Träden sträckte sig mot skyn till de försvann upp i ett dimmigt dis av sol och dimma. Strålar av värme sträckte sig som gyllene trådar ner mot marken och fick skogen att verka mycket mer färgrik än den kanske var. En bäck, nedskuren i marken av ålder, rann genom området och banade sig väg under sten, genom stam. Hur? Det kunde ingen veta.
Det var en vacker plats, Ötamon - full av liv även fast tystnaden oftast var kompakt mellan de gröna växter som trängdes i hoper utspridda i det mjuka gräset. 

En grå skepnad skar sig mot allt det gröna - en vargtik. Revbenen skymtade under pälsen, benen var långa och tog mycket mark där hon gick ä även fast de knappast var till stor hjälp. Snabbare fart än ett lunkande var bara att drömma om, då hennes ögon var igengrumlade av silvervitt. Hon var blind. Det var ens omöjligt för henne att skilja mellan mörker och ljus, hennes själ hade aldrig skådat den vackra värld vid namn Numoori bättre än genom luften och vibrationer i marken. Hon skulle aldrig få se den strålande solen, aldrig få betrakta Tårarnas Träd där en ande sas husera. Aldrig skulle hon få skåda en stjärnklar natt, eller ens kunna se den hon (mot all förmodan) talade med.
Varginnan sänkte nosen till marken och drog in doften av kanin. Det vattnades i hennes torra mun och hon slickade sig om nosen. En gång hade hon ätit kanin. Ett kadaver. Det var sällan tiken fick smaka kött (hon kunde ju inte springa utan risk för att störta rakt nerför ett stup eller krossa skallen mot en sten), utan hon levde mestadels på svamp och insekter hon lyckades hitta. En och annan snigel slank också ner i hennes ständigt kurrande magsäck. Hade hon tur hittade hon en krabba vid någon strand, men ut i vattnet för att fånga fisk vågade hon aldrig gå. Simma? Det kunde Unnown inte, och hon visste mycket väl hur tvärt det kunde bli djupt i Numooris hav.

Med en lätt suck vandrade hon framåt igen, men stannade sedan tvärt till. Ett doftfragment hade seglat förbi henne i luften. Annan varg. Inte allt för ovanligt - men det kunde vara vem som helst. En vampyr? Okej, inte så troligt i dagsljus. Men hon vågade aldrig lita på någon då vem som helst skulle kunna ha ihjäl henne enkelt då hon inte kunde se sin motståndare.

Skrämt backade hon något steg och vinklade huvudet åt alla håll hon kunde, i ett försök att fånga upp så många ljudvågor som möjligt.

Den plötsliga värme som svept in över landet hade lämnat honom ovanligt slö, men med nu sval mark under tassarna kände han sig genast mer alert. Det var med travande steg, mer spänstiga än tidigare, som han utforskade den främmande miljön med blicken. Han följde de magnifika trädkolonnerna upp mot skyn med sina gråa ögon. Det såg inte ut att finnas något slut på dem. Gida hade utan någon större entusiasm berättat om sagorna från denna plats. Den äldre hanens påtagliga sarkasm vittnade om att det för honom inte var mer än gammalt påhitt men Rawna hade ändå funnit dem intressanta. Detta var verkligen ingenting emot den skog han vuxit upp i och vad han kunde minnas så hade han aldrig sett något liknande förut.

Skogen hade uppenbarligen lämnat ungvargen hänförd. Huvudet rörde sig kontinuerligt från sida till sida för att inte missa något. Minsta lilla ljud eller rörelse fick honom att antingen hoppa till av överraskning eller lekfullt stöta ner framtassarna i närliggande buskage, i hopp om att fånga rörelsen han precis upptäckt. När ljudet av porlande vatten uppmärksammades av Rawnas öron glömde han sin beundran för ett tag och letade efter källan med vaken blick. Gida hade hunnit före honom och stod redan framme och drack ur den mindre bäcken som skar genom den lummiga marken. Med trippande steg rörde han sig fram till den äldre hanen, passerade honom och gick ner i vattnet som nådde honom strax under magen. Vattnet som stänkte upp i ansiktet på den mörke fick honom att grimasera något, men fortsatte trots det att dricka. Han följde den fläckiga hanen med blicken när han försökte fånga den svaga strömmen med vidöppet gap, och han kunde inte hindra sig själv från att himla med ögonen åt den yngres påfund.

Ljudligt klunkade Rawna i sig av det kalla vattnet men någonting störde honom. Öronen rykte upprepande och registrerade ett avlägset ljud. ”Lyssna!” sade han medan han tvärt höjde huvudet. Vattnet dröp om hans mun innan han kom för sig att låta den fläckiga tungan svepa över läpparna. Med vattentyngd kropp tog han sig upp på motsatt sida av bäcken, stirrandes ut över den nästintill magiska skogen. ”Hör du?” Gida hade slutat dricka och blicken pendlade mellan den fläckige och skogen som låg framför dem. Han visste redan att han inte kunde registrera vad än Rawna hörde och brydde sig därför inte om att ens försöka. ”Vad är det för något?” ”Steg.” svarade Rawna efter en stunds lyssnande. De var inte starka, men nog fanns de där alltid. Långt, långt borta.

Med ett bekymmerslöst skutt var Gida på andra sidan vattnet, fortfarande med blicken riktad mot de avlägsna träden. Han kunde inte skymta någon rörelse. ”På väg hitåt?” undrade han och sneglade på den andre. Rawna hade vridit till vänster med huvudet för att kunna rikta sitt hela högeröra mot ljudets källa. ”Nej. De har stannat.” Han såg mot sin följeslagare. Ögonen fullkomligt gnistrade av äventyrslusta och nyfikenhet om vad det kunde vara för varelser som rörde sig i dessa skogar. Ett växande leende spelade på hans läppar. ”Vi ser efter vad det är för något!” Med ett språng satte han av bland träden och vattnet som han fortfarande inte skakat av sig yrde om honom när han hoppade över stock och sten. ”Rawn--” började Gida i ett försök att hejda honom, men det var för sent. Rawna var inte mer än en avlägsen ljus prick bland de gröna träden. En suck unslapp honom innan han satte tassarna i rörelse för att hinna upp sin dåraktige vän.

Unnown lystrade i den plötsligt tysta skogen. Stegen hon hört hade stannat av - men vittringen drevs fortfarande mot henne och talade om för henne att de inte försvunnit. De, ja - det var två. Två hanar. 
Plötsligt drog stegen igång igen, vilket registrerades inom henne som en varg i full karriär påväg.. Mot henne. 

Vargtiken blinkade stressat över de pärlvita ögonen och backade ett steg, snubblade till på en sten hon nyss klivit på. Smärtan skar upp i lederna på henne men avtog i ett svagt molande. Duktigt. Men kanske kunde man förlåta henne - hon visste ju inte om den främmande vargen var på väg att bita ihjäl henne för att hon av misstag kommit för nära eller om denne bara ville hälsa. Ett till ljud av tassar lades till, hans vän följde med. 

Grottvargen stannade igen, vädrade i luften och sträckte på sig med ett mjukt andetag. Det var ingen ideé att stressa upp sig. Var vargarna vänliga var hon säker, var han och han (hennes nya namn, fantastiskt påhittigt) inte vänliga så var hon körd med sin blindhet.

Det prasslade till i skogsbrynet och hennes tassar uppfattade i marken att den främmande bara var ungefär femtio meter bort. Hon behöll sin raka ställning och lät svansen hänga slappt mellan bakbenen, en neutral hållning som knappast kunde egga upp någon.

"Där!" utbrast Rawna när han kunde skymta en gestalt bland träden. De dova dunsarna av tassar i full galopp dog ut och han stannade tvärt, tätt följt av Gida som precis hann vika åt sidan för att inte rusa in i den andre. Tungan hängde ur gapet på honom efter språngmarschen och han andades med korta, ljudliga andetag. Han kunde inte ens föreställa sig vad det skulle kunna vara för varelse där framme. Att inte veta gjorde det hela så mycket mer spännande. Bland träd och buskar kikade han nyfiket fram för att se vad det var hans öron uppmärksammat. Länge synade ögonen den grå varelsen och en närmast olustig grimas spred sig över hans ansikte. 

"Har vi sprungit genom hela skogen för henne?" muttrade den mörke efter att själv ha tagit sig en titt. Det var omöjligt att ta miste på besvikelsen i den fläckiges ansikte när han såg den lilla varelsen längre bort. Någonstans i sin fantasi hade han föreställt sig eller hoppats på någonting lika främmande och magiskt som skogen själv. Inte en varghona. "Vi går." Gida hade redan svängt om och såg uppmanande på den yngre hanen. "Vänta ..." började Rawna, fortfarande med blicken riktad mot individen längre bort. Nyfikenheten hade ännu inte sinat. Kanske fanns det ändå någonting mer till främlingen? "När vi ändå tagit oss hit kan vi lika gärna se efter vad det är för en. Kanske vet hon någonting om skogen." Han såg mot den mörke hanen med de rödbruna markeringarna och log, men fick endast en min av tvivel till svar. Gida var inte övertygad. 

"Du kan stanna här om du vill." sade Rawna innan han trädde fram ur sitt tidigare gömsle. I en lugn gång rörde han sig mot den grå främlingen. Den korta svansen hängde avslappnad bakom honom, endast för gunga lätt i takt med hans steg. "Goddag!" harklade han fram med ett litet leende.

[Ursäktar för något röriga inlägg. Har inte fått grepp om dessa två än c:]

[Det är lugnt, Är ny på denna också! (;]

De lugna stegen tydde på en avslappnad individ. Förmodligen. Hon kunde sällan skilja på hotfullt och avslappnad. De var så lika varandra. Den främmande vargen kom närmare. Hans doft svepte runt henne likt en filt av den unika aromen. Det var en relativt ung hane.
"Goddag!"
Unnown svalde, svepte till med svansen och sänkte nosen en aning. Hon gissade att han log, det lät så om hans lättsamma röst.

"Åh.. God dag." Var det dag? Jo, det var det. Hon kunde känna de svaga värmestråken i luften, trots att skogen kylde marken i skuggor.
"Eh.. Jag.. Jag kan inte se dig. Blind." Rösten var ursäktande, dialekten hördes tydligare då hon stammade fram sina osäkra ord. En underjordsdialekt - lågmäld, mjuk och behaglig för lyssnaren. Skapt för att undvika stenras nere i de mörka grottorna.
Honan vek undan några steg och vädrade i luften. En av dem hade stannat längre bort.
"Vad vill din.. vän? Varför kommer han inte fram?"

De slappa stegen stannade av när främlingen tog till orda. Öronen var riktade ut mot sidorna och munnen var gläntad med den fläckiga tungan något synlig efter den tidigare springturen genom skogen. Hon var ... blind? Huvudet tippade till synes oförstående över till höger sida. Rawna visste dock vad det innebar, det hade han fått förklarat för sig av sin mor som var synsvag själv. Hon hade fortfarande delar av synen kvar, men såg övervägande grumligt i jämförelse med alla andra. Halvblind brukade hon kalla det. Men denna såg honom alltså inte överhuvudtaget? "Min mor är halvblind." började han och skakade resterande vatten ur sin fäll innan han satte sig ner. Det fanns inget vemod i rösten, snarare en lättsam glädje, för vad han kunde minnas hade Saret aldrig haft några större problem med sin synskada. "Jag minns inte hur det hände, men hon var det inte från början i alla fall."

Den nätta honan rörde sig åt sidan och vädrade mot Rawnas tidigare tillhåll. Med nyfiken blick följde han främlingens rörelser och konstaterade att hon verkligen var i det tunnaste laget. Vad vill din vän? Rawna kikade bakom sig, i riktning mot buskaget. Han kunde inte se sin följeslagare, men hörde hur han rörde sig bort från dem. "Oroa er inte. Gida har inget intresse i främlingar." Ett svagt leende skymtade i vargansiktet när han åter såg mot främlingen. "Mitt namn är Rawna."

Unnown lokaliserade återigen främlingen och vände sig mot dennes håll. Den andre, som befann sig någonstans längre bort, hade röst sig mot motsatta hållet. På ett vis var det skönt, hon klarade sällan av att kontrollera situationen då det var fler inblandade samtidigt.
Öronen spetsades en aning då denne tog till orda igen.
"Min mor var halvblind. Jag minns inte hur det hände, men hon var inte det från början iallafall."

De grå lilla honan nickade svagt. Hon kunde inte sätta vidare åsikt om saken, då hon trots aldrig fått vara halvblind, eller ens skådat vad som kallades "ljus". Hon föreställde fenomenet alltid som något mjukt och varmt. Men vad visste hon. Kanske var ljus mörker och mörker ljus?
Kort efter att hon frågat om den andre svarade främlingen.
"Oroa er inte, Gida har inget intresse i främlingar. Mitt namn är Rawna." Unnown nickade återigen och drog in luften genom näsborrarna, en gammal vana för att alltid veta vad som hände runt om henne. "Rawna, mitt namn är Unnown... Varför ber du inte din vän att komma hit?"

Rawna kunde inte höra Gidas hjärtslag längre, endast sina egna och honans, men han hörde fortfarande varghanens steg, om än de var mer avlägsna än tidigare. Han skakade lätt på huvudet, utan att tänka på att främlingen inte kunde se hans rörelser. "Gida, han ..." med ett utdraget hummande letade han efter rätt ord. "Han är inte så sällskaplig av sig. Gillar mest att hålla sig för sig själv." förklarade han med samma lättsamma glädje i rösten som tidigare. Riktigt varför det var så visste han inte och Gida skulle med största sannolikhet aldrig berätta varför heller. Det var bara så han var och Rawna fäste ingen större vikt vid det heller. Vissa hade ett genuint ointresse i andra, andra inte.

"Bor ni här? Här i ... i Ötamon." Det var med en ton av tvivel han uttalade skogens namn. Han var inte helst säker på att det var så den hette men hoppades att främlingen annars kunde rätta honom. Blicken vandrade kring träden som omgav dem och han kom på sig själv med le av beundran åt det grönskande landskapet.

[ Nåååh jag tycker Rawna har så gulligt utseende nu <3 ]

Unnown lystrade noga på vad Rawna sade. Den som inte ville möta andra hade väckt hennes intresse. Inte för att hon själv var den som kastade sig över andra, hon var en försynt varg, men.. Sällskap, gillade hon.
"Gida, Han.." Harkel. "Han är inte så sällskaplig av sig. Gillar mest att hålla sig för sig själv." Det hördes hur insatt Rawna var i sin vän. Det var fint på ett sätt. Och intressant.
"Och ändå har du vunnit hans förtroende?" Rösten var mjuk, nästan kuttrande. "Du måste vara en speciell varg. Förtroende är en gåva, och ska inte missbrukas.."
Den lilla honan log ett milt leende och satte sig långsamt ner medan hon lyssnade på hans andra mening. Ötamon? Jo, det var så det hette. Skogen som luktade av höga träd.. Unnown kände igen sin omgivning på lukten. Hon var ofta förvirrad över vart hon faktiskt befann sig då hon kunde vara på gränsen mellan två fraktioner och känna båda dofterna vilket kunde orsaka lite av ett kaos. Därför var det sällan hon vågade sig över gränserna, förutom till platser hon redan varit. Hon trivdes i Ötamon. Höga stammar och skugga som höll borta solljuset som kunde få hennes pärllika ögon att tåras.

"Jag bor egentligen ingenstans. Jag sover där jag hamnar och bor där jag.. Råkar befinna mig, helt enkelt."

"Ja ..." började Rawna eftertänksamt innan han rättade på sig och sken upp. "Ja, jag antar det. Men jag tror det var mitt tålamod som knäckte honom." Han skrockade vid tanken. Det hade inte varit lätt. Gida hade varit allt annat än välkomnande när deras vägar korsats. Rawna hade nyligen lämnat familjegruppen bakom sig och kände sig vilsen. Vilsen och ensam. Han hade sökt sällskap, vem som helst, och så träffade han Gida. Efter två veckors vandring på behörigt avstånd fick den mörke till slut känna sig besegrad. Kanske fanns där också en viss beundran över den yngres tålamod och ihärdighet. 

Främlingen, som presenterat sig som Unnown, verkade vara på vandring, precis som Rawna och Gida. Vad deras slutmål var visste han inte, men det var också det som var det roliga med det hela. Än så länge hade han fått se många platser och ting han aldrig kunnat föreställa sig. Mycket var olikt Kaiwood. Han nickade förstående åt honans ord samtidigt som han lyfte sitt ena bakben för att klia sig bakom sitt hela öra. ”Då antar jag att ni upplevt en hel del platser. Vet ni möjligtvis vad som finns norrut?” Kanske var det dumt att fråga, men han tvivlade på att den avsaknade synen hindrade henne från att urskilja och uppfatta olika miljöer. 

[Haha tack! c: Han ser lite derp ut meeeen det fixar jag när jag får tid och lust.]

"Ja, jag antar det. Men jag tror det var mitt tålamod som knäckte honom." Hanen skrattade smått efter att orden lämnat hans mun. Ljudet lät ljuvligt i Unnown's öron men hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera, bete sig. Det hade varit länge sedan honan hade kommunicerat med en annan varelse och efter den tid hon tillbringat ensam hade hennes sociala kunskaper nästan helt försvunnit. Även fast hon var osäker på vad hon skulle göra så kunde hon inte säga att hon kände sig obekväm. Hon kund inte heller säga att hon kände sig "överlycklig" över att ha träffat på denna hanen. Något där mitt emellan kände hon sig; Neutral, kanske en aning alienerad. 

"Då antar jag att ni upplevt en hel del platser. Vet ni möjligtvis vad som finns norrut?" Hon blev tyst en stund. De helvita ögonen tittade omedvetet in i hanens ögon, tomt. Honan visste inte riktigt var hon hade befunnit sig. Hon visste inte heller hur miljöerna såg ut. Det enda hon kunde uppfatta av de olika platserna var temperaturen, ljuden och lukterna. Vissa platser var varmare än andra, vissa kallare. Unnown hade gått i skogar som hade varit kusligt tysta, så tysta att hon hade trott att hon blivit döv eller att hon till och med var död. Medan ibland, som i Ötamon, kunde hon höra klövar som försiktigt gick över gräset och fåglar som sjöng. Ibland hade hon varit omringad av lukter som luktade gift, död. Och ibland kunde hon bara känna lukten av blommor. Den lilla honan klippte försiktigt med öronen. 
"Ja, det har jag" tungan formade orden långsamt medan hennes ton var mjuk och låg. "Och du?" 

Känslan av att vara iakttagen kom över honom och den ljusa blicken letade sig upp i främlingens anlete. Kalla kårar vandrade längst med nacken på honom och det kändes som om kroppen frös till is. Hon tittade på honom. Stirrade honom rak in i ögonen. Såg hon honom bakom de bleka hornhinnorna? Försiktigt rörde han sitt huvud från sida till sida. Nej, det fanns inget liv i dem. De var döda. Rawna vek ner sina blågrå i marken och en oförklarlig skuld kom över honom för en kort stund. 

När honan talade efter vad som känts som långa sekunder av tystnad såg han snabbt upp mot henne igen. Hon besvarade inte hans fråga. Antingen visste hon inte, eller så ville hon inte dela med sig. I vilket fall kändes det hela nu oväsentligt och han fäste ingen större vikt vid det hela. "Nej. Nej, det har jag inte." Ett svagt leende tog form i hans ansikte och en hastig blick kastades i den riktning han tyckte sig höra sin följeslagare. "Det är därför jag vandrar med Gida. Han bär mycket kunskap om Numoori." Utan Gida visste han inte vad han skulle ha gjort. Den mörke varghanen hade givit Rawna en trygghet han saknat sedan han blev bortjagad från reviret av sin familj. Saret och Desher, Renic, Sol, Ianew och Manar – han saknade dem alla.

Efter att ha skingrat sina tankar reste sig Rawna upp på tassarna. "Ni ser inte ut att ha ätit på veckor." sade han och synade främlingens utmärglade kropp. "Är ni sjuk? Vi skulle kunna jaga åt er innan vi ger oss iväg." Tonen var mjuk, fylld av välvilja och hjälpsamhet. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne.

Något fundersam studerade Rawna tiken. Hon såg skör och tunn ut. Aldrig hade han stött på en sådan knotig varg förut, åtminstone inte en som påstod sig vara frisk. Med huvudet tippat åt sidan lät Rawna blicken löpa över hennes framträdande revben. Att hon kanske tagit illa upp över hans ord var ingenting som slog honom, han talade endast ur välvilja. Uppenbarligen ville, eller rättare sagt, behövde hon inte hans hjälp och han ville inte tvinga den på henne. "Tack och detsamma Unnown." log han samtidigt som den korta svansen vaggade svagt från ena sidan till den andra. 

Det ryckte upprepat i öronen när han hörde Gida längre bort. Han hade rört sig närmare dem, men var fortfarande osynlig bland träden. Antagligen började han bli otålig. "Jag tänkte bege mig tillbaka nu. Men det var trevligt att träffa er." Om än det endast var ett kort möte så gillade Rawna alltid att träffa nya ansikten och detta var inget undantag. 

[Derp.]

Rawna mötte honans leende, trots att hon inte kunde se honom. Hon tog farväl med samma låga stämma hon använt under hela deras samtal innan den nätta kroppen reste på sig och började vandra iväg, bort från platsen. Rawna höll blicken fäst på hennes ryggtavla en stund, fortfarande med samma leende synligt. "Hejdå!" ropade han glatt när inte mycket av hennes silhuett längre gick att skåda bland vegetationen och träden. 

I samma veva som de grå honan försvann talade en röst till honom. "Nå?" Gida hade uppenbarat sig och trätt fram ur samma ställe de två tidigare kommit ifrån. Rawna mötte den äldre hanens skepsis med ett stillsamt leende. "Hon var intressant." Den mörke hanen himlade med ögonen "Så säger du om alla." Ett kort skratt lämnade den fläckige innan han anslöt sig till den andre och försvann bland träden.

[AVSLUTAT!]