Dagen var ung, och våren i tydligt antågande, fåglarnas sång ackompanjerades av insekters låga surr. I dammen kunde man se fiskars fjäll blänka till och vissa vakar uppe vid ytan. Luften var ljummen och solen täcktes bara flyktigt av något enstaka moln som seglade förbi.
 I dungen kunde man höra ljudet av liv, det var vargar som samtalade, jobbade på något eller valpar som lekte. Luwa hade dock tröttnat på syskonen som tumlade omkring i en brottningsmatch som börjat med av att någon av dem tagit någon annans pinne. Hur sen det eskalerade till att fyra av sex kullsyskon låg i en hög och nafsade efter allt de kom åt förstodd on inte riktigt. Istället lät hon de krumma små benen föra henne rakt emot hennes nästa offer, hon kunde tydligt se hennes röda fäll närmare vattnet, verkade studera något hon hade mellan tassarna, vilket bara betydde att hon itne skulle vara nog uppmärksam!
 Med ett par klumpiga språng hoppade hon först på Bellatrix svans för att klumping försöka ta sig upp på hennes rygg för att vila där på. Personligt utrymme och tanken på att andra kanske inte ville ha en klumpig valp sovandes på en var båda koncept som inte existerade för den unga tiken som sprattlade med bakbenen i ett hopp om att det skulle hjälpa henne upp.

Bellatrix satt med ryggen mot dungen där ljudet av valpar som lekte, röster som samtalade och arbete som utfördes utgjorde ett behagligt bakgrundsljud. Hela morgonen hade hon tillbringat med att samla snäckor i vattenbrynet och nu studerade hon sin lilla samling med stor koncentration. 
    Plötsligt kände hon någonting som drog i svansen på henne. Bella gav ifrån sig ett överraskat utrop, och snart verkade den okända attackeraren klättra upp på hennes rygg. I ögonvrån såg hon skymten av röd och grå päls och snart dök Luwas ansikte upp precis bredvid hennes öra. 
    "Hallå där!" Bella log när Luwas tass råkade vika ihop hennes ena öra. "Sitter du bra?" Den något äldre tiken ändrade ställning så att valpen skulle kunna sitta bekvämare på hennes rygg. När hon tittade ner fastnade blicken på samlingen med snäckor som låg i sanden framför henne. Bella vred på huvudet för att kunna snegla på Luwa ur ögonvrån. 
    "Vill du leta snäckor med mig?" frågade hon. "Jag har hittat ganska många redan, men jag är säker på att det finns massa fler i dammen. Vilken färg tycker du är finast?" Hon hade lyckats samla ihop snäckor av varierande färger, en stor blå, tre små blekrosa, en som nästan såg gul ut och så en massa vita.

Efter en hel del sprattlande och ålande lyckades hon klättra upp på den röda ryggen och hon vinglade fram över den, hotade många gånger med att ramla ner igen, men lyckades till slut komma fram till nacken. Den äldre tiken hälsade glatt på henne och hon viftade på svansen så hårt att hela bakpartiet svajade, och åter hotade henne med att helt enkelt trilla ner.
 "Jag sitter inte alls!" hon log ett tandigt leende och knådade lätt ryggen för att förbereda att lägga sig, men innan hon hann göra det fick hon syn på de glansiga snäckorna. Åh Vad kul!
 "Jaaaaaa" hon drog ut på ordet och lät sig glida ner längs hennes bog för att kunna kolla närmre på dem, vilket mer betydde att hon trampade på en hel del för nå fram till den största blåa.
 "Finns det gröna?" frågade hon medan hon puttade omkring den blåa med tassen, hennes kropp blockerade synen av alla andra snäckor som hon sparkat omkring när hon tog sig ner.

Luwa gled ner från hennes rygg för att sedan entusiastiskt börja inspektera snäckorna. Bella lade märke till hur hon råkade sparka till de andra snäckorna när hon studerade den blå, och Bella gav till ett litet pip när resten av snäckorna spreds ut i sanden omkring dem. 
    "Vänta! Akta de andra", sa hon och reste sig för att plocka ihop de utspridda snäckorna. Hon kunde dock inte låta bli att le — det gjorde henne ingenting egentligen. Hon lyssnade på Luwa med ett halvt öra medan hon plockade med snäckorna. 
    "Hm? Gröna? Det finns det säkert. Jag har inte hittat någon än, men vi gör det säkert om vi kollar dammen mer noggrant. Kom!" Bella lämnade den lilla högen hon fått ihop och vadade ut i dammen, ungefär tills vattnet nådde halvvägs upp på hennes ben. Hon såg uppmanande på Luwa innan någonting i ögonvrån, under vattenytan, fångade hennes uppmärksamhet. Sekunden därpå stack hon ner nosen i vattnet och när hon lyfte huvudet igen höll hon en snäcka i munnen. Glatt vände hon sig mot valpen. 
    "Titta här!" Bella travade upp på stranden och släppte ner fångsten på marken. "Den är röd. Lite i alla fall. Och där — på kanten, ser du? — är den lila! Vad tycker du, är den fin?"

Förvånat såg hon upp då den äldre honan pep till och bad henne akta de andra snäckorna. Själv hade hon tyckt att hon gått jätte försiktigt och försökt att inte ställa till det, men som det såg ut låg de flesta andra, som inte var den stora blåa, utspridda omkring henne.
 "Oj" fick hon bara dumt fram och såg på när Bella samlade ihop dem igen.
 Hennes ord fick den lilla svansen att vifta lätt bakom henne och med stora steg, som om hon försökte kliva över något på vatten ytan plaskade hon efter, inte als så lugnt vadande som den röda före henne.
 Vattnet som var halvvägs upp på den andres ben var upp på hennes bog, och hon försökte se ner i vattnet. Bella hade redan doppat huvudet under vattnet för att plocka upp en snäcka, och utan att ens se sig för dök Luwa ner med hela huvudet under vattnet och bet mot bottnen. Allting smakade sand, men mycket av den rann ut mellan tänderna, och hon kunde känna att hon höll i något när hon snabbt försökte få upp huvudet igen. 
 Vattnet inkräktade överallt, i öronen, nosen och hon hostade, men höll envist kvar i vad det hon nu än fått upp. väldigt osmidigt följde hon den äldre tiken upp i land igen och såg på hennes snäcka, den var superfin, och Luwa var litet avundsjuk.
 Ivrig att se om hon fått en grön snäcka släppte hon sin fångst på marken, men hann inte se mycket för sanden som också ramlade ut och täckte över den. Det var en sten, insåg hon sorgset då hon med ena tassen skrapade av sanden. Nu kliade öronen och nosen, och tungan smakade sand och grus, helt utan anledning. 
 Hon slokade med öronen och såg upp mot den äldre tiken.

Bella höll ett noggrant öga på den lilla när Luwa doppade huvudet i vattnet, bara för att vara säker på att det inte hände någonting. Valpen hostade när hon kom upp igen men verkade må bra, och Luwa följde med henne upp på stranden. Vad hade Luwa lyckats fånga månntro? En massa sand, verkade det som, och — en sten. Den lillas sorgsna uppsyn visade att hon inte alls var nöjd med fångsten. 
   "En sten", konstaterade Bella. Hon log mjukt. Det var faktiskt väldigt gulligt. "Det gör inget, Luwa. Det finns jättemånga stenar i dammen och de är ganska lika snäckorna, så det är lätt hänt att man råkar ta en sten istället. Du tog åtminstone en fin sten!" Hon lutade sig lite närmare och sänkte rösten som om hon tänkte berätta en hemlighet. "En gång letade jag efter snäckor och trodde att jag hittade en jättestor, så jag tog med den till pappa för att visa. Men när jag öppnade munnen var det bara en stor grå sten täckt med sand och sjögräs som ramlade ut!" 
    Den äldre tiken log. "Det var lite pinsamt. Det var ju inte den finaste presenten att ge bort direkt. Det bodde till och med en liten arg krabba på den!" Bella hade hittat stenar bra mycket oftare än hon lyckats hitta snäckor, så hon ville inte att Luwa skulle känna sig ledsen för det. 
    "Men kom! Ville du ha en grön snäcka? Vi kan leta tillsammans!" Med de orden plaskade hon ner i dammen igen. Bella väntade in Luwa och gick sedan med nosen strax ovanför vattenytan när hon letade, som en dammsugare. 
   "Ser du någon?" frågade hon Luwa utan att ta blicken från botten. Det var klart att det fanns en grön snäcka här, dammen var stor och hon hade ju hittat snäckor av andra färger dessförinnan. Det gällde bara att hitta den.

Flocksysterns historia fick henne att skratta lite och le, uppmuntrad. Luwa var inte den ann hänga upp sig på negativiteten, och Bella hade lätt jagad bort det dåliga genom att berätta om sina egna misslyckanden. Man behövde helt enkelt inte lyckas första gången! Så länge man försökte igen skulle allt ordna sig.
 Hon studsade efter Bella och nickade ivrigt medan vattnet kastades runt hennes små ben.
 "En Stooooor Grön en" kuttrade hon glatt och såg sig om medan vattnet höll på att stilla ner sig igen, så man kunde se bättre.
"Vad är det?" utbrast hon och pekade med nosen mot något glimrande lite längre bort ifrån dem. Vad det än var, grön snäcka eller inte, ville hon ha den glimrande saken.
"Hämta den åt mig!!" beordrade hon valpigt och viftade glatt med den blöta svansen så att droppar stänkte omkring dem.

Vad är det där? Luwas fråga fick Bella att gå närmare och sänka huvudet för att kunna se bättre. Det var ett litet, glimmande föremål, men vattnets rörelser gjorde det svårt att avgöra exakt vad det var. 
    "Jag vet inte", svarade hon, "men det skulle kunna vara en snäcka!" Luwa kommenderade henne att hämta den, och Bella vadade lydigt närmare föremålet med ögonen noggrant fästa på det för att inte råka tappa bort det. Hon stannade precis intill det, satte nosen alldeles nära vattenytan och rynkade pannan, och så doppade hon ner hela huvudet i vattnet. Det såg lite ut som när en fågel fångar fisk. Stolt tittade hon upp med fångsten i munnen, skakade på huvudet så att vattendropparna stänkte och gick upp på stranden. 
    "Kom, Luwa! Upp till bevis", mumlade hon och släppte föremålet i sanden. När hon pillat bort lite grus och sjögräs från det gick det att se vad det var. 
    "Jag tror att … ja! Luwa, det är en grön snäcka!" utbrast Bella glatt och vände sig mot valpen i väntan på hennes reaktion. Det var en fin snäcka, en riktigt fin en, inte jättestor men väldigt grön och klar i färgen. På kanten hade den dessutom en rand av blått. 
   "Så fin den är. Nu blir jag avundsjuk", log hon mot Luwa. "Och tänk att du hittade den alldeles själv!" 

Ivrigt slog svansen vidare bakom henne, plaskade då och då ohämmat i vattnet, medan hon omedvetet trippade fram, vägandes från tass till tass medan hon såg Bella dyka efter föremålet. Innan Den äldre röda tiken hunnit ens lyfta huvudet skuttade hon iland och trampade på stranden otåligt.
"Skynda skynda!!" hon formligen hoppade på stället och hejade på Bella medan hon vadade iland.

"GRÖÖN" Glatt hojtade hon medan hon studsade kring snäckan och den äldre flocksystern.
"Den är gröön" upprepade hon och fortsatte sin lilla segerdans.
 Den andres ord fick henne att stanna upp lite, även om svansen fortfarande fladdrade vilt och okontrollerat bakom henne. Den röda blicken lades på snäckan, även om det inte var lika stor som Bellas största var den grön, och lite blått. Luwa kunde inte vara mer nöjd!
"Det är den BÄSTA snäckan, erkänn" hon tog försiktigt den i munnen och hoppade lite i sanden innan hon for iväg som skjuten ur en kanon.
"ljahg sshka visha dhen phör amma!!" försökte hon ropa med snäckan i munnen och hon sprang iväg för att hitta föräldrarna.

Luwas entusiasm smittade av sig på Bella, som skrattade mjukt åt den lillas glada dans. Att man kunde vara så glad för en snäcka, även om det var den bästa snäckan. 
    "Helt klart", höll hon med. "Det är definitivt en av de finaste snäckor jag sett här."
    De nästföljande orden var lite otydliga på grund av snäckan i Luwas mun, men Bella förstod att hon skulle visa den för sin mamma och såg leende på medan valpen rusade iväg med snäckan i högsta hugg. Hon såg den lilla försvinna iväg och vände sig efter ett tag till sin egen samling. Själv skulle hon gärna se om hon kunde hitta en gul. Hon hade bara en enda som var gulaktig i färgen, men den var mer beige. Det måste finnas en gul. Så kunde hon kanske ge den till Luwa om hon hittade någon. 

[Avslutat, om du inte vill lägga till något!]