Vandringen hade varit lång, väldigt lång. Det smärtade i hennes små tassar som ändå var mer härdade nu än tidigare när hon inte behövde vandra så mycket. Nu var det enda hon gjorde att vandra och söka efter sin plats i detta land. När hon hade bott i Silverpile innan gudarnas raseri hade hon levt ett lugnt liv där hon ägnade större delen av sin tid till att umgås med sin familj och leva för gudarna. Nu mera knde hon sig vilsen. Hon träffade på vargar emellanåt, men som oftast så var det aba tillfälligt och de båda vandrade vidare fö att sedan troligen aldrig åtese varandra igen. Niara var en sådan varg som inte lämnade så stort avtryck på andra. Det var inget hon önskade heller. En del av hennes trivdes själv med sina tankar, medan en del av henne så djupt saknade närheten till andra. Vänne, kärlek, familj, inget av de hade hon idag. Hon visste inte ens säkert om det fanns medlemmar kvar från hennes familj som levde. Hon var verkligen själv idag.

Fast egentligen varhon ju inte helt själv heller. Det hade alltid berättats för henne att hon hade en skyddsängel med sig, och hon valde att tro på det, för att det kändes mindre ensamt. Men hon visste egentligen inte helt säkert om det verligen var så. Idag så visste hon att det mycket väl att det lika gärna kunnat vara en saga hennes föräldrar berättat för henne för att hon skulle vara trygg. Men trots allt, så var det något som gjorde att hon aldrig kände sig helt utlämnad i världen, som att något ständigt vakade över hennes rygg.

Hon hittade en liten bäck bland snåren, och hon gick genast ner och ställde sig i den för att svalka tassana. Hon skulle behöva vila ett tag nu innan hon fortsatte sin vandring. Hon hade ett mål som hon ville nå, men skulle dröja innan hon skulle komma dit, om hon skulle komma dit. Först när hon stått en stund kände hon törsten brinna i halsen så hon bjde sig ner för att dricka av det kalla friska vattnet som hon stod i.

Sol. Ljuset värmde hennes rygg. En annan värme än eldens. Hon hade släppt kraften sedan flera timmar tillbaka. Mer än timmar. Ett par timmar? En dag? Hur lång tid hade det gått? Tid. Där fanns ingen tidsuppfattning i hennes tankar. Ännu brände det i hennes bröst av den intensiva hettan. Ännu sved det i hela hennes kropp. Inuti den. I var muskel, i var lem. Död. Varför var hon inte död?

Den grå blicken irrade över marken framför tassarna medan hon långsamt och med tunga, stapplande steg tog sig framåt över Itrozos förrädiska marker. Rosornas rankor ringlade över gräset likt stilla ormar. Väntade på att hugga. Hur många hade hon trampat på då? Varför var hon inte död? Hon borde vara död. Rynkan i pannan djupnade medan hon försökte hålla den svackande koncentrationen på marken framför sig. Hade hon överlevt såhär långt så kunde där inte finnas mer tur till övers. Hon kunde inte riskera att trampa på något. Fick inte...

Det vidöppna sinnet vilade över området. Hon sökte ingen, men hade varken ork eller koncentration nog för att hålla det slutet. Allt fanns där. Djuren, fåglar som sjöng hånfullt i trädkronorna, ekorrar som med lätthet undvek rosornas förrädiska skönhet. Hon ruskade på huvudet, men ångrade genast att hon gjort så. Det lätta illamåendet som bosatt sig i hennes kropp vällde upp genom buken och strupen, men stannade där. För ett ögonblick stannade hon upp och knep ihop ögonen. Tungan sökte sig över den varma nosen innan hon åter lät den rödsprängda blicken fokusera på marken. En lätt doft, en aning, av vatten fick henne att i sakta mak vända stegen åt det hållet. Det sinne som sade henne att en varg befann sig i närheten fick hennes hjärta att hoppa över ett slag innan hon lugnade sig. De färdades ej dagtid. Hon var... säker...

Det tog alldeles för lång tid att nå vattendraget. Så snart blicken sökt av marken och de något breda framtassarna snuddade vid den svala vätskans yta föll den högresta kroppen ihop i en hög. Världen snurrade för ett kort slag inför hennes blick. Vingarna makades tafatt ur vägen så att hon kunde ligga på sidan. En trötthetskänsla olik allt hon känt förut lade sig över den slanka kroppen. Fallna höstlöv prasslade då de tovade sig i hennes nacke. I blod. Varför var hon inte död?

En djup suck lämnade den långa nosen.

[Jag borde inte skriva när jag är trött :'D Känner hur virrigt och ogenomtänkt allt blir :'D ]

Niara ryckte till när hon plötsligt hörde ljudet av en större varg som närmade sig. Av de omsidigare ljudet hon hörde så lät det nästan som ett skadat djur. Hon vädrade i luften och lyssnade, det lät som att det var på väg mot henne. Plötsligt dök det upp en stor bevingad varg ur snåren, som mycket riktigt, såg allt annat än pigg ut. Det förklarade varför den hade kunnat hörats så tidigt. Det såg ut som att hon var på väg mot vattnet och stapplade sig fram för att sedan falla ihop framför henne. Niara stod fastfrusen kvar och bara stirrade på den stora varelsen som nu låg stilla vid brynet. Niara visste först inte riktigt vad hon skulle ta sig till utan stod fånigt och tittade på henne med chockad blick. Det verkade som att hon var på väg för att dricka, men inte orkade ändra fram. Niara svalde och fuktade läpparna medan hon nervöst försökte se om hon levde eller om hon till och med dött framför hennes ögon. Hon tog ett steg närmare i vattnet och halsen blev lång för att hon försiktigt försökte få en närmare titt utan att komma för nära först. Hon visste ju inget om vad denne var för typ av varg och om hon skulle bli attackerad om hon plötsligt vaknade till liv igen.

Efter att hon kom några steg närmare så såg hon ändå att vargen levde trots allt. Det var knappt, en hon såg att hon andades sakta. Niara gissade att hon kunde vara nära att dö nä som helst, och hon beslutade att hjälpa henne. Hon var döende och Niara var helt enkelt inte en sån som bara skulle kunna se på när ett liv frsvann framför henne om hon kunnat göra något åt det. Hennes chock hade lagt sig och hon kunde börja tänka klart igen och skyndade sig fram till hennes sida.

Hon studerade tiken och noterade ett öppet sår i nacken, och hon verkade allmänt sliten i kroppen. Kanske mest utmattning, men det var svårt att avgöra om det var livshotande skador.

Hon hukade sig bredvid henne och en sjungande röst som nästan klingande i luften hördes från henne. Hon bad till änglarna och gudarna om kraft. Det var något de gjorde som tradition där hon kom ifån. De trodde att krafterna var heliga gåvor från gudarna som endast skulle användas till goda gärningar. Niara kunde hela, men det var ännu en otränad gåva för henne som hon inte ofta fått träna på så mycket, så hon är osäker på hur den fungerade bäst för henne men hon närmade sig såret med nosen och andades ut andetag som hon sedan varvade med fler böner på ett språk som inte talades av många vargar idag.

Hon talade Lucarni, månvargarnas språk, gamla böner och sånger som hon ännu kunde, där hon bad gudarna och änglarna att hjälpa vargen framför henne.

Det som gjorde att hennes helande krafter fungerande var just hennes andetag som renade sår, blod och kropp. Även Niaras tårar skulle ha helande krafter, och förr i tiden sades det att även blodet från en Silvervarg skulle vara det effektivaste helandet mot svåra skador i kroppen. Men då silvervargarna istället kunde dödas av desperata vargar som ville bli helade så sades det att de bara helade om blodet var en gåva från silvervargen. Idag är denna kunskap tack och lov mestadels bortglömd då man under längre tid trodde att silvervargarna dessuom var utrotade så fick de leva ifred och ostörda.

Niara satt länge och bad för vargen framför henne. För Niara var bönen och lovsången det största hjälpmedlet och hn hoppades tt vargen snart skulle få styrkan att vakna igen. Hon tänkte inte ge upp så länge som hon andades. Hon kunde inte. Hon gick nästan in i ett meditativt tillstånd där varje andetag förhoppningsvis skulle hjälpa henne.

Sinnet, vargasinnet, gjorde sig med ens påmint och i sin trötta klenhet insåg Dimitrij att främlingen var närmre än hon först trott. Hon ville lyfta på huvudet för att kasta en blick åt den främmande, men förmådde inte röra nackmusklerna. Hon behövde sova. Äta. Sådant livsnödvändigt som hon den senaste tiden tycktes ha glömt bort. Hon hade inte haft tid att sova. Var natt var full av Dem. Var natt oroade hon sig för om De skulle finnas där. Hon fick ingen tid att jaga, då dagarna gick till att söka sig bort från Deras områden. Hon hade ingen ork att söka då hon inte fick någon sömn. En ondskans spiral, som sög henne närmare döden. Mot Chaibos. Nej. Mot Dem. Mot en död hon gärna gick till mötes, men som hon helst av allt ville undvika. Så... tvetydigt.

Det främmande sinnet kom alldeles inpå henne, men Dimitrij hade fortfarande ingen ork att se upp. Vad kunde vara det värsta som hände? Ett ovärdigt slut för en ovärdig varelse? Fast, ingen levande själ med vettet i behåll valde att avsluta en febrig varelses liv. Risken för smittor av de sjukaste slag var för stor. Om de bara kunnat ana vad som sved genom Dimitrijs ådror.

En röst, så vilt främmande, gjorde sig hörd bakom hennes kropp. Vem var denna främling, som sjöng? Sjöng hon för henne? Det var ord på ett språk den långbenta inte förstod. Klingande toner som från en annan värld. Var hon död nu? Var detta sinne ett av änglarnas? Skulle hon vandra den sista vägen till Chaibos? Var det dags? En främmande värme vidrörde den långa, toviga pälsen i hennes nacke. Likt andetag, men främmande. Värmande på ett annat vis. Det kittlade i kroppen, ryckte lätt i Dimitrijs öron när hon lyssnade till änglasången. Det kunde inte vara annat. Hon var död nu, och av någon anledning kändes det... rätt. Hon var en värdelös varelse. Patetisk ut i vingspetsarna. Och ändå kändes det rätt nu. Tröttheten gjorde henne tung. Det kändes som om hon skulle sjunka genom marken. Mattheten, om än jobbig, kändes välkommen.

Hon var värd att dö nu.

Ändå.


Ändå låg känslan och gnagde i hennes bröst.



Han.

Niara avbröt inte sin sång på en längre stund, men hon blev fundersam om vad det var för fel på denne varg. Den lilla vargen hade i vanliga fall kanske varit mer rädd för denne som var betydligt större i storlek än henne själv, men nu var det hon som var skör och i underläge. Niara tänkte aldrig så dock, att hon skulle ta en annans liv för att den var svagare. Niara själv var för det första van vid att vara i underläge, och i hennes kultur som hon härstammade ifrån så låg det inte i instinkten att vilja döda. Ty silvervargars egenskaper är inte skapta för att döda. deras styrkor är av annan klass.

När en av hennes sånger tog slut så tynade den bort sakta och hennes röst tystnade för en stund och och försökte undersöka henne. Hon visade inga tecken på att vara vid medvetandet. Det kunde dröja länge till. Niara skulle tålmodigt sitta vid hennes sida tillsdet antingen var förbi eller tills det åter klarnade. Denne skulle inte bli ensam i sina sista timmar om det vore så. Hon la huvudet på sne.

Hon andades knappt. Om hon andades alls. Var det redan förbi? Nej, omöjligt, hon levde, men det var något annorlunda med henne.

Hon verkade ha en sjukdom Niara inte kände till. Något ovanligt från denna trakter som de inte hade där hemma i hennes hemtrakter. Hon kände inte till några örter eller läkeväxter som kunde hindra mot detta. Hon såg sig omrking, svepte med blicken över växterna omrking henne. Även om hon visste, så växte den troligen inte här heller. Hon vände åter uppmärksamheten mot den främmande långbenade bevingade tiken.

Hon försökte sedan med något helt annat, för hon insåg att hennes sinne verkade knappt röra sig. Även en sovande varg, eller sjuk varg, hade drömmar och känslor som Niara brukade kunna känna av. En dov melodi hördes igen och hon fokuserade på att lyssna till henne. Hon fokuserade verkligen hårt, men inget dök upp. Underligt.

Hennes röst tystnade. En kall obehagskänsla drog sig över henne plötsligt. En varning?

Hon såg sig över axeln, nej ingen var där. Hon såg tillbaka mot tiken framför henne med orolig blick. Vem var hon, och vad var hon? Hon hade en besynnerlig doft, som inte liknade något hon kunde placera. Det var som att hon bara hade burit med sig dofter från platsar och vargar hon passerat eller träffat, men hon själv verkade inte ha någon distinkt personlig doft. Lite som att hon skulle.. Sakna en doft. Det var något skrämmande med det hela.


Men det var när hon försökte känna av vargen som hon blev verkligt rädd. Alla vargar utstrålade någon form av känsla, glädje, kärlek, ljus, mörker - något som Niara kunde tyda, bedömma. Men nu, det enda hon kände var inget. Det var som att varelsen existerade i tomhet, avskärmad från kroppen, som om vargen var..

Just det.

Död.

Själlös.

Hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Och det enda hon kunde göra var att stå där fatfrusen. En strimma av panik drabbade henne. Kanske hon redan var död ändå. En instinkt nästan stark som en inre röst sade åt henne att resa sig. Hon stod snart på alla fyra, redo att överge henne. men något i henne höll Niara kvar.

Hon tänkte att det kanske varit en av de själlösa vandrare hon hade hört sagor om som liten valp, men fann det omöjligt. Det var bara sagor. Ändå..

Hon stod stilla en lång stund med hårda andetag och bultande hjärta, livrädd för det okända som låg framför henne, men samtidigt, så fylldes hon av medlidande. Nej hon skulle inte kunnat lämna henne.

Hon tog ett djupt andetag och samlade det lilla mod hon hade. Denne varg låg medvetslös framför henne, hon var inget hot, nu, om hon ens skulle överleva natten alls. Hon hade lovat sig själv att denne inte skulle dö i ensamhet. Det skulle plåga henne resten av sitt liv att hon bara hade lämnat en varg att ensam dö i skogen bland rosorna.

Hon gick fram några steg igen och kröp ihop på marken. Hon närmade sig sedan tiken längs marken med små steg och höll huvudet ovanför hennes buk. Hon höll det där en stund och la sedan huvudet på buken. Hennes kropp kröp närmare intill, och hon låg lite bekvämare nu.

Niara slöt ögonen och lyssnade först till sina egna andetag som började falla in i en normalare mer avslappnad rytm igen.

Snart kunde en klar ljus röst höras igen. Långa klara toner på ett språk sedan länge glömt av många som talat det. Lucarni-språket som var rikt på ord om glädje, hopp och framtid, och med ord menade att talas med gudarna. Det var en mycket gammal sång som Niara inte hade varit säker på att hon skulle minnas, något hennes mor hade sjungit för henne när Niara eller hennes systrar hade drabbats av febern. Niara kunde inte texten perfekt, men det var ungefärligt, och innebörden av sången var fortfarande detsamma.

En ungefärlig översättning av en del av sången skulle på ett ungefär bli så här:

"Du står när de stup som vi alla ska falla
En vandring bort från trygga hem och famn
Se inte ner, se dig om och hör vad jag ber
Det är någon som ser
Må Chaibos visa dig nåd
Följ inte honom till tidens slut
Livet har något kvar att ge
Från mig en gåva från gudarna själva
En tår som givits mig, skall nu ges tillbaka
En tår för dig som vandrar vid livets sista stup
Hör änglarnas skalder, all vår kärlek
Än finns vackert kvar"

Hon sjöng sin sång om igen, med ögonen slutna. Emellanåt kunde en klar silverskinande tår ses falla ner på vampyrens buk.

[Tänkte snabbt nämna att Dimi bara fått rejält med pisk av Demetrius, och inte blivit vampyr så vitt jag vet. Men det är ju inget Niara vet om C: Och Dimi har ju antagligen lite doser av gift och sådant lustigt i sig, men har inte fått allt blod ersatt och sådär hur det nu gick till~

Ååh, tycker det är så fint av henne att stanna även om hon blir skrämd C': ]


Änglasången tystnade, och för ett ögonblick trodde Dimitrij att den påtagliga avsaknaden av rösten innebar slutet. Att Chaibos skulle uppenbara sig i vilket ögonblick som helst och föra henne till sina grottor. Det främmande sinnet, änglasinnet, rörde sig. Känslorna i främlingens tankar skiftade, men hon hade ingen ork att tyda dem. De bekom henne inte. Hon svävade i ett tomrum, en hopplöshet hon så ofta befann sig i. Ett lugn av tomhet, en känslobefriad tillvaro hon tvingats lära som valp. Då familjen ännu var vid livet. Hennes familj.

Tomrummets murar skakade då känslorna kastade sig emot dem, och med en envishet hon inte visste att hon ännu var kapabel att uppbåda höll hon dem utestängda. Såg dem röra sig över lugnets yta för sin inre blick. Sitt sinnes blick.

I tystnaden kunde hon åter känna främlingens känslor svepa av och an. Förvirrande för hennes trötta hjärna. Hon reagerade inte över att ängeln kom närmre, lade sig invid henne. Än en gång steg den vackra sången, klingande på ett språk som endast kunde höra gudarna till. Vrendrakargen förstod inte orden, men kände tröst i melodin. En tröst hon så länge saknat. Känslorna slängde sig än en gång mot tomrummet, sipprade in genom tunna springor i hennes uppbyggda lugn. En blandad känsla av sorg och panik spred sig likt en solfjäder i hennes bröst. Gnagde, slet och kvävde de andra känslorna i sin väg. Hennes familj.

Det sved i hennes kropp, när något vidrörde henne. Som regn. En ängels tårar. Hon kunde känna dem i pälsen, skrämmande närvarande. Den känsliga huden under pälsen var mörk av stora blåmärken, och ömmade när hon försökte ta ett djupare andetag. Paniken grävde sig allt längre ned i hennes inre. Ett tunt, chippande läte lämnade henne då hon försökte få luft. Det smärtade så. Hennes inre smärtade så. Det sved i var ådra, i var lem. Hon märkte inte att hon själv grät, då lugnet kollapsade.

[Kanske lite rörigt, men det är mest Dimis egna tankar, och de är lite... röriga.]

[Haha fail av mig, igen, fick för mig att Dimitrij blivit en vampyr, men är kanske en annan varg du har som är en vampyr? Nåja, Niara kanske känner av hennes minnen från mötet med Demetrius, i sånna fall ,och att det är de som skrämmer henne allra mest, och hans "doft" eller något. Niara har inte så specefik telepatisk kraft, hon känner mer av känslor, än direkta tankar. *snurrsnurr*

Niara är en vänlig varg :3]

Hon började märka rörelser från vargen under henne och sången tystnade igen. Hon öppnade ögonen och lyfte på huvudet för att se mot hennes ansikte och lyssnade igen. Hon andades, oregelbundet, och verkade ha svårigheter med smärta. Även om hennes läge var svårt, så var det en förbättring. Alla tecken på liv och rörelse kunde tyda på att hon började tillfriskna i stillhet och inte hade gett upp livet helt. Niara tolkade det som att hon ville leva fortfarande. Ett bra tecken. Hon la sig nu raklång intill hennes buk och la framtassarna vilandes på hennes framben. Hon trodde det var bra för henne att känna närheten.

"Det är bra. Kämpa. Du måste ha något kvar att leva för som slåss för att komma tillbaka. Var inte rädd för att vakna, men sov tills du är redo." Hennes röst var mjuk och melodisk, ren och klar när hon talade, allt för att intre stressa.

"Moriko ska ge dig livet åter." Hon tittade en stund på tiken, och insåg att hon inte kunde göra mer för henne i stunden. han lade ner huvudet mellan sina framben för att vila huvudet. Hon slöt ögonen och bad tills hon somnade in en stund, men ständigt med ett vakande öra, aldrig helt sovande.

Ängeln stod ständigt vid deras sida, aldrig sovandes, alltid vakande.

[Jo, det är hon som antagligen ska bli sen, men inte nu. Vill gärna ha lite historia bakom det C; ]

Hur länge hon grät, chippande efter luft med ömma lungor, visste hon inte. Det kändes som om en evighet passerade innan änglasången åter tystnade. En röst talade till henne från långt borta. Ändå kändes den närvarande. Nästan för närvarande. Hon kunde känna rörelse, en närvaro, och även om den var främmande fanns det en trygghet i rösten och rörelsen. Tröst i närheten.

Länge bytte bilder av hennes familj av varandra, snurrade förbi som minnen från en svunnen tid, byttes med minnen av ensamheten, av hunger och sömnlöshet. Av nätter där hon stirrat sig blind ut i mörkret i hopp om att verkligen vara ensam, och dagar som passerat utan så mycket som en skymt av liv. Hon kunde se sina syskon, minnas föräldrar och vänner. De log åt henne. Uppmuntrade. De skällde på henne, tillrättavisade den unga novisen och skolade henne i flockens vägar. Höll henne nära. Vakande. Tröstande.

Tårarna rann längsmed den långa nosen där Dimitrij låg på marken. Det ena bakbenet hade domnat bort helt. Hon kunde inte känna sin svans, orkade inte känna efter i vingarna. Hon ville inte känna. Minnesbilderna var övervägande ljusa. Hon ville inte känna nuet. Spola tillbaka tiden. Stanna tiden. Stanna i ljuset.

Vad hade hon för val? Var det ens ett alternativ längre?

Långsamt domnade hennes medvetande bort, försvann in i en drömlös sömn. En länge behövd vila.



[Det behövdes en ful liten bild här tyckte jag. Det där lila är lite fail-skissade blåmärken under kort päls. Syns inget under den längre pälsen, men hon är ganska blålila hela hon.. typ... större delar i alla fall. Jah. Godnatt.]

[Så fin bild <3]

Niara hade fått sova en stund när hon ryckte till av att vargen hostade och det hördes dova smärtsamma rasslande ljud. Smärtan satt ytligt som djupt. hennes buk rörde sig lika oregelbundet som andetagen.

Niara såg på henne med en orolig blick. Det var svårt att notera om det blev bättre eller sämre, men hon antog att så länge hon rörde sig, så kämpade hon. Niara reste sig upp och gick fram till huvudet och kände försiktigt med sin nos på öronen och vid den tunna huden kring ögonen. Hon var fortfarande febrig främlingen, kanske sjunkit något. Det var svårt att avgöra. Det var längesedan som Niara hade fått läka andra. Hon kände sedan på främlingens nos. Torr. Främlingen skulle behöva dricka snart för att inte bli uttorkad. Hon tittade oroligt på henne igen med spetsade öron och lyssnade på varje andetag och ljud som hennes kropp gjorde. Hon försökte minnas ord från hennes föräldrar, släktingar och vise präster från hennes flock för att plocka fram sånt som hon snappat upp från sina lektioner. Hon såg mot det intilliggande vattnet och gick fram till kanten. Ingen fuktig mossa kunde ses, bara gräs och otympliga gräsväxter. Hon drack lite av vattnet själv för att släcka sin egen törst, för att sedan sätta sig tålmodigt vid främlingens sida och vänta tålmodigt. Hon slöt ögonen igen för att fortsätta be en stund. Denna gången bad hon tyst till gudarna, änglarna, bad om nåd och vägledning, bad om ljus som skulle leda henne hem från dödens mörka väg som hon vandrade, eller att om det var hennes öde, att Chaibos skulle visa henne vänlighet när hon väl kommit fram att hon skulle få vila i Chaibos fina salar av ljus och härlighet för dem som levt sitt liv väl utan att göra gudarna onda.

Hon låg försjunken i djup sömn länge. Ovetande om den som ständigt vakade vid hennes sida. Den varg vars sång endast kunde höra änglarna till. Men rösten var tyst nu. Allt var tyst för den som sov. Fåglarnas sång, bäckens porl och vindens sus fanns inte i sömnen. Efter vad som kunde vara en evighet, eller bara timmar, byttes djupsömnen möt drömmar.

Hon kunde se ljus, och anade gräs under tassarna. I ljuset, nästan som i dimma, kunde hon se skymten av träd och andra växter. Hon stod upp, stadig på benen, och såg med tankfull blick på världen omkring sig. Hon undrade aldrig var hon befann sig, platsen kändes allt för bekant för att tanken ens skulle passera. Samtidigt kunde hon inte påminna sig om att ha sett den ljusa skogen förut. Var det solens sken som bländade henne? Var det dimma som dolde träden, eller ljus? Öronen reste sig från sin slappa ställning då hon med växande intresse började röra sig framåt. Jo, hon hade visst varit där tidigare. I en tidigare dröm. Drömde hon?

En främlings skepnad uppenbarade sig framför henne. En oansenlig varg, med ryggen vänd åt hennes håll. Hon kände honom. Eller? Långsamt rörde hon sig mot honom, ställde sig bredvid, utan att se åt främlingen. Där fanns en främlings sinne i närheten, men det tillhörde inte den hon stod bredvid. Han hade inget sinne. Men det störde henne inte. Han borde inte ha något sinne. Så, vem tillhörde det? Hon kunde höra tankar, känslor, som sipprade in i hennes drömmar. Vad sade de?

Vakna.

Dimitrij vände blicken efter främlingens skepnad, för att finna att han var borta. Hade han funnits där över huvud taget? Vem var sinnet?

Vakna.

Det var hennes egen röst. Hennes egna tankar. Den ljusa världen försvann.



Det var i tystnad Dimitrij med ens slog upp ögonen. Den grå blicken flackade hastigt över området, suddig och bländad av världen. Hon rörde inte en min, inte en muskel, förutom det öra som långsamt vek sig åt sidan för att lyssna till ljudet av vatten. Det rann vatten framför henne. Var..? Ett tyst stön lämnade hennes nos då hon andades in. Kroppens egen tyngd pressades mot marken och gjorde henne åter medveten om den dova, pulserande smärtan. Den var avlägsnare nu. Bortdomnad. Demetrius. Ögonen vidgades och i samma ögonblick som tanken slagit henne försökte hon resa sig upp. Till intet nytta. Det ryckte till i kroppen och huvudet flyttades en aning, men mer än så blev det inte. Hon orkade inte.

Sinnet. Huvudet rörde sig åter då hon med hjärtat i halsgropen försökte vända ansiktet för att se åt främlingen. Hon lyckades inte fånga vargen med sin blick. Snabbt slängde hon sig i sinnet mot främlingen, utan att egentligen tänka efter. Gjorde ett nästan panikartat försök att nå de lugna tankarna som tillhörde den med änglaröst, försökte trevande, klumpigt, att ställa en fråga. Men hon lyckades inte formulera tankarna till en mening. Det gick för fort. Hon gjorde ett nytt försök att resa sig, och lyckades röra benen. Panikartat. Som ett skärrat rådjur.


[Jättesvårt att förklara vad hon gör här. Dimitrij försöker i panik förstå vad som händer, var hon är etc, och försöker då tränga sig in i Niaras sinne i hopp om att kunna ställa frågor. Hon gör det dock något panikartat, lite klumpigt och sådär. Kanske inte det trevligaste sättet, men ja. Känslorna förvirring och rädsla är ganska kraftiga, och känns nog igenom Dimitrijs eget sinne när hon försöker tränga sig på. Och så failar hon på att ställa sig upp. Hoppas det inte blev för rörigt ^^;]

Niara började märka att det rörde sig mer tanker i hennes huvud. Drömmar, bilder som fladdrade förbi, men som var svåra att tyda, eller omöjliga att förstå. Hon levde, kändes mer levande och närvarande. Hon öppnade ögonen och vakade över sin främling där hon låg.

Främlingen slog upp ögonen och försökte resa sig upp, men misslyckades inte helt oväntat. Det var så plötlsigt att Niara hade fått backa några steg för att inte få en smäll av de väldiga vingarna. När hon inte orkat resa sig närmade sig Niara igen och funderade på om främlingen verkligen visste vad hon gjorde, om hon var vid medvetandet. Hon måste ha varit med om hemska saker när hon vaknar med sådan skräck. Det var inte svårt att se eller förstå att hon blivit misshandlad. Det Niara inte kunde veta hur skyldig den här vargen själv var till det hela, men Niara ville inte dömma andra i förhand.

Plötsligt när vargen tittade upp igen och fick ögonkontakt var det som att hela vargen försvann in i Niara, hon flämtade till för ett ögonblick när intrycken blev förstora. Överrumplad så blev hon snart skyddad när hon försökte stänga av sitt öppna sinne. det hade inte slagit henne att främlingen skulle försöka göra något sådant. Som tur var så hade hon träffat en ung hanvarg tidigare med liknande egenskaper som Niara, Reikon, som hon hade tränat med en del för en kortare tid. det var doc ken del intryck från vargen som drabbade henne, panik och ångestkänslor som ett rop på hjälp efter lugn.

Niara öppnade ögonen igen och var nästan andfådd. och såg suddigt, men såg snart på främlingen igen och att hon åter igen försökte resa sig.

- "Du borde inte försöka resa dig, ta det lugnt. Du är svårt skadad och behöver vila.." Hennes röst var mjuk och försöktig, hon försökte tala med mycket lugn för att intre stressa tiken ännu mer.

- "Du är trygg här.. Du kan skada dig ännu mer om du reser dig för fort." Hon tänkte speciellt på de stora vingarna, de såg väldigt ötmåliga ut, men Niara var inte van vid vingar på andra, och visste inte hur det fungerade riktigt.

Hon fick ögonkontakt. Kände hur främlingen byggde upp murar om sitt sinne. Självklart skulle hon göra det. Någonstans viskade en röst till henne att det var självklart att främlingen skärmade av sig, blev skrämd, drog sig tillbaka. Ändå förstod hon inte, och trevandet efter något att hålla fast vid blev desperat. Men när den mindre tiken talade, med sin änglaröst, var det som om en våg av förstånd samlade hennes panik i sin lilla bubbla, och hon drog hastigt tillbaka sinnet. Skamset, och nästan rädd för sin eget handlande.

"Du är trygg här.. Du kan skada dig ännu mer om du reser dig för fort."

Med en djup, skälvande suck hade Dimitrij åter lagt huvudet till marken och stillnat, redan innan främlingens ord avslutats. Du är trygg här... Var hon någonsin trygg? Det var en lögn. Det måste vara en lögn. Ett försök att lugna henne, så som man lugnade valpen även om faran hotade runt hörnet. Var befann Han sig nu? Var tog de vägen om dagarna, då solen smekte världen med sina varma händer? Hon darrade i kroppen. Eller... fortsatte hon att darra? Det gick inte att avgöra när hon hade börjat. Han...

Tungan rörde sig långsamt ut mellan framtänderna för att försiktigt fukta den torra, febervarma nosen. Hon svalde. Nej, hon var aldrig säker. Aldrig igen. Med huvudet ännu vilande mot gräset försökte hon åter se mot den mindre tiken. En rynka bildades mellan de grå ögonen. Vem var hon? Dimitrij gläntade lätt på munnen i ett försök att tala, men fann inte sin röst. Det enda som kom ur hennes strupe var en hes väsning, som avslutades i en kort hostning innan hon hastigt stängde munnen på nytt. Känslorna dansade i hennes sinne, och med en kraftansträngning som till viss del syntes utåt lyckades hon åter skjuta undan dem, innesluta sig själv i sin konstgjorda bubbla av lugn. Det enda lugn hon kände nu för tiden.

Trevande försökte hon att vidröra den grå tikens sinne. Försiktigt, som om hon petade på det. Som vore det den sköraste blomma. Mest för att hon själv var skrämd, skämdes. Hon hade inte menat vad hon gjorde. Ögonen sökte i den lillas ansikte, i hennes ögon, och speglade den skam hon kände. För allt. För det hon gjort, för vad hon var, för vad hon misslyckats med...

'Förlåt' viskade hon i tanken. Hoppades, bad att den andra skulle höra. 'Jag visste inte vad jag gjorde. Förlåt.' De något slappa öronen ryckte in under hornen. Hon skämdes så.

Niara stod stilla och lyssnade till hennes sköra röst, och kände snart hur deras sinnen möttes igen. Det var hjärtskärande för henne att få ta del av denna tiks själ. Så mycket ångest, så mycket smärta. Hon vr dock lättad över att vargen verkad ha kommit tillbaka till medvetandet igen och kunde tala, även om hon fortfarande var tydligt illa vidtagen.

- "Mig behöver du inte förlåta för något." Sa hon till sist lika lugnt som tidigare, men man kunde denna gång höra att hon var tydligt rörd i rösten, som att den skulle spricka om hon inte behärskade sig och kände för mycket medlidande för vargen framför henne.

Hon funderade på vad vargen egentligen kunde ha att förlåta. Hennes lidande var uppenbar, men ångesten i henne var så stark att Niara nästan fick svårt att stå för ett ögonblick. Det var så överväldigande starka känslor. Det var som att det var något annat hon ville ha nåd för, men som Niara egentligen inte skulle kunna ge. Niara råkade bara vara där just då.

Niara visste inte riktigt vad för ord hon kunde välja längre som skulle göra det lättare för henne, men skräcken hos främlingen gjorde att Niara tog ett djupt andetag för att behålla sitt eget lugn.


Niara log sen vänligt mot vargen. Hon försökte föra över hennes egna fullt fridfulla tankar, för all oro hon hade känt, hade hon fått av dennes varg sinne och energi. Niara var helt lugn själv egentligen, och tog fram det igen.

"Allt du gjort är förlåtet." Sade hon sedan, för att ändra orden hon tidigare sagt. En del av henne kände att det kanske var de orden hon behövde höra, även om Niara inte var rätt varg att säga dem, men om det dämpade hennes ångest så var det enkla ord att säga. Niara kände av vargens sinne igen. Så mycket smärta. Så mycket blod. Bilder av våldsam strid som var svår att tydligt uppfatta i tydliga bilder, men hon kunde känna hennes egna muskler slitas från benen, ben som bryts och kunde känna blodet rinna längs nacken. det var som att hon fick känna hur det kändes att brinna upp innifrån, och dö utan att dö. Känslan av liv som är på väg att brista var stark och berörde Niara tydligt. Döden. Den var hon bekant med, även om den fortfarande kändes lika obehaglig och skrämmande nu som tidigare. Döden hade varit nära denna vargen.

- "Ingen jagar dig här." lade hon till med lugn rörd stämma. Niara kunde känna med henne, känna allt hon kände. Det var överväldigande. Niara hade inte fått träna mycket på dessa krafter, alldeles för sällan för att kunna hålla isär dem från sina egna.


Efter en stunds tystnad talade hon igen:
- "Ni kan kalla mig Niara. Jag är en frände, jag vill bara väl."
Hon tänkte att det antagligen var bra att säga för att hon skulle kunna känna större tillit till henne. Ett namn kunde ge en trygghet, något verkligt att hålla fast vid.

- "Jag lämnar dig inte."

Ord hon ville upprepa, nu när hon visste att vargen var vaken.

"Allt du gjort är förlåtet."

Det kändes som om hon skulle sjunka genom marken och försvinna. Kanske ville hon det. Bröstkorgen hävde sig trött då hon drog en djup suck. Bilder flackade för hennes inre syn. Hur skulle hon någonsin kunna bli förlåten? För något? Vad var det för spratt gudarna spelade henne?

"Ingen jagar dig här."

Kanske inte någon, men något jagade henne. Men hur skulle ängeln kunna veta det? Ingen jagade henne här. Ingen. Ögonen öppnades efter att ha varit slutna en stund, och hon såg rakt framför sig. Huvudet låg stilla mot marken. Hon var jagad av självaste Chaibos. Hon var säker på det, han ville samla henne i sin kollektion av hopplösa liv. Eller kanske roades De Högre av att se henne kravla sig ur dödens grepp om och om igen? Kanske njöt de av andras lidanden. Men varför då hon? Hade hon inte lidit nog? Vad kunde hon någonsin ha gjort för att förtjäna sitt liv?

"Ni kan kalla mig Niara. Jag är en frände, jag vill bara väl."

Hennes tankegång bröts av ängelns röst. Dimitrij blinkade och vände långsamt blicken mot den grå. Niara.

"Jag lämnar dig inte."

Det var som om något gick sönder inom henne då orden lyckades ta sig från hennes öron till hjärnan. Långsamt och tydligt i det smala ansiktet rörde sig orden genom hennes tankar, bäddade in sig i gamla minnen och röster. Hon slöt utan att tänka sitt sinne. Ansiktet rynkades i en plågad grimas, inte olik den hos en gråtande valp. Det kändes tomt i hennes bröst. Skrämmande tomt. Hon kunde se deras miner för sin inre syn, kunde se dem i ängelns - Niaras - ansikte. Världen blev suddig, gömde sig bakom en fuktig hinna. Hon knep ihop ögonen. Musklerna skrek när hon kurade ihop. Den tunna, slanka kroppen drog ihop sig i okontrollerade snyftningar. Vingarnas armar och frambenen gömde ansiktet. Hon ville försvinna. Försvinna och sluta finnas till. Hon ville vända tidens hand, börja om, vara liten igen. Liten och utan bekymmer. Trygg i moderns famn. Hon kunde ännu höra deras röster, kunde se deras ansikten lika tydligt som om de stått framför henne. Hon kunde deras dofter, deras rörelser. De skulle inte lämna henne. Inte någonsin.

De hade inte lämnat henne.

De hade slitits ifrån henne. Våldsamt, brutalt, rivits ut ur hennes liv. Lämnat henne kvar. Sargad och ensam. Och först nu grät hon.


[Jag får ont i ansiktet av att skriva det här XD Varför det?
Jag blir så rörd av Niara. Hon är så sjukt fin och snäll och underbar <3]

Niara fick ögonkontakt med den stora främlingen, och hon verkade sakta ha kommit tillbaka till medvetandet igen. Niaras något oproptioneligt stora öron var riktade nyfiket mot den bevingade vargen, eller ja, fakargen framför henne, och betraktade varje rörelse för att följa hennes uppvaknande, fö att försöka följa de medicinska erfarenhter som hon var lärd med i sin uppväxt, tränad att bli en helare, tränad i läkemedelns förfinade tekniker. Ändå var hon långt ifrån färdigläd, och fick fösöka plocka en del saker ur de minnen hon hade från när andra omrking henne praktiserat medicinska talanger omrking henne, men hon gjorde så gott hon kunde med vad hon hade och med vad hon kunde.

Niara satt bara stilla, och såg hur vargen framför henne grät. Hon var förvirrad, hennes tankar mardrömslika virrvarr i försök att fokusera på omvärlden och varför hon var där hon var, och vem den lilla vargen bredvid henne var. Niara försökt stänge ute henne då de inte var mycke att förstå ändå i nuläget, Niara blev bara bekymrad av att försöka förstå henne.

- "Hej.."
Sa hon till slut med mjuk tyst röst, för att åter igen försöka visa att Niara var där i verkligheten, något att fokusera på, någon att tala med. Hon ville trösta, men visste inte riktigt än om hon vågade närma sig mer, hon ville ge henne tid att vakna.

Hon låg länge och skakade av gråt. Tårarna strömmade okontrollerat över de smala kinderna. Hon grät för allt. För familjen. För den hopplösa känslan i bröstet. För ensamheten. För såren och de ömmande blåmärkena. Hon grät för livet. Blottad och hjälplös för världen. Ängelns röst letade sig in i hennes tillvaro. Den slet henne ur tankarna och hon kämpade för att lugna sig. Inte förrän tårarna långsamt slutade rinna insåg hon att hennes sinne var öppet. Hon slöt det mödosamt, tvingade sig att samla de förvirrade tankarna. Gömde dem. Tvingade undan känslorna. Hon försökte blinka bort tårarna. Andetagen skälvde ännu och hon kunde inte hindra sin röst från att kvida. Hon svalde gång på gång och kikade långsamt fram från bakom sina tassar. Den lilla ängeln satt kvar vid hennes sida. Väntande. Vakande. Dimitrij ville krypa upp intill den grå, ville känna närheten, tryggheten. Men hon hindrade sig själv. Hon kunde inte göra så. Det gick inte. Det vore.. fel. Istället svalde hon än en gång och strök ansiktet mot frambenen för att bli av med den suddiga hinnan framför ögonen. En förvirrat skamsen känsla letade sig in i hennes kropp, men stannade i det slutna sinnet. Varför låg hon och grät bredvid en främling? Var hon inte starkare än så?

"Tack." Rösten var tjock och kvävd. Hon önskade för ett ögonblick att hon sagt något med tanken istället. Men vad skulle hon säga? Ingenting. Hon kom inte på någonting. Hon kände sig tom inuti.

Niara log och nickade svagt.
"Ingen orsak" Sa hon bara med sin ljusa röst med klar klang i. Niara ville bara väl, hon ville bara hjälpa. Det var inte mycket hon var bra på, men att finnas där för andra som behövde det minsta stöd hon kunde ge, det var hon mer än villig att göra. Det var den biten hon hade lärt sig mest som liten. Från flocken hon kom ifrån så var det så självklart att man skulle hjälpa andra. Därför var det samtidigt så svårt för henne att tro att hela hennes flock skulle gått bort i gudarnas raseri. Var deras arbete inte gott nog? Niara ville göra sitt bästa för att göra Gudarna nöjda med silvervargarnas arbete. Hon vill göra sina föräldrar och förfäder stolta, men fortfarande utan egen vinning.

"Du borde kunna stå på benen snart igen, om du bara låter dig själv vila. Du har ett starkt hjärta som lyckades ta dig ut ur den febern. Du kommer bli frisk snart."

Niara visste rätt bra vad hon talade om. Det var långt ifrån alltid som vargar med den febern lyckades överleva. De kunde vara för långt gånget, och att deras sinnen för alltd skulle vandra runt i ändlösa mardrömmar och aldrig hitta ut igen till verkligheten, för att sedan falla in i den eviga sömnen, ibland för det bästa då verkligheten kunde vara för svår att vakna till, om kroppen skador var för stora.

Denna bevingade varg hade kroppsliga skador, men Niara tolkade det ändå som att de djupaste såren satt i hennes själ snarare, och de kan vara svårare att läka, även för en varg som Niara med helande krafter.


Sedan, utan att tänka sig för, så gick Niara fram till vargen igen och satte sig nära intill henne igen, för att bidra med närhet. Hon kände mycket för henne, och ville att hon skulle känna verkligheten för att kunna hålla sig kvar och inte falla in i febern igen.

"Har ni ett namn, frände?" Frågade hon med mjuk röst.

Huvudet sjönk tillbaka mot marken. Ett av de krökta öronen vändes mot ängeln när hon talade. Stå på benen. Dimitrij kom på sig själv med att undra om hon kunde känna sin svans. Det ömmade i hennes sidor. I vingarna och skuldrorna. I nacke och hals. En bultande, skarp smärta som hon kämpade med att tränga undan och inte fokusera på. Hennes hjärta slog. Hon andades. In. Ut.

In.

Ut.

Hon drog in mer luft i lungorna än tänkt när den grå satte sig tätt intill henne. I övrigt låg hon stilla. Ögonen vända mot vattnet. Så nära. Hon stack ut tungan för att se om hon nådde bäcken just som Niara frågade efter hennes namn. Det tog ett ögonblick för hennes trötta hjärna att komma på att hon behövde dra in tungan i munnen igen för att svara.

"Dimitrij." Rösten var inte mycket mer än en viskning, men hon trodde att ängeln skulle höra.

Niara såg ut mot det stillsamma vattnet. Bara när man tittade noga kunde man börja se rörelser av smått liv som levde där. Niara lyssnade till tikens hjärtslag som slog i ett mer behagligare tempo. Hon verkade slappna av mer nu. Niara log svagt, och nickade bara lätt när Dimitrij talada hennes namn.

"Vila nu Dimitrij, vila tills smärtan inte finnes mer, vila tills morgonen gryr och när allt mörker är bakom dig." Klingade hennes röst i viskande ton.

"Var inte orolig, jag stannar här. Sov nu, läk. Imorgon är det en annan dag."

Niara spetsade öronen mot vattnet igen, och lyssnade bara till alla ljud omrking henne. Lyssnade till Dimitrijs andetag och hörde hur hon föll in i en vaggande sömn allt eftersom. Niara var nöjd.

"Hon kommer bli bra.. Hon klarade utmaningen.." Viskade Niara tyst för sig själv och lade ner huvudet på sna tassar, och tänkte bara låta tiden gå i den takt som behövdes. Niara hade ingen brådska någonstans. Hon hade all tid i världen. Hade hon kunnat hjälpa en varg att överleva så var det väl spenderade timmar. Hon var nöjd, och log medan hon satt och såg de lilla livet i vattnet framför henne medan timmarna sakta drog fram med kvällen och natten som sällskap.

[Avslutat]