Ehtna tyckte om snön. Den var mjuk mot hennes päls, men isande kall på ett sätt som fick hennes tankar att klarna och hennes tassar att driva kroppen framåt. Raganan fick dock erkänna att hon hellre skulle vilja se mer av vad Numoori hade att erbjuda. Hon skulle vilja lämna slätten och upptäcka nya områden. Ehtna skuttade framåt. Hornen på huvudet bar hon med stolthet där hon rörde sig. Tiken var stolt över sina raganagener.
Hon var liten för att vara ragana. I syskonskaran hade hon alltid varit mycket mindre än de andra, och hon misstänkte starkt att hennes föräldrar alltid undrat vad som gått fel när hon föddes, sist.

Den blå blicken gled tankspritt över snöslätten. Hon saknade sin familj. Hon saknade framför allt Ehfra, men även sällskapet av sin far och mor. Nu hade hon vandrat ensam i flera veckor utan att stöta på någon. Var världen verkligen så stor att det dröjde veckor mellan att man stötte på någon?

Och så, borta i fjärran fångade en siluett hennes blick. Hon sken upp och började i snabbare takt pulsa genom snön med ögonen klistrade på främlingen.
"Hi!", ropade hon med klar stämma när hon kommit inom hörhåll. Ehtna nuddade vid charmen och funderade på att börja använda den redan nu, men bestämde sig för att se främlingen bättre först.

Det var med tankfulla kliv Cerulean tog sig fram över den snötäcka slätten. Vingarna var höjda en aning från kroppen, som om han gick genom något äckligt (vilket inte direkt var fallet) och blicken var misstrogen. All denna snö. Å andra sidan hade han självmant äntrat det enorma områden, så han fick väl skylla sig själv. Det värsta var kylan, som letade sig genom den fortfarande tunna pälsfällen. Lyckligtvis hade kvalitén på den bättrats på en aning efter att under någon månads tid faktiskt lyckat få i sig mat, så frös ihjäl gjorde han inte.

Faktiskt, så trivdes han. Kylan matchade väl den som dolde sig i hans bröst, och området tvingade honom inte till glädje när han inte var glad. Det var platt och kalt, enkelt och enspårigt. Vackert om natten med sina himlaskådespel som underhöll honom under vargtimmarna då gudarna oftast brukade roa sig med att beröva honom sin sömn.

Cerulean må ha liknat en skriande färgklick mot allt det vita, så inte undra på att han så småningom hörde steg. Långt borta, ett knarrande av tassar som bröt skaren. Cerulean höjde huvudet, pressade vingarna mot kroppen och sökte med den gyllene blicken. De pupillavsaknade ögonen sökte över området. Det luktade varg. TYdligt, då den krispiga luften var lätt och enkel att inandas. Med en lätt fnysning (inte av irritation), sändes ett moln av imma upp mot skyn vilken han följde med blicken. Sekunden därpå rörde sig något i ögonvrån, och blicken sänktes återigen till marknivå. Mellan gränsen av himmel och jord syntes en gestalt. En slank hona som i hastighet eller åtminstone så snabbt hon kunde genom snön, nalkades.

"Hi!" Utropade hon. 
Jaså, tänkte Cerulean och harklade sig lätt. Honan nådde fram till honom. Öronen vändes bakåt då han slickade sig om nosen. Var det det Nimorianska språket? Jo, det kunde han.. Någonstans. Hade inte hans moder talat det till främlingar.. Till sin släkt och om kvällarna för sig själv?
Det klickade till i huvudet av igenkännande då blicken smalnade av. Hanen tänkte efter ordentligt, letade igenom sitt huvud. Jovisst! 

"H-Hello."

När tiken kom närmare främlingen kunde hon enkelt konstatera att det var en bevingad färgklick till varg som hon stött på. De blå följde hans konturer, från hjässan ner mot utväxterna på sidan. Fascinerat studerade hon hans vingar. Så.. häftiga! Hon föreställde sig hur hon själv bar vingar och flög fram i skyn, precis som en fågel.

Hanen hälsade på henne, lätt stammande, och Ehtna log. Den kluvna ormtungan fuktade hennes nos innan hon tog till orda och svarade honom med pigg och glad röst.
"It's cold, isn't it?" Det hördes att kylan inte brydde henne alls. Tvärt om tyckte hon om den. Den gjorde allt så klart. Inget var luddig eller svårt att förstå. Här ute var allt vitt eller svart. Så enkelt.
Ehtna lyfte ena tassen och körde ner den i skaren när hon tog ett litet steg framåt och med blåa, intresserade ögon såg på de jättelika vingarna. Så lustigt det såg ut på en varg istället för en fågel. Sedan lyfte hon blicken till hans anlete.
"I'm Ehtna, by the way", presenterade hon sig, som i förbifarten. "And you are?"

Främlingen log ett neutralt leende, kanske även något fundersam när hon drog tungan över nosen (den groteska formen var ingenting han funderade över) och synade hans vingar. Något obekväm vred han på sig inför hennes intensivt blå ögon som matchade skärpan i blicken."It's cold, isn't it?"
Cerulean höjde ögonbrynen något millimeter och rynkade ögonvrårna i en osäker min. Huvudet pusslade långsamt ihop hennes mening. Hans Nimorian var knapphändig. Mycket, knapphändig.

"Um.. If you say so", mumlade han till slut fram och backade ett halvt steg. Det var ett väldigt energiknippe till varghona han träffat på, för bara sekunden efter hennes första uttalande var hon genast i färd med att återigen betrakta honom, och röra sig allt närmare. Återigen var det vingarna den blå blicken vilade på. Var hon fascinerad? Cerulean rörde lätt på vingarna, vecklade ut dem en tredjedel och harklade sig lätt. 
Ehtna, var det alltså. Ingenting som klingade igenkännande i hans huvud, en total främling.

"Cerulean."

"Hm", svarade Ehtna som en bekräftelse på att hon hört hans namn. Under en kort sekund funderade hon på om hon borde backa, likt han backat när hon gått närmare, men Ehtna ville inte. Det vore inte likt henne, att backa, ångra sina val. Hon gjorde som hon ville och stod för vartenda ord hon uttalade och varenda handling hon utförde. Det var väl hennes val att handla som hon hade lust - och sedan om han trodde att hon var knäpp var väl hans problem. Hon log lite åt sina tankar innan tiken tvingade sig själv att återvända till verkligheten för att kunna hänga med i konversationen. Eftersom inte Ceru - Ehtna hade börjat kalla honom det - följt upp med en egen fråga fick hon väl fortsätta driva det framåt.
"You are the first wolf I have seen for weeks", sa hon och nickade för sig själv. "Why? Where are everybody?" Tonfallet var frågande när hon med huvudet lätt vinklat på sned betraktade honom med ett frågande, snett leende på de mörka läpparna. Kanske hade den här vargen, Cerulean, sett lika lite som henne. Kanske. Det skadade inget att fråga i alla fall.

"You are the first wolf i've seen for week", bekräftande nickning från den trefärgade honan, "Why? Where are everybody?"
På det, hade Cerulean inget vettigt svar. Återigen sökte han igenom sig själv efter ord som kunde pressas ihop till en någorlunda fungerande mening. Blicken mjuknade en aning då han vände de gyllene irisarna mot honan igen efter att flyktigt betraktat den öde omginvingen.


"I.. Don't know. Maybe.. The cold is too much?"
Blicken blev osäker igen, även fast osäkerheten fortfarande vilade i hans ögon. Han slickade sig över högra mungipan och lade huvudet millimetern på sne. 
"If you want to meet another wolves, try the woods below this place. Eriinari, poor empty field.. Like this. Try Ötamon." Ö:et tedde sig mycket felplacerat i den Nimorianska meningen.

Cerus svar fick Ehtna att fundersamt stirra ut över slätten.
"Strange. I like it.", sa hon och syftade på kylan de talat om. Efter att ha svept med blicken över de tillsynes oändliga massorna med snö och is återvände den nu varma, blå blicken till den tvåfärgade hanen när han rekommenderade ställen att färdas till. Det sista namnet fångade hennes uppmärksamhet på allvar. Ötamon. Den första, lustiga vokalen utmanade henne.
"Oe.. Otamon?" Ehtna kunde inte begripa varför det skulle vara så svårt att få till det som Cerulean så enkelt klarade. Han behövde inte ens anstränga sig. Ehtna kunde utan problem spela upp minnet av hans röst och ljudet av bokstaven i huvudet, men kunde för all del inte begripa hur hon skulle forma munnen för att få fram det. Hon försökte några gånger till och fnissade lite åt sina fruktlösa försök att klara av uttalet.
"O.. Oo" Hur hon än försökte gick hennes uttal inte att förbättra särskilt mycket. Raganan ryckte lite på skuldrorna och skrattade ett klart, uppgivet skratt innan hon log mot honom. Hon visste inte varför, men hon tyckte om Cerulean.
"I'll check it out", lovade hon och la namnet på minnet. Ötamon. Lustigt.

Ceru betraktade henne med sina gyllende, precis som hon betraktat honom. Ehtna sträckte på sig, trygg i sitt utseende och sig själv. Det var inte jobbigt att därför bli betraktad.
En stund gick under tystnad, mestadels för att Ehtna höll tyst, betraktandes den bevingade kämpa för att få ihop orden.

Have you been here.. Be.. Before?

Ehtna log lite.
"No. Never. I grew up with my familiy in a forest." Nordan. Hon visste inte om han skulle förstå, om det ens skogens namn liknade det namn det bar på hans språk, så hon höll tyst. Skog räckte gott och väl.
Ett allvarligare ansiktsuttryck svepte in över hennes anlete likt moln som skymmer solen. Hon betraktade hans gestalt än en gång, men denna gång var det inte vingarna hon tittade på. Hanen var inte i alltför dåligt skick just nu, men Ehtna såg spår av att ha varit undernärd. Var det dåligt med byte ute i Numoori?
"Ceruu" Hon drog ut på hans namn, undrandes. "Is it hard to find prey?"

[Jag har ingen aning om man säger 'is it hard to find prey', men låtsas som om det är perfekt xD]

Cerulean nickade långsamt vid hennes svar och började sig bak för att gnaga lite på fästet av en fjäder. Sedan rätade han på sig igen och lät blicken vandra iväg. Hennes ursprung intresserade honom föga, mest för artighetens (och konversationens) skull var det han frågat.
Sekunderna tickade fram i tystnad.
"Ceruu.." Hanens blick klarnade upp en aning då ansiktet vändes mot henne. De gyllene ögonen blev forskande. Ceru? 
Minnesfragmenten började flimra för hans inre. Regnet som strilade ner från en grå himmel och luften som var kylig likt höstens kännetecken. Smärtan inombords när hon viskade till hans skrikande gestalt och ovissheten. Varför och varför, aldrig hade han fått svar. Doften av mossig fukt i marken och av henne, då han kröp bakåt i självbevarelsedrift...

"Is it hard to find prey?"
Ceruleans blick hade blivit tom, och det var med ett ryck han drog tillbaka till verkligheten från sitt inre, när rösten först hört som genom vatten och nu helt tydlig. Han flämtade till och backade några darrande steg. Vingarna höjdes stela några centimeter ifrån kroppen. Smärta.
"N-no", andades han andlöst och vred öronen bak mot nacken. Nej, svårt att hitta mat var det inte. Svårare var det att faktiskt lyckas hämta styrkan att jaga.

Cerulean bemötte hennes ord med ett kroppsspråk som skred ut smärta. I förvåning, nästan liknande chock fällde Ehtna öronen bakåt, så de nästan låg slickade mot nacken. Hans reaktion var så skum, men den uppenbara smärtan han visade upp fick henne att känna skuld. Hade hon sagt något? Inte vad hon kunde förstå.
"Are you alright?", fick hon fram, med de blåa ögonen stora av förvåning och oro. Ehtna noterade knappt hans svar på hennes fråga. Hon var så fokuserad på honom, försökte läsa av hans kroppsspråk i varje rörelse han gjorde för att försöka lista ut vad som smärtade honom så djupt.

När hennes flyende hjärta börjat lugna ner sig efter den bevingades överraskade reaktion kände hon sig lugnare. Ehtna tyckte om Cerulean, och det smärtade henne att hon sårat honom genom att antagligen dra upp minnen, men samtidigt hade en djupt rotad nyfikenhet åter väckts, och allt hon ville var att stilla den. Det var ett knivigt läge. Hon provade sig fram.
"Do.. Do you want to talk about it?", frågade hon försiktigt, nästan prövande. Huvudet hade hon omedvetet lagt på sned och skjutit fram.

Den isande kyla luften stack honom i lungorna då andetagen rytm ökade. Hyperventilation var ett begrepo Cerulean började bli allt mer vad vid, trota det blev han inte längre rädd då strupen snördes ihop av ångest. Döden var inget han fruktade, och skulle inte göra. Det var det enda hanen faktiskt var säker på i sitt mycket ostadiga liv, att der aldrif skulle bli son förr. Inte utan henne. Det gick inte att vara lycklig utan lyckan, som i hans fall var just henne. Det kändes som att en del av honom skurits bort o takt med deras relations avbrutna slut. Smärta.
Inget var farligare än någon som inte hade någonting att förlora.

"Are you okay?" Inget svar. Stirrande ut i luften.
Den friska känslan av syret lugnade så småningom ner vibrationerna i kroppen. Alltjämt darrande (av både plötslig köld och ångest) tog han ett steg åt sidan för att testa sina lemmar. Benen bar, med viss motvilja. Åtminstone ett steg framåt. Blicken höjdes och mötte Ehtnas klarblå, heltäckande irisar. Den osäkra blicken var malplacerad i hennes ansikte. Cerulean hade vant sig vid hennes leende anlete.
På något märkligt vis, verkade hon förstå vad det var fråga om. Det var någonting nytt för Cerulean.. Inte förståelsen. Den hade han överösts av. Spelade röster av vänlighet.
"N.. No." Viskade han lågt och slog undan blicken.
"Talking doesn't help. Talking can't heal, talking can't bring things that don't even exist. False hope, it's all just a lie.."

Cerulean verkade bara li sämre och sämre. Han darrade, och vad som orsakat det visste hon inte. Ville faktiskt inte veta heller, men skulle ha gissat på ångest eller något liknande. Ehtna kände för första gången i sitt liv djup skuld över att ha förstört Ceruleans dag. Hon hoppades att det bara var dag.

N.. No. Talking doesn't help. Talking can't heal, talking can't bring things that don't even exist. False hope, it's all just a lie..

Ehtna lyssnade till hans röst och såg när han slog bort blicken. Hon undrade vad det kunde vara som orsakat sådan smärta hos Cerulean. Kärlek? En förlorad familj?
"No.", var hennes svar på det Cerulean yttrat. "But maybe talking can bring peace to your mind?" Så fort hon yttrat orden var hon osäker på hans reaktion. Det kändes full trovärdigt att han skulle ursäkta sig och lämna för att ensam kunna ta itu med de minnen hon rört upp. Eller, så kanske allt skulle rämna och att hon skulle få reda på vad som sårat honom. Så att han inte skulle fatta allt fel log hon lite, mjukt och sorgset. Just det sorgsna kändes konstigt i ett ansikte som oftast log och skrattade av glädje.
"I just want to help." Rösten var låg när hon tog ett steg framåt och buffade tröstande på honom. Om han inte sprungit iväg innan, hade han sin chans nu. Ehtna visste inte om det var accepterat här med närkontakt hos främlingar.

"Nothing can."
Rösten var inte mer än ett halvklart väsande genom sammanpressade käkar. Blicken fästes på Ehtna då hon plötsligt rörde sig mot honom. Misstroget spändes musklerna, och automatiskt vägde han bakåt så hennes ljust bruna puffade till hans skuldra. Cerulean tryckte återigen ner vingarna mot sidorna och drog upp huvudet, tryckte bak öronen. Varför ville hon honom så väl? Var han en vekling i hennes ögon? En som behövde tas omhand?
"I just want to help."

Cerulean såg tomt på henne. Jo, alla ville hjälpa. Utom den som faktiskt kunde göra någonting. Måhända kanske kunde - men hon ville inte. Han dög inte för henne. Det var uppenbart. 
Återigen kändes det som att bli knivhuggen i hjärtat.
Stammande pressade han fram sina ord.
"I.. If y-you.. Meet.. A Wolf n-named.." 
Rösten dog ut. Luft pressades ner i lungorna. Smärta.
"B.. Blue.. If you visit Ötamon. Tell her.." 
Han fick översätta till Nimorian.
"That.. If.. If you love someone.. You follow them to the.. End of the.. World. You don't give up when things get tought. You.. You're living on the hope."

Cerulean visste inte om meningen var förståelig i och med hans hemska Nimorian, men han orkade inte bry sig. Kanske skulle Blue förstå vad som sades, om hon någon gång fick höra det. En svag snyftning vibrerade luften. Sedan backade han och satte av över snöslätten. Försvann bland drivorna av snö.

Nothing can.

Fakargens väsning var frampressad mellan ihopbitna käkar, och först hörde inte raganatiken vad han sa. Han fäste blicken på henne när hon rörde sig mot honom. Hans muskler spändes och Ehtna undrade för ett kort ögonblick om han skulle slå henne, men slaget hon undermedvetet väntat på kom inte.

Den tomma blicken han gav henne innan de stammande orden lämnade honom gav henne rysningar.

I.. If y-you.. Meet.. A Wolf n-named.. B.. Blue.. If you visit Ötamon. Tell her.. That.. If.. If you love someone.. You follow them to the.. End of the.. World. You don't give up when things get tought. You.. You're living on the hope.

Han fick uppenbarligen kämpa för att få fram orden igen. Ehtna nickade när hon förstod meningarna ordentligt.. Å Ceruleans vägnar kände hon direkt att hon ogillade denne Blue. Om hon mötte tiken visste inte Ehtna om hon skulle tycka att Blue var värd hennes uppmärksamhet efter att grym krossat Cerulean med hans egen kärlek som vapen. Nä, hon skulle definitivt inte tycka om tiken.

Medan Ehtna hade försjunkit i bitska tankar hade en svag snyftning lämnade Cerulean, och han hade sedan störtat iväg ut i snön. Trots att has grälla färger syntes bland det vita följde hon inte efter, för förvånad av det plötsliga avskedet för det-
"Wait!", ropade hon efter honom men kände instinktivt på sig att han inte skulle stanna. Med ett värkande hjärta förstod hon att det inte fanns något hon kunde göra för honom. Med ett sinne tillfälligt tyngt av den andres olycka började hon vandra mot Ötamon.

[AVSLUTAT]