[Reserverad för Nevrast.]

De hade inte varit där hon hade sökt dem, och det hade känts som ett misslyckande redan innan hon hade börjat.
Den unga honan hade lämnat sitt revir, sin flock. Gett sig ut på ett uppdrag hon fått av självaste ledaren. Hon hade planerat allting väl, vetat vad hon skulle göra in i minsta detalj. Men allting hade rasat då hon inte hittat de hon sökte. Hon hade aldrig tänkt på denna möjlighet, inte trott att detta kunde ske. Men det hade skett, och nu var hon vilsen, utan direktiv och vägledning. Och fråga kom till henne, om och om igen.
Vad skulle hon ta sig till?

Villrådig hade hon vandrat över slätten, letat efter det hon redan visste inte gick att finna. Två, tre dagar hade passerat sedan hon insett att de inte var här, och ännu hade hon inte tagit sig vidare. Tankarna hade korsat hennes huvud otaliga gånger, om och om igen, och hon kunde inte låta bli att undra om hon verkligen var så värdelös som hon många gånger fått höra? Aldrig hade orden bitit på henne, men nu började hon tro att de var sanna. 
För det var obehagligt, det här med att vara ensam och fatta egna beslut på detta vis. Aldrig hade hon varit utan vägledning tidigare, aldrig saknat en ledare hon kunde se till, inte som nu. Och att återvända var otänkbart. Åtminstone för tillfället.

För tillfället låg hon stilla i det höga gräset, under ett träd som erbjöd skugga från den gassande solen. Hon visste vad hon ville, men inte hur hon skulle uppnå det. Om hon bara kunde få minsta lilla tecken som kunde vägleda henne i någon riktigt.
Och så plötsligt, som om Moriko hade hört hennes önskan, uppenbarade sig en gestalt längre bort. En varg. En främling. Paimonia satte sig upp, studerade den som rörde sig längre bort. Det var ett tecken, och helt klart bättre än inget.
Hon gav ifrån sig ett ljudligt skall, innan hon med raska språng började röra sig emot den andre. Detta var hennes tecken, oavsett vart det kunde leda henne.

Den unga mörkgrå hanen vandrade med kraft i stegen över Numoorislätten. Han var pigg och glad och det är en väldigt fin dag så det känns passande. Han traskar på, även om han inte har något mål. Även att han inte har en aning om vart han ska gå här näst så känns det så bra att vandra. Den ljusa svansen guppar med i hans rörelser och öronen vippar vaket fram och tillbaka på huvudet. Han har koll på omgivningen och undrar om idag ska medföra sig något intressant och kul.

Han har kommit en bra bit ut på slätten när han hör ett skall på håll. Hastigt gör han halt och ser sig omkring och finner snabbt vart ljudet kom ifrån. Den ljusa sandfärgade blicken faller på en gestalt som kommer emot honom. En främling. Unghanen är alltid lika glad över nya bekantskaper och svansen börjar lugnt men glatt vagga från sida till sida bakom honom och han står stilla och inväntar främlingen som helt klart verkar vara på väg åt hans håll. Det här kommer bli intressant. Hanen särar själv på käkarna och ger ett glatt skall tillbaka. Så tar han några steg främlingen till mötes när denne är närmare. Så stannar han igen.
"Hej". Hälsar han och studerar nyfiket främlingen.

Paimonia rörde sig smidigt över slätten, samtidigt som avståndet mellan henne och främlingen gradvis minskade. Hennes mörkbruna päls glänste i solskenet. De mörka ögonen hölls fästa på den andra vargen. 
Hennes tecken, hennes vägvisare.
Och så plötsligt var avståndet mellan dem ett minne blott, och Paimonia stannade upp. De var en hane, en ung sådan, som glatt hälsade henne där hon kommit skuttande över slätten. Hon lät blicken glida över honom, innan ett leende lade sig till rätta på hennes läppar.
"Hejsan," sade hon med en lugn röst samtidigt som hon stillsamt satte sig ned på marken. "Och vem kan du vara då?"
Inte för att hon kanske brydde sig så hemskt mycket, men inte heller kunde inte hon vara otrevlig. Det skulle inte främja hennes mål, vilket var det enda hon tänkte på. Hennes mål. Hon skulle återvända och göra dem alla stolta.

Den ser glatt på henne när hon stannar framför honom. Öronen klipper lätt till på hans huvud när hon talar.
"Jag heter Nevrast". Presenterar han sig och den ljusa sandfärgade blicken studerar nyfiket främlingen. En ung tik. Inte så jättemycket yngre än han själv.
"Vem är du?" Frågar han och inväntar svaret. Om hon vill svara honom. Han hoppas på det. Det var trots allt hon som kom emot honom. Är hon oxå lika social som honom? Tycker hon oxå om att stifta nya bekantskaper. Hon verkar trevlig. Svansen vaggar glatt bakom honom och öronen står spetsade på huvudet. Vilken trevlig dag.

Hon granskade honom med sin mörka blick, fastnade några ögonblick extra vid markeringarna han hade i ansiktet. De var mycket lika andra markeringar hon hade sett tidigare. Ibland kändes det som att de alla bar dem i ansiktet, alla i hennes familj. Kanske det var ett kännetecken på att de härstammade från den mäktiga BloodBlossom. Paimonia visste inte, men det var lite lustigt att se någon utanför TBB bära liknande mönster. Det kanske inte det kännetecken hon först trott.
"Jag heter Paimonia," sade hon för att presentera sig då han hade undrat. "Men du kan kalla min för Pai." Hon flinade en aning retsamt emot honom, besluten om att försöka bygga någon sorts relation och därmed även ta reda på vilket håll hon skulle bege sig åt.
"Så, Nevrast. Vad gör du här? Ensam, om jag inte misstar mig. Eller har du någon följeslagare som lurar bland det höga gräset?" Återigen flinade hon retsamt emot honom. Även om det faktiskt hade varit ett skämt, så kunde hon inte låta bli att undra. Kanske någon spanade på dem.

Nevrast flinar lätt åt Pai.
"Jodå, jag har en hel hög med allierade som gömmer sig i gräset här ikring". Säger han på skämt och trampar till med framtassarna och placerar dem tätt sida vid sida.
Han nosar lätt i luften.
"Du då, Pai?" Frågar han och känner att det ligger en doft omkring henne. En doft av andra vargar. En doft av flock.
"Du är inte härifrån va?". Frågar han och menar på Numoorislätten. Hon luktar inte av slätten. Hon luktar av något annat. Något lummigare. Skog?

[Pai's bild: [I*MG]https://2img.net/h/oi58.tinypic.com/1037epz.png[/I*MG]
[Ta bort * :)]

Paimonia lyssnade till hans ord, men såg även glimten i hans öga, och ett kort skratt lämnade henne. Den andre verkade ha en humor som föll henne i smaken, och det gillade hon hos andra vargar. De skulle ha humor, annars var de knappt värda att tala med.
Med sedan blev hennes ansikte allvarligare och hon ruskade på huvudet. "Nej, jag är inte härifrån." Hon såg norrut, över slättlandskapet mot sitt hem. "Jag kommer från Kaiwood, från flocken som håller till mellan trädstammarna där. The BloodBlooms. Kanske du har hört talas om dem?"
Ena ögonbrynet höjdes lätt i hennes ansikte då hon ställde frågan. Alla borde ha hört talas om dem, att man skulle hålla sig borta från Kaiwood. Det var ingen plats för utomstående, de svaga. Bestarna i mörkret skulle sluka alla som vågade sig in i skogen.
Men, såklart, det kunde hon ju inte säga.
"Men jag... lämnade dem." Lögnen kändes onaturlig att säga. Hon kunde inte tänka sig att lämna dem. Men det var ett onödigt ont i dagsläget. "Och letar nu efter en annan flock att gå med i."

[Tack!!! älskar den <3]

Nevrast sätter sig ner och lägger huvudet lätt på sne.
"The Bloodblooms?" Säger han och testar ordet. Det ut att fundera en stund. Nog har han hört talas om dem alltid. Nevrast har vandrat genom Numoori sedan han kunde gå i princip. Så han har hört ett och annat och stött på många underliga och mindre underliga vargar.
"Kanske det". Säger han och ler muntert. Själv har han slunkit runt i utkanterna av Kaiwood de gånger han gett sig på att undersöka skogen. Det är en fin skog. Men han har nog aldrig tidigare stött på en varg från den flocken. Men han har hört ett och annat.
"Så du kommer därifrån? Hur är det där?" Frågar han för han är nyfiken. Han är alltid nyfiken på vad alla han möter har att berätta. Om de vill berätta det vill säga. Öronen klipper till på hans huvud när hon berättar att hon lämnat sin flock och söker en ny.
"Jaså? Vad är det för flock du söker nu då? Har du några kriterier och krav? Önskemål?" Frågar han och sträcker lätt på nacken och drar hakan närmare halsen.

[Varsågod. ^-^]

Han var lite lurig, denne hane. Men Paimonia gillade det faktiskt. Det verkade ständigt finnas en glimt i de där ögonen, och än en gång fick han henne att skratta lätt. Detta var faktiskt underhållande, det måste hon erkänna. Även om detta inte var en nöjesresa var hon väl ändå tillåten att ha lite roligt på vägen!
"Ja, det är väldigt fint där," svarade hon på hans ord. "Träden är uråldriga, och bland dem dansar andarna. Samt att Gudinnan Moriko sägs ha sin hemvist. Det är sannerligen en magisk plats. Jag saknar den." 
Det var inte lögn. Varje ord hon sade var sanning. Kaiwood var magnifikt, helt utan like på denna jord. Och hon saknade platsen, något fruktansvärt. Hon längtade tillbaka.
"Men jag var tvungen att lämna flocken, och därmed också skogen. Och nu söker jag en grupp kallad Qu. De sades hålla till här på Numoorislätten, men de verkar inte vara kvar." Med en vilsen och smått hjälplös min såg hon sig omkring, spanade över slätten. Till viss del var det skådespel, men det var även sanning. Pai kände sig vilsen, utan en ledare som kunde styra henne rätt.
En hoppfull blick kastades sedan på Nevrast. "Du råkar inte veta var de befinner sig?" Hon log vänligt emot honom.

Han nickar lätt när hon berättar.
"Jag har hört så med". Svarar han och svansen sveper över marken bakom honom. När han var liten brukade föräldrarna berätta för honom om gudarna. Nevrast var fascinerad av berättelserna och det var nog syskonen med. Att gudarna skulle kunna finnas så nära har alltid varit något som låtit så spännande.
"Har du sett Moriko?" Frågar han nyfiket. Tänk om. En skepnad mellan träden? En viskning löven? Vad som helst. Det är förunderliga berättelser.

När Pai frågar honom om flocken Qu så ser Nevrast sig omkring över slätten. Han vrider huvudet åt ena hållet och sedan åt andra.
"Jag vet inte vart de har tagit vägen. Men de verkar som sagt inte vara kvar här". Svarar han och fäster den ljusa sandfärgade blicken på Paimonia igen.
"Men jag kommer österifrån och har inte sett dem. En hel flock borde vara rätt svår att missa annars". Lägger han till med ett snett leende.

"Om jag har sett Moriko?" Paimonia log ett finurligt leende emot hanen. "Nej, jag tror inte Hon är den som visar sig för oss dödliga. Men man behöver inte se Henne, för i skogens hjärta kan man känna Hennes närvaro överallt. Hon är en del av Kaiwood, utan tvekan."
Och det var sant. Paimonia var inte särskilt gudfruktig av sig, men Moriko hade hon alltid trott på. Det var något med skogen, som om man faktiskt kunde känna hur Gudinnan vandrat genom den. Och sedan hade hon ju faktiskt haft en ledare som talat om Moriko titt som tätt medan hon växte upp. Hur Gudinnan var en del av skogen, och därmed även en del av dem. Så ja, troende var hon. Men det var endast Moriko som hade hennes respekt bland Gudarna.
"Du borde besöka platsen någon gång," sade hon sedan med ett finurligt leende. "För att förstå vad jag talar om, menar jag."
Det kunde bli en roligt händelse, för dem alla, ifall Nevrast vandrade rakt in i Kaiwoods hjärta. Åh, hon kunde se Shivas min framför sig... Samtidigt fanns det en liten del av henne som hoppades att hanen inte skulle göra det. Ett litet samvete.

Paimonia ruskade lätt på huvudet. Hon hade kommit bort från spåret. Det var inte meningen att hon skulle leda vargar utan mening till Kaiwood, hon skulle finna de med mening.
"Du kommer österifrån och har inte sett dem, säger du?" Man såg i hennes ansikte att hon funderade. "Och jag kommer norrifrån... Då är det alltså väster eller söder." De mörka ögonen svepte över Nevrast och hon såg återigen på honom med en bedjande blick. "Om du fick gissa, var skulle du tro att de vandrat?"

"Häftigt". Ordet undslipper honom när Pai berättar om gudinnans närvaro i Kaiwood. Han skulle väldigt gärna vilja ta sig dit och känna efter för sig själv. Men som sagt så huserar det en flock där. Och när det gäller flockar, alla flockar, så kan man bara inte vandra rätt in på deras revir hur som helst.
"Det vill jag. Men förstå måste jag nog komma på ett smart sätt att göra det på i så fall. För som du säger så bor det en flock där". Svarar han henne och flinar lätt. Det är nog inget han skulle försöka sig på i första taget. Men man vet aldrig. Vad som helst kan hända. Man vet aldrig vad tiden bär med sig.

Nevrast nickar lätt.
"Det minskar valmöjligheterna lite". Säger han och funderar sedan en stund. Tystnaden lägger sig innan han tar till orda igen.
"Jag är inte säker. Men själv tänkte jag vandra ner mor Kawazatriskogen och vidare åt väster. Vem vet. Det kanske finns spår på vägen".

Paimonia fnittrade lätt då hon hörde hans ord. Dum var han inte, och även om hon vägrade erkänna det, ens för sig själv, så kändes det lite skönt att veta att Nevrast inte tänkte bege sig in på TBB's revir. 
Däremot var det mindre bekvämt att veta att han inte hade en aning om vart Qu hade tagit vägen, och därmed inte kunde hjälpa henne det minsta. Ögonbrynen rynkades lätt medan hon funderade samtidigt som hans ord nådde hennes öron. Visst, valmöjligheterna var begränsade, men det var fortfarande ett stort land som skulle genomsökas. Bäst vore om hon fick tag i någon som hade information om den försvunna flocken.
"Kanske du har rätt," svarade hon med ett vänligt leende i ansiktet. "Men jag kan inte ta några chanser." Det hade låtit på hanen som om han ville att de skulle slå följe, något Paimonia inte var intresserad av. "Jag kommer nog att dröja mig kvar här på slätten, tills jag får klara riktlinjer. Jag ville inte vandra åt fel riktning ifall jag kan undvika det." Rösten var ursäktande, likaså blicken som hon såg på honom med. Kanske de hade kunnat bli goda vänner, men Paimonia hade inte tid att skaffa vänner. Det fanns viktigare saker, och följeslagare skulle bara sinka henne.

Han ler lätt mot henne och öronen klipper till på hans huvud. För en stund höjer han blicken mot skyn då några småfåglar kvittrar glatt där uppe. Han får en idé.
"Om man hade vingar hade det nog varit mycket lättare att finna vart Qu kan ha tagit vägen". Säger han.
"Det skulle ta mycket kortare tid i alla fall". Lägger han till och fuktar nosen med tungan.
"Eller om man hade haft förmågan att tala med jorden". Det sista säger han mer tankfullt och huvudet tippar lätt på sne. Det finns så många olika vargar som besitter lika många olika förmågor. Själv besitter han förmågan att kunna kommunicera och styra vatten. Men det känns inte som att det kan ge mycket hjälp här.
Svansen börjar vifta lätt bakom honom igen när Pai talar igen.
"Har du inte bråttom så. Det är bättre att veta vart man ska än att vandra utan riktlinjer". Säger han och skrattar lätt. Själv tillhör han ju det senare. Han är en vandrare utan mål. Han vandrar för att det är kul.

Hon log emot honom då han talade. Javisst, det var förmågor som hade underlättat något enormt i hennes sökande, men hon besatt ingen av dem. 
"Tyvärr kan jag varken tala med fåglar eller jord, och inte heller flyga. Jag får gott hålla mig på marken."
Ja, hon skulle få söka som andra vargar gjort genom alla tider, på det gamla hederliga sättet. Fråga sig fram, och hoppas att hon kunde finna rätt väg på det sättet. Men att chansa och börja vandra åt ett håll utan att ha fått något tecken om att det var rätt, var ingenting som Paimonia tänkte göra. För mycket stod på spel, hon hade ett uppdrag att utföra, och hon kunde inte låta det riskeras på något vis.
"Jag har inte bråttom. Min mor lärde mig att tålamod kan vara det värdefullaste vi har. Den som väntar ser oftast mer än den som rusar framåt. Tiden är inte vår fiende om vi inte gör den till det."
Hon skulle avvakta, vänta, och se vad som skulle komma till henne inom de närmsta dagarna. Hon skulle klara detta, tack vare all den kunskap hon fått från mor. Hon skulle klara det.
"Men jag tänker inte hindra dig på din färd. Har du platser att se, ställen att besöka, får du mer än gärna vandra vidare." Hon log vänligt emot honom, och reste sig upp medan hon talade. "Jag tänker på inget sätt hindra dig."

Han fäster sin ljusa sandfärgade blick i hennes svarta.
"Kanske kan du finna någon som har just de attributen?" Han sätter mer ord på sina tankar och han trampar till med framtassarna. Sätter sig lite bekvämare. Han andas långsamt ut och det sista tvingas ut med ett lätt skratt.

"Jag har ingenstans jag ska vara. Jag har inte bråttom". Svarar han henne och reser sig upp när hon gör det. Han sveper till med svansen och vill inte gå än.
"Men om du vill bli av med mig så kan jag lämna dig ifred". Lägger han till. Han tycker att det här mötet med Paimonia är väldigt trevligt. Hon är ett väldigt trevligt sällskap och det har varit ett väldigt trevligt samtal. Men som sagt. Vill hon avsluta här så ska han inte säga emot.

Paimonia lade huvudet på sned medan hon lyssnade till hans ord. Egentligen borde hon inte... Hon hade saker att göra. Men samtidigt var detta mötet uppfriskande. Det var något med hanens oskyldiga sätt som tilltalade henne. Så vad spelade det för roll om hon spillde lite tid här? Hon visste ändå inte var hon skulle gå.
"Nej," sade hon ursäktande. "För all del, stanna en stund till. Sällskap har jag ingenting emot."
Hon satte sig åter ned, och funderade över vad han sade. Ja, kanske hon borde söka efter någon som kunde hjälpa henne i hennes sökande. Någon som kunde flyga likt fåglar eller läsa av marken. Det hade inte varit helt fel, nu när hon tänkte på saken. Det hade faktiskt varit alldeles perfekt!
"Ja, sannerligen hade det underlättat ifall jag känt någon med de förmågorna. Men det är inte troligt att jag lär stöta på någon, så jag får nog gott leta mig fram på egen hand. Inte mig emot, jag kan lära mycket under min resa."

Glatt sätter han sig ner igen. Svansen sveper från sida till sida över marken bakom honom. Den sandfärgade blicken vilar på den unga tiken framför honom.
"Det är väldigt trevligt i ditt sällskap, Pai". Säger han glatt. Han känner att han måste säga det.

Han nickar medhållande när hon talar om flygande vargar och jordkrafter. Han ler bredd.
"Jag såg en varg med jordkrafter i Eldskogen. Hon såg inte så vänlig ut men hon såg ut att bry sig om jorden hon gick på". Berättar han.
"Jorden liksom såg ut att bli lite starkare omkring hennes tassar". Det var väldigt häftigt att se. Som att gräset omkring henne peppades av hennes blotta närvaro.
"Men jag vet inte vart hon tog vägen sen". Lägger han till.

[MAHA!! Ja, Nev menar Artemis. ^_^ De befann sig i Eldskogen nästan samtidigt så det känns som att de borde sett varandra åtminstond. :P]

Paimonia log endast som svar emot hans ord. Visst hade hon rätt trevligt också, det var åtminstone bra tidsfördriv och vem visste hur många dagar hon skulle spendera ensam efter det? Hon var inte van vid just det, ensamhet. Flocken hade alltid funnits omkring henne. Syskonen framför allt. Hon hade aldrig behövt vara ensam på detta sätt. Så hon tänkte ta vara på sällskapet nu när hon väl hade funnit något.

När så Nevrast fortsatte tala spetsades hennes öron. För nu talade han om något som var intressant för henne.
"Eldskogen, säger du?"
Hon hade verkligen kunnat dra nytta av någon som kunde tala med jorden, men det låg österut. Österut fanns inte Qu, det hade hanen framför henne talat om. Han kom därifrån, ingen flock vandrade där. Det skulle vara en omväg, en resa hon inte hade tid att göra, för inte heller var det garanterat att vargen med jordkrafter skulle hjälpa henne, om denne ens var kvar där.
Hon nickade stillsamt emot honom. "Ja, jag kan bara föreställa mig hur det måste vara att kunna tala med marken vi går på. Säkerligen en stor fördel på många vis."

Eldskogen ja. Svansen blir stilla bakom honom. Sedan dras den över marken och placeras vid hans sida. Han hummar lätt jakande och nickar svagt.
"Instämmer". Svarar han henne. Tänk vad mycket man kunde göra om man kunde kommunicera med jorden. Hur man skulle kunna bända den. Han ryser lätt. Det känns som en väldigt mäktig kraft. Tänk att kunna få marken under sina fienders tassar att öppna sig och sluka dem. Han ruskar snabbt på huvudet för att få bort de tankarna. Det vore allt för grymt.
"Själv är jag väldigt bra på att hitta vatten". Säger han sedan för att inte låta tystnaden lägga sig emellan dem.

"Vatten?" Paimonia såg frågande på honom efter att han talat. "Du menar att du kan kontrollera vatten?" Det lät som en intressant förmåga. Paimonia hade aldrig mött någon som hade vattenkraften. Ingen i TBB hade den förmågan, så det här var fascinerande för henne.
"Själv kan jag känna av sinnen. Och energier." Nöjd svepte hon med svansen. Hon gillade sina förmågor. Även om de inte var välutvecklade så stormtrivdes hon med dem.
Dock var det ju bara en tidsfråga innan hon skulle lära sig mer om dem. Hon hade sett hur de vuxna i flocken använde sina energikrafter, och hon drömde om den dagen hon kunde göra det. Och hon hade bra lärare, för både hennes mor och morbror var mästare på energier. Det låt i släkten.
Telepatidelen var hon fortfarande lite osäker på, men om inte annat kunde hon nog utveckla den på egen hand. Säkerligen kunde de nog utvecklas i samband med energikraften.

Han nickar.
"Ja, och vatten finns nästan överallt". Berättar han med ett leende. Han behöver aldrig gå törstig. Det är smidigt. Och även vargar består till viss del av vatten.

Han tippar huvudet på sne och ser på Pai.
"Känna av sinnen? Energier? Hur går det till?" Sådana krafter vet han inte så mycket om. Men han har hört historier. Han förstår sig inte på det. Att känna av sinnen och energier? Kan hon påverka andras sinnen och energier med då?

[Har bytt kraft på Pai, energi mot hallucination, så du vet. Men vi kör bara på, orkar inte börja ändra. Skriver något fint haha ;D]

Paimonia funderade ett slag innan hon svarade honom med en saklig röst.
"Det är som telepati. Fast jag kan inte läsa tankar, och jag kan inte tala via sinnet. Men jag kan känna av andras närvaro." Hon tystnade, funderade om hon skulle avslöja mer, men valde att inte göra det. Hon ville gärna hålla sina hallucinationer hemliga. "Kort sagt, så är det sånt jag kan göra."
Hon log emot hanen, ett vagt leende. Hon hade kunnat berätta mer, men det kändes inte vidare smart att göra det. Så Pai valde att vara tyst om sina egna krafter, och istället inrikta sig på hans.
"Den här vattenkraften du talar om är säkert jättehäftig att ha! Tänk att kunna böja något efter sina egna önskningar..."
Inget mer prat om hennes krafter.

Hon såg på hanen, egentligen borde hon gå vidare. Ja, det var dags för det. Så innan han hann säga något mer fortsatte hon tala.
"Jag är ledsen, Nevrast, men jag måste vidare nu. Det var kul att träffa dig, hoppas vi ses igen!" Hoppades hon verkligen på det? Kanske lite. Trots allt hade hans historier om vattenkraften där säkert intresserat henne. "Ha det bra!"
Paimonia log lite kort emot honom innan hon vände sig om och vandrade iväg. Hon hade inte tid att stanna här.

[Avslutat!
Skrev en kort bit i slutet, bara för att det skulle bli bättre IC. Detta roll har stått stilla länge och jag behöver plats på Pais tidslinje så avslutar nu detta. De får ses en annan gång! (: ]