Den kraftiga bergsvargen var inte räddhågsen av sig. Det kunde man inte påstå. Han hade vandrat i de högsta av berg och på förrädiskt marskland. Han var inte rädd för mycket. Han var stor och björnlik i kroppen, pälsen var tjock och rufsig och ibland fläckad av blod. 
Nej, det han verkligen fruktade, det var demonerna i hans eget sinne.
De kom till honom om natten, då han låg ensam - ha! Som om han inte alltid var ensam - och viskade saker i hans öra. Saker som han inte ville höra på, men det spelade ingen roll hur mycket han dunkade huvudet mot marken. De försvann inte. Speciellt i det trasiga örat höll de till, det hade han märkt. 
Han hade gjort dem till viljes. Han hade gått dit de begärde honom. Till den plats där ondskan var som starkast och låg som en filt över den store varghanen. 
Till Döda Skogen.
Dimman strök sig mot hans ben, omfamnade honom i en dödligt kall kram. De röda ögonen skannade av omgivningen i jakt på något, vad som helst. Fiende eller vän (som om han hade några), byte, något att avreagera sig på. Han var inte kräsen.
Dimman förde med sig minnen från svunna tider till den grå hanen med den förlorade tån.
En gång, när demonerna var som högljuddast, hade han gråtit. En enda gång. Tysta, salta tårar hade fallit från hans ögon och han mindes att han hade förundrats över dem. Men därefter verkade hans tårkanaler ha täppts till. Inte en enda tår hade fällts, inte på många år.
Ljudet av annalkande, smygande steg fick Volga att stelna till. 

(Öppet för två-tre rollspelare till).

En doft nådde Volgas känsliga, svarta nostryffel. Kroppen var spänd som en bågsträng, redo att flyga iväg eller ta strid. Musklerna spelade under huden, dock osynliga under den tjocka fällen.
En säregen doft, som han inte hade känt på länge. Doften av en tik.
Han vände på huvudet, en långsam rörelse, och lät blicken vandra. Dimma. Dimma, överallt. Mörka träd, dimhöljda buskar. Han kunde inte se någonting, ingen, men han visste att det fanns någon där. Han kände det.
Hur länge hade hon varit där?
Hur kunde han ha missat det?
Han förbannade sig själv. Det låg ungefär sist på listan över saker han behövde just nu. Hur svårt kunde det vara att ligga lågt, vara osynlig - han önskade att det hade varit hans kraft - och inte dra till sig någon uppmärksamhet?
De röda ögonen stirrade ut i dimman i jakt på någon avslöjande rörelse som kunde skvallra om vart främlingen befann sig. Men de fann ingenting. Vem denna någon än var, var den duktig på att gömma sig.
"Främling i skuggorna", morrade han fram, ett dovt ljud långt nere i strupen. "Vill du vara så vänlig att visa dig?"
Om ingen dök upp hade han förmodligen blivit förlägen, för några månader sedan. Men nu var det länge sedan Volga hade varit generad.

Hon bemöttes med en dov röst så fort hanen förstått att hon befann sig i närheten. Hon observerade snabbt hur skärpt och överspänd han blivit men det var inte direkt en överraskning, den första reaktionen på hennes närvaro var nästintill alltid misstänksamhet. Hesther försökte koncentrera sin förmåga för att empatisera känslan av trygghet och lugn men det var omöjligt att se någon direkt inverkan, hon skulle skulle behöva återgå att förlita sig på att hennes ord skulle hålla henne undan trubbel ännu en gång. Men med dödens skogs täta dimma och tysta klimat kände hon sig inte som sig själv, hon kände sig mer som ett fördummat kreatur som kastade bort logikens trygghet för känslors kontraproduktivitet. 



Det ryckte svagt över ena ögat och i tårna på henne innan hon tog första steget mot att synliggöra sig själv. Hon sträckte på ryggen, la svansen vågrätt längst med ryggen för att snarare indikera nyfikenhet och neutralitet än aggressivitet med öronen riktade framåt. Buskaget vek undan för hennes försiktiga framfart, taggiga, styva grenar och blad som rörde sig längsmed pälsen medans hon sträckte lite ytterligare på sig och sa; ”Så, det är nog dags att jag introducerar mig” med den självsäkraste stämman som hon kunde uppmana.

När Volgas röda blick föll på tiken skedde en bedömning. Han granskade hennes kropp, hennes hållning, hennes svansföring. Hon utstrålade inget aggressivt, och han slappnade av en aning. Henne skulle han nog kunna klara av om det visade sig nödvändigt.
"Så, det är nog dags att jag introducerar mig."
Det ryckte något i Volgas mungipor, de drogs nästan omärkligt uppåt i ett väl dolt flin. Om man inte visste vad man letade efter hade minen varit helt omöjlig att upptäcka. 
"Jo, det är det nog", sade han, och rösten färgades av en pytteliten nyans av munterhet. "Mitt namn är Volga. Nu frågar jag om ditt, främling i skuggorna."
Han undrade hur länge hon hade varit i närheten. Att döma av repliken var det nog en rätt god stund. Kanske svaret han skulle få kunde föra honom närmare sanningen? Han tyckte inte om tanken på att ha varit förföljd, skuggad, eller vad han nu hade blivit. Tyckte inte om att inte ha kontroll över situationen. 
Kalla honom ett kontrollfreak, men så var den bittra sanningen. Anledningen till varför han var rädd för sina demoner var mycket enkel. 
Han hade ingen kontroll över dem, men de hade kontroll över honom.

Draugais ledare satt nedanför ett träd, strax utanför revirets gränser, och bara kollade bortåt mot en horisont hon inte riktigt kunde se. Den kyliga brisen som då och då tog tag i hennes päls förde med sig mängder av dofter, som alla blandades med varandra. Det var dofter av jord, bark och gräs, blandat med doften an kyla och flockens medlemmar. Men när dofterna från okända vargar letade sig in i hennes nos reste hon kvickt på sig. Hon smålog lite för sig själv innan hon satte av i rask takt, längre ifrån reviret och närmre främlingarna. Kanske var de inte längre kvar, men hon ville ändå undersöka saken. Även om ledarskapet ännu kändes nytt och oprövat så ville hon se till att hålla främlingar borta från gränserna. Hon var åtminstone så pass lojal.
(Lojal? Du vet inte vad ordet betyder. Släpp ut mig!)
Hon bara flinade när hon hörde rösten inom henne. Allt för länge hade hon varit fast i den kropp som rättmätigen borde givits till henne, men nu var hon äntligen fri. Och själen inom henne kunde inte säga någonting för att ändra på det. Hon skrattade lågt åt den tanken.
Hon fortsatte sin vandring, fortfarande i samma snabba takt, och när dofterna blev starkare insåg hon att vargarna trots allt verkade vara kvar. Först när hon fick syn på dem saktade hon av, och gjorde det väldigt hastigt tills dess att hon stod helt stilla. Hon tippade huvudet på sned och betraktade dem med ett likgiltigt lugn. De var inte så nära reviret att hon kunde köra iväg dem, men det faktum att de befann sig i hennes skog gjorde så att hon åtminstone kunde ge dem ett varningens ord. Hon försökte alltid sitt yttersta för göra allting på det sättet som hon hade sett sin själskompanjon göra, allt för att inte bli avslöjad som en bluffmakerska. Flocken var nu hennes, och hon skulle inte förlora den utan en kamp, och om det innebar att hon var tvungen att förändra hela sin personlighet så fick det väl vara så.
Just därför klev hon framåt, närmre de båda vargarna, med spetsade öron och ett litet, knappt märkbart leende, mer än så kunde hon inte förmå sig att ge två totala främlingar.
"God dag", sade hon högtidligt.

Volga granskade främlingen som klivit ut ur skuggorna uppifrån och ner. Det låg något bekant över henne, men han kom inte på vad. Hon skulle kunna vara flockledare eller högt uppsatt, men för vilken flock? Det spelade ingen roll. Han hade ingen koll på vart revirens gränser gick, och om han befann sig i hennes revir, då var han illa ute.
"God dag", sade hon med hög och klar stämma.
Volgas blick gled för ett ögonblick till den andra främmande tiken, hon som följt efter honom av en för honom okänd anledning. Sedan såg han på flockledaren igen.
"God dag", sade han och såg till att hålla oron som pyrde under ytan av högtidligt, stelt lugn borta från rösten. Den fick inte skina igenom. Volga avskydde att visa sig svag, något han inte behövt göra många gånger tack vare det faktum att han aldrig stannade länge någonstans eller lärde känna några individer. Resandet var bra för honom på så sätt, att han inte behövde öppna och blotta sig. Ingen ifrågasatte vandraren som ännu inte funnit sin plats i världen, och ingen frågade honom heller.
Kanske var det därför han valt det här livet. Kanske därför, eller på grund av demonerna som jagade honom vidare. Men alldeles oavsett så längtade han efter den plats som kunde skänka hans rastlösa vandrarhjärta frid.

Off: Jo, det blev lite plötsligt, men vi får väl göra det bästa av situationen helt enkelt  :)

Varje fiber i Volgas kropp var spänd som en bågsträng. Hjärtat rusade, och även om han gjorde sitt bästa för att dölja det så brusade det högt och irriterande i öronen. Om flockledaren var här för att köra bort dem från reviret, innebar det rejält med problem. Han ville inte komma på kant med henne, inte som ensam vandrare utan vänner eller allierade eller ens någon som stod på hans sida.
Han väntade fortfarande på den andra honans svar, men det verkade inte som om hon tänkte klämma ut det inom den närmaste framtiden. Hon stod med ett öra vänt mot honom och betraktade honan med nyfikna ögon. Han kunde inte uppfatta någon form av aggressivitet hos henne, men han var inte så säker vad gällde flockledaren.
Draugai.
Så var det förstås. Hon ledde flocken Draugai. Aj då. Han ville inte ha hela Draugai på sig för att ha inkräktat på deras revir.
"Om detta är ert revir erbjuder jag mig givetvis att flytta", sa Volga respektfullt, för till och med han hade vett nog att inte sätta sig upp mot flockledaren som förresten var äldre än han. "Jag vill inte inkräkta någonstans."

[Själv tycker jag att det är segt att bara skriva 'vandringinlägg', eller vad man nu ska kalla det. Främst därför det kanske går fort fram för mig ibland x) Men ja, du har en poäng, sorry om jag ställde till det lite för er ^^ ]


De var i hennes ålder, lite yngre. Ibland var det svårt att avgöra ålder på andra. Vissa var äldre än vad de såg ut att vara, andra mycket äldre, det mesta berodde på vad de bar med sig i bagaget. Hon misstänkte att ledarskapet skulle ta ut sin rätt på henne för eller senare och få henne att se äldre ut än vad hon egentligen var.
"Vem har sagt att detta är mitt revir?" hon drog på munnen. Det var visserligen hennes revir, och dofterna i hennes päls avslöjade henne säkerligen som en flockvarg.
(Det är inte ditt revir!)
Hon fnissade till, ville svara den instängda lilla råttan där inne, men höll sig för att göra det. Hon kunde allt få känna på hur det var att vara instängd, att kunna se allt men inte kunna ingripa. Det här skulle bli så roligt!
"Marken ni står på är inte mitt revir", log hon illmarigt. "Men marken som ligger en bit in bakom mig tillhör mig och min flock", lade hon sedan till. Rösten inom henne fortsatte att skrika om att det inte alls var hennes revir eller hennes flock, men för tillfället talade rösten för döva öron.
"Ni inkräktar inte, så var inte oroliga. Jag var bara nyfiken av att se vilka det var som trots allt rörde sig nära våra gränser. Men stanna ni om ni vill", sade hon stillsamt, som om hon egentligen inte brydde sig om att de var här. Men självklart gjorde hon det, det anbelangade henne vilka som rörde sig i skogen utanför gränserna. Nu när hon visste att de var här skulle hon hålla ett vakande öga över den här delen av skogen.

[Volga tycker det är helt ok, iaf!]

Volga nickade nästan omärkligt när ledaren försäkrade dem om att detta var fri mark. Han skulle hålla sig borta från tveksamma ställen, där risken att överträda gränserna var överhängande. Det kom för honom att han kanske borde presentera sig för båda främlingarna.
"Mitt namn är Volga. Törs jag fråga om era?" sade han artigt. 
Något han hade fått lära sig den hårda vägen var att artighet alltid lönade sig. Man kunde aldrig vara nog artig och väluppfostrad i samspel med andra. Levande, emotionella varelser var farliga och oberäkneliga, man visste aldrig vad de kunde ta sig till eller vad som rörde sig i deras sinnen. Vissa kunde häva ur sig vad som helst, och man kunde svara dem hur som helst utan att de tog illa vid sig. Medan andra bara väntade på en chans att få visa sig aggressiv och blotta tänderna. Han hade mött all sorts vargar på sina vandringar och var tvungen att medge för sig själv att den första typen var något - vem försökte han lura? Mycket - enklare att vara med.
Men ingen av de vargar han mött när han var ute och vandrade, både i detta land och i andra, hade varit som han önskade. Men någonstans måste han väl finna den själ som han kunde tala öppet och okrystat med? Någon som han själv?
En tvillingsjäl?

[ Ah det är okej, blev lite skärrad bara för att jag är ny här och håller på att komma in i rollspel igen  men dethär funkar bra så! ^^]

Den där Hesther verkade vara en glad prick. Volga drog lite på munnen, om det var åt hennes muntra tonfall eller åt orden som faktiskt flödade ur munnen på henne var han inte säker på själv men han antog att det gällde båda två. Lite glädje och optimism var alltid välkommet in i hans annars så dystra och sorgliga liv.
Han mötte Hesthers blick och nickade kort. Han behöll det lilla leendet. Nu när han börjat verkade det som om han inte kunde tvinga ner mungiporna i sina normala positioner igen.
Döda Skogen var inte en plats för glädje, det var uppenbart. Ändå var Hesther här. Döda Skogen var inte en plats för glada vargar, det var en plats för sorg och ondska och tyngd. Så vad gjorde hon här, hon som kom med glada tonfall och leenden?
Han klädde sin undran i ord och såg på henne.
"Vad för Hesther till Döda Skogen? Det verkar inte vara det första stället man tänker på när någon säger 'glädje'", sade Volga.
Han var ärligt talat nyfiken på svaret. Nyfikenhet var inte en vanlig känsla för Volga, han var van vid det gamla säkra, stadiga, likgiltiga. Han visste inte riktigt vad han skulle tycka om den där nyfikenheten. Å andra sidan visste han inte riktigt vad han skulle tycka om leendet på läpparna heller. Han knep ihop munnen och äntligen - äntligen - försvann det där dumma flinet.

Volga höjde ett frågande ögonbryn när Hesther talade om hur nedrigt det var att vara ensam. Hon var yngre än han, och han undrade hur länge hon varit ensam. Knappast lika länge som han. Knappast lika ensam.
"Jag förstod nästan det", sade Volga. "Att du följde efter mig, alltså. Men jag upptäckte dig inte förrän alldeles nyss."
Retade det honom? Ja. Utan tvekan. Men han hade inte känt hennes lukt förrän nyligen, även om han hade haft en brännande känsla av att vara iakttagen. Han hade avfärdat den lättvindigt, sagt åt sig själv att han bara inbillade sig, och så länge han inte hade någon doft som bevis kunde han ju inte vara säker.
"Jag antar att man inte får det roligare än man gör det", tillade han fundersamt med blicken fokuserad på någonting som bara Volga kunde se.
Var det en tanke som han burit med sig en längre tid men som aldrig bubblat upp till ytan? Eller kanske ett alldeles nytt infall? Helt oavsett så var det nog något att fundera närmare på, det här med roligheten. Sant var det, i alla fall. Han behövde ju någonting som gjorde dagarna i ensamt mörker roliga. Eller i varje fall roligare.

Hon lyssnade på de andra tvås konversation. De verkade mer eller mindre ha glömt av henne, vilket roade henne en aning. Hon hade egentligen inget problem med det, nu visste hon vilka de var, utan att de visste det minsta om henne. Hon fortsatte lyssna på deras konversation, emellanåt flinade hon till, även om ingen av dem sagt något speciellt roande.
(Kan du inte bara låta allting vara, och släppa ut mig?)
Tystnaden från henne hade fått den andra själen att börja tala istället.
(Släpp bara ut mig! Det är mitt liv du leker med!)
Ett kort skratt undslapp henne.
(Ha ha! Du har fått bestämma länge nog nu, Aisu. Nu är det min tur att leka lite.)
Huvudet fylldes av ett gällt skrik när själen inom henne gav upp. Ansiktet sprack upp i ett nöjt leende och hon riktade sin uppmärksamhet mot de andra två vargarna igen. Det fanns ingenting med de två som intresserade henne, så frågan var om hon skulle ta och roa sig själv istället? Med ett lömskt intresse inspekterade hon båda två. Hanen var stor, större än henne, men tiken var i jämnhöjd med henne själv. Hon tvivlade på att hon kunde ta sig an båda i en strid, det vore nog till att utmana ödet. Men kanske det fanns någonting annat roligt hon kunde hitta på? Hon knyckte på nacken så att det lät och tog några steg närmre de båda.
"Så, om hennes anledning till att vara här var för att hon följde efter er... Vad gör då ni här, herr Volga?" hennes röst var stillsam, len - lite som när en moder talade med sina små valpar. Att hon eventuellt hade avbrutit deras konversation var ingenting som rörde henne i ryggen. Blicken var fäst på hannen, och för tillfället så ignorerade hon tiken totalt.

Han vände uppmärksamheten mot flockhonan igen. Han hade för ett ögonblick glömt bort henne, när han talade med Hesther, men nu gjorde hon sig påmind igen.
"Om hennes anledning till att vara här var för att hon följde efter er, vad gör då ni här, herr Volga?"
Rösten var som något mjukt doppat i honung, silkeslen. Han tog ett steg framåt och lät blicken löpa längs de svarta trädstammarna bakom Aisu medan han talade.
"Det är en utmärkt fråga", sade han. "Jag är inte säker på att jag vet svaret själv, men jag drevs till en början av lusten att finna min plats på jorden. Därefter trampade tassarna på av sig själva, och de ledde mig hit."
Vad var svaret? Vad hade fört honom hit? Vad hade fått hans tassar att finna vägen till Döda Skogen, till detta land överhuvudtaget? Behovet av att hitta rätt? Känslan av att inte höra hemma någonstans? 
Det var en synnerligen utmärkt fråga.

[Kortis]

Hesther nickade instämmande till Volgas svar, hon började tycka om honom men inte på det sättet som hon tyckte om de flesta hon haft kontakt med, relationerna som var korta och intensiva då hon levde på de stunderna som gav henne adrenalinkickar, som fick henne att skratta eller hennes hjärta att slå mot bröstkorgen av rädsla. Hon livnärande sig på det som en vampyr och så fort offret blev förutsägbart så kunde hon antingen ställa till med besvär för att göra saker intressanta tills hon tröttnade helt och lämnade den. Volga var möjligtvis den typen som hon nödvändigtvis inte krävde drama och underhållning av för att hålla intresset, de få som hon kunde stanna med för att lyssna på och försöka hjälpa eller fixa. 

Honan började prata igen utan att nappa på något av det Hesther sagt vilket var en överraskande besvikelse men det var heller inte första gången hon blivit ignorerad så det skadade inte hennes ego så värst mycket. Volga svarade något filosoferande, det märktes ganska tydligt att han var den grubblande typen och Hesther hoppades att han inte var någon av de nervösa vargarna som gick vilse i sina tankespår av all konstant överanalysering och egocentrism som grodde hos dem, självdistans var viktigt för utan den så tog man sig på för stort allvar helt enkelt. Flockhonan som fortfarande inte anget sitt namn var svår att tyda dock och Hesther funderade kort över bästa sättet att lirka information ur honan. ”Du ställer många frågor men du har inte presenterat dig själv ännu?” framförde hon som en harmlös fråga som skulle försöka locka fram namnet åtminstone.

Hanen svarade, gav ifrån sig ett svar som fick henne att betrakta honom med något form av nyvunnet intresse. En varg utan mening? Utan sin plats på jorden? Hon log hemlighetsfullt för sig själv. Innan hon hann svara började den andra tiken svara, och hon vände blicken åt tikens håll.
"Jag ber om ursäkt för min brist på artighet, fröken Hesther", sade hon ursäktande. "Mitt namn är Aisu..."
(Lögnare!)
"...ledare för flocken Draugai, vars revir ni finner en bit in i skogen bakom mig", sade hon lugnt, och tog ingen notis om rösten i huvudet som skrek åt henne att hon ljög. Hon ljög egentligen inte, det var hon som var ledare nu, även om hennes namn kanske egentligen var något annat. Men det var det ingen som visste, hon var Aisu för flocken, för dessa två vargar, hon var Aisu för alla.
"Är ni på jakt över att finna er plats på jorden också, Hesther?" frågade hon sedan, för visa att hon inte helt tänkte ignorera tiken, även om hon inte var lika intressant som den andra främlingen i sällskapet. Kanske behövde de båda någonting som gav deras existens mening?

Hon snörpte på munnen, och nosryggen rynkades i en ogillande gest.
"Så vadå? Ni bara existerar?" sade hon tankfullt. Sedan fnös hon och ett därefter lämnade ett dovt skrockande hennes lungor.
"Att endast leva för att existera låter otroligt tråkigt. Och det måste ju betyda att jag skulle kunna ha ihjäl er här och nu? Om nu ni inte lever för något speciellt..." hon synade den unga tiken uppifrån och ner, såg över sina chanser i en strid, som hon tyckte såg goda ut. Hon hade dock inte för avsikt att ta någons liv, eller att ens ge sig in i strid. Inte för att inte tanken var lite lockande, men hon såg ingen anledning till att slåss med den här tiken.
"...det var bara en liten fundering", lade hon till sist till med ett illmarigt flin som spred sig på hennes svarta läppar.

Han lyssnade stilla till de båda tikarnas konversation, och anade ett sjudande missnöje eller kanske en gnutta hån hos flockhonan. Han stod lugnt kvar utan att röra en muskel, men grävde klorna djupare ner i marken där han stod. För säkerhets skull, bara. Han gjorde en inte en min, röjde inte sina känslor med ett enda uttryck, utan stod bara och iakttog dem.
Han drog ett djupare andetag när Aisu hade avslutat sina funderingar och tog till orda.
"Var det ett mordhot?" frågade han med ena ögonbrynet höjt. Sedan skakade han på huvudet som för att bli av med tankarna som rörde sig i skallen på honom. "Oavsett vilket så har jag inte hela dagen på mig. Vill ni stå här och hota varandra till livet, är det helt upp till er själva."
Sedan gav han var och en av dem ett ögonkast innan han vände sig om och var på väg att ge sig av. Han hejdade sig med ena tassen i luften.
"Och, fröken Aisu, jag ska inte beträda Draugais marker. Det har ni mitt ord på."
Han satte ner tassen i marken igen och den här gången stannade han inte mer utan traskade på ut i skogen. Bort från de båda tikarna. Han var färdig här.

[Volga lämnar rollet, vill ni tillägga någonting så gör ni det, annars avslutar jag det! :P)

Hon fnissade till vid Volgas ord. Ja, det hade nog låtit som ett mordhot, även om det inte direkt var menat på det viset.
"Absolut inte", konstaterade hon sedan och mötte Volgas blick. Han var aningen intressant, den här hanen. Han var i hennes ålder, men samtidigt så talade han som om han varit med desto längre. Det fick henne att undra var han kom ifrån, och vad som egentligen lett honom dit han stod idag. Men... det fick bli en annan gång.
Hon vände lite på huvudet och såg på tiken, Hesther, igen. "Bara en liten fundering, som sagt", hon tippade huvudet från ena sidan till den andra, och ett roat leende spred sig på hennes läppar. "Det är inte rätt tid för mig att ta liv", hennes röst var lugn, samlad, och orden hon sagt vittnade om att hon trots allt inte skulle ha några problem med att ta liv. Hon kunde rent utav njuta av det, men med det sagt så var hon ingen kallblodig mördare, vilket hon visste det fanns de som var.
När hanen talade igen så nickade hon mot honom.
"Bra", svarade hon med en röst som fortfarande var så där lugn, och nu till och med lite mjuk. Men det var egentligen bara ett skådespel. Hon var inte kapabel till att visa kärlek eller värme, aldrig på det där äkta sättet. Men hon visste minsann hur det såg ut när vargar visade det.