Solen stod högt på den blåa himlen, och kastade sitt värmande ljus över den stora slätten och dess invånare. Vattnet i sjöarna glittrande och det hörde fåglar både i vattnet och bland träden, men det hördes även andra läten från olika djur som strövande omkring och betande av gräset eller drack av vattnet. Gräset är grönt och böjde sig för den svala vinden som kom då och då. Sommaren är nära och det kände alla på sig.

En beigefärgad tik med en lång brun lugg kommer gående över den gröna slätten. Ögonen är gyllenbruna- bärnstensbruna skulle många kalla dem. Hennes högra ansiktshalva var det ett stort ärr efter en brännskada.
Det kanske såg groteskt ut men det var ingenting som störde henne, hon hade vant sig vid ärret och nu går hon och njuter av det varma härliga dagen.

Hennes öron rör sig hela tiden, lyssnade efter allt ljud omkring henne, något fångar i hennes uppmärksamhet i ögonvrån och hon sneglar mot några rådjur som står och blänger misstänksamt åt hennes håll under några träd, hon struntar i dem, just nu hade hon ingen lust att jaga.

Istället styr hon stegen istället mot en liten sjö i närheten. Det mjuka härliga gräset kändes så skönt under tassarna och hon skyndar på stegen, med längtan i blicken, längtan att få dricka och att bada.

(Paxat till Cerulean)

Cerulean visste att han inte bör dröja kvar vid slätten, men ännu kunde han inte förmå kroppen att slita sig ifrån vad som varit saknat länge. De öppna ytorna, skönheten i sprakande grönt och känslan av att nådde man tillräckligt långt mor horisonten så skulle man nå dit himlen mötte jord. Känslan var obeskrivlig, för den var känslan av frihet. Och frihet var vad han kände då vindarna svepte honom allt högre upp mot molnen.
  Det hade inte funnits tid att flyga tidigare, om än han då och då tagit en tur för att inte råka ut för samma öde som tidigare. Att tappa flygförmågan på grund av icke underhållna muskelmassor var någonting han verkligen inte önskade igen, så flygturerna hade hållits regelbunda men korta. Men väl tillbaka hade han knappt lämnat himlavalvet annat än för att dricka och äta någonting.
  Det var för vattnets skull som hanvargen, för första gången på timmars tid, tippade vindarna framåt, tappade höjd och beredde sig att nå marken. Hundra meter krympte snabbt till femtio till trettio till tio, och gräset under tassarna kändes alltid så främmande när de väl nådde jorden. Cerulean andades ut i en lång suck för att hämta andan, skakade vingarna som man skakar ett blött paraply och vek tillbaka dem mot ryggen. Musklerna ömmade lätt av träningsvärk, men det var snarare goda nyheter än dåliga. De skulle hållas starka, aldrig hade fakargen känt sig så handikappad som när de inte fungerat.
  "Öh." Han stannade upp när han faktiskt höjde blicken och såg framåt. Magen vred sig i lätt obehag. Det var någon där, på andra sidan. Så där, underbart uppmärksamt. Den gyllenpälsade hanen mätte den andre med blicken. En tik, med ett präktigt med utläkt brännsår över ena ansiktshalvan. Aj. Skulle han säga någonting? ".. Hej."

Hon fortsätter att gå framåt, motiverande. Hon hade tankarna bara på att få dricka och bada. Tungan hängde utanför munnen och hon flåsade en aning eftersom hon nu hade börjat springa fortare, hmm hon kanske behövde träna upp sin kondition mer? Men själv tyckte hon inte att hon borde ha en sån dålig kondition med tanke på hur mycket hon har rört sig den senaste tiden.

Hon får snart syn på det välkomnade vattnet och hon spetsar öronen och med sista krafter springer hon fram till vattnet och stannar upp vid vattenbrynet, fängslande av den vackra utsikten. Hon log lite för sig själv och tar några steg ut i vattnet innan hon med en nöjd grymtning sjunker i vattnet så det täcker hennes kropp, hon simmar några minuter innan hon tar ett djupt andetag och doppar även huvudet snabbt, lika snabbt som hon doppade huvudet, lika snabbt kommer hon upp till ytan igen.

Hon drar några flämtande andetag och sedan simmar hon tillbaka till den lilla stranden och när hennes tassar når fast mark så står hon kvar i vattnet med hela hon drypande våt och det droppade från hennes tjocka päls och hon ruskar av sig allt vatten innan hon böjer ner huvudet och börjar dricka. Det svalkande vattnet var som honung i hennes hals. Hon dricker i djupa klunkar när hon plötsligt hör en röst i närheten.

Hon höjer snabbt huvudet, genast på sin vakt, och hon får snart syn på en gyllenpälsad bevingad varg en bit ifrån henne. Hon rodnar en aning, hur länge hade han stått där? ett blygt men milt leende syns på hennes läppar och hon lämnar vattnet för att hälsa på honom - Hej på dig främling säger hon med en mild röst.

Den främmande honvargen var uppenbart blyg, det märkte han på en gång. Ändå, tycktes hon angelägen att ta tillvara på det plötsligt sällskapet, då hon nästan ögonblickligen rörde sig mot honom. Vattnet droppade fortfarande från hennes päls - honvargen verkade ha simmat, då vattnet fortfarande droppade om den orangegyllene pälsen. Den gick nästan i ton med hans egen, fast ljusare på färgkartan.
  Det krävdes en kraftansträngning för att han inte skulle backa undan då hon närmade sig. Vingarna pressades stelt in mot kroppen och han trampade lätt på stället ett par gånger innan han tvingade sig att stå still. Hon hälsade. Cerulean såg osäkert på henne, även om där inte fanns någon anledning att vara osäker. Det fanns ingen. Blicken vilade som hastigast på det vidsträckta brännsåret över hennes ansikte, och kunde för ett ögonblick inte låta bli att undra hur hon fått en så illa lagd skada. 
  Han andades in, höll syret i lungorna ett par sekunder, och andades ut i en halvkvävd upprepning;
  ".. Hej".

[Då rollspelet stått tomt i ett år kommer jag avsluta detta nu :3]