Tenn var otroligt bra på att smyga, åtminstone i egen mening. Det hade inte varit svårt att smita ifrån mamma, eftersom hon dåsat till i eftermiddagssolen. De mjuka tassarna lät nästan ingenting mot gräset när han rörde sig framåt. Nu hade han dessutom ett offer i sikte, och han kände sig som en fullfjädrad jägare. Som så många gånger tidigare hade läppen åkt upp över de stora huggtänderna, och blottade nu det rosa tandköttet. För någon annan såg valpen extremt harmlös ut, men Tenn kände sig skräckinjagande. Någon meter bort vilade hans offer. Det stackars djuret skulle inte ens veta vad som hänt förrän det var försent!
   Med ett pipigt morrande tog Tenn ett språng framåt, och nafsade den sovande Cerulean i armhålan. Kvickt, förhoppningsvis innan den äldre var helt vaken, försökte valpen att klättra upp på den gyllenfärgade kroppen. Ljusa gläfs lämnade honom utan att det gick att hejda sig medan de små valptassarna krafsade efter fäste när han försökte ta sig upp. De stora vingarna fascinerade honom, och han skulle älska att få titta närmare på dem.

[Knasigt, meeen ny karaktär, så ¯\_(ツ)_/¯ ]

[åhåhåhåh <3]

Cerulean pep förvånat till när någonting plötsligt nöp honom löst i det känsliga skinnet mellan bröstkorgen och ena frambenet. Han ryckte samtidigt till och rullade av misstag över från mage till sida när han lyfte ena vingen och vred på sig för att försöka hitta källan till vad som krafsade honom i sidan. 
 Han blev liggandes med ena vingen lyft och dumt blinkande mot den lilla valp som försökte klättra upp på honom av någon anlendning. Det var en av Thrars små, även om han inte hade en susning om vad valpen hette, som uppenbarligen blivit gamla nog att smita iväg på egna små äventyr. 
  Cerulean hade mött valpens pigga blick. Hur agerade man runt valpar? Han mindes nästan ingenting från sina egna, unga år. Huyana hjälpte ofta till med flockens valpar, men han var själv för rädd att göra fel att han nästan alltid gick undan när hon tog över vakten. Han hade ingen aning om hur man gjorde med så små vargar. Tänk så skrämde han dem? Tänk så blev Thrar eller Teck arg på honom? Hej var väl ett säkert kort?
  "Hej."

Tenn lyckades ta sig upp. Pälsen var glatt under tassarna, och han kämpade med att hålla sig upprätt. När hanen talade skvatt Tenn till, och trillade nästan av igen. Hej? Visserligen visste inte valpen helt säkert vad den guldfärgade hanen hette, men hej? Var det vad man sa när en livsfarlig varg överföll en? 
   "Hej", svarade han förvirrat. "Jag är Tenn." Om hanen trodde att det skulle få honom att sluta, så trodde han fel. Ingen nåd! Tenn satte sig ner, och bet lekfullt i pälsen. Svansen vaggade fram och tillbaka medan han sneglade upp på den andra.

Cerulean kände sig ovanligt dum när han såg på den lekfulla valpen som nu nafsade i hans päls. Det var tydligen att den lilla blev förvirrad, så avancerat var det väl ändå inte att hälsa. Eller inte hälsa, var väl snarare vad han skulle gjort. Den ville väl bara leka. Inte så att han trodde valpen egentligen brydde sig om Ceruleans klumpiga beteende. Det enda den faktiskt verkade tänka på att rufsa till hans päls.
  "Hej, Tenn", fick Cerulean slutligen fram. Namnet var bekant, men det var svårt att hålla koll på vem som hette vad. Han förstod inte hur Thrar lyckades få det rätt. 
  Blicken smalnade av en aning innan han slutligen sträckte fram nosen och knuffade till valpen för att få honom hur balans. Leka visste han i alla fall hur det gick till - det borde väl inte vara annorlunda mot när han var med Huyana?