Det kändes som att veckorna hade runnit ut i år sedan den dagen hon först satt sin tass utanför Kaiwoods gränser för att söka sig mot landets västra del. Kanske var det så, att tiden fört omvärlden framåt, att nutid blivit dåtid, utan att hon märkt av det. Ja, så kunde det vara. Säsongerna som gick in i varandra, temperaturerna som blygsamt skiftat omkring henne, allting tydde på att livet bortom hennes synfält frodades medan hon själv stannade kvar på samma punkt. Att hon själv fortfarande befann sig i dåtid, medan allt annat stadigt höll sig fast i nutid.
Tanken var antagligen märklig för den som inte var medveten om den unga honans situation. Hur kunde någon frivilligt välja att stanna kvar på en och samma plats, utan att försöka jaga ikapp alla förändringar som ständigt skedde runt omkring? Svaret på den frågan var inte så enkel, och säkerligen så varierade det beroende på vem den ställdes till. Men för just henne så var det inte så enkelt. För nog hade tanken på familjen, på den flock och trygghet som hon lämnat bakom sig, lockat otroligt mycket sedan den dagen hon lämnat dem. Vissa nätter hade längtan varit så svår att en djup smärta tagit plats i hennes bröstkorg. Men att bara vandra hemåt igen hade inte varit ett alternativ. Nej... Det hade inte varit ett självcentrerat beslut att lämna sina syskon, sin mor och sin ledare. Precis som de andra i sin kull hade hon givits ett uppdrag, och hon hoppades innerligt att hennes bröder och systrar lyckats bättre med att få fram information än hon själv gjort. Uppdraget i sig hade varit simpelt; ledaren önskade samla information om de andra flockarna som fanns runtom i landet. Det innebar inte nödvändigtvis att interagera eller starta konflikter, om än det kanske hade varit att föredra om man samtalat med någon ur flocken i fråga för att få så sanningsenliga uppgifter som möjligt. Men hon hade dessvärre aldrig kommit så långt. Hon hade inte lyckats ta sig tillräckligt nära. För i samma stund som hon begett sig ut i landet, hade någonting annat fångat hennes uppmärksamhet. Någonting som skulle visa sig vara ett mycket större problem än hon någonsin trodde hon skulle behöva möta utanför sin flocks gränser.
Om det hade varit tidig morgon... eller sen kväll... kanske hade det varit mitt på dagen..? Minnet svek henne när hon försökte tänka tillbaka på detaljerna kring mötet som ärrat henne, det enda hon visste med säkerhet var att hon hade sett varelsen framför sig klart och tydligt. Det fanns ingenting som kunde intala henne att den tingest hon ställts inför endast varit en skapelse av hennes fantasi. Nej. Hon tvivlade starkt på att hon hade det som krävdes för att komma på en så hemsk varelse, med avskalad päls, ruttnande hud, organ som spillde ut ur en trasig kropp som saknade vissa lemmar. Skräcken som bitit tag i henne i det ögonblick hon insett att det var en varelse utan förmåga att tala eller förstå henne, var obeskrivlig. Det var som att döden satt sina klor i den för länge sedan, ändå så var den uppe och vandrade. Minnet fick ärren bak på hennes vänstra lår att klia, men huden hade läkt för länge sedan och instinkten att gnaga i skinnet för att bli kvitt känslan gick att ignorera. Ja, hon hade blivit biten. Tänderna i de ruttnande käkarna hade pressats genom hennes hud, rivit i musklerna och spillt blod, och för ett kort ögonblick hade hon skräckslaget undrat om död kan smitta. Paniken som slagit rot tog lång tid på sig innan den gav vika, och hon kunde tillåta sig själv att slappna av och se på såren som någonting annat än lovord om att hon skulle lämna denna världen bra mycket tidigare än vad hon först trott. Det var hennes första möte med en levande död. Och precis som namnet kanske utgav, så hade den varit svår att fälla utan att den genast reste sig upp igen. Det var enda gången hon tillåtit sig själv bli biten av en sådan varelse, men dessvärre långt ifrån det enda mötet hon tvingats ta sig igenom. Allt eftersom tiden gick hade fler och fler vandrande döda dykt upp, och det uppdrag som var anledningen till att hon lämnat sitt hem hade sjunkit in i glömskan och ersatts av instinkten att kämpa för sin överlevnad. Kanske hade det klokaste varit om hon vänt om redan efter första mötet och begett sig hem igen, men viljan att genomföra den uppgift hon givits var vad som fått henne att fortsätta. Och visst hade hon givits små bitar av information, om det så bara var rykten från vandrande som passerade henne i motsatt riktning, men hon hade ansett det vara tillräckligt mycket för att hon skulle söka sig mot Blodbergen och kanske finna en varg som kunde bekräfta allt det hon nu trodde sig veta. Men det var där som det blivit komplicerat. Innan hon nådde det område som var hennes slutdestination så hade ordet om att de levande döda blivit ett allt större problem börjat eka över landet. Oron över vad som skulle ske om de fortsatte att dyka upp växte sig större, till den punkt att hon tog beslutet att lämna alla planer och vandra hemåt igen. Kanske behövde hennes bröder och systrar henne? Tänk om varelserna vandrat in i hennes hem och drivit hennes familj därifrån? Flocken var stark. Men var den tillräckligt stark för att stå emot en uppsjö av dessa vidriga tingestar?
Att ta sig hem igen, till Kaiwood, till flocken, var det enda viktiga som existerade. Hon behövde försäkra sig om att alla var säkra, att de tog sig igenom denna prövning som landet ställts inför. Men alla värderingar förändrades när hon en sen kväll vandrade genom Itrozo. Dagsljuset hade börjat falna, och hon insåg att det klokaste var att leta efter någonstans att vila över natten för att sedan fortsätta sin färd nästa dag. Det var en håla intill en liten kulle som fångat hennes uppmärksamhet, ett perfekt krypin för den som ville hålla värmen om de kyliga nätterna. Men i samma stund som hon tagit sig in genom öppningen hade hon insett att det var en plats som redan var upptagen. Inne i mörkret, knappt synliga längst in i hålan, låg tre små valpar. De kunde inte vara äldre än bara några dagar, då ögonen ännu inte öppnats på dem och de gnyende famlade blint i mörkret för att försöka ta reda på vem det var som närmat sig dem. Leli hade tvekat. Det sista hon ville var att göra de små liven något ont, men en orolig moder kanske inte skulle lyssna på sådana ord. Hon hade stått vid ingången en bra stund och studerat de små, innan hon försiktig smugit sig närmare för att nosa på dem. De små kropparna var varma, men skulle de klara av att hålla värmen när natten blev som kallast utan en mor som kunde hålla dem nära? Hon behövde en plats att vila för natten, och de små liven behövde antagligen sällskap tills en förälder kom tillbaka. Så efter att ha resonerat med sig själv lade hon sig ner, och lät valparna krypa tätt intill henne. De sökte sig till hennes spenar, knorrade och gnydde när de upptäckte att det inte fanns någon mat att finna.
"Jag är ledsen, mina små. Det enda jag kan erbjuda er är värme." Hon knuffade varsamt i dem med nosen, innan hon vilade huvudet mot marken och bad en tyst bön om att modern till dem snart skulle dyka upp. Men morgonen därpå syntes fortfarande inget spår efter någon varg som kunde tänkas vara förälder. Hon beslöt att hålla sig i närheten, för att kunna ha ett vakande öga på dem, tills dess att de inte längre behövde vara ensamma. Men när två dagar passerat, och de små liven knappt orkade gny när hon närmade sig dem, insåg hon att det inte fanns någon moder som skulle komma och ta hand om dem. De behövde mat, den energi hon delat med sig av till dem var långt ifrån tillräckligt för att hålla dem vid liv. Så när hon lade sig intill dem den natten bad hon en bön till den gud hon lärt sig lita mest på, den enda hon visste kunde hjälpa henne.
"Moriko. Jordens, myllans och naturens gudinna. Jag ber till dig i hopp om hjälp att hålla dessa tre valpar vid liv. De har lämnats ensamma i denna värld, och kommer dö om de inte får föda mycket snart. Snälla, ge mig förmågan att ge dem den mat och det skydd de behöver för att överleva. Jag ska för alltid vara dig evigt tacksam." Sömnen hade infunnit sig kort efter att hon sagt sin bön, och när morgonljuset letade sig in genom öppningen till lyan så vaknade hon av att valparna låg och diade. Hennes bön hade blivit hörd, och att se de små få äta efter all den tid de varit utan mat gjorde henne obeskrivligt lycklig. Det var då hon insåg att hon inte skulle kunna lämna dem. Kaos tycktes störa balansen i landet och dessa små liv behövde henne om de skulle ha den minsta chans att överleva. Viljan att se sin familj igen, att försäkra sig om att de alla var okej, fanns kvar. Men hon visste alltför väl att det inte var ett alternativ att påbörja en längre vandring med tre så unga valpar.
Dagarna passerade, och det föll sig så naturligt att återvända till lyan varje dag och hålla sig i närheten att det kändes som om gudarna velat att hon skulle finna de små. Om nätterna höll hon dem nära, medan hon om dagarna aldrig vandrade speciellt långt bort för att jaga och sedan återvända för att låta dem dia. Vissa dagar kunde hon känna lukten av en av de varelser som bar död med sig, och hellre än att leta reda på dem drog hon sig tillbaka och vilade hos valparna. Deras säkerhet var det viktigaste, det fanns ingen anledning att dra uppmärksamhet till sig genom att börja strida.
Hon fick se de små öppna sina ögon för första gången, hon var där när de tog sina första stapplande steg. De skänkte henne sådan lycka att hon inte längre kunde tänka tanken att de inte var hennes. Men dessvärre så växte sig det faktum att hon skulle behöva ta dem bort från lyans trygghet en dag, allt större. Om hon skulle återvända till Kaiwood så skulle hon behöva ta de små med sig, och plötsligt kändes inte tanken lika villkorslöst självklar som den tidigare gjort. För vilken framtid väntade hennes små i den flock hon höll så kär? När hon studerade dem medan de desperat försökte få ordning på alla fyra benen tillät hon sig själv minnas sin egen uppväxt. Vilken barndom hade hon, hennes bröder och systrar, givits? Viljan att alltid vara störst, bäst och starkast hade alltid vägt så mycket tyngre än tanken på att måna om varandra. Hon älskade sina syskon högt, men ibland tvivlade hon på att de kände samma sak för henne. Var det vad hon önskade för dessa valpar? En bekymrad rynka hade tagit plats mellan hennes ögonbryn, och hon suckade tungt för sig själv innan hon lade sig ner. De små stapplade fram till henne, lade sig till rätta tätt intill hennes mage och somnade rofyllt.
"Ni måste komma ihåg att ta hand om varandra," viskade hon mjukt medan hon kärleksfullt buffade i dem med nosen. "Oavsett vad som händer, vad någon säger, så måste ni alltid hjälpa och stå upp för varandra. Ingenting är viktigare." Än var de för unga för att förstå vikten av hennes ord, men hon tänkte inte låta det bli sista gången hon sade dem. Hon önskade inte dem samma rivalitet som vilade mellan henne och de andra i hennes kull, men hon kunde inte heller bara vända sin flock ryggen. Hon behövde se dem igen. Försäkra sig om att de var okej. Vad som väntade efter det fick hon möta när den dagen väl infann sig.

Det var tidig morgon när hon kröp ut ur lyan där valparna fortfarande låg och sov. De var långt ifrån redo att tillåtas vandra själva, men instinkterna sade henne att hon inte kunde dra ut på det mycket längre. Hon hade tänkt över det hela flera gånger om, försökt komma på det tryggaste sättet att färdas med dem. Hon kunde inte utsätta dem för att behöva gå på sina ostadiga ben själva, så planen var att låta två vila på hennes rygg medan hon bar den tredje i nackskinnet. De skulle få byta av varandra med jämna mellanrum för att minska påfrestningen på dem. Hon insåg även att hon skulle behöva göra många stopp under dagarna för att låta dem vila och äta, men hon var villig att lägga all tid det skulle ta på detta så länge hon kom närmare Kaiwood.
Knorrandet av de små när de började vakna fick henne att vända sig mot lyan på nytt. Kanske var hon orättvis som utsatte dem för detta... men hon kunde inte riskera att stanna kvar på denna plats länge till. Ju äldre de blev desto mer utsatta var de i detta område där hon kände att hon ensam inte kunde försvara dem mot allt ont som kunde tänkas dyka upp. Hon lät dem dia för att få i sig frukost, sedan bar hon varsamt ut dem ur lyan. De tycktes inte besvärade över vad som var på gång, och än en gång lovade hon sig själv att så fort de visade tecken på att inte klara av det så skulle hon stanna. Det handlade inte längre om henne. Det handlade om dem.
Så när hon försäkrat sig om att två av valparna låg tryggt på hennes rygg plockade hon upp den tredje i nackskinnet, sedan började hon gå. Tillbaka till den skog där hon vuxit upp. Tillbaka till den plats där hon hoppades finna sin familj. Tillbaka hem.