Den svarta honan hade sakta sökt sig runt i Numoori, letat efter en plats att kanna hem och finna en plats hon kunde kalla hemma. Dagen var underbar, solens varma strålar värmde den svarta ryggen och hör och var hördes fåglarnas kvittrande. En lugn dag helt enkelt. 

Den svart tiken vandrade sakta i en ravin. Hon kände sig fram där hon gick och kände av de små energierna i landet, av djuren stora som små, för att kunna leda hennes steg rätt. Hon njöt av den energi hon kände av när den plötsligt blev mycket mer intensiv och detta fick den svarta tiken att stanna. Hon kunde känna energin stiga i styrka och snart kunde hon känna vibrationerna i marken innan hela världen började skaka. Världen skakade så våldsamt att den unga tiken tappade balansen och föll tungt ner på marken. Hennes skrik i panik försvann i jordens eget muller och klippblock som rasade.

Plötsligt satt den svarta tiken på en stor grön än med blommor i alla möjliga färger och surret från bina som flög från blomma till blomma. den svarta tiken blinkade åt synen och hon gav ifrån sig ett klingande skratt. Hon reste sig upp och började göra glädjesprång och skuttade som en valp i gräset. Hon såg. Hon kunde se världen och allt var så vackert. Plötsligt uppenbarar sig en svart månvarg med en vit hane vid sin sida. "Mor, far" hennes röst var en blandning av chock och glädje. Hon kutar fram till dem och de båda omfamnar henne. "Välkommen hem älskade dotter" säger de båda. Och länge sitter de där och håller om varandra innan de tre vandrar iväg över ängen in i ljuset.

(Dispari förlorade sitt liv i jordbävningen)