för tillfället. Hans egna hjärtslag dunkade fortfarande i hans öron, och det var knappt att han kunde förnimma den röst som talade inte allt för långt ifrån honom, men nog fanns den där. Med en stor ansträngning så kunde han även placera varifrån den kom, och denna gången var det inte från insidan av hans huvud, men ändock en väldigt välbekant röst som han hört i flera års tid nu. ''Miv...'' lyckades han till sist få fram när han hittade fram till rösten, men ordet var knappt mer än en viskning. Så tunt och så skört. Varför var han så svag? Han visste inte, kunde inte minnas. Det enda han kom ihåg var en outgrundlig smärta mitt i allt det där svarta som invaderade hans sinne. Han hatade att var så här svag, och kanske än mer att visa sig så svag inför andra. Det var bara helt enkelt inte acceptabelt. Han bet ihop käkarna och tvingade sig själv upp i en halvliggande ställning, stödd på det högra, fortfarande hela, frambenet för att inte falla omkull. Den handlingen fick världen att för en stund snurra än mer framför honom då han slog upp ögonen, men han bet ihop och tvingade blicken till att fokusera sig på marken framför honom. Han ruskade kort på huvudet och vred sedan upp blicken emot Mivria, ''Vad hände??...'' förvirringen och de svarta minnesluckor som hade satt sig hos honom var påtagliga, och det hördes nog på hans röst, som nu var en aning stadigare än sist han talat. ''Det sista jag minns är att Tramptass attackerade mig i sinnet och sen en röst, en röst som ropade på mig, men det var inte mitt namn...'' kanske pratade han för sig själv, kanske inte, men nog verkade han ha förlorat sig lite i sina tankar, och blicken vandrade ut i mörkret. Det var då det slog honom, rösten som ropat på honom hade ropat far, och en kall kåre gick längs med hans ryggrad då han närmast desperat och smått panikslaget såg tillbaka emot Miv, sökandes efter svar. Inte hon, inte där, snälla, nej...

Mivria svalde och såg mot Damon. Mindes han inte att han förlorat Hinata, och sin dotter? Han verkade inte heller har märkt än att han förlorat sitt ben. Hon harklade sig något och såg mot Sleazoid igen, osäker på hur hon skulle berätta för honom. En del av henne önskade att Damon kunde tala för henne, eftersom att hon själv tyckte det var så väldigt svårt att tala om de förlorade flockmedlemmarna, och speciellt tala om det för hennes nära vän Sleazoid som redan förlorat så mycket. Hon visste inte hur han skulle klara av detta är hans själ redan är så sårad, och kroppen lika så. Hon ville inte se honom mer nedbruten än hon redan gjort. Hon ville se honom lycklig igen, glad. Nu visste hon inte längre om han kunde bli det igen. För tillfället visste hon inte vad som sårade henne mest, men hennes eget sårade öga kändes verkligen som det minsta bekymret. När allt kom omkring så hade hon ett öga med syn kvar.

"Du minns inte...?"

Hon svalde igen och man kunde nästan se hur hennes öga tårades. Det sved i det skadade ögat när de salta tårarna trängde fram men hon ignorerade smärtan, trängde undan sin egen sorg och försökte vara stark för Sleazoid.

"Sleazoid.. Din dotter.. och Hinata, de.." Hon tystnade igen. Det blev för jobbigt för henne. Hon slog ner blicken och kände sig svag. Hon borde vara starkare, men det blev för mycket allt detta. Alla döda. Det borde inte behöva vara så här.