Vitt, nej snarare grått. Otydliga skepnader av vad som skulle föreställa natur. En sol som knappt nådde ner till marken på grund av den tjocka dimman som omslöt delar av området. Där nere, mitt i dimman, vandrade en svartvit varg, tätt åtföljd av mörka skepnader som, om det inte varit för färgen, skulle ha smält ihop så perfekt med omgivningen omkring honom. För en gångs skull när det var en klar himmel så kände han inte solens påfrestande strålar särskilt väl, de nådde inte riktigt fram till honom i dimman, det var fantastiskt. Alltid närhelst solen faktiskt spred sitt sken över vidöppna platser likt Stäppen och Numoorislätten så tärde det på hans krafter och energi. Sög åt sig av dem som en blodigel sög åt sig av ens blod. Sakta men säkert, smög sig på en och förde till sist med sig en hel del problem. Han hade alltid hatat att befinna sig på öppna platser under dygnets ljusa timmar, men under ett flertal år nu så hade han varit bosatt på just en sådan plats. Hade det inte varit för att flocken betydde så mycket för honom så var han inte säker på om han hade stått ut så länge som han faktiskt gjort. Visst älskade han på sätt och vis Numoorislätten, det var hans hem, men på samma gång hatade han den. Och nu så hade flockens vandring fört dem till ännu en öppen plats, såklart. Han hade sökt sig iväg från flocken i hopp om att hitta sig någon skugga att fördriva dagen under, men ingenting hade riktigt tilltalat honom tills dess att han vandrat rakt in i havet av dimma. Kanske var det på sätt och vis dumdristigt av honom, det var alldeles för lätt att gå vilse. Han litade dock på att hans skuggor skulle kunna leda honom tillbaka när han behövde det, de brukade sällan svika honom numera. Någonting ryckte hanen tvärt ur sina tankar och fick honom att stanna upp i mitten av ett steg. En doft. En väldigt välbekant, men samtidigt på sätt och vis främmande doft. Han hade inte känt den på vad som kändes som evigheter. Var det verkligen hon? Eller spelade hans hjärna honom spratt?

| Paxat till Murderotic |

- Wow, du är långt hemifrån.
Sade hon med ett brett flin då hon klev fram bakom honom.
Det gyllene ögonen såg förundrat på den mörka vargen. Först Tramptass, nu Sleazoid. Var detta ett sjukt sammanträffande? Skulle alla flockar samlas här nu? Varför? Konspirationer. Så många frågor.
Den långa svansen svepte långsamt bakom henne och hon sträckte något på sin hållning. Ett typiskt drag från Murderotics sida, men hennes stolthet var något hon mer än gärna visade upp.
Hur längesen var det egentligen? Det kändes som flera år sen sist. Trots det så hade Qu dykt upp i hennes tankar lite då och då, även denna hanne.
Hon förväntade sig inget rakt svar av hannen så hon lät blicken vandra vidare. Han verkade vara ensam då hon inte skymtade någon annan, men samtidigt fanns där en annan närvaro.
- Hinata?
Frågade hon snabbt och mötte slutligen det skogsgröna ögonen genom dimman. Hon ville inte fråga rakt ut hur kusinen mådde eller om hon hade följt med honom hit, men han skulle nog förstå hennes fråga trots allt.
Hon hade aldrig känt sig illa till mods eller ångrat sitt val när hon förvisade Hinata från flocken men trots det så betydde det inte att hon inte brydde sig om henne. Dom var ju trots allt kusiner, även om hon skamligt nog blandat ut sitt blod med något som redan var så smutsigt.. som honom. Hat? Knappast. Bittra tankar och en glömd känsla.
Hon höjde på ena ögonbrynet och tycktes le något fånigt då hon inväntade hannens ord.

Då han hörde den bekanta stämman bakom honom så lät han en del av skuggorna dra sig ner för att komplettera det avhuggna benet för att lättare kunna vända sig om. Ett vagt leende drog sig på hans läppar över hennes ord, och kanske över faktumet att han ändå var glad över att se henne igen, trots sättet de hade skiljts åt sist de träffats. Det var dock länge sedan, allt för länge sedan för att lägga någon vikt på det. ''Jag skulle kunna säga samma sak åt dig''. Så vitt han var medveten om så befann sig Treontha fortfarande i Itrozo, men mycket kunde ha hänt under tiden som passerat, mycket hade säkerligen hänt honom. ''Vi är ute på en vandring för tillfället, hela flocken''. Han kände inte att det var nödvändigt att gå in på detaljer om hon inte frågade efter dem. Det fanns ändå inte överdrivet mycket att säga om situationen. Han hade inte riktigt varit beredd på att Murder skulle nämna Hinas namn, fråga efter henne, och det tog honom som en överraskning, en smärtsam sådan. Blicken slöts i en utdragen blinkning samtidigt som en suck lämnade honom. ''Hinata hon...dog''. Smärtan fanns alltid där i bakgrunden, om än han för det mesta hade lärt sig att leva med den. Det var dock fortfarande smärtsamt att tala om hennes död. Det han kanske ångrade mest var de sista orden han sagt till henne, att han bannat henne för att ha kommit för nära honom och hans gift, skällt åt henne i ren frustration. ''Det var ett tag sedan nu. Det kriget tog mycket från Qu, från mig. Hina, en av våra döttrar, och jag var inte långt ifrån att stryka med heller''. Han sneglade menande ner mot det halva frambenet innan han sedan slog sig ner på marken. Med den mängden blod han hade förlorat där på stridsfältet, för att inte tala om chocken han hamnat i så var det nästan lite utav ett under att han fortfarande levde. Han visste inte riktigt hur Murder skulle ta nyheten om kusinens död, han hade aldrig riktigt kunnat läsa av henne, hon förvånade honom oftast i sina handlingar så väl som ord.