[Ensamroll för Blue. Här föder hon sina valpar Valkyrian, Varya och Vit] 

I lyan låg albinotiken utsträckt över jordgolvet. De djupa andetagen var allt som hördes. Men så mycket mer än så kändes - marken som pulserade omkring henne, alla osynliga energier som dansade längs hennes späda kropp, värkarna som strålade genom henne. De fick henne att gällt kvida till innan hon med en pust andades ut igen. Det var inte smärtan som var jobbigast, utan rädslan för vad som skulle komma sen. Blue ville inte förlora några fler, hon ville inte misslyckas med dem. Återigen strålade värken, och tankarna skingrades.
Smärtan var upprepande. I en timme till och från höll det på. Det värsta var väntan. Den eviga väntan som hon inte på något vis kunde fördriva. Ensam i sina tankar i dunklet. Vinden prasslade inte ens i de skyhöga träden. Tystnaden var olidlig. Ett djupt frustande lämnade henne, innan hon äntligen gjorde sig redo. Det var dags.
     Den första var vit. Inte som hennes nästan pigmentfria färg, utan klart och tydligt vit utan några konstigheter. Blue sträckte sig efter den lille. Det var en hane. Med försiktiga, mjuka puttar ledde hon den nyfödde till hennes mage. Sedan lade hon ner huvudet igen, och fortsatte den ändlösa väntan.
     Den andre var svart och vit - ett utseende efter sin far. Trots den lätta avskyn hon hyste honom, så var det endast med kärlek hon såg på valpen. Detta var en hona. Lika hälsosam och frisk som dess broder såg ut att vara.
     Den tredje kom ut efter en längre tid. Denna var dock mindre än sina syskon, och hade hennes pigmentfria, tunna päls. Ett lätt, oroat gnyende lämnade modern när hon betraktade den lilla. Försiktigt lät hon tungan värmande och uppmuntrande stryka över denne. En till hona.
     Blue lade sig till rätta igen, och inväntande eventuellt fler valpar. Men efter ett tag utan smärtor insåg hon att det verkade vara över. Ett lättat hummande lämnade henne och såg på valparna. Tre perfekta underverk. Ett leende av glädje spred sig över hennes skära läppar. Vad detta än skulle betyda i framtiden så kunde hon inte låta bli att glädjas åt nuet.
     De azurblåa ögonen sökte sig ut genom lyans mynning. Försynt skymtade natthimmelen bakom grenar och trädtoppar. Det gav medförde ett lugn.
Men det lugnet skulle inte komma att hålla länge. Den dunkande energin som omgivit henne, och hon mer eller mindre vant sig vid försvann. Det var som att den sökte sig bort någonstans. Blue höjde huvudet från jordgolvet och såg sig omkring. Vad var det som hände nu? Albinon drog ett djupt andetag i oro. Men sedan hördes ett vagt prasslande. Prasslande av löv och buskar. Blicken riktade sig ut ur lyan igen, och i samma ögonblick som Blue såg emot himmelen exploderade den. Skrämd slöt hon ögonen och spände sig. Instinktivt rullade hon sig något närmare valparna, innan hon vågade se ut igen. Himmeln dansade i gröna ljusstråk. Det gröna ljuset letade sig delvis ner i lyan. Trots att de lockade den nyblivna modern att gå ut för att se efter, så kunde hon inte lämna de nyfödda. Försiktigt ändrade hon position så hon fick en bättre uppsikt ut genom lyan. Så långt hon kunde se var himmelen av grönt böljande ljus. Det tog några sekunder innan Blue fick grepp om verkligheten, och insåg vad som pågick. Norrsken. Aldrig hade hon upplevt ett med sådan kraft. Leendet som falnat i rädslan växte fram igen. Denna dag skulle bli känd för henne som ett mirakel.