Det var morgon, och någonstans över Kaiwoods mäktiga trädkronor hade solljuset börjat försöka leta sig ned mellan grenarna i hopp om att kunna lysa upp den mörka skogen en aning. Men det var inte mycket ljus som tilläts passera det tak av löv och grenar som hölls uppe av de massiva trädstammarna. Det var nästan så att skogen kunde liknas vid en tronsal, iallafall för dem som inte satt sin tass på dessa marker förut, med trädstammarna som sträckte sig upp emot himlen likt enorma pelare. Det var minst sagt en vacker skog. En vacker skog, som också var fylld av djupa skuggor och dunkla områden som dolde varelser och ting som ingen vanlig varg kunde föreställa sig existerade utanför drömmar. Måhända att denna skog inte kallades andarnas hem för ingenting. Men för en ung varg som fötts och vuxit upp i detta område var det knappast lika spännande eller mystiskt som för de som levt sina liv på helt andra håll i världen. Självklart var historier om gamla andar och mörka väsen lika nervkittlande nu som när hon varit yngre, men framför allt annat så var skogen ett hem och en trygghet. Under lövverket fanns det ingen fara som kunde drabba en ovanifrån. Och mellan de breda trädstammarna var man dold för andra möjliga fiender som kunde vilja en ont. Det var en respektingivande skog. Men framför allt var den ett hem, och del av ett revir.
Den unga honan hoppade från den ena trädroten till den andra. Som om hon lekte inte röra marken för sig själv. En lek som inte var särskilt svår att lyckas med då trädens enorma rötter på vissa ställen reste sig ur marken och sedan sträckte sig flera meter innan de åter valde att gå under jord. Men vad hon höll på med var minsann inte lika simpelt som någon vanlig lek. Hon hade lyckats leta sig till ett krypin där en sorkfamilj bodde. Den lilla lyan var väl placerad mellan trädrötterna, och inte den lättaste att komma åt om man hade stora tassar eller bred nos. Vilket gjorde det perfekt för en liten valp att ta sig an som träning inför kommande, och aningen mer seriösa, jakter. Men sorkar var uppmärksamma små djur, och det gällde att inte skrämma iväg dem. De fick inte veta av ett rovdjurs närhet innan man kommit nära nog för att hinna nypa någon av dem i svansen, annars skulle de alla hinna krypa längre in under jord och man skulle antagligen inte se till dem vid samma ingång igen.
Just därför hade hon valt att ta till taktiken att hoppa från rot till rot, något som inte var riktigt lika enkelt som man kunde tro då hennes ben fortfarande var långa och rangliga jämfört med resten av kroppen. Varför hon inte befann sig i närheten av sin mor eller någon av de andra syskonen var inget stort mysterium i sig. De få gånger mor tvingat dem alla att jaga tillsammans hade hon inte visat sig speciellt duktig. Inte för att hon inte velat, men varje gång kullen av syskon dundrat iväg fast beslutna att få tag i vad den än var för byte mor sett ut åt dem så hade hon valt att se sig över axeln och försäkra sig om att systern Abi hängde med i tempot. Mor hade inte sagt någonting, men Leli kunde se i hennes blick att hon inte var nöjd med det beteendet. Och hon kunde inte klandra henne. Mor tränade dem alla inför framtiden, för att de skulle kunna prestera så bra som möjligt och en dag stå som krigare värdiga av sitt mäktiga blod. Och under dessa träningar så oroade hon sig mer för sin syster istället för att fokusera på att prestera och visa vad hon verkligen kunde... Så dessa ögonblick när hon kunde smita åt sidan och i ensamhet träna på sådant som tidigare träningar lärt henne var ovärderliga. Hon kunde minsann jaga ifatt en gnagare. Fälla den kunde hon också. Men det kändes inte rätt att konkurrera mot resten av syskonen. Inte på det sättet som träningspassen fick dem att bete sig.

Hon ruskade lite på huvudet för att bli kvitt alla tankar som surrade omkring innanför pannbenet, innan hon sänkte kroppen och tog ytterligare ett skutt mot nästa rot. Denna sträckte sig en bra bit över marken. Försiktigt placerade hon den ena tassen framför den andra. Skulderbladen sköt högt under skinnet på henne och de stora öronen var spetsade. Bara någon meter till så skulle hon stå över sorkarnas bo och om hon planerade allt ordentligt så kanske hon skulle kunna stoppa ned en tass och fiska upp en av de små gnagarna...

[Pax till Abraxas!]

Trots att solljuset kämpade för att ta sig igenom täta kronor var Andarnas Skog en dunkel plats. Denna morgon var inget undantag. Små, mörka tassar förde en av skogens valpar mellan träden. Abraxas hade sett en av de ljusaste systrarna längre bort, hoppandes från rot till rot. De hade fått ledig tid innan nästa träningspass och i brist på annat att göra följde han henne nu på avstånd. Klumpigt klättrade även han upp på en av rötterna och fortsatte hennes lek. Vid flertalet gången gled hans tassar och han var nära på att ramla ner på marken men lyckades hålla sig kvar. Åtminstone vid flertalet av gångerna.

De röda globerna såg systern ta ett skutt upp på en högre rot. Hanvalpen gled ner från den han stod på och gick stilla mot henne. Vad det än var hon höll på med så verkade hon ha full koncentration på det. Ju närmare han kom desto långsammare blev stegen och han var försiktig med var han satte tassarna. Leliriums hukade ställning sade allt om vad det var hon gjorde. Hade det varit någon annan av syskonen hade han säkert inte lagt ner energi på att vara så försiktig, men med henne var det annorlunda.
   "Leli." viskade han och hoppades på att fånga hennes uppmärksamhet. "Vad gör du?"
Lelirium. Det enda syskon han kom överrens med så gott som hela tiden, även om hon hade lite konstig syn på en del saker.

De smala klorna var utspärrade till max för att hjälpa henne hålla balansen ovanpå roten, för trots den nätta kroppsbyggnaden så var det inte enkelt att hålla ordning på alla benen på en så begränsad yta. Klorna lämnade efter sig ytliga skåror i träet, och de breda tassarna placerades lite bredare isär för att hon skulle kunna luta sig framåt i ett försök att kika ned i den lilla hålan som fortfarande befann sig alldeles för långt fram för att hon skulle ha en chans att fånga någon ur familjen som bodde där nere. Tanken var att placera sig just ovanför boet och invänta rätt tillfälle för att stoppa ned en tass och nypa tag om någon av gnagarna. Självklart var det inte det lättaste av alternativen hon hade att jobba med, men tanken på att köra ned nosen kändes alltför riskfylld för att hon skulle överväga det. Om än det rörde sig om väldigt små djur så hade de vassa tänder, och hon var inte det minsta sugen på att ge dem en chans att bita henne i nosen.
Försiktigt rätade hon upp sig. Svansen vinklade sig i en båge bakom henne, underlättade balansarbetet en aning. Så plötsligt hörde hon en röst bakom sig. Det ryckte till i de stora, mörka öronen och hon vände bak huvudet så snabbt att hon för ett ögonblick höll på att tappa fotfästet. Det var inget annat än tur som såg till att hon fick ett stadigt tag runt roten med vänster framtass, och på så sätt hindrade sig själv från att ramla ned. En lättad suck undslapp henne innan hon åter lyfte blicken för att se vem det var som pratat med henne. Abraxas. Den enda brodern vars sällskap hon kände att hon alltid kunde slappna av i. Självklart tyckte om hon sina andra två bröder också, men Corson var så rättfram att det gjorde henne osäker på hur hon ibland skulle bemöta honom och Phenex tyckte uppfatta allt hon gjorde som en utmaning. Som om han bara letade efter anledningar att starta bråk... 
Det var med tydligt förvånad blick och spetsade öron hon granskade brodern, nästan som om hon glömt bort faktum att hon trots allt inte var ensam i den här skogen. Men så blinkade hon lätt för sig själv, lyckades ta sig tillbaka till nuet och situationen hon befann sig i, innan ett glatt leende sprack upp på de svarta läpparna. Men istället för att svara honom så vinklades öronen bakåt och hon knyckte med huvudet åt sidan, åt det håll där det lilla boet låg. Med försiktiga rörelser vände hon sig på roten, så att hon hade nosen åt samma håll som tidigare, innan hon trevande kröp fram så tyst hon bara kunde. Inte förrän hon befann sig bara en halvmeter ifrån hålet i marken stannade hon upp på nytt. Hela kroppen sänktes närmare roten, och baktassarna placerades så långt ifrån varandra det bara gick för maximal balans. Sedan sneglade hon på nytt emot brodern.
Sorkar. Ordet mimades endast fram, nu när hon var så nära vågade hon inte riskera att ge något ljud ifrån sig. Leendet låg kvar på läpparna, och svansen svängde sakta från sida till sida bakom henne medan hon på nytt försökte kika ned i den mörka hålan. Så plötsligt stannade hon upp, precis som om hon kommit på sig själv med att göra någonting helknasigt, vilket faktiskt var fallet den här gången. Ända sedan hon snappat upp spåret av de små gnagarna hade planen varit att fånga upp dem ur sitt bo med en tass eller två. Men nu när hon stod här med översikt över hela situationen insåg hon att det inte alls var det bästa tillvägagångssättet. Denna lilla jakt skulle säkerligen bli mycket mer lyckad om hon valde att försöka locka ut djuren, hela familjen, ur hålan och sedan hindra dem från att ta sig in igen. Idén gjorde henne så ivrig att hon för en sekund inte visste riktigt vars hon skulle ta vägen för att få det här att funka, men så vände hon huvudet för att titta bort mot brodern ännu en gång och tankarna valde att samla sig.
"Vill du hjälpa till?" Det var knappt så att orden lämnade hennes läppar, fortfarande orolig för att de små djuren skulle höra henne. Lyckan lyste i blicken på henne och leendet var nu så stort att det nästan gjorde lite ont i ansiktsmusklerna. Brodern skulle absolut inte känna sig tvingad att delta, men med en hjälpande tass skulle hennes plan vara näst intill vattentät.
Utan att vänta på svar kröp hon den sista biten på roten så att hon nu stod över sorkarnas lilla krypin. Sedan rätade hon ytterst sakta och försiktigt upp sig, men var noga med att hålla benen böjda så att inte en vindpust eller liknande skulle knuffa ned henne. Planen var att hoppa så att hon landade mitt på sorkboet, som antagligen befann sig några decimeter under jorden. Förhoppningsvis skulle skalvet få dem att rusa ut i panik, och hon skulle utan problem kunna täppa till öppningen med sina tassar.
Hon sneglade emot Abraxas. Detta var bara sorkar, inget imponerande byte överhuvudtaget. Men det var bättre än ingenting.

Öronen spetsades och han ryckte till då systern verkade förlora fotfästet. Han tog ett hastigt steg närmare men stannade upp igen då hon lyckades återfå balansen. Hon såg på honom med en förvånad blick. En som han inte riktigt visste hur han skulle tolka. Huvudet lades något åt sidan medan även hans ansikte antog ett förbryllat uttryck. Det försvann dock bara millisekunder efter att hennes ansikte lyst upp i ett leende. Han svarade henne med ett precis lika brett grin. Svansen började veva bakom honom och han väntade. Men istället för att svara honom vände hon endast sig om igen och fortsatte krypa. Hans leende falnade något och svansen viftade inte längre lika våldsamt. Nyfiket sträckte han på sig i hopp om att se vad det var hon gjorde. Han vågade inte riskera att gå närmare utifall att han skulle förstöra någonting. Hela hans liv bestod av träning och att visa sig värdig, men han ville inte göra det genom att sabotera för andra, oavsett vad det gällde. Träning som lek. Det fanns ingen stolthet i det.
Abraxas försökte sträcka på sig ytterligare. Ena framtassen lämnade marken och det var nära att den andra gjorde detsamma. Det var knappt att mer än klorna rörde underlaget. Systern vände sig om och återigen började svansen häftigt svänga fram och tillbaka bakom honom. Hon mimade någonting men han hade inte sett vad. Inte helt i alla fall. Förvirrat och ytterst försiktigt smög han närmare och kunde nu se hålet hon kikade ner i. Vokalerna o och a hade han noterat. Han mimade bokstäverna i hopp om att finna resten av ordet. Efter ett fåtal försök insåg han att det var sorkar hon pratade om. Nöjd med sig själv lade han sig platt på marken. Hon såg på honom igen och han höjde på huvudet. Han kunde fortfarande inte höra henne, men denna gången var det inte någon tvekan om vad hon fråga. Vill du hjälpa till? Med ett brett leende på läpparna nickade han ivrigt. Försiktigt kröp han än närmare, med blicken klistrad på den mörka boningen, då hon ställde sig ovanför det. Han var inte säker på vad hon skulle göra men tvekade inte på att han snart skulle få se. Abraxas gav henne en snabb blick och nickade för att indikera att han var beredd.

Broderns varma blick och den ivrigt viftande svansen gjorde henne obeskrivligt glad att han dykt upp. Mycket riktigt uppskattade hon dessa tillfällen då hon kunde smyga sig undan familjen och de andra flockmedlemmarna för att kunna träna på egen hand, eller helt enkelt bara roa sig själv genom att göra träningsmomenten till lek, men hon älskade sin familj alldeles för mycket för att kunna säga att hon föredrog ensamheten. Denna dag hade planen varit att hålla sig på sidan, hitta någonting som skulle gynna träningen modern lät dem genomgå, och visst kunde det endast räknas som en bonus att hon fick dela denna lilla jaktlek med en av sina bröder? Ju fler desto bättre! Fast, det var ju inte riktigt alltid att det stämde heller. Det tog emot att behöva tänka så om sina egna syskon, men vinnarskalle och tävlingsinriktning gjorde många av dem svåra att älska i stunder då de skulle träna på att jaga eller lära sig hur man fäller både byte och motståndare. Turligt nog var hon alldeles för snäll och överseende för att kunna bli arg på dem, även när de avsiktligt försökte göra varandra till åtlöje. Vad som tycktes fungera bäst var om hon inte låtsades om deras beteende. Det gjorde henne otroligt tråkig att försöka reta upp, så oftast lät de henne vara. Ja, hon ansågs nog vara den tråkiga i kullen...
Hur det än var, så såg brodern ut att vara med på noterna! Det knyckte till i det ena av de mörka öronen när han besvarat hennes fråga genom att nicka, och hon kunde se hur det lyste i hans ögon. Att vara två skulle det göra mycket enklare att fånga de små gnagarna. För trots att de var små så var de ruskigt snabba, och som hon tidigare hunnit gå över så var deras tänder tillräckligt vassa för att hon inte ville riskera att bli biten i nosen. Men nu kvarstod bara faktumet att hon skulle placera sin landning rakt ovanpå boet. En teknik som användes av rävar när de jagade möss och annat småknytt under skaren. En teknik som för dem funkar alldeles utmärkt då de känner för att ta sig ett litet mål mat. Frågan är bara om denna teknik kommer att vara lika effektiv när den utförs av en liten valphona.
Svansen höjdes en aning, hon behövde hålla stenkoll på sin balans för att inte råka snubbla och på något sätt förstöra för sig själv. Det gällde att ha kraft när hon sparkade ifrån roten, och det gällde att lägga all sin tyngd på framtassarna som skulle vara det första att ta i marken när hon landade. Det lät simpelt rent tekniskt, men hon kunde säga redan nu att i praktiken var det en annan femma. Inte bara spelade omgivningen in i det hela, faktum att hon inte hade så mycket kroppstyngd att arbeta med skulle göra det ännu svårare att orsaka en tillräcklig duns för att sorkarna skulle tycka det var hemskt nog att fly från. Men man visste inte förrän man försökt! Blicken var fokuserad på marken nedanför henne, öronen var spetsade och hon böjde lite på benen för att ta sats. Sekunden innan hon sköt ifrån med bakbenen nickade hon, en tydlig gest för att signalera till brodern om än han såg ut att redan vara redo. Så sparkade hon ifrån den tjocka trädroten. Framtassarna hölls tryckta mot bröstkorgen, hon önskade komma så högt som möjligt innan hon sträckte ut frambenen och drog hon bakbenen för att lägga all tyngd på framdelen. När framtassarna till sist slog i marken kände hon att hon nog lyckats få tillräckligt med kraft för att störa familjen som bodde där nere under jorden, och mycket riktigt. Hon kunde höra hur deras små ben pendlade på med väldig fart där nere, och bara sekunden senare sprutade det sorkar ur den lilla öppningen till boet!



[jag... behöver kanske inte säga att detta var segt. Jättesegt. Typ så segt att jag förtjänar en medalj för seghet. ;W;
Förlåt. Om du inte vill fortsätta på rollet så är det lugnt med mig, men det kändes som rätt sak för mig att svara på det.]