Solen stod högt på den blåa himlen, och kastade sitt värmande ljus över den stora slätten och dess invånare. Vattnet i sjöarna glittrande och det hörde fåglar både i vattnet och bland träden, men det hördes även andra läten från olika djur som strövande omkring och betande av gräset eller drack av vattnet. Gräset är grönt och böjde sig för den svala vinden som kom då och då. Sommaren är nära och det kände alla på sig.

En snövit tik med en lång blå lugg kommer gående över den gröna slätten. Ögonen är gyllenbruna- bärnstensbruna skulle många kalla dem.Tre ärr syntes i hennes ansikte varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. Även ett ärr på bogen syntes också medan hon går. Men det var ingenting som störde henne, hon hade vant sig vid dem och nu går hon och njuter av det varma härliga dagen. Hon klipper lite med öronen och sneglar mot några rådjur som står och blänger misstänksamt åt hennes håll under några träd, Hon struntar i dem, just nu hade hon ingen lust att jaga, hon styr stegen istället mot en liten sjö i närheten. Hon känenr det mjuka härliga gräset under tassarna och hon skyndar på stegen, med längtan i blicken, längtan att få dricka och att bada.

(Paxat till Erakan)

Soliga dagar var de skönaste. Värme, öppna slätter och klarblå himmel, det var så långt bort från oväder och åska man kunde komma. Och fanns det något som han hatade, var det åska. Det höga ljudet som skar igenom hans medvetande och lämnade honom försvarslös och stelfrusen.
Men han var inte rädd, åh nej, aldrig, men åska var bara så fruktansvärt högt.
Vinden ven genom gräset, luften full av poolen och andra dofter. Den kändes sval mot pälsen, i kontrast med den halvstekande solen. Redan sken den med en sådan kraft, och ännu var sommaren ännu inte kommen.
Hannen, i solens sken nästan röd till färgen, stod stilla överst på en kulla. Gräset var mjukt under tassarna, och när vinden låg precis som den gjorde, kändes det som om han kunde höra allt. Hjortarna som betade, ett gäng harar som grävde och fåglar som tjattrade i fjärran. Dock var det bara med vindens hjälp som han lyckades nå så långt, när han annars aldrig skulle kunna snappa upp ljud på det avståndet. En suck kunde höras från honom, den lät bitter och trött, trots det att man kunde se ett snett leende på hans ansikte. Det hade nu gått veckor sedan han vaknat upp ensam, familjen borta och kvar bara spår och minnen. De första dagarna hade han följt spåren, försökt hinna ikapp medan han gjorde allt för att inte tänka på vad som måste ha hänt. Hade han blivit övergiven? Hade någon eller några tvingat han syskon och föräldrar att försvinna?
Vad som gjorde mest ont var att inga spår utöver de han redan kände till hade funnits att följa. Alltså hade de lämnat honom.
Lämnat honom.
Spåren var sedan länge utsuddade av tidens gång. Vanliga avtryck höll kanske ett par dagar, till och med en vecka om man hade tur, men regn och oväder hade spolat bort det sista han hade att följa.
Hannen var ensam. Och han visste det.
Erakan rätade på ryggen, vägrade erkänna sig bruten av faktumet. Insikten var självklar, men vad hans skulle göra härnäst hade han inte en aning om. Just på denna kulle, omringad av allt utom sällskap, var han sin egen herre. Ingen bestämde och ingen satte regler. Men han var ingen erövrare.
Vad han ville ha visste han inte. Vad han trodde sig ha velat ha hade nu istället ingen betydelse, och i dess tomrum ekade det av ihåliga löften.
Hannen slöt ögonen, och drog in världen genom nosen.

Hon skyndar på stegen, längtan blir allt ivrigare och hon sveper med svansen och känner den pirrande känslan av glädje i kroppen, hon älskar att bada, hon gjorde det ofta som valp i sin gamla flock. Hon skyndar på vidare, hon känner vinden som river i hennes päls och som får hennes långa lugg att fladdra, hon känenr sig fri här på slätten. Hon började skratta, varför visste hon inte, det var nog vårkänslor eller sommarkänslor.

hon ser hur sjön närmar sig och när hon är väll framme så tvekar hon inte utan hoppar rakt i det glittrande vattnet med ett jätteplask, fiskarna i vattnet simmar undan med blotta förskräckelsen och fåglar flyger upp från vassen och vattnet. Men hon bryr sig inte, hon känenr det svala vattnet runt sin kropp och hon simmar en stund innan hon simmar tillbaka till stranden och när hon känenr botten under sina tassar så går hon upp på stranden och ruskar av sig allt vatten och lägger sig sedan där och låter solen torka hennes päls.

Hon ser sig omkring och lägger märke till en gestalt uppe på en kulle. hon spetsar öronen men reser inte på sig. Härifrån kunde hon inte avgöra om det är en varg eller någon rådjur eller hjort.

Världen hade en söt smak, om man kan anse att vinden kunde ha smak. Den kändes frisk och välmående, livlig. Det fanns ingen annan plats han just i det ögonblicket han hellre ville vara. Inte ens hos sin familj.
Den familj som övergett honom.
En bitterhet han inte var van vid steg i bröstet, en illska och avsky som han spenderade stora delar av sin vakna tid med att förtrycka. Vad som var gjort, var gjort, och kunde inte bli ogjort. Eller vad det nu hette.
Ljudet av springande steg mot en mjuk, gräsklädd mark, och det nästan ekande plasket drog honom ur den bubbla han inte märk uppstått. Ljuden var så tydliga, att han förvånades över att han inte uppfattat dem tidigare. Som oftast var det just ljuden av en främling han fann först, snarare än doftspår eller dess uppsyn. Konstigt enligt hans bröder, men inget nytt för honom själv.
Ögonlocken öppnades, och blottade de mörka blågrå ögonen. De sökte efter källan till ljuden, och fann snabbt sjön, den enda logiska platsen ett plask kunde komma ifrån. Kort efter fann han blick även en varggestalt som simmade i vattnet, enkel att hitta från toppen av den kulla han ockuperade. Dock var som for genom hans huvud medan han rätade på sig och höjde svansen aningen dominant, var om det var en bra idé att gå ner.
I slutändan bestämde han sig för att stamma på kullen, och vänta. Blicken hölls stadigt på vargen, en tik, men öronen vreds för att kunna plocka upp andra eventuella hot som kunde bäras med vinden.
Om den ensamhet som de senaste veckorna inneburit lärt honom något, så var det att hålla sig vaken på allt. Det fanns ingen annan som vaktade hans rygg, så det var hans själv som fick göra det.
Han såg tiken röra sig ur vattnet, och upp på sanden, följde hennes rörelser som en hök samtidigt som han funderade på vad han skulle göra. Sällskap skulle vara trevligt, väldigt trevligt, men han kunde inte redan nu veta vem tiken var eller om hon var farlig. När man var ensam var allt en risk, minsta sak kunde innebära fara eller smärta. Ett sår på ena skuldran höll fortfarande på att läka efter en jakt han försökt sig på. Det var inget stort sår, utan bara en kraftigare rispa, dock var det likväl ett resultat av en risk han tagit.
Han insåg att tiken sett honom, och tog då beslutet att långsamt vandra nerför kullens mjuka gräs, mot tiken. Stegen var säkra, och den rödbruna pälsen rufsades av en kraftig pust av vind.

Hon ser att gestalten börjar gå nerför kullen mot hennes håll, så hon reser sig upp och går den till mötes. ganska snart så upptäcker hon att det är en varg, en okänd varg för henne. Hon betraktar vargen medan hon går emot den. Hon sveper lite med svansen och det droppade lite vatten från hennes päls ännu. Hon ler vänligt emot vargen men höll sig på sin kant, man visste ju aldrig. - Goddag främling, vackert väder vi har idag. hon sätter sig ner och följer vargens rörelser.

När han kom närmre, kunde han urskilja fler detaljer. Hans syn var inte den bästa, inte i förhållande till hörseln i alla fall.
Han stannar ett par meter framför henne, noga med att inte tappa den lätt dominanta hållningen. Han ville inte bli hånad eller retad, inte bli förödmjukad. Det bästa sättet att undvika sådana konflikter var att visa att han inte täckte tillåta det alls.
Inte visa svaghet, även när det var en främmande tik som såg oskyldig ut. Faran låg i att man aldrig kunde veta.
"Vädret är mycket fint, ja" svarade han, ögonbrynen drogs fundersamt ihop. Han undrade om han faktiskt kunde släppa vaksamheten en kort stund för att bara njuta av sällskapet och vädret.
"Vem är du?" frågade han, släppte inte på den stela hållningen och förblev stående när tiken satte sig ner. Dock lät han ett lätt drag i ena mungipan forma ett snett leende.

Hon betraktar den andre med en lugn blick, hon lade märke till hans vaksamhet och hans hållning, men hon höll sig lugn, man kunde ju aldrig veta så det är klart att man måste vara vaksam. Hon klipper lite med öronen och slickar sig om nosen. - Jag heter Isidar Mithrim, men alla kallar mig för Mitri. Hon ler snett mot honom. - Vem är du själv främling? Hon lägger huvudet på sned så att luggen åker åt sidan och avslöjar hennes bärnstensbruna ögon samt ärren över ögonen. - Är du ny här i Numoori?

Erakan lade huvudet på sned när honan började tala. Ännu var han en ung hanne, och en tiks skönhet var mer än nog för att få honom att tappa besittningen. Genom något mirakel höll han dock hållningen från att helt tappa sin vaksamhet och svansen från att slå. Dock så smög det sneda leendet fram, något han inte kunde hålla tillbaka.
"Jag är född här i numoori, men jag har aldrig besökt denna del av slätten förut." svarade han, rösten vänlig men aningen stel. Fanns det andra ställen än Numoori? Det, om något, hade han svårt att föreställa sig.
"Mitt namn är Erakan" fortfarande vaksam och försiktig, men det märktes att kontrollen långsamt släppte. Hon var en tik lite äldre än honom, så farlig kunde hon inte vara.
Han gjorde inga fortsatta försök att konversera, utan överlät ordet till henne. Något han märkt med den ihärdiga ensamheten, och de sporadiska mötena med främlingar, var att den hade haft en stor inverkan på han förmåga att tala öppet. Det som om han blivit så van vid ensamheten att avsaknaden av röster inte längre störde honom. Bitterheten steg inom honom, men han pressade den undan för att vara ett trevligt sällskap. Ingen idé att pressa sina negativa känslor på en främling i from av grimaser och blickar som inte ens var menade till henne.

Hennes öron är spetsade åt hans håll, vilket betydde att hon lyssnade på när han pratade. Det rycker lite hennes svans och hon undrande vart i Numoori han är född någonstans. - var i Numoori är du född?

han väckte en nyfikenhet hos henne, hon ville veta mer om honom men hon visste inte om han ville berätta för henne om sitt liv och allt som har hänt. Men samtidigt är hon rädd att hennes kraft skall komma och förstöra allting. Hon suckade djupt och hennes blick för en sorgsen glimt i sig. Hon önskade att hon slapp synerna, att hon hade någon annan kraft istället för dem, men det fanns ingenting hon kunde göra för att ändra på det. Dessutom kom och gick synerna som de ville.

Hon möter hans blick och ler snett mot honom. - Var har fört dig hit till den här delen av slätten Erakan? Hon tar några steg närmare honom.

(bara så att du vet, om du känner för att mitri ska ha syner om Raka, så har jag inget emot om du "skapar" en framtidsgrej om honom lr liknande beroende på hur hennes krafter funkar ^^ bara kul för mig att försöka uppfylla det i framtida roll xD)

Hannen väntade med att svara, visste inte riktigt själv svaret. Bland hans tidigaste minnen fanns snö, i mängder. De hade varit mörkt, och de hade legat på ett skinn från något djur tätt intill sin moder.
I efterhand fanns det flera saker som inte riktigt stämde. De måste ha legat nergrävda i en snölya, men hur hans föräldrar gjort skinnbiten de legat på visste han inte. De måste ha slitigt huden av en ren, men eftersom han inte kunde minnas stanken av ruttet kött gick inte heller det ihop.
Blicken vek undan under perioden hans tankar vandrade, men blott sekunder senare var de tillbaka och fästa på tikens egna ober.
"Norrut, jag är uppvuxen kring nordanskogen och snöslätten till" svarade han ärligt, stelheten och vaksamheten i rösten nästan bortglömd.
Det var en av hans största svagheter. För trevlig och artig för sitt eget bästa. Någon som inte öppet visat fiendeskap kunde han inte hålla sig avstött från, för enligt hans faders codex var alla en potentiell vän, fram tills det att motsatsen var bevisad.
Dessutom vad Mitri en tik, och sådana skulle man vara extra artiga mot.
Musklerna i pannan vreds ur hans kontroll när han såg anor av sorgenhet i tikens ansikte, och han kunde själv känna hur pannan rynkades. Han var nyfiken, eller snarare lätt orolig, vad som tiken tänkte på, men då hon inte hade gjort någon ansatts att vittna så var det inte hans angelägenhet att lägga sig i. Han lät händelsen spela förbi tillsynes obemärkt, och valde att inte påpeka något.
"Jag söker efter något" svarade han då hon åter talade, men kände en bekant oro stiga i bröstet. Familjen som varit försvunnen i veckor.
"Vad gör du själv häromkring, Mitri?" sade han, den melodiska rösten denna gång helt fri från stelheten och aningar av ett snett leende synligt i munnens ena kant.

Hon sveper lätt med svansen och ler emot honom, hennes sorgsenhet hade försvunnit ur ögonen men innerst inne är hon ändå orolig, skulle hon berätta om sina krafter eller bara låta det vara? Det flesta hon hade mött hade blivit nästan förolämpade som att hon snokade i deras liv, men hon kunde inte styra dem, hon ser vad hon ser och det händer. - Vad är det söker för något min vän? säger hon med en mild röst. Hon klipper lite med öronen och ser på honom - jag funderar. är hennes svar på han fråga vad hon gör här.

Hon skall just öppna munnen för att fråga en ny fråga när hennes ögon börjar glöda, och syner kommer fram, hon ser vargar, men vilka dem är är otydligt, hon ser smärta sorg, hon antog från synerna att något hade hänt med vargarna hon först såg, vissa bilder är lite otydliga. Sen slutar synerna och hon darrar av ansträngning, att få synerna tar på hennes krafter.

Erakan skulle precis, mot allt förnuft, öppna munnen för att svara - när tikens ögon började glöda. Till en början hade han inte ens varit säker på om han skulle ha ljugit eller försökt byta ämne - hans familj var ingen angelägenhet som rörde henne.
Ögonen smalnade av, och han tog en defensiv position. Han hade ingen idé om vad tiken höll på med, kanske förberedde hon en attack eller hade något annat fuffens för sig.
Framför allt, vem i hellskotta hade lysande ögon?
Tiken darrade, och när ögonen slocknade tog han ett steg bakåt för att öka avståndet mellan dem. Dumt att stå nära om hon skulle anfalla.
"Vad var det där?" krävde han att få veta, munnen böjd i ett otvivelaktigt ogillande.

Hon darrade fortfarande av ansträngning, hon hatade att synerna kunde komma när hon var tillsammans med andra vargar, de flesta vargar blev rädda, osäkra till och med arga, men hon kunde som sagt inte styra dem, hon ger ifrån sig en djup suck och höjer huvudet och möter Erakans blick, hennes ögon glödde inte längre utan var som de var förut.

hon såg hans ogillande blick, men hon är van vid det, men hon slickar sig om nosen och sätter sig ner för att återhämta sig. Hon ler trött emot honom och suckar sedan igen. - Det var min kraft som du såg där, jag får nämligen syner och när jag får det så glöder mina ögon och synerna flimrar i mitt huvud. Men efteråt så blir jag trött av ansträngning.

Hon rycker lite på axlarna och suckar igen innan hon fortsätter - jag kan inte kontrollera kraften. synerna kommer och går som de vill kan man säga.

Erakan stirrade misstänksamt på tiken. Hennes ögon hade lyst, något måste vara fel. Värt att misstro.
Han kommenterade inte henne svar, valde att vänta och själv försöka resonera sig fram till en annan ursäkt. Han hade enbart hennes ord, och kunde han lita på det bara så där?
Ja, sade den del av honom som lyssnade till uppfostran och de regler han lärt sig följa. Alla främlingar förtjänade samma chans, och ännu hade inte tiken gjort en ansatts till attack.
Vad han visste.
"Hur vet jag att du inte bara hittar på?" sade han, rösten nästan en låg väsning - dock fortfarande kallt artig.
"Du skulle kunna anfalla mig mentalt utan att jag vet det, just nu." meningen var en provokation, ett sätt för honom att kontrollera henne.
Eller ett försök till sådant i alla fall. Mind games var inte hans starka punkt.

Hon sveper med svansen och ser på honom med en trött blick, hon började sakta att få tillbaka energin men hon var fortfarande för trött för att kunna göra något. Hon klipper lite med öronen och skakade smått på huvudet. Hon förstod honom , varför han är så misstänksam och hon själv skulle ah reagerat exakt likadant om hon inte hade krafterna och stötte på en som hade det. Hon slickar sig om sin torra nos och mungipa och möter hans blick igen.

när han började prata igen så spetsar hon öronen mot honom, hon hörde hans väsande röst men ändå en uns av kall artighet. - Du får helt enkelt lita på mig Erakan. säger hon med en trött men mild röst. Hon ruskar smått på huvudet och suckar åt hans nästa mening. - Om jag hade velat anfalla dig så skulle jag väll ha gjort det från första stund vi träffades? Hon knycker med huvudet så hennes blåa lugg dansar. - varför skulle jag vilja anfalla dig? du har inte gjort något ont mot mig Erakan.

Erakan såg på tiken med avsmak. Det var först en stund senare som han insåg att han gjorde det. Skammen var på tur, men den dolde han och låt istället ansiktet visa en sval misstro. Hans agerande var fel, skamligt. Men han kunde inte rå för det.
Hannens massiva kropp förflyttade sig ytterligare ett tag bakåt. Öronen var vridna i ett läge som speglade hans annars defensiva hållning. I solens sken kändes hans tunga fäll varm och svettig, men gräset var svalt under trampdynorna. Han kisade mot strålarna, tänkte i tystnaden som stod efter hennes svar.
"Jag gillar inte tankespel, och jag kan inte lita på ett ord som du säger" svarade han, och backade ytterligare ett par steg. Rösten var kall, mycket olik den han brukade använda. Det fanns dagar som han knappt kände igen sig själv, då ett mörker han ej tidigare skådat bara välde fram mellan hans tänder. Det förvånade honom, skrämde honom.
Vad än tiken svarade, om hon gjorde det, så lyssnade han inte. Hörde, ja, oundvikligen, men ljudet av hennes röst blockerades av hans egna tankar.
Erakan vände sig om och gick. Horisonten var molnfri, inbjudande. Slättens vidsträckta utbredning erbjöd allt utom det sällskap hans helst ville ha. Familjen var borta, faderns ord kunde knappast betyda något i den oavbrutna ensamheten.
Erakan styrde sina steg bort från tiken, och tvingade ner känslorna som hans inte ville analysera.

[Känner att vi kan avsluta här ;) poor mitri, erakan is so mean xD ]

ja vi kan avsluta det här ^^ han kanske vill träffa senare någon gång mer när han fått smälta allt :P

[Eller dylikt ^^erakan är inte av naturen elak, och detta agerande kommer ligga på hans samvete rätt länge xD inte för att han skulle erkänna det.. menmen..
Ett möte senare, ganska långt senare, skulle kunna vara intressant ;)

A V S L U T A T]