Solen står högt på himlen och trots att vinden fläktar svalt och skönt så är det fortfarande väldigt varmt. Många djur har sökt sig till den sjön och dess fall för att dricka och svalka sig. Fåglarna kvittrade bland träden och vattenfallets dån hördes på lång väg.

En svart tik kommer gående med långa steg mot sjön, den långa luggen faller ner över hennes guldbruna ögon, bredvid hennes ögon var det vå månteatueringar. hon ser sig omkring med en fundersam blick. det  var väldigt varmt enligt henne och hon längtade tills kvällen kom då det var svalare och hon hoppades att kunan få se månen igen.

Hon slickar sig om nosen och hennes hals är snustorr vilket får henne att åka tempot ytterligare. Till slut får hon syn på sjön och hon suckar irriterat till när hon märker att det är många runt sjön, , utan istället ser hon sig omkring efter något ställe där hon kan få dricka och svalka sig ifred.

hon går bort mot vassen och hennes tassar lämnar avtryck på den lilla stranden som finns där. hon stannar framför vattenytan och sänker ner huvudet och börjar dricka. det går rysningar i hennes kropp när vattnet rinner ner i hennes snustorra hals. Hon dricker länge och bara njuter, men samtidigt har hon ena örat vinklat bakåt och ena framåt, allt för att lyssna efter faror.

När hon druckit klart så tar hon några kliv ut i vattnet och lägger sig sedan ner och suckar till av välbehag. Hon sluter ögonen och bara njuter just nu.

Cerulean såg sig omkring. Det var mitt på dagen, och vindarna fläktade svala över sjön mitt i Byomi. Sommaren började gå mot sitt slut, men än kämpade sig den trevande värmen kvar. Solen hade ännu inte gått in i sin dvala. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle somna igen...

Den gyllene hanen gäspade stort och drog ett djupt andetag. Han satt uppflugen i trädet, igen, och såg ner i byomifallets grunda vatten. Det var två dagar sedan han lämnat flocken. Förmodligen undrade inte någon vart han befann sig, då Volantis var en väldigt fri flock. Snart skulle de nog kallas samman.
På ett sätt ville Cerulean att den dagen skulle komma snabbt. Å andra sidan, inte. Han orkade inte befinnna sig bland andra för tillfället. Hans tankar virvlade i huvudet och det arma huvudet klarade inte av mer än det redan bar på. Ibland kändes det som att skallbenet skulle explodera av tyngden, och inte minst av huvudvärken som ofta malde.

En svart varg trädde ut ur skogsbrynet.
Cerulean vände långsamt huvudet åt dennes håll samtidigt som doften nådde honom. Det klack till i honom av igenkännande.
Det var honan, han träffat för ett tag sen. Då han varit så.. Stingslig. Och inte i det trevligaste laget. 
Hans ögon fick en viss skärpa, en tydlig skillnad från den bleka slöjan av död, då han hoppade ner från trädet och landade relativt smidigt. Det skar till i huvudet av värken, men han trängde bort den. Istället vandrade han långsamt mot den fortfarande främmande honan. Åtminstone kunde han be om ursäkt.

Hon ligger kvar i det svalkande vattnet och bara njuter, men hon öppnar ögonen igen när hon känner en vargs doft i närheten, en doft som hon känner igen. Hon reser sig upp och skakar av sig vattnet och går upp från vattnet.

Hon ser sig omkring och höjer nosen och vädrar i luften för att få en klarhet vart vargen befinner sig. Hon känner lukten blir allt starkare och hon styr stegen ditåt. Hon får snart syn på en gyllene bevingad varg komma emot henne. "Cerulean" det var så han hade presenterat sig.

Hon känner igen honom, det var den vargen hon hade träffat på förut som bara stack iväg utan att säga något förutom hejdå. Hon klipper osäkert med öronen, nervös över att träffa honom igen. Men förra gången hade han kanske en dålig dag? det har ju alla? tänker hon för sig själv. Hon ler mjukt men försiktigt mot den bevingande vargen. - Hej igen, Cerulean.

Den svarta honan fick genast syn på honom, och lika snabbt började hennes öron osäkert klippa uppe på huvudet. Cerulean bannade skamset sig själv, det hade varit onödigt att vara så otrevlig den förra gången. Även fast han varit halvt utom sig.. Det var kanske förlåtet. Men ändå, var det onödigt.

"Hej igen, Cerulean", sade hon då han nått fram. Ett svagt leende trädde fram, trots att resten av ansiktet fortfarande var dött, kallt. En påtvingad fasad genom sömnbristen.
"Hej.." Mumlade han,knep ihop ögonen och försökte minnas om hon sagt sitt namn. Hade hon det, mindes han det inte. "Jag är ledsen, men ditt namn har försvunnit ur mitt minne."

hon ler varmt men försiktigt mot honom. hennes blick är lugn men ändå nervös. hon antog att han hade flugit iväg förra gången för att hon hade sagt något dumt. hon slickar sig om nosen och möter hans blick - Deianeira, fast alla kalla mig Eira

ja det är inte lätt att komma ihåg alla namn. hon sveper lite med svansen och sätter sig ner på marken. - hur är det med dig? rösten är artig men samtidigt mild. det var inte bra att börja konversationen med att fråga varför han bara stack förra gången.  - det är trevligt att träffa dig igen Cerulean

Deianeria. Så var det ja. Deianeria..
"Hur är det med dig?"
Ett sinnessjukt skratt lämnade honom. Han ruskade på huvudet. Backade undan ett steg, valde att inte svara. Han skulle ändå inte då fram ett bra svar. Men å andra sidan, han var skylde den där främmande tiken det.
"Det är underbart. Bortsett från döden som hela tiden nafsar mig i hälarna.. Det är underbart.. Nej.."
Som sagt - idiotiskt.

"Jag ville bara ge om ursäkt för förut. Hoppas du godtar det.. Hm. Nåväl - jag måste ge mig av." 
Med en nickning vandrade han förbi henne och försvann in i skogens mörker.

xD [color=#ff0000]AVSLUTAT]