Den mörka pälsen hade varit genomblöt för bara några minuter sedan men den fuktiga värmen hade redan torkat det undre lagret med päls. Havet hade varit svalkande efter att de senaste dagarna varit ovanligt varma. Sanden hade bränt tassarna när hon rusat ut mot det inbjudande havet och kastat sig mot de blå vågorna. Hon hade länge simmat runt på de relativt grunda delarna innan hon gått upp på sanden igen. Det var ingen lång tid hon spenderat på stranden utan hon hade snart begett sig tillbaka mot reviret. Medan hon gick kände hon hur pälsen torkade ihop i salta klumpar. Det var inte direkt obehagligt, men det gav henne en känsla av stelhet.

Trots att hon inte var nämnvärt smidig hoppade den stora varginnan upp på en fallen trädstam och följde den till roten som hon tog ett språng över. Osmidig som hon var snubblade hon på fallet och stapplade in i en närliggande buske. Med ett högljutt brakande föll hon ihop i busken och kände flera utav grenarna gå sönder under henne, en del spetsade henne även i sidan. Öronen spetsades och hon lyfte på huvudet, ovillig att låta någon se hennes fall. Black skulle aldrig sluta reta henne om han visste precis hur ofta sånt här hände. Så fort som hon bara kunde reste hon på sig, ruskade på sig för att bli av med pinnarna och diverse skräp ur pälsen. Med en fnysning fortsatte hon i snabb gång bort från den pinsamma händelsen.

Ett ljudligt brakande fick Doris att snabbt höja huvudet och se sig omkring. De många ögonparen flackade över de höga träden och täta buskarna runtom, men hon såg inget som kunde ha orsakat lätet. De slappa öronen ryckte över hennes hjässa.
     Hon hade lyckats ta sig genom djungelns växtlighet, och hade under de senaste veckornas tid följt kusten så gott hon kunnat. Det hade tagit tid, inte bara för att hon haft svårt att finna vägen genom den fuktiga skogen, utan för att hon inte längre kände någon mening i att skynda på stegen. Det var med långsamma, omotiverade steg hon följt strändernas slingrande sträckor. Långsamma, omotiverade steg som burit henne in i djungeln gång på gång i jakt på föda. Hon försökte skaka av sig känslan, gripa efter det lilla hopp som vägrade lämna hennes bröst, trots insikten som smärtade i hennes inre. Det var dumt att klamra sig fast vid en dröm hon insåg aldrig skulle bli sann.
     Ögonen blinkade upprepade gånger medan Doris fuktade nosen. Uppmärksamheten återvände dock snabbt till agutin som skrek och vred sig i hennes grepp. Hon kisade mot den med flera av ögonparen, och grep hårt med båda de långfingrade framtassarna. Gnagaren hade bitit henne i flera av fingrarna, vilka blödde lätt. Med en enkel rörelse lade hon tyngden på bakhasorna så att hon kunde lyfta djuret från marken, och bet ihop om det med kraftiga käkar. Dess sprattlande upphörde. Doris hade velat göra slut på djuret snabbare, men det hade visat sig svårare att först och främst fånga djuret som sedan hålla tag i det utan att det slingrade sig. Hennes mage kurrade ljudligt.
     Hon drog en djup suck, och satte ner framtassarna mot marken igen. Hon orkade inte flytta sig från platsen, och hade ingen anledning att göra det, så hon lade sig sakta ner där hon suttit. Den raggiga, matt bruna pälsen vibrerade över hennes rygg när det ryckte i huden där någon insekt bitit henne. Hon hörde inte ljudet av stegen i närheten, eller tänkte inte på dem, över djungelns kakofoni när hon högg in på sitt byte.

Efter bara några steg kände hon lukten av varg. Det fanns ingen flock i pälsen så det kunde inte vara någon från familjen... Öronen spetsades på hennes huvud då den svarta varginnan stannade upp och spejade mot det håll lukten tycktes komma. Hon såg ingenting och kunde inte heller höra någonting över djungelns egna ljud. Den blå blicken flackade mellan hennes stig och vargdoften. Men det var ju så länge sedan hon pratat med någon annan än flocken. Dessutom gillade hon ju att prata.

Hon ändrade kursen och följde vargens doft. Den avslöjade ingenting mer än att det var en hona, och att denne var i närheten. Tear tog sig allt smidigare fram i djungeln trots sin klumpighet och hon såg snart vargen som hon känt lukten av. Det var en märklig figur. Varginnan kunde inte påstå att hon någonsin sett en varg som liknade denna. Ett nyfiket leende drog i mungiporna och ögonen glittrade till av samma nyfikenhet när hon klev igenom ett snår och var helt synlig för främlingen.
"Väldans vad massa ögon hon har." tänkte den svarta varginnan när hon stannade så att det var ett lagom avstånd mellan henne själv och främlingen.
"Hejsan! Får man slå sig ner?" frågade hon och satte sig i nästa stund ner. Hon noterade måltiden mellan varginnans tassar... som var ovanligt konstiga och långa.
"Jag heter Tear" sa hon och log "Får man fråga efter ditt?" Svansen rörde sig bakom henne när hon såg på främlingen i väntan på svar.

Doris såg upp när en främling plötsligt uppenbarade sig bland växterna. En mörk tik, märkbart större än vad hon själv var. Helveteshunden höjde nosen och vädrade efter den andras doft. Där fanns spår av fler vargar i den mörka tikens fäll. Troligtvis efter en flock. Den bruna sänkte nosen igen med en osäker blick. Befann hon sig för nära någons område?
    "Hejsan! Får man slå sig ner?" Främlingen lät vänlig. Doris nickade lätt, och svarade samtidigt som den andra satte sig ner.
    "Om du vill..." Hennes röst blev hes, och hon harklade sig själv. Tungan rörde sig över läpparna, förbi de tjocka betarna i hennes mun. Hon blinkade, och slöt majoriteten av ögonparen när hon fokuserade på främlingen.
    "Jag heter Tear. Får man fråga efter ditt?"
    "Dorif." Den flerögda rynkade lätt på ansiktet när hon inte lyckades uttala s'et som hon ville. "Ah-" Ansiktet blev koncentrerat, innan hon gav den mörka tiken en ursäktande min. "Jag heter Dorif." Hon försökte vrida tungan i munnen för att få det att låta mer som ett s, men lyckades inte bli av med läspandet.

Det fanns så mycket underligt med denna varginna att Tear inte verkade uppfatta allt som fanns där. Det förvånade henne därför när främlingen läspade. Hon hade nog aldrig hört någon läspa och förstod först inte vad det var som hände. Dorif var ju ett udda namn... Den koncentrerade minen i den brunas ansikte sa henne dock att det inte var vad hon försökte säga. Vänligt frågande lade hon huvudet på sned.
Dorif
Den svarta funderade över vad det kunde vara för namn som den andre försökte säga. Åter igen fick hon höra Dorif och då slog det henne att f:et skulle kunna vara ett s, det kunde ju inte vara helt lätt att prata med dem där betarna i munnen. Hon log varmt mot den bruna och rätade upp huvudet.
"Trevligt att träffa dig Doris." sa hon och hoppades att det skulle vara rätt nämn nu så att hon inte hette Dorif på riktigt...
Hennes blå blick svepte kort över den omgivande djungeln innan hon åter fäste blicken på den andra.
"Har du nåt speciellt ärende här i skogen eller vandrar du bara här för nöjets skull?" frågade hon och försökte betona välmeningen i sin röst.

"Jag-", började hon, men hejdade sig själv. Doris sänkte blicken till marken. Hon ville hoppas. Hon ville så gärna hoppas på att hon skulle finna sin vän igen. Men...
    "Jag letar efter Alif", sade hon efter en paus, fortfarande med blicken fäst vid marken. Rösten var ansträngd. Efter ytterligare en paus såg hon långsamt upp på Tear. "Har... Har du fett en liten Hikioki? Hon är grön, fåhär ftor..." Doris höll vant upp de långfingrade tassarna framför sig och måttade hur hög vännen var. Rörelsen var sedan länge invand. Hon hade letat så väldigt länge. När hon satte ner tassarna igen så sjönk blicken åter. "Alif..."

Det var tydligt att hon kommit åt en öm punkt. Ansiktsuttrycket växlade från vänligt till ett vänligt - men ursäktande - frågande uttryck. Huvudet tippades en aning på sned och hon såg på Doris tass när hon lyfte för att visa hur stor denna... Alice?.. var. Hon reagerade på att det var en väldigt liten varg Doris letade efter... valpstorlek bara. Och vad en Hikioki var visste hon inte heller.
Den blåa blicken blev något medlidsam. Hon förstod att det var jobbigt att leta efter någon och inte hitta denne, speciellt när den man letade efter var så liten.
"Förlåt Doris, men jag har tyvärr inte sett din vän." sa hon med mjuk röst och antog att det var en vän. Försiktigt flyttade hon sig lite närmare.
"Men om det är värt någonting så tror jag att man alltid hittar varandra, även om det verkar omöjligt. Förr eller senare kommer du att hitta Alice." fortsatte hon med samma mjuka röst och såg med ett uppmuntrande litet leende på den bruna när denne såg ner i marken.

En djup, ljudlig suck lämnade den raggiga honan. Nej, hon hade väl inte väntat sig att den andra skulle ha sett Alice. Ingen hade sett henne, inte någon av alla Doris mött och frågat under de senaste åren. Hur lång tid hade hon egentligen letat nu? Hur lång tid hade passerat sedan... sedan...
    Hade Alice klarat sig undan elden? Hon undrade det allt oftare.
    Doris slappa öron vek sig ut åt sidorna. "Jag antar det", svarade hon på främlingens ord, fortfarande med blicken fäst vid marken. "Jag... jag förföker intala mig fälv det men... det har gått få lång tid. Jag har letat få länge och ingen har fett Alif. Ingen." Den grova rösten skalv, och helveteshunden tystnade. Hon knep ihop läpparna hårt.
    Det var inge meningen att dela med sig av bördan till någon annan. Hon menade aldrig att tynga de främlingar hon mötte med sina ord, men hon kunde inte hindra dem. Hon saknade Alice innerligt, men vännen stod inte att finna. Hon visste inte hur många gånger hon hade hört andra säga att en dag skulle hon säkert möta Alice igen. En dag. Men när var en dag? Hur lång tid var det tills dess? Var det imorgon, om ett år? Var det någonsin?
    Hennes andetag kändes plötsligt tunga, luften tjock och svår att få ner i lungorna. När kroppen började skaka så reste sig Doris abrupt upp. Hon såg upp på Tear. Hon kunde inte hålla tillbaks tårarna som föll från de många ögonparen, in i varandra och ner över den höga pannan och kinderna.
    "Jag-Jag måfte gå", stammade hon med rosslande stämma. Hon ryggade ett steg bakåt, brydde sig inte längre om de ynkliga resterna efter bytet. "Jag-." Hon behövde fortsätta. Hon behövde hitta Alice. Men tänk om det redan var för sent? Tänk om det varit för sent redan från början?

Hon studerade den andre med vemod i blicken. Det var uppenbarligen jobbigt för den andra att inte hitta sin vän och hon önskade att det fanns någonting hon kunde göra för att hjälpa.
När den andre ställde sig upp och ryggade undan reste sig Tear och stod stilla. Det såg väldigt bisarrt ut när den andre grät, man kunde följa tårarnas väg genom ögonparen. Försiktigt tog hon ett steg fram och sträckte på halsen så att hon kunde snudda vid Doris med nosen.
"Är det meningen att du ska finna din vän gör du det tids nog, ingen kan säga när det är, det händer när det händer." sa hon med mjuk stämma och försökte sig på ett litet leende "Ni finner varandra när det är meningen att ni ska finna varandra. Så jag förstår att du måste gå. Det var trevligt att träffa dig Doris." Leendet blev lite bredare även fast hon misstänkte att orden inte betydde så mycket för varginnan. Dem gav henne varken kunskap eller övertygelse, men förhoppningsvis kunde dem ge henne lite hopp i brist på någonting annat.

Doris blev stelt stående när Tear tog sig fram till henne och vidrörde henne med sin nos. En kraftig rysning spred sig genom helveteshundens ryggrad, strålade ut över skuldrorna, höfterna och ner i benen. De många ögonen blinkade i ett lönlöst försök att hindra tårarna från att falla. Andetagen var skälvande, nästan grymtande när hon kämpade för att få ner luften i lungorna.
     Hon kunde inte svara på den främmande tikens ord, rädd för att rösten ändå inte skulle bära. Istället nickade Doris långsamt. Det ryckte lätt i mungiporna, en sorgligt antydan till ett leende. Hon kunde inte säga tack. Hon hade hört samma ord så många gånger att hon inte längre visste om hon var tacksam för dem. Tacksam för att främlingar hon aldrig tidigare mött, främlingar som aldrig hört talas om Alice, skänkte henne en lyckönskan i att finna vännen. Skänkte henne en tanke och sympatier.
     Sakta backade hon undan från den blåmarkerade tiken. Hon sänkte blicken till marken igen, lät den pendla ut i djungeln åt sidan innan hon såg tillbaks på Tear. Ögonen hängde inte kvar länge förrän hon vände om och hastade ut bland träden. Bort, bort från platsen. Hon behövde komma ut ur den här skogen.

Hon log inte längre utan såg bara på Doris med medlidande blick. Med huvudet en aning tippat på sned följde hon varginnan med blicken när denne hastade bort. Hon hoppades verkligen att främlingen skulle hitta sin vän. Det knöt sig i hennes mage när hon tänkte på vilken förtvivlan den bruna måste känna.
Hon stod tyst kvar i flera minuter efter att Doris lämnat platsen. Så suckade hon och tog sig långsamt tillbaka till reviret.

[AVSLUTAT]