Solen stod högt på himlen, spred sitt sken över stenarna, värmde upp dem till en minst sagt behaglig temperatur. Nere bland stenarna vandrade en svartvit skepnad, med inslag av lila i pälsen. Till synes planlöst, men det var snarare rena motsatsen, hon hade planer, men hindrades av sina tankar. Många dagar hade passerat sedan den unga honan anlänt till platsen. Hon hade svårt att förstå att hon var så nära den plats hon en gång hade kallat hem, efter all denna tid. Varför kunde hon inte bara ta steget och söka upp flocken? Se om hennes familj fortfarande fanns kvar där, om flocken ens var densamma? Kanske var det just för att det förflutit så mycket tid. Hon hade växt upp, var inte längre den lilla valpen som de alla mindes henne som, den som försvann spårlöst. Hon kanske skämdes över att hon försvann? Kände skuld över att ha orsakat så mycket, vad hon antog, oro? Troligen så var det något i de banorna som hindrade henne från att vandra in på slätten. Hon befann sig ändå på reviret just nu, i Ken-Yak, och det var ett nog stort steg för tillfället. Hon behövde vänja sig vid det hela, få bukt med känslorna. Skulle ens någon känna igen henne? Kanske föräldrarna, men troligen inte resten av flocken. Hon svängde lätt på huvudet för att få den svartlila luggen ur ögonen. Vad skulle de tycka om de såg henne? Skulle de ens vilja veta av henne? Alla dessa tankar höll henne tillbaka trots att hon inte ville något hellre än att rusa in på slätten och söka upp dem. Med en låg suck lade hon sig ner på ett av de många klippblocken och vände blicken åt det hållet där hon kunde skymta en liten bit av slätten, om än inte mer än en strimma mellan två stenar. Den strimman förde med sig en hel del gamla minnen som hon inte visste att hon hade. Hur hon och systern hade lekt och stojat, hur hennes far hade låtit henne se på då han jagade, hur moderns varma päls hade ingivit sådan trygghet och tröst närhelst hon varit ledsen eller rädd. Hon saknade det, och inom henne fanns ett stort hål över den uppväxt hon gått miste om med sin älskade familj. Då doften av varg efter ett tag nådde fram till henne så höjde hon huvudet och vände blicken åt det håll som doften kom ifrån. Hon skulle känna igen den flockdoften vart som helst, men vargens doft var för henne främmande. Inte heller kunde hon känna av vargens sinne, så underligt.

| Paxat till Sirocco |

Han var i närheten av reviret, det visste han. Inte bara för att doften av revirgränsen kunde vagt förnimmas i hans nos utan för att han även kände varje kulle och sten här. Ken-yak hade varit ett ställe han smitit till då han ville utforska utanför reviret. Det fanns massa stenar att gömma sig på! Men nu var han här av en helt annan anledning i en helt annan tid. Han var inte på väg ifrån reviret utan till det. Han log lätt vid tanken och ökade på den annars makliga gången till trav. Solen sken på himlen och värmde marken, en väldig skillnad från regnet bara några dagar tidigare, då han mötte Ninäd - han log vid tanken på den underliga bjässen - i skyfallet, och även han själv. det var mestadels den svarta pälsens förtjänst, även om det ibland blev olidligt varmt.
En doft nådde hans nos och strax därefter en sinnesstämning och därefter något han nyss lärt sig att uppfatta, hon var en telepat. Det var doften som avslöjade könet på främlingen, och han kunde svära på att hon var bakom revirsgränsen. Han längde åter på stegen rakt emot doftens källa.
Först kunde han bara skymta henne som en mörk gestalt på en sten. Men när han kom närmre stannade han upp ett tiotal meter ifrån. De turkosa ögonen spärrades osäkert upp och sakta närmade han sig igen. Svansen var nästintill identisk med hans egna och faderns. Ränderna, och nu när han kom närmre ögonen. Han rynkade förvirrat på pannan. 
"Hej främling?" Det lät mer som en fråga än ett uttalande. Vem var denna tik? Hon förbryllade honom med sina likheter till släkten. Var detta en kusin? Hans perfekta minne ekade ett namn han sedan länge slutat tänka på. Himalaya. Men han slog bort tanken lika snabbt som den uppstått. Det var omöjligt.

Det dröjde inte länge innan hon kunde skymta den svartvita gestalten närma sig. Då den unga hanen kom nog nära för att hon skulle kunna urskilja hans tecken så var det första hon slogs av en bekant känsla. Han påminde henne om hennes föräldrar, men inte kunde det väl vara så? Hon hade en syster, inget mer. Hon skakade av sig de galna tankarna och mötte hanens blick, trots att det enda hon kunde se var sin mors ögon. ''Hej själv'' sade hon samtidigt som hon reste sig upp och hoppade ner från stenen. Hon granskade hanen närmare, yngre än henne, helt klart, men inte någon valp längre. Blicken fäste sig ofrivilligt vid den olikfärgade delen av hanens man, en rosaaktig en, och vandrade sedan över till den randiga svansen, närmast identisk med hennes egna. Nej, hon behövde sluta tänka i sådana banor, chansen att det skulle vara sant var så otroligt liten. Hon önskade att hon kunde komma åt hanens sinne för bara några sekunder för att kunna motbevisa sina galna tankar, men så var inte fallet, det var slutet, dolt. ''Jag antar att du tillhör Qu av doften att döma''. Det var inte riktigt en fråga, hon var nästan helt säker på att det var så, det var en doft hon aldrig hade glömt. ''Jag har historia i den flocken, och jag söker en varg, Sleazoid. Finns han kvar i flocken?''. Hon försökte att inte låta för enveten, hon var trots allt inte mer än en främling för hanen framför henne, och det sista hon ville var att bli bortjagad från de marker som en gång var hennes hem. Hon slog sig ner på marken och svepte svansen intill sidan av kroppen, ett drag som var mycket likt sin fars. ''Ursäkta om jag är för påstridig, jag vill bara väldigt gärna finna honom. Det var en evighet sedan jag sist träffade honom'' lade hon till efter en utdragen paus för att försöka släta över det hela. Hon hoppades innerligt att hanen skulle veta vem hon pratade om, att han skulle finnas kvar i flocken, att hennes familj fanns kvar.

Han kom på sig själv med att fixera på de turkosa ögonen, hans ögon, Mammas ögon, och ruskade lätt på huvudet för att samla sig. Nej. Havanah och Himalaya var döda, nu fick han ge sig. För det fanns inte en chans att Himalaya, så ung som hon varit, kunnat överleva så länge ensam. Visst han och kullsyskonen hade levt ensamma men det hade knappt varit ett dygn, visste han nu. Hon svarade på hans minst sagt osäkra hälsning med en egen. Hennes röst var mjuk i hans öron och tonen låg, nästan undrande? Hon hade hoppat ner och närmade sig honom, med blicken fundersamt fäst på något över hans skuldror, antagligen den rosa delen av hans man. Vad var det med den? Var den för henne ett minne? Om Modern? Han slog åter undan tanken. "Jag kommer ifrån Qu ja" svarade han simpelt Men när faderns namn nämndes så spändes musklerna runt ögonen så att ögonlocken halvt sjunk ihop. Misstänksamt kisade han på henne. Han lyfte åter huvudet och hjärnan gjorde åter kopplingen. Nej. Omöjligt.
Kunde det vara så att... Att hennes 'historia i flocken' innebar att hon fötts där? Han ruskade åter på huvudet, kraftigt. Nej, nej nej nu fick han ta och samla sig! "Ja" Svarade han, så kort som möjligt för att den misstänkta tonen inte skulle höras allt för väl. Honan ursäktade sig och slog sig ner. Hon svepte med svansen, faderns svans, och hennes ögon, moderns ögon, låg förväntansfullt i hans ansikte med blicken. Hennes ord skapade en rysning längs med ryggraden "en evighet sedan". En livstid? Hans andhämtning blev något mer ansträngd och han lät den turkosa blicken snabbt flyttas till en punkt bakom henne, in mot reviret, innan den lades i hennes ansikte igen. Han svalde hårt, samlade mod. Försökte hitta något vett, som om det fanns kvar på denna platsen för stunden. "Hi" han började men tvekade, sade han namnet skulle det vara försent, ingen återvändo. När namnet uttalats skulle hoppet redan börjat brinna. En låga som lätt kunde släckas, bara med få ord. Han tog ett djupt andetag till, slöt ögonen och andades ut. Han öppnade dem igen och fäste blicken bestämt i hennes ansikte, letandes efter reaktioner. "Himalaya?" Hans ton var frågande, nästan desperat. Omöjligt försökte han mässa i huvudet för att tysta hoppet, skräcken och osäkerheten. Så här hade han inte känt sedan han var liten. Hjälplös.

Trots att hon varit så gott som säker på att hanen tillhörde flocken så var det ändå en viss lättnad att höra honom bekräfta det. Dels för att det betydde att i alla fall en del av flocken fanns kvar, och att de inte hade flyttat på sig. Hon ville inte ens tänka tanken på vad hon skulle ta sig till om de inte längre befann sig på slätten, hon skulle inte ha haft någon aning om vart hon skulle söka. Nu var dock inte fallet så, som tur var. Hon kunde se att någonting drog över den yngre då hon nämnde Sleazoids namn, kanske stod hanen honom nära? Kanske var det någonting ännu mer än så? Där var de igen, de galna tankarna, men de började för var minut som förflöt verka mindre och mindre galna, nästan trovärdiga. Hon visste inte om det endast var hennes egna hjärnspöken som såg det för att hon så innerligt ville finna sin familj, eller om det faktiskt fanns någon sanning i det hela. Den turkosa blicken fästes vid marken mellan dem och ett leende lade sig på hennes läppar då hanen bekräftade att Zoid fortfarande fanns kvar i flocken, vid liv och förhoppningsvis vid god hälsa. Hon kunde känna ivern växa inom henne av tanken på att träffa honom, om än en viss oro fanns där också. Tänk om han inte ville veta av henne? Om han inte kände igen henne? De tankarna kunde endast besvara när och om hon faktiskt stötte på honom. Hon förlorade sig lite i sina tankar och sin plötsliga lycka att hon nästan helt glömde bort hanen framför sig. Det var tills dess att han nämnde hennes namn. En förvånad blick vändes åter upp för att möta hanens. Hur kunde han veta hennes namn? Hur var det möjligt...om inte? ''Ja? Det är mitt namn'' svarade hon med en något osäker stämma som vittnade om förvåningen. ''Jag har dock mest kallats för Laya, min far gav mig det smeknamnet när jag var liten''. Ett vagt leende drog sig ännu en gång på hennes läppar vid tanken. ''Får jag fråga om ditt namn?''. Han verkade ju uppenbarligen veta vem hon var, men hon hade fortfarande ingen aning om vem han var, eller hur han kände till henne. De smått galna tankarna gnagde fortfarande i hennes sinne, men hon ville inte låta dem ta överhanden, även om de för tillfället verkade väldigt troliga, vilket i sig var galet. ''Du måste känna min far rätt väl om han berättat om mig'' lade hon sedan till med en vänlig ton i rösten. Egentligen så var det nog ett sätt att ta reda på sanningen än att konstatera det uppenbara faktumet om att han kände honom. Det hon ville veta var hur väl, hur pass nära relation de hade. Om hon var släkt med vargen framför henne.

Han stod där, ensam i evigheten, och väntade på ett svar, analyserade hennes ansikte efter reaktioner, först förvåning, osäkerhet? Sedan kom orden, den mest ofattbara, otroliga, mening han hört i sitt liv. Det var inte orden i sig som lamslog honom utan meningen bakom dem. Hon var vid liv. Hon stod här framför honom och var vid liv. Aldrig hade han trott att han skulle få se henne. Han kunde minnas så klart och tydligt hur faderns ansikte sett ut då han uttalat hennes namn. Hur en hinna av sorg lagt sig över blicken, tyngt axlarna. Han kunde minnas hur han dragit ett omedvetet extra andetag för att dämpa minnena. Hon talade igen, men orden försvann i dimman, samtidigt som de ändå registrerades i hans minne. Laya, Laya, Laya, Laya. Namnet mässades snabbt i hans minne. Det var overkligt. Absurt. Hon var borta, död. Men nu stod hon här? 
Det var en chock för honom, som sedan länge accepterat att han inte skulle få träffa sina äldre syskon, hela hans värld rubbades. Skakades om. Det var inte fören hon kallade Sleazoid sin far igen som han rycktes upp till verkligheten. Han letade snabbt i minnet efter frågan hon först ställt. Hans namn.
"Jag heter Sirocco" Han sade det med eftertanke, han var tvungen att tänka efter för att komma ihåg det. Chocken gjorde det antagligen.
"Ja man kan säga att jag känner honom" Mumlade, han. Försökte få grepp om verkligheten. Vad skulle hända nu? Han glömde den resterande delen i meningen och stod bara där som ett fån. Men kunde hon klandra honom? Han hade precis fått reda på att han sedan länge döda syster sökte hans fader.

Hon kunde inte hindra en känsla av vag avund som för några korta sekunder drog över henne. Där stod han och verkade ha alla svar, själv hade hon nästan inga. Hon var dock inte den sortens varg, så hon skakade av sig dem lika snabbt som de dykt upp. Hon granskade den yngre hanen där han stod och stirrade på henne, eller luften mellan dem, det var svårt att avgöra. Han verkade chockad, förbluffad över någonting, och hon anade att detta någonting var henne själv. Varför visste hon inte riktigt, eller, jo, det var ju klart, efter att ha varit försvunnen så pass länge, men han kände henne inte, så hon var förvånad över att han tog till sig insikten om vem hon faktiskt var så pass djupt. Hanen verkade nästan ha tappat uppfattningen om verkligheten där han stod och tog in allting. Det var i alla fall vad hon förmodade. Om hon bara kunnat känna av hans sinnesstämning så hade det hela varit så mycket lättare, men nej, sådan tur hade hon inte. Han hade varit rätt så fåordig i överlag faktiskt, inte lämnat ut särskilt mycket information annat än det hon direkt frågat om. Om nu så var fallet så fick väl fler frågor ställas, och hade han inte svaren så fick hon lov att söka upp någon som hade dem, till exempel fadern. Hon ville veta hur resten av hennes familj hade det, hur flocken var numera, ja allting. Hon hade inte tid att slösa på att stå och stirra i alltför välbekanta ögon, hon hade slösat nog med tid i sitt liv. ''Trevligt att träffas, Sirocco. Du har ett vackert namn''. Hon sade det nog mest för att bryta tystnaden, om än hon faktiskt menade orden. Stämman var fortfarande vänlig och lugn, verkade tålmodig fast än insidan brann av iver. ''Hur är det med Hinata och Havanah? Är de också kvar i flocken?''. Tanken på att få begrava huvudet i moderns päls och överösas av lugnet det ingav var väldigt lockande, likt tanken på att återförenas med systern, de som hade stått varandra så otroligt nära. Hon sökte efter hanens distanserade blick, försökte få hans uppmärksamhet igen, men det verkade svårt på något vis. Hon kunde inte riktigt förstå varför han skulle reagera så starkt på att få reda på hennes namn, för trots att hennes far verkade ha berättat om henne så hade hon svårt att tro att en sådan reaktion ens skulle vara möjlig om det nu inte fanns en sanning i alla de där galna tankarna. ''Ursäkta om jag går för långt, men vem är du? Egentligen?''. Stämman var fortfarande lugn, men kanske något misstänksam, och helt klart förvirrad. Att försöka förstå sig på den här situationen var nog det svåraste hon någonsin varit med om, och det sade mycket.

Hon talade igen, berömde honom för namnet. Han log prövande, försiktigt. Han gillade också namnet, bar det med stolthet. Men sedan rämnade det igen. Det var antagligen chocken som orsakade känsligheten hos honom, eller den redan känslosvallande insidan, men när moderns namn nämndes, och sedan Havanah, det var droppen. Han förlorade nästan andan. Luften pressades ur lungorna med ett väsande, nästan pysande, ljud. Han som förut lyckats hålla det tillbaka. Han som lärt sig hantera smärtan stod nu under dess fulla makt. Likt en sten som släppts över has skuldror. Ögonen stirrade ner i backen. I smutsen framför tassarna. Nej. Nej de fanns inte längre i flocken. De fanns inte alls.
Han drog åter in luft i lungorna, i ett skälvande andetag och vred sakta huvudet åt båda hållen. 
"Nej, Mor dog för länge sedan, och Havanah följde henne inte långt senare" I den bitande sorgen tänkte han inte på sitt ordval då han nämnde Hinata, och inte eller tänkte han på hur nyheterna skulle tas emot av den äldre honan, som var hans syster. Hur skulle det kännas för henne nu? Att få veta så mycket på samma gång? Hon hade fler syskon, hennes mor var död och lika så hennes syster. Han lät blicken sorgset möta hennes. Innan han han tog ännu ett andetag för att försöka samla sig.
"Jag är en av tre syskon, ur Sleazoids och Hinatas andra kull" han sökte i hennes ansikte med blicken "Jag är din bror"

Det var precis som att någon dragit undan marken under hennes tassar och luften ur hennes lungor. De enda ord som hennes tankar hade fäst sig vid var att modern var död, och likaså hennes syster. Hon märkte knappt hur hanen refererade till hennes mor, det försvann i mitten av dödsbeskedet. Blicken sänktes mot marken, frambenen skakade vagt där de försökte bära upp hennes kropp. Tårarna steg i de turkosa ögonen, moderns ögon, och några av dem föll nerför hennes kinder och träffade underlaget av sten. Hon skulle aldrig få träffa dem igen, de skulle aldrig få se att hon faktiskt levde, att hon var tillbaka. Smärtan var så grov, så outhärdlig. Hon bannade sig själv och världen för att hon försvunnit som valp, att hon gått vilse och inte hitta tillbaka. Vart fanns rättvisan? Hon hade inte endast gått miste om hela sin uppväxt med familjen, utan nu skulle hon inte få träffa två av dem någonsin igen. Hon hade nästan helt tappat uppfattningen på hanen framför henne, likt han verkade ha gjort med henne tidigare, och nu också. Hon vände till slut upp den nu glansiga blicken för att möta hans då han tog till orda igen. Orden som lämnade honom lämnade ett häpet och förvånat uttryck över hennes ansikte. Ord som nästan slog henne än hårdare än de föregående. På något vis så hade hon ändå nästan haft tanken om att det var en möjlighet att familjen inte skulle finnas kvar, men att det fanns fler syskon? Det hade hon inte väntat sig åtminstone. ''Bror?'' sade hon med en något förvånad stämma. ''De fick alltså fler valpar...''. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tycka om det hela. Betydde det att de skaffat fler valpar för att kanske ersätta tomrummet efter henne? Hade de kanske slutat tänka på henne alls? Eller kanske så ville de helt enkelt ha fler. Det var endast spekuleringar, och den enda som hade svaret och fortfarande var vid liv var fadern. Hon kunde inte reda ut sina känslor, de rusade runt i ett enda kaosartat hav. Hon harklade sig vagt innan hon fortsatte,  ''Dina syskon, vad heter dem? Om du inte har något emot att jag frågar''. Hon var en främling, ingen riktig syster, om än en del av henne kände en tillhörighet till den yngre hanen. Hon hoppades på att kunna få lära känna honom lite bättre, hoppades på att han inte ogillade henne för att hon försvunnit, och nu stod här en så pass lång tid senare.

Han såg henne falla. Kände igen känslan han skymtade i blicken, samtidigt som han visste att det var främmande. Han hade aldrig känt som hon, samtidigt som han visste att det var smärtsamt. Han kunde inte gissa sig till hur avgrunden såg ut, för han hade aldrig lämnat dem. Omedvetet eller ej. Hennes stämma talade osäkert, så stor skillnad ifrån den hoppfulla vänliga stämma hon ägt tidigare och han kände sorgen skrika ur hennes sinne. Han klev framåt. Slöt upp avståndet emellan dem. För att ömt lägga hakan över hennes nacke. Försiktigt.
"Jag kommer hjälpa dig på alla sätt jag kan" mumlade han försiktigt. Kanske var det tidigt att komma med ett sådant påstående men han nekade inte chansen han fått. Att få återknyta till en del av familjen han sedan länge förlorat. Den tik han hade framför sig hade personligen känt modern, systern. Hon var en förlorad familjemedlem och han tänkte behandla henne som en återfunnen syster, precis som hon var.
Han kunde inte undgå att höra hur hon refererade syskonen till hans, inte hennes.
"Vi har en syster till, hon heter Nyaldi, och vår bror heter Zephyr" Han log mot henne, lika osäkert som tidigare. Trots det så lät han något irriterad vid att nämna systerns namn. Han kunde inte se hur hon tänkte när hon lämnade dem. 
"Zephyr är kvar i flocken men Nyaldi är.. Nån annanstans"
Han lät osäker vid Nyaldi. Vart var hon? Han trodde att hon ville veta mer, men kanske hellre ville hon träffa dem? 
"Om du väntar här, kanske jag kan hämta far åt dig?" Han talade sakta, funderade samtidigt medan han uttalade orden.
"Om inte annat skulle det säkert vara lättare för honom än ifall du bara vandrade in" fortsatte han tänka högt.

Hon trodde för en kort stund nästan att hon drömde det hela. Det kändes så overkligt, att vara tillbaka på reviret och välkomnas av en broder hon inte visste att hon hade. Det som hon så länge drömt som hade till slut blivit verklighet, om än inte riktigt på det sätt hon kanske förväntat sig eller velat, men kanske kunde det bli bra ändå. Än mer förvåning lades över henne då han slöt upp avståndet mellan dem och lade huvudet över hennes nacke för en stund. Hon hade lite svårt att förstå sig på det, hon var en främling för honom, hade han för vana att göra så med främlingar? Eller var det på grund av deras blodsband? Det fanns tusen frågor och väldigt få svar. När han sedan sade att han tänkte hjälpa henne så tog hon ett litet steg tillbaka och mötte hans blick. ''Varför vill du så gärna hjälpa mig? Jag är ju en främling för dig, blodsband eller ej'' sade hon något förvirrat och slog sig åter igen ner på marken. Hon kunde inte riktigt få rätsida på situationen. Hon hade varit borta så länge, måste ha orsakat så mycket oro och smärta, och hon skulle inte klandra dem om de var arga på henne för det. Istället så möttes hon av vänlighet, det hade hon verkligen inte förväntat sig, att tas emot med närmast öppna armar. ''Jag har varit ensam så pass länge, det kommer nog dröja innan jag kan se mig själv som en del av familjen igen''. Stämman var lite lugnare än tidigare, men fortfarande så fanns det kaosartade känslohavet kvar där under ytan, och lyssnade man noga kunde man höra det. Hon lyssnade till det han berättade om syskonen, två vargar som ännu inte var mer än endast namn för henne. Hon hade svårt att knyta an till dem på en gång, skulle nog behöva träffa dem för det. Någonting i hans stämma fångade dock hennes uppmärksamhet. ''Är Nyaldi också försvunnen, likt jag var? Du låter nästan irriterad på henne, men samtidigt så välkomnar du mig med öppna tassar. Vad är det som skiljer våra situationer åt för att framkalla det?''. Det förstod hon inte alls. Om han inte visste vart hon tagit vägen så var det väl ingen större skillnad mot för henne själv, och det kändes aningen skevt. Vad hindrade då dem från att vara arga på henne? Så när han nämnde att han skulle kunna söka upp fadern åt henne så var hon inte längre lika säker på det hela. ''Tror du att han vill träffa mig? Jag orsakade ju säkerligen så mycket smärta och sorg. Jag skulle inte klandra honom om han var arg på mig, likt jag inte skulle klandra dig heller'' sade hon och suckade lågt. ''Jag var visserligen blott en valp som gick vilse och inte hittade hem igen, men ändå'' lade hon till, blott mer än viskningar. Hon hade inte endast kommit hit för att återförenas med familjen, utan även för att fylla det enorma tomrummet hon hade inom sig, ett som bestod av tusentals frågor. Den gamla honan som tagit hand om henne i början hade inte kunnat svara på någon av dem, vilket endast hade lett till att hon kände sig osäker på vem hon egentligen var. Hon hade sökt sig hit för att hitta den förlorade delen av sig själv lika mycket som för familjen och flockens skull.

Hon frågade, ifrågasatte, hans vänlighet emot henne. Han log vagt, men väntade med att svara. Säker på att hon hade mer att säga, och det var lättare att svara när man visste exakt det var hon ville veta. Han förstod henne frustration, den han kände ifrån hennes sinne. Där stod han, med allt hon ville ha. Alla svar hon önskade och med den närhet till hennes familj hon alltid saknat. Medan hon stod emot honom utan något annat än minnen, önskningar om ett liv hon sedan länge förlorat. Efter hennes andre mening så rynkade han pannan och det vaga leendet dog ut, självklart var det så, det var logiskt och det hade varit dumt av honom att tro att hon bara kunde vandra in i familjen igen, som om inget hade hänt. De kunde välkomna henne hur mycket de ville, men inget av det skulle göra nåt om hon inte kände sig som en del av dem. Som en medlem ur deras familj
"Främling eller ej, jag minns minsta lilla detalj i allt som fader sagt var du, Jag minns varje önskan jag bett för att få en enda chans att få träffa nån av er, Dig, Mor eller Havanah" Han granskade hennes ansikte, såg forskande in i hennes ögon. "Jag minns böner till gudar, tårar fallna på en lyas torra golv, men det jag ser nu, Just i denna stund, är böner som blivit besvarade" Han kanske inte var den som hade världens bästa tro till gudarna, han bad inte varje dag. Han tänkte inte deras namn i respekt. Inte ens i elden hade han bett dem om sitt liv, men i mörkret av natten, i lyans dammiga vrår, hade han inte kunnat gjort annat än att be om deras återkomst. Be mo att modern skulle komma och hålla om honom. Be om att få träffa den syster han aldrig sett.
Sedan tog hon upp Nyaldi och hennes försvinnande. Han kunde medge att hon som utomstående i just det dramat hade en poäng, men detta var annorlunda. Det fanns en distinkt skillnad. Han funderade på hur han skulle förklara skillnaden i hans reagerande jämte de bådas försvinnanden, och lät henne fråga även nästa sak som låg i hennes sinne innan han tog sin tid till att faktiskt svara.
"Den stora skillnaden mellan dig och Nyaldi var, och är, ovetskap. Du visste inte. Hade ingen aning om vad du gjorde, du tappade bort dig och hittade inte hem, tro mig det har hänt hos tre också" Han mindes snabbt dagen av moderns död "Men Nyaldi, hon visste. Hon visste vart hon gick, såg vart sina tassar lämnade spår. Hon visste smärtan far kände av förlusten av er" Först hade han funderat på om han skulle berätta sanningen och kommit fram till att det inte skulle bli bättre om han censurerade "Men hon valde att gå ändå" Han var inte säker på hur han visste att hon valt att gå men han visste det. Kanske var det på grund av den lilla del av telepati han nu visste att han ärvt? Eller på grund av att han tänkte logiskt? Men gjorde Nyaldi det?
"Samtidigt som ditt försvinnande, tillsammans med de andra..." han valde att inte nämna deras namn igen för att undvika att riva upp det ännu mer, och fortsatte utan uppehåll "Smärtade honom så tror jag inte far skulle vilja något hellre än att jag berättade det jag vet för honom. Om jag önskat att få träffa er så smärtsamt mycket så kan jag inte föreställa mig hur han haft det" Han ville inte såra sig med sina ord, men han trodde sanningen var det bästa för henne att höra. 
"Men jag tror inte att han är arg, likt som att jag inte är det, hur skulle jag kunna klandra dig för någon som inte var din mening?"
Nej han såg ingen anledning med att vara arg eller sur, och även om han sett en anledning till det kunde han inte förmå sig att vara arg på henne och inte heller kunde han drömma om att fadern kunde vara det heller.

Hon rynkade vagt på pannan då han talade om böner. Var han en sån som envetet trodde på gudarna och bad till dem? En sak mindes hon väldigt tydligt av sin far, han var inte den som bad, aldrig någonsin. Då måste det ha kommit från moderns sida, men inte heller hon hade varit väldigt troende, vad hon mindes i alla fall. Hon fann det något underligt, men kommenterade det inte. Hon ville inte ifrågasätta andras sätt att se på världen, alla hade de sina egna sätt och vis. Personligen så visste hon inte riktigt om hon trodde på gudarna eller ej, men hon bad då inte till dem i alla fall. De kunde mycket väl finnas, men vad för nytta hade de då gjort henne? De hade i så fall inte hjälpt henne något alls då hon gått vilse och desperat försökt hitta hem igen, nej, de var inte viktiga för henne. Hon nickade vagt för att säga att hon hört honom. ''De så kallade gudarna har inte gjort något för mig, hjälpte mig inte när jag som mest behövde det, så du får ursäkta om jag inte delar din tro till dem''. Hon ville inte gå in i en diskussion om religion mitt i allting, det fanns betydligt viktigare saker att prata om. Sedan tog han upp det hon sagt om Nyaldi, vilket hon väntat sig att han skulle göra. Svaret lät på något sätt fortfarande skevt i hennes öron, men hon ville inte heller börja gå in i en diskussion om det, hon hade inte känt honan, så hon var verkligen inte den rätta att prata om hennes situation, men hon hade genomgått något liknande. ''Av erfarenhet så kan jag bara säga att jag inte tycker att man ska döma andra för hårt innan man har alla fakta, det är allt. Visst tycker jag det är fel att medvetet försvinna utan att berätta för någon, men man vet aldrig alla omständigheter, tyvärr''. Hon försökte att inte ifrågasätta honom för mycket, att inte reta upp och skjuta bort honom, men det var svårt. Hon kände sig som sagt inte som hanens syster, inte ännu. Hon var en sådan varg som oftast sade vad hon tyckte, ansåg att ärlighet var det bästa. Det var ännu ett drag som påminde om fadern väldigt mycket. När hon var liten så hade hon alltid tett sig mer till sin far, varit mer lik honom, likt Anah hade med deras mor. Hon visste dock inte hur tiderna hade förändrat dem bägge, om de hade vuxit ifrån varandra, åt olika håll, eller om de fortfarande var lika varandra, trots tiden de spenderat isär. Hon ville väldigt gärna ta reda på det, återknyta lite av det band hon hade haft till honom, om det var vad han ville. Hon hoppades då det. Av Siroccos ord att döma så verkade det som att fadern hade saknat henne, och berättat om henne. Det bådade gott för situationen åtminstone. Den största drömmen hon haft under sin uppväxt var att hon längtat efter att få rusa fram till honom och begrava huvudet i hans päls. Känna hans trygghet och doft, likaså skuggornas närhet. Minnet av när han använt skuggorna för att leka med valparna var fortfarande starkt. Hon hade nog sin telepati att tacka för att hon mindes så pass bra, om det inte varit för den så visste hon inte vart hon skulle vara idag. Det var ett drag som tydligt vittnade om en likhet med modern, och saknaden och sorgen brände fortfarande inom henne likt en öppen låga. ''Mitt mål med att komma hit var ju att träffa far igen, och resten av familjen, men jag hade alltid ett särskilt starkt band till honom. Det är han som uppfyllt det mesta av mina tankar under hela min uppväxt, och jag kan inte beskriva hur gärna jag vill träffa honom, hur mycket jag saknar honom''. Orden lät fortfarande lite smärtsamma, men denna gången på grund av den längtan hon hade. Där fanns dock en vänlighet igen, en som för det mesta fanns i hennes röst när hon talade, en som vittnade om hennes goda och vänliga sidor. Hon vände blicken bakåt, in över slätten som vagt kunde skymtas mellan stenarna. ''Jag har befunnit mig här i flera dagar nu, försökt skaffa mig modet att vandra in på slätten, men det har inte gått något vidare. Jag antar att jag varit rädd för att ni inte skulle vilja veta av mig, och den rädslan tog överhanden''. Hon vände tillbaka blicken till hanen framför henne igen och lade ett vagt leende på läpparna. ''Jag är glad för att någon i alla fall var glad över att se mig, trots att jag inte känner dig, broder''. Ordet lät ovant i hennes mun, smått underligt, men inte malplacerat, inte fel. Hon hoppades och trodde på att de skulle kunna bygga en relation, att de en dag kunde vara just det, syster och bror.

Han kunde inte låta bli att le dystert, lätt skrocka åt hennes första mening. Han ville inte vredga henne, eller få henne att ogilla honom. Men den var så besynnerlig, som om hon valde alla ord och vägde dem noga, testade isen innan hon gick ut över den.
"Jag kan inte heller säga att de gjort något för mig, men en ensam valp kan ta till allt för att få hoppet åter" Han höjde ena ögonbrynet och såg på henne. Kanske hon inte trodde på gudarna men han trodde hon skulle förstå känslan av att man skulle kunna göra vad som, bara nån hjälpte en. Sedan kände han vag irritation - och rädsla? - ifrån hennes sinne när han talade om Nyaldi, och när hon svarade. Han kanske inte hade alla fakta, men bara inte den sista biten. Hon hade lämnat slätten för att hon ville, och hon hade inte kommit tillbaka, för att hon inte ville. Det var han säker på. Allt som fanns där emellan var nästan onödigt. Vem brydde sig om vad anledningen till att hon valt att gå var? Hade hon Sagt att hon lämnade dem så hade Sirocco inte haft något problem med hennes försvinnande. Men nu var det just det, Ett försvinnande. Ett medvetet frivilligt försvinnande. Han kommenterade inte hennes ord, hade bara ett lugnt uttryck i ansiktet som ändå gjorde det klart att han stod fast vid sin sak. Skulle han uttrycka det i ord skulle det säkert bara hinna bli tjafs, något de båda verkade vilja undvika. Speciellt när det var så tydligt att det var svårare för henne att acceptera honom som sin bror än vad han hade att se henne som en syster. Men det var nog för att han alltid vetat om hennes existens, Han hade spenderat dagar med att drömma om hur Hon såg ut. Han hade undrat hur hon var. Men Hon, hon visste inget. Hon kom till slätten ovetandes och mötte en total främling som påstod sig vara hennes bror, en främling. Han var varken mer eller mindre.
Det var lätt att glömma när man stod framför någon som uppfyllt hans drömmar, mardrömmar så väl som vanliga. Lätt att glömma i glädjen han kände inför att få träffa henne. Kanske var det Hon som kunde hjälpa fadern, hjälpa honom återkoppla till tiden innan sorgen. Förlora en dotter få tillbaka en annan? Kanske var det världens - gudarnas? - udda spel, elakt på sitt vis.
Trots att han var djupt i egna tankar lyssnade han på det hon sa. Lade till åsikter i sinnet och försökte se bakom orden, försökte se känslorna som färgade dem.
"Jag vet att jag inte har någon rätt till denna kunskap. Att jag inte har någon rätt att stå här med alla svar du önskar, med det liv du vill få åter. Jag har inte rätt att känna de enda du vill träffa. Så därför, för att balansera ut det som egentligen borde vara din rätt, så kommer jag hjälpa dig, så långt jag kan, i frågan" han såg på henne med beslutsam blick. Han kunde hämta fadern, lätt. Han kunde leda in henne på reviret. Han kunde tala med vem som helst ur flocken som kunde hjälpa henne, det var enbart en sak han inte kunde göra. Han kunde inte ge hennes liv tillbaka till henne. Han kunde inte ge henne sin familj. Men han kunde erbjuda henne det som var kvar av den. Han kunde erbjuda henne hans familj.
"Om du vill skulle jag kunde vända om nu, direkt för att hämta honom" Det uppstod en väldigt kort paus, och han fortsatte innan hon hann svara
"Men jag kan vänta, låta dig samla tankarna och andas ut. För av vad jag förstått är du överväldigande nära det du sökt efter" Han log vagt. Han visste inte exakt vad som egentligen hände. Om han var lycklig eller bara chockad. Skulle han vara lycklig för att han henne? Syster eller ej var hon egentligen en främling. Men han gladde sig. Han var glad. Inte för att han fått en förlorad syster, utan för att fadern skulle få tillbaka en dotter.

Det var så många tankar, så många känslor. Hon kunde knappt få någon rätsida på allt. Hon hade förväntat sig mycket då hon tagit sig till platsen, målat upp så många scenarion i huvudet, men allt detta, det hade inte ens varit i närheten av de tankarna. Allt från att familjen inte skulle vilja veta av henne till att de skulle vara lättade att se henne, arga eller lyckliga. Att mötas av en broder hon aldrig vetat om att hon hade hade inte varit en del av tankarna, inte heller att denne broder visste så mycket om henne och välkomnade henne utan vidare. Erbjöd sig att hjälpa henne som om det var det naturligaste i världen. ''Du behöver aldrig känna att du inte har rätten till att ha svaren, att ha familjen. Världen må ha varit grym mot mig, men inga skuldkänslor borde ligga på dig''. Rösten hade sakta men säkert börjat återgå till den karaktäristiskt vänliga och lugna stämman. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar för att förstärka budskapet i hennes ord. Hon var inte avundsjuk, och hon lade ingen som helst skuld på att han existerade, till synes i hennes plats. Hon kunde dock inte undgå att fundera över anledningen till att föräldrarna skaffat sig fler valpar, och inte så länge efter hennes försvinnande av hanens ålder att döma. Hon klandrade dock inte honom för att leva, att han var deras son, hennes bror. De kaosartade känslorna blossade upp igen då hanen föreslog att han skulle hämta fadern. Efter att i nästan hela sitt liv sökt efter honom, hoppats, drömt, och att nu vara så nära. Det var en svindlande känsla. Overkligt, otroligt. Känslan av osäkerhet kunde nog skymtas i hennes blick. Hon var fortfarande inte helt övertygad om vad hon skulle möta, hur fadern skulle reagera, om han förändrats sedan de sist sågs annat än att ha åldrats en del. ''Kan du kanske...jag vet inte...berätta lite om honom först?''. Ett osäkert leende lade sig på hennes läppar för några sekunder. ''Jag vill väldigt gärna träffa honom, så snart som möjligt, men jag anar även att han har förändrats med tiden. Att han inte längre är exakt som jag minns honom, och jag har fått fler överraskningar än jag väntat mig redan''. Stora överraskningar, livsomvändande sådana. Samtidigt som hon sökte svar så skulle hon heller inte klandra hanen om han ville låta fadern besvara allting själv. Det kanske var fel av henne att lägga den tyngden på den unga hanen, men hennes inre var redan i nog mycket uppror, och hon visste med säkerhet att mötet skulle bli väldigt känslomässigt oavsett hur det artade sig.

Hennes ord fick honom att le. Han var glad över att hon inte kände att han och hans kullsyskon bar skulden av något som hänt. Glad över att hon int var arg eller sur på att han visste mer än hon. Han lade även märke till att hennes röst återgått till den vänliga ton hon haft när de först träffats.
"Dina ord värmer mig, och jag gläd över att du inte länger nån skuld på mig" Han besvarade hennes leende något osäkert. Det var en stor glädje att hon verkade komma mer in i det hela. Acceptera att hon hade syskon som hon inte väntat sig. Hennes sinne talade även om hur hon omgavs av ett ytt lugn, även om en viss osäkerhet låg som en dimma i bakgrunden.
Men så snart han uttalat sina ord om att hämta fadern vällde hennes känslor som en våg över honom. Glädje som dämpades av panik och osäkerhet, blandat med misstänksamhet och rädsla.
Hennes ord fick honom dock att förstå och han mötte lugnt hennes blick när hon såg på honom igen.
"Jag förstår din rädsla och jag ska försöka förklara så bra jag kan" Men han visste inte vart han skulle börja. Hur han skulle börja. Han hade aldrig befunnit sig i en situation där han behövde förklara den starka, varma och underbara varg som var hans fader. Aldrig hade han behövt sätta ord på hur han mycket han beundrade sättet fadern lyckats ta så bra hand om dem när han själv inte mådde bra. Hur han lyckats hålla ihop och samtidigt funnits där för flocken. Hur Sirocco såg upp till sin fader över hur han kunde visa sig sårbar när det behövdes, men ändå vara stark.
Ett leende hade lagt sig över hans läppar då han tänkte på fadern.
"För att vara helt ärlig vet jag inte vart jag ska börja" sade han försiktigt.
"Men pappa är den starkaste varg jag känner. Kanske inte alltid i ren råstyrka i muskler, men psykiskt. För han har, trots alla svårigheter livet slängt på honom, alltid varit där för oss. Han har berättat om er" Sirocco log vagt innan han fortsatte igen "Berättat om hur mor såg ut då hon log, berättat hur han älskade er och hur mycket han saknade er. Men trots smärtan detta åkamade honom så var han stark. Stark för vår skull. Han är vänlig. Visst ibland får vi vår beskärda del av skäll, men är man olydig antar jag att man får skylla sig själv. Jag fick oftast höra för att jag gick utanför reviret, jag antar det var hans rädsla över att förlora nån mer. Han lärde oss vad vi behövde veta, och älskade oss. Vänlig men rättvis skulle jag nog säga"
Han rynkade på pannan något. Osäker på vad han kudne säga om sin far som hon ville veta. Osäker på om hon verkligen ville höra på hur bra de haft det medan hon inte fått vara hos dem. Medan hon enbart få drömma om att ha samma sak. Han log osäkert mot henne.
"Det blir nog lättare om du frågar" förklarade han sedan. Han visste inte vad hon ville höra.
"Så svarar jag bäst jag kan" Det var det minsta han kunde göra.

Hon log endast vagt till svar då han sade att det värmde honom att hon inte lade någon skuld på honom och hans kullsyskon för att de existerade och var en del av familjen. Det var något hon aldrig skulle kunna göra, om än nyfikenheten och tankarna över varför föräldrarna skaffat dem så snart efter att hon försvunnit fortfarande fanns någonstans där. Samtidigt var hon glad för att de ändå fått en viss lycka, då deras första kull inte funnits kvar. De tankarna bleknade dock i förhållande till allt annat som för tillfället svepte omkring i hennes huvud. Då hanen började berätta om deras fader så satt hon endast tyst och lyssnade, tog in allting han sade, allting han visade. Det stod klart för mig att han verkligen älskade fadern, att de stod varandra nära. Tanken på att hon varit en av de som bidragit till faderns sorg och smärta var dock väldigt tung och smärtsam. Så när ett vagt leende lade sig på hennes läppar igen så speglades nog både lyckan och sorgen i det. Ingenting i den här situationen var rättvist, och hon önskade så innerligt att hon inte hade gått vilse den där dagen. Undrade hur annorlunda hennes liv varit om hon hade växt upp med sin far och sina yngre bröder. Vad för relation de skulle ha haft. Nu var det dock så, att hon hade försvunnit, och ingenting, särskilt inte hennes tankar, skulle möjligtvis kunna ändra på det faktumet, tyvärr. Hon visste inte riktigt vad hon kunde svara på hans ord. Hon kunde inte riktigt be om ursäkt, samtidigt så kunde hon inte heller säga något om hur de haft det, för i ärlighetens namn så kände hon dem inte, inte längre. Hon lät endast hennes uttryck och blick tala för sig själva, de sade nog mer än hennes ord skulle kunna göra ändå. Blicken fästes återigen, ordentligt, vid honom då han sedan sade att hon skulle fråga honom istället. ''Jag skulle nog inte ens veta vart, bland alla tusentals frågor, jag skulle börja...''. Nej, det var nog ingen större idé, för troligtvis skulle nog inte han kunna svara på många av dem. De mesta var endast spekulationer och funderingar, säkert rätt ologiska emellanåt. Hon ville inte lägga den tyngden på honom. ''Gå du och sök upp honom så...väntar jag här, antar jag''. Hon svalde för att försöka bli av med den klump som satt sig i hennes hals. Inom henne så virvlade känslorna likt fjärilar, ett hav av flaxande små vingar, på gott och ont. Hur skulle det här sluta?

Han kunde, inte bara av den vaga leendet som visade både glädje och sorg, känna av hennes känslor, så motstridande.
Han önskade att han kunde göra så mycket mer för henne, hjälpa henne på något sätt.
Det kändes fortfarande så frånvarande, så drömskt att möta henne såhär. En sedan länge förlorad syster, någon han bara kunnat drömma om att träffa. Han kände sig spänd, osäker, av hennes blotta närvaro, för den borde inte vara där, det var fel. Men oj om han inte var glad över att den fanns. Så riktig, rätt. Han önskade så att hon skulle känna sig säker nog att träffa fadern, för Sirocco kunde inte se att det skulle finnas bättre nyheter för honom.
Himalaya svarade och han nickade svagt. En nervositet smög sig på honom, grep hans hjärta, och den kändes dubbel när hennes kom krypande.
Men samtidigt blev han uppspelt.
"Vänta här" sade han lätt, kanske var det onödigt, men vad gjorde det? Han kunde knappt hålla sig. Med en sista blick på systern, som om försäkra sig om att hon inte skulle försvinna när han vände sig om, började han trava därifrån, ville hitta fadern så fort han bara kunde. Åh vänta bara tills han fick höra vad han hade att säga!

Avslutat