Det hade snögat hela natten, och snön hade staplat sig mer och mer. Nu fanns det ett cirka 10cm tjockt snö täcke på den frysna marken.
Det var kallt, men solen värkade endå vilja titta fram då den försiktigt, blygt började leta sig upp. En fin vinterdag.
Ett träd, som hade vuxigt lågt så grenarna hade ett skyddande ställning över marken.
Där under trädet, låg en svart liten boll ihop krypen. Den snö som hade letat sig ut mellan grenarna och som hade fallit på den svarta kroppen hade lagt sig på hans svarta päls.
Huvudet var nertryckt under den svarta svansen. Och plötsligt ryckte i ett av öronen och så ryckte huvudet upp och skakade på det så att snön föll av. Ett par svarta ögon tittade fram och sen så reste sig den svarta valpen upp och resten av snön föll av.

Tinkety hade vaknat av ett par fåglar som högljutt hade kraxat i retfull stämma mot honom.
Skator.. Tinkety hade lärt sig att det var onödigt att försöka bråka med dem, de bara flög iväg endå.. I stället gav Tinkety dem en sur blick och höjde sen det svarta huvudet i vädret och började gå.
Det vita hade lagt sig mycket över marken, det vita som hade skrämnt honom som väldigt liten men inte var lika farligt mer. Det var ju endå inte så kallt som han först trodde.
För de senaste åren så hade han inte känt kylan som innan bitit honom.

Tassarna började föra honom frammåt och snön räckte honom upp till knena (?), det var jobbigt att ta sig frammåt, och utan sällskap var det heller inte bättre.
Han saknade Nirvana. Det hade varit roligt att vandra med silverhonan.
Men nu hade Tinkety lämnat henne, hon hade varit snäll och det skulle han gottgöra en dag! Han stannade upp reste sig vinglande upp på bakbenen och sköt i från lite med bakbenen och hoppade frammåt i ett skutt fram i snön. Ett glatt valpskutt. Det vita kanske inte var så dumnt i ellafall.

[Öppet för den som vill joina ^^, Aktiv person!]

Snön hade omvandlat landet till en ljus och tyst plats. Snön låg som en tjockt täcke över slätten. Det såg ut som ett vitt hav. En flock hjortar grävde i snön ett par hundra meter bort. Den ljusa varghonan studerade de bruna, vackra djuren en stund innan hon tyst vandrade vidare över slätten. Ett par skator kraxade omkring ett par meter bort, de var två som seglade en bit över marken och en liten en som plumsade omkring i snön.

Det var längesedan hon hade varit på Numoorislätten innan, hon hade aldrig gillat så öppna platser. Hon kände sig sårbar. Och det stank av krig, blod och död på platsen. Även om det var längesedan det hade pågått strider här så gick det en kall kåre genom henne då hon tänkte på alla som hade stupat på denna slätt. Snabbt tvingade hon sig till andra, gladare tankar.

När honan kom närmare såg hon däremot att den lilla mörka saken på marken inte alls var någon fågel, utan en valp som lekte i snön. Hon stannade till och betraktade det lilla byltet en stund innan hon gick närmare så att han skulle märka att han hade sällskap.

"Goddag unge man." Sa hon vänligt och viftade svagt på svanstippen. "Är du alldeles ensam här?" Hon såg sig omkring som för att leta efter valpens mor eller far, men kunde inte se någon. Moderskänslorna flammade upp ur henne och hon fick en stark lust att hjälpa den lilla hjälplösa saken. Försiktigt satte hon sig ner och lade huvudet på sned medan hon väntade på svar från den unga vargen.

Något, en främmande doft hade mött honom då vinden endrat riktning, och så hörde han nån som gick i snön och han vände sig om för att se vem främlingen var.
En hona, vit och svart. Han log vänligt mot den främmande honan som hälsade.
Hörde vilket språk hon talade och nickade sen och svarade själv
"Goddag!". Han tog ännu ett skutt frammåt i snön och snön sjönk under hans svarta tassar. Han la huvudet vagt på sne och studerade honan och kände ett litet stygn av längtan efter Nirvana. Konstigt nog saknade han Nirvana mer än vad han saknade sin egna mor. Nirvana hade varit snällare, fast det var hårt att tänka så var det bara att inse att hans familj inte hade varit den snällaste, om man gemnförde med Nirvana.
Det hade han inte tänkt på men nu kom den tanken upp.

Hon frågade sen vad han gjorde här ensam, och han kunde inte undgå att känna sig lite skamsen över att lämnat honans beskydd.
Fast, han ville gå vidare själv. Han hade endå lärt sig en del.
"Ja..." sa han försiktigt och sänkte blicken en aning innan den höjdes igen och tog sig sen närmare honan i snön.

Honan log svagt då den lilla valpen trampade igenom snön som var djup för dennes små korta ben. Men hans ord bekymrade henne. Hennes misstankar hade visats stämma, valpen var ensam. Alldeles för ung för att vandra omkring själv, speciellt på vintern. Hon skakade hopplöst på huvudet, vilken mor lämnade sitt barn på detta sätt? Hon satte sig ner och virade den långa svansen runt benen. Tyst betraktade hon den lilla varelsen en stund innan hon öppnade munnen, tvekade en stund, vågade hon fråga? Det kunde vara känsligt.

"Var är din mor..?" Försiktigt sänkte hon ner huvudet mot valpen och möttes hans blick. Hon kunde helt enkelt inte förstå vad han gjorde här ute själv. Tillhörde han Qu? Han kanske hade gått vilse. Frågetecknen var många, men Thia ville inte fråga för mycket. Hon visste själv hur det var att behöva klara sig själv, men hon hade åtminstone haft sin bror vid sin sida när deras mor dog, de var bara 12 år. Men den här valpen såg betydligt yngre ut. Ännu en gång skakade hon på huvudet, log vänligt mot den lille och stängde inne sina bekymrade känslor. Det var ingen idé att låta dem gå ut över den lilla kraken.

"Vad heter du?"

Tinkety sätter sig också ner och lägger svansen över tassarna och tittar nu lite blygt på henne. Och frågan som följde hade han gissat sig till att skulle frågas.
Han hade hört det förr, och denna gång så hade han börjat förstå mer vad som hade hänt.
"Far lämnade mig i en skog.. Vi hade gått långt. Han sa att jag skulle stanna, men kom aldrig tillbaks" så stannar han upp, funderar om han ska berätta mer, kanske så att hon inte borde fundera lika mycket på det, om hon nu tänkte på det.
"Så träffade jag Nirvana, en trevlig hona. Jag fick stanna med henne, men sen ville jag vandra iväg på egen hand..." det sista sade han tystare. Kanske gillade honan inte vad hon hörde. Vem skulle bege sig ut utan nån i detta vinterväder.
Maten var det enda som var svårt att få tag i, men han hittade lite smått att äta, men frös gjorde han inte.

Och det tyckte han själv att var konstigt, varför gjorde han inte nu då han hade gjort det innan?
Han vaknade upp ur sina tankar och log försiktigt mot honan igen då hon ställde en fråga.
"Tinkety. Vad heter du själv?" sa han och la huvudet lite på sne och spetsade öronen och leendet var fortfarande på hans läppar.

Hon svor tyst för sig själv när hon hörde valpens berättelse. Fanns det inte nog med grymhet i världen? Ingen valp förtjänade att bli lämnad ensam i skogen. Thia var mållös, hon visste inte vad hon skulle svara. Men valpen verkade inte speciellt sorgsen när han berättade, kanske hade han lagt sorgen bakom sig.

"Tur att Nirvana fanns vid din sida i alla fall." Sa hon tillslut med vänlig stämma. "Världen är fylld av faror, du har nog henne att tacka för ditt liv." Hon plirade med ögonen och log. Hon var glad att valpen hade klarat sig så här långt, men hon var fortfarande oroad över honom. "Vart ska du ta vägen nu? Har du någon flock att vända dig till, eller kanske en släkting?"

Valpen presenterade sig som Tinkety. Ett vackert namn, men inte bekant på något sätt. Hon fick höra så många namn på vargar och flockar under sina vandringar i landet, hon hade redan fått reda på en hel del om de största flockarna. Och det kändes bra, för nu hade hon äntligen lite koll på saker och ting. Nu kunde hon äntligen börja sitt letande efter likasinnade, goda vargar att starta en flock med. Tanken gjorde henne lycklig.

"Mitt namn är Talathia, Tinkety." Svarade hon och nickade kort.

Han tittar lite på snön framför tassarna, men då hon börjar prata lyfter han åter huvudet och tittar på henne. Och han nickar för att hålla samtycke med vad hon sa. För han visste att utan Nirvana så hade han kanske ännu varit kvar i skogen, på samma plats fortfarande väntande på att han skulle komma tillbaka? Men han hade inte ännu gett upp hoppet, för om far älskade honom så skulle han hitta honom!
Sen nästa fråga så kände han en oroande klump i magen, alla var borta igen. Flocken var kvar och han hade ingen här.
[
b]"Nej, flocken är kvar. Det var därifrån far tog mig ifrån, flocken, familjen."[/b] sa han och kände en bitter känsla. Var var alla, varför letade de inte efter honom. Han förstog inte fast han ville. En suck lämnade honom.
"Jag vet inte var de är" sa han sen och tittade ut över slätten i en sökande funderande blick, om han sökte efter något var oklart eller om hans blick bara låg stilla där.
Sen presenterade tiken sig för Talathia.
"Trevligt att träffas Talathia" sa han sen och nickade bekräftande och log
stilla mot tiken och svepte till med svansen i snön.

Ju längre deras samtal fortsatte, desto mer bekymrad blev Thia. Hon kunde verkligen inte förstå, vilken usling till far som gjorde så.

"Men... Varför.." Mumlade hon fram, mest för sig själv och såg ner i marken med förundrad min. "Så, vad ska du göra nu?"

Även om den ljusa honan var oroad över valpen så kunde hon inte låta bli att beundra honom lite för sitt mod och hur lätt han verkade ta det faktum att han blivit övergiven av sin egen far. Han verkade inte bekymrad ett dugg. Hade hon varit i hans sits så hade hon kollapsat för länge sedan. Hon visste hur det var att vara ensam, ensam på riktigt, det var något hon aldrig ville ville uppleva igen.

Tinkety tittade på henne och öronen spetsades då hon mummlade något, redan som liten hade han varit nyfiken och han kunde inte hejda sig att höra vad hon sa.
Sen drogs öronen åt sidan igen. Det var ju detr som var frågan.
Men han hade börjat vänja sig med ensamheten fast han gillade det värkligen inte, hellre att få lite sällskap en att vara ensam. Men varför hade han då lämnat Nirvana?
Det visste han knappt själv.

Hon tittade på henne med sina egna svarta ögon och mötte hennes blå, hon hade fina ögon. Hon öppnade munnen igen och talade och han drog öronen bak och funderade lite på det innan han svarade.
"Jag vet inte" för han visste inte, för han hade ingen aning om var flocken var och hur han skulle hitta tillbaka var nästan omöjligt.
Men det kanske därför han hade lämnat Nirvana, för att han trodde att han skulle hitta hem?

Hanens svar förvånade inte Thia. Istället för att fråga vidare började hon le och puffade honom vänligt i sidan.

"Jag tänker inte fråga ut dig mer, det börjar ju likna ett förhör annars." Skrattade hon och reste sig upp. "Vet du, du påminner lite om min dotter."

Och det gjorde han verkligen, orädd och bekymmerslös. Fast det kanske var så alla valpar var? Thia visste egentligen inte. Hon kände inte många valpar. De växte upp så fort.

"Vad tycker du om slätten då?"

Han kände sig nästan lättad då hon inte frågade så mycket mer.
Han hade saker som han ännu funderade på, som var för sårbara.
Han log då hon skrattade, hon liknade väldigt mycket Nirvana, lika snälla båda två.
Dotter? Hade hon en dotter? Då visste hon väl en del av valpar.
"Hur gammal är hon?" sa han och reste sig upp och samma leende var på hans läppar.
"Den är väl okay.. Vacker men för mycket snö" sa han och skrattade och
petade med den ena tassen i snöytan.

Han kände först då den rivande hungern som han hade lagt bakåt ett tag och magen
gav ifrån sig ett gurglande ljud och han tittade ner i marken, lite skenerad.
Vem ville ha en gurglande mage då man träffade någon ny?

[Så svarar man med fel karaktär också ;3]

"Hon är äldre än dig. 14. Glad och bekymmersfri. Som du." Svarade hon stolt. Att tala om Theia var något hon var stolt över, dottern hade ärvt sin mors godhet, vilket gjorde att de kunde förbli vänner. Hon var inte säker på vad hon skulle ta sig till om dottern hade bestämt sig för att gå en annan väg.

Hon skulle just fortsätta prata om dottern när ett gurglande ljud nådde hennes öron. Hon ryckte till och såg förvånat på valpen innan ett leende spred sig över hennes läppar.

"Någon är visst hungrig hör jag." Skrattade hon och såg sig omkring. "Vad sägs som att ordna det problemet? Jag slår vad om att det finns gott om harar här. Följ mig."

Hon tvärvände och började vädra i luften. Många dofter fanns i luften, men det var endast en som intresserade henne. En stark doft av ripa som fördes mot dem med vinden. En ripa, här? Antagligen en som hade villat bort sig, desto lättare att fånga. På ljudlösa tassar smög hon närmare bytet.

"Håll dig tyst bakom mig" Viskade hon och slängde en blick bakåt. Förhoppningsvis lärde sig valpen någonting utav jakten.

Han hörde hennes stolthet i rösten och det gjorde honom glad på samma gång ledsen.
Han kunde inte föreställa sig att hans egna mor skulle säga något sånt om honom..
Den flickan hade tur som hade en mor som Talathia, kanske skulle han kunna få träffa henne? Nån gång!
Hon hade visst märkt hans kurrande mage och förstod att den kallade på mat och så fortare en sagt så var hon på benen på väg för att hitta mat.

Så Tinkety började gå eller rättare sagt hoppa genom snön med Talathia.
Han kände sig då glad igen, var alla i denhär delen av landet såhär vänliga?
Så plötsligt så gav hon komandot att han skulle hålla sig bakom, det hade han hört förr så han drog sig bakåt en bit bakom henne.
Han hade varit med på både träningar och jakter förr och han visste
hur det gick till.

Det tog inte lång stund förrän de fick syn på ripan som låg och kurade i en snödriva. Thia hukade sig och siktade in sig på bytet innan hon gjorde ett språng rakt upp och kastade sig över ripan som en räv efter en mus. Någonting gick sönder i den lilla fågeln som skräckslaget sprattlade i honans käftar. Hon tryckte till och ripan låg död i hennes mun.

En lätt match.

Hon lade försiktigt ner fågeln framför tassarna på Tinkety innan hon nöjt satte sig ner och började tvätta sina nerblodade tassar.

"Sätt igång och ät innan den kallnar." Kommenderade hon med ett vänligt leende.

Han hade krypit ihop och sett med intensiv blick på då Talathia jagade, lätt för henne men om han skulle försöka så skulle allt gå åt skogen.
Han var ännu för ung. Men han hade tagigt död på några lätta byten, de hade sagt att det var bra träning att lära sig att ta död på dem.
Snart hade Talathia fångat fågeln och Tinkety reste sig upp och log mot henne.

"Tack så mycket" sa han glatt och började äta genast. Det hördes ben som knakade från den lilla fågeln då Tinkety åt med stor aptit.
Han stannade upp i mellan tuggorna och huvudet höjdes mot Talathia,
"Berätta mer om din dotter!" sa han manande och fortsatte sen äta.
Det hade varit roligt att höra hur glatt och stolt hon hade pratat om henne.
Den skrikande hungern började stillas något.

[kort men har en helvetes huvudvärk ._.]

Berätta om din dotter sa den unga valpen. Thia satte sig ner och lät tystnaden fylla luften en stund innan hon tog till orda igen.

"Theia är modig och god. Hon skulle offra sitt liv för att rädda någon annans, även om det skulle vara en främlings. Hon är mycket lik mig, brukar folk säga, men hon har hetsigare humör. Hon är nyfiken, ja gud, hon är verkligen nyfiken den lilla filuren. Just nu är hon ute och reser i landet, på jakt efter likasinnade att starta en flock med. Hon kommer bli något, var så säker på det." Sa hon lugnt med blicken i fjärran.

Hon såg på hanen med en klar blick. Han åt tacksamt av fågeln. Thia log när hon såg honom, det kändes inte alls länge sedan Theia hade varit så liten, så liten att hon hade behövt hjälp för att klara sig. Men nu klarade hon sig själv, även om det gjorde ont att tänka på. Hon saknade sin dotter.

"Hittar hon någon att bilda en flock med så ska jag ansluta mig till dem." Sa hon sedan med eftertryck. "Om du behöver ett hem, en familj, så ska du veta att du alltid är välkommen till vår flock."

Hon hade börjat berätta om sin dotter och Tinkety åt upp och bara lyssnade då, han hade ätit klar slickade han sig kring den svarta munnen för att tvätta bort blodet.
Han nickade bara för att bekräfta att han lyssnat, för han hade inte riktigt ord att beskriva hur hon berättade.
Det var fullt av kärlek. Något ha aldrig sett, kännt förut.
Men var hon inte för ung att starta flock? Eller han skulle väl inte säga något, hans far hade ju själv sagt att han skulle bli ledare för deras flock en gång, men han syftade väl på
då han skulle bli äldre.

Han log bara, det var det enda han kom på. Så gav hon ett erbjudande och Tinkety stelnade lite till. Han skulle inte kunna återvända till en flock, inte på ett tag. Han kände sig för osäker för att låta sitt liv styras i andras händer.
"Tack men jag vill nog vandra själv ett tag. Men kanske nån gång i framtiden kommer jag och hälsar på" sa han och tittade i Talathias blå ögon innan hans blick också söktes ut till horisonten.

"Jag förstår." Svarade hon och nickade långsamt. Han hade säkerligen bra orsaker till att tacka nej till hennes erbjudande, dessutom var de blott främlingar för varandra. Hon reste sig upp och mötte hans blick. Han hade ätit upp och var förhoppningsvis mätt.

"Våra vägar skiljs här, Tinkety." sa hon, något tveksamt. Det var svårt för henne att behöva ta farväl av den lilla parveln, men hon hade mycket att stå i, egentligen hade hon inte haft tid med det här mötet överhuvudtaget. "Ta hand om dig. Jag önskar dig all lycka i världen."

Sakta vände hon sig om, men stannade tvekande igen och kastade en sista blick på valpen. "Klarar du dig?"

Det var svårare än hon hade trott att försöka ge sig av och lämna valpen vind för våg. "Du vet att du alltid är välkommen till flocken som vår gäst. Glöm det inte." Hon gav honom ett sista leende innan hon tvingade sig till att vandra vidare.

[Nu svarar jag med fel karaktär men men. Ska vi ta och avsluta? ]

Så började Talathia tala igen och Tinkety nickade förstående, han borde också börja gå. Han ville upptäcka världen, och att bara sitta och prata kanske inte var det snabbaste sättet, men dock mycket intressant.
"Detsamma, Talathia. Och tack för allt!" sa han, för nån gång i framtiden skulle de sannerligen träffas igen. Då kanske det var han som jagade åt henne?

Hon började gå och han satt ännu kvar, ville följa hennes väg bort, försöka komma ihåg precis hur hon såg ut. Men så vände hon sig om och han tittade en sista gång in i honans blå ögon innan han nickade bestämnt, han skulle inte hålla henne kvar längre.
"Jadå, oroa dig inte!" sa han bestämnt och nickade,
"Det ska jag komma ihåg" sa han och sade tillsist,
"Farväl Talathia" sade han sen, och följde honan med blicken tills han inte såg henne mer och han reste sig själv upp och vände sig om och började gå iväg och denna gång mättare en innan. Ska aldrig glömma dig Talathia

[Ja vi gör det :)]

A v S l U t A t