Den nedåtgående solen färgade himlen med eldens färger, inte på ett skrämmande sätt utan bara på det lugnande sättet som bara naturen kunde få henne att känna gentemot dessa färger. 
Det hade tagit henne nästan ett månvarv att sluta rycka till varenda gång hon trodde sig höra eld eller sluta undvika Filia. Hon hade inte medvetet gjort något av detta, men skräcken satt så djupt inom henne att hon inte kunde stå emot ens om hon velat. För första gången hade det varit ombytta roller för henne och Cerulean. Nu var det han som stått stadig när hon darrat av rädsla, han som beskyddande lagt sin vinge över henne, han som mumlat tröstande och uppmanat henne att fortsätta andas när lungorna slutat arbeta av egen vilja. För första gången hade hon fått en inblick i vad hon varit för honom under deras första tid tillsammans i flocken. Det var betryggande att veta att hon hade någon som stöttade henne när hon vacklade, liksom Cerulean hade henne när han inte heller var så stark som han ville vara.
Fallet dånade så att det nästan var omöjligt att höra sina egna tankar. Vattendropparna yrde i luften och gjorde att man såg små regnbågar vart man än vände sig. Lianliknande växter hängde ner i vattnet från ett träd och vajade långsamt i den svaga strömmen. Det såg ut som att trädet böjde sig ner mot vattnet för att dricka och det var just det trädet som Huyana såg på.
Hon hade stannat upp för att se på trädet. Det såg så levande ut att hon inte betvivlade dess medvetenhet. Under de korta ögonblicken hon stod stilla och såg på trädet tackade hon det för skyddet som det gav och för att det vakade över dem, sedan fortsatte hon mot vattnet. Hennes blick sökte sig till den gyllene fakargen som hon gick tillsammans med och hjärtat fylldes utav en varm tacksamhet gentemot denna fina varelse. Snabbt sträckte hon fram huvudet och nöp honom i halsen innan hon skrattande rusade mot vattnet. De hade varit nära stranden och hon behövde inte ta många språng innan hennes tassar plumsade ner i vattnet. Hon tog så långa språng som hon bara kunde tills hon inte längre kände botten. Huvudet hamnade under ytan när hon försökte ta ett språng från botten bara för att inse att den inte var där. Öronen fylldes av det dova mullrandet från fallen och hon såg bara ett mörker med röda skärvor ovanför sig. Fräsande och skrattandes bröt hon vattenytan och började simma tillbaka mot Cerulean i en vid cirkel. Leendet lämnade inte hennes läppar när hon paddlade tillbaka till fakargen som bara blött tassarna och nu stod i vattenbrynet. När tassarna tog mark igen kämpade hon för att åter igen ta språng och på så vis komma igenom vattnet mycket snabbare. På en noslängds avstånd stannade hon, viftade upprymt på svansen och skuttade sedan iväg en liten bit, en tydlig invit till lek.

[Alltså förlåt för sjukt segt svar, helt makalöst xD Verkligen haft noll inspiration och writer's block så det räcker till tio pers.. MEN NUUU]

Det var märkligt hur nuet och det förflutna ibland kunde skapa paralleller. Vissa gånger kunde det vara något så enkelt som en resa som gjorts på nytt, men desto mer sällsynt, fanns också den där plötsliga känslan av Déjà-vu. Vad det kunde tänkas betyda visste Cerulean inte, men han hade snappat upp det någonstans ifrån under sin livstid och funnit uttrycket passande. Som ett litet irriterande hål i vokabuläret som äntligen fyllts. En upplevelse som redan upplevts - fast inte riktigt så, eller inte riktigt alls.
  Ikväll var en sådan parallell, och den gyllene fakargen fann sig själv tänka just "Déjà-vu" när han stannade till och lät Huyana löpa i förväg till vattenbrynet. Han höjde blicken och lät den vandra över området, över det brusande vattenfallet och den tjocka gren från vilken han en gång suttit och funderat över livet. I samma sand hade han, och en annan vit varg, lämnat tassavtryck som sedan slätats ut av ebben.
  Men det var också det där som gjorde begreppet orimligt - att oftast så var ju den förmodade parallellen inte där. Eller där men inte så lik som man kanske kände under den där korta sekunden. Vid närmare eftertanke var stunden inte alls lik.
  Nej, inte alls.
  Helt annorlunda.
  Resten var bara en gammal dröm.
  Cerulean skakade av sig känslan och tog sig ner mot vattenytan i någon sorts slängtrav, vadade ut i skummet och fnös ner mot ytan. Det döende solljuset var lika gyllene som hans päls. Så kul. Väldigt roligt, faktiskt.
  "Huyana, JAG ÄR VATTEN", tjöt han, och kastade sig ut efter tiken i ett magplask. Vattnet var uppfriskande kyligt, vilket var trevligt efter dagen som varit lite väl varm och kvav.
  Väl uppe på benen igen hade Huyana hunnit fram till honom, och med ett nyp i hans hals skuttade hon iväg. Han mötte hennes blick med spelad min av att nyss ha blivit bedragen.
  "Fusk." Sade han med gravallvarlig min, men skrattade sedan ofrivilligt till och tryckte ifrån med bakbenen för att sätta efter honvargen. Om han var klumpig på marken var han ännu klumpigare i vatten, men så småningom lyckades han nudda vid hennes svanstipp, vilket ingen av dem visste räknades, men det var inte så noga. 
  Efter en stund hade Cerulean mjölksyra brännande i alla fyra benen, och om än han inte lyckats få tag i Huyana mer än en gång, lyfte han tassen halvsittande vid strandkanten och accepterade det olyckliga nederlaget.
  "Du vinner. Även om du fuskade", skämtade han.

["Men det var inte så noga."]

Det är alltid 100% okej med sega svar Julia, blir glad när dem än kommer <3]

Ett porlande skratt dränktes av vattenfallet när hon såg hans läppar forma ordet 'fusk'. Hon vaggade retsamt på baken och tog ett skutt i sidled innan hon snurrade runt och gjorde sig beredd att bli jagad. Hans lilla nyp i hennes svans återgäldade hon med att dutta till honom på baken.
Tillslut insåg Huyana att hon inte längre blev jagad och stannade upp. Hon såg sig omkring och upptäckte Cerulean där han satt med en tass i luften. Ett mjukt leende spred sig över hennes ansikte när hon gick emot honom, huvudet en aning på sned. Hon slickade honom på kinden och satte sig bredvid honom.
"Jag fuskar bara med dig så du får leva med det." sa hon och stötte till honom med skuldran.
Fallet var inte öronbedövande nu, de hade tagit sig en bit runt sjön som fallet föll ner i. Bruset var bakgrundsmusik till den gyllene fakargen vid hennes sida. Han som var så fin.
"Vill du gå en sväng? Utforska lite?" hon hade själv aldrig varit här men Cerulean hade nämnt att han varit i området, för långe sedan. Leendet lämnade aldrig hennes ansikte när hon såg på honom.

Cerulean nickade entusiastiskt åt tikens förslag, fortfarande med hettande ansikte efter att hon slickat honom på kinden. Han må ha besökt Byoomi redan, för länge sedan, men att återupptäcka skogen med Huyana lät som en trevlig syssla. 
  Fakargen tog ett språng upp på gräset för att skaka vattnet ur pälsen och slå lätt med vingarna. Pälsen blev rufsig av vattnet som dröjde sig kvar, men han orkade inte ägna nog med energi att låta vinden torka upp det som återstod när kvällen fortfarande var ljum. Dessutom kände han sig fortfarande varm, och kylan var för tillfället ett välkommet element. 
  Med den gyllene fällen stående åt alla håll vände han sig mot Huyana med ett glatt leende, och vred huvudet på sne. Huyanas päls såg ungefär lika vild ut som hans - bara det att hon såg oerhört söt ut med vatten droppande från den tjockare pälsen runt halsen. Nästan lika söt som när hon sovit på rygg och hade gräs mellan öronen. Tanken fick honom plötsligt att känna sig oerhört löjlig.. dessutom stirrade han. Cerulean harklade sig lätt i ett försök att skaka känslan.
  "Klar?", undrade han, och den vita tiken slöt snart upp vid hans sida. Tillsammans började de röra sig inåt skogarna, och som så ofta förr, vandrade blicken mot de tre fjädrarna bakom hennes öra. Två slitna, en fortfarande glänsande och gyllene - om än den numera hade ett jack i sig. Hennes syn på allt, vardagligt som mystiskt, hade alltid varit intressant.
  "Kan inte du berätta lite mer om din religion?"


[Men Se Där Ett Svar]

Hon vände bort ansiktet och blundade när han började ruska av sig vattnet. När han var färdig återgäldade hon hans vattenskvättande med att själv ruska av sig så att han fick en skur av vattendroppar över sig. Hon flinade busigt och nickade när han frågade om hon var klar. Med ett svagt leende på läpparna slöt hon upp vid hand sida, så nära att de nästan snuddade vid varandra. Tystnaden dem emellan var behaglig i sin enkelhet, ibland behövdes inga ord för att förmedla känslor. 
Efter en stund insåg hon att Cerulean, istället för att se sig omkring, såg på henne. Med ett frågande leende sneglade hon upp på honom. Hon såg fundersamt ut i skogen medan hon funderade på hur hon skulle svara honom. Personligen hade hon aldrig sett sin tro som en religion, hon hade inte ens reflekterat över den som en tro. Konceptet med religion tyckte hon var lite konstigt, men hon hade börjat förstå vad det innebar sedan de tidigare Treontha vargarna anslutit sig till flocken. Efter nästan en gel fundersam minut såg Huyana tillbaka på den gulldiga fakargen.
"Helt ärligt har jag aldrig tänkt på det som en religion, men jag förstår att det måste vara det för andra." sa hon och log snett mot honom "Det är inte så mycket dyrkan som att visa sin tacksamhet gentemot naturen. Jag tror att allt levande har en själ som man måste visa respekt, vilken sorts varelse det än är. Naturen ger oss allt och därför förtjänar den vår respekt. Jag visar oftast respekt genom små offer eller böner. Vi har inga högtider som firas, naturen ska respekteras oavsett vilken vilken dag det är." hon tystnade och flinade mot Cerulean. Med en busig min stötte hon till sin skuldra mot honom.
"Funderar då på att ta del av den?" frågade hon med ett retsamt flin.

Cerulean hade aldrig tänkt på det så. Han hade alltid trott att religiösa vargar följde strikta regler, men det verkade alltså inte vara så för Huyana. Han hade aldrig tänkt särskilt mycket över gudar, och var ingen som ägnade sig åt riter eller böner. Där fanns dock minnen från unga valpår när föräldrarna berättat vad de trott och vad deras födelseflockar trott, men vad de sagt kunde han inte återge. Inte heller namn på gudarna. Det fanns dock väldigt mycket i Numoori som han aldrig kunnat besvara, och därav var det mycket svårt att förneka deras existens. Cerulean kunde inte påstå sig tillhöra en viss tro, men han var övertygad om att de existerade. Vad hade den gröna himlen annars kommit ifrån?
  "Meh", muttrade fakargen och vred undan blicken från tikens retsamma anlete. "Jag tycker bara det låter fint." Det var ofta han sett henne utföra sina offer, men aldrig ifrågasatt det. Ibland hade det kommit frågor om varför hon gjorde som hon gjorde men aldrig krävt någon vidare förklaring. Det spelade ingen roll riktigt, om än det var intressant hur hon tänkte. 
  "Vem lärde dig?"

Hon log mot honom och strök huvudet mot hans hals helt kort innan hon fortsatte gå vid hans sida.
"Min mor och far," sa hon och log ett litet leende "och resten av klanen förstås. Vi lärde oss av alla i klanen, även om ens mor och far stod för den huvudsakliga uppgiften att utbilda en." Hon tänkte tillbaka på tiden innan elden och kunde glädja sig åt att hon kom ihåg sin familjs ansikten, inte så tydligt som hon önskat med hon kom ihåg deras markeringar och det kändes nästan som det viktigaste.
"Tror du på nått Cerulean?" frågade hon och såg tillbaka på den gyllene fakargen. Hon hade aldrig sett honom be till någonting men hon hade heller aldrig frågat honom.
De hade kommit en bit bort från fallet nu och träden stod täta kring dem. Huyanas blick föll på ett träd med väldiga rötter som krökte sig i en halvcirkel.
"Kom." sa hon och svängde av mot trädet. Hon satte sig med ryggen mot trädets rötter och såg ut i den lummiga skogen. Ett leende låg på hennes läppar när hon såg mot Cerulean.

Om han trodde på något? Cerulean följde Huyana till trädet under tystnad och satte sig intill henne med ett fundersamt hummande. Han kunde inte säga sig vara en mycket religiös varg, och han ägnade inte lika mycket tid åt gudarna som han visste att han kanske borde. 
  "Jag vet inte riktigt." Han såg upp på Huyana för ett ögonblick, innan blicken vandrade ner till sina egna tassar. Han spretade på tårna och studerade sanden som fastnat i klorna. "Jag tror att gudarna finns, men jag har inte direkt tänkt på religion så som du gör. Jag minns inget av det jag lärde mig en gång i tiden. Nu är jag mest rädd att göra fel." Blicken återvände till hans partner. Ett litet leende drog i läpparna. "Men jag vill gärna lära mig."

Det kändes som att Ceruleans osäkerhet i hur han skulle tillbe gudarna var någonting som de flesta vargarna i Numoori led av. Det här var inte ett troende land så som hennes hemland var, det kändes som att det fattades någonting i vargarnas tro.
Hon skrattade lågt och såg på sin gyllene fakarg med glittrande ögon.
"Frågar du mig så finns det inget fel sätt att tillbe en gud på." hon flyttade sig lite närmare så att hon kunde känna honom andas "Som jag ser det uppskattar en gud allt du gör i dess ära, även om jag inte känner det här landets gudar. Men jag brukar tänka att om en gud till exempel ser till så att skogen mår bra så uppskattar den guden säkert att du vattnar en ledsen växt, hjälper ett träd att växa, flytta på någonting som tynger ner en växt eller bara hålla undan grenar så att fler växter får solljus, det behöver inte vara mer än så. Jag lämnar alltid en del av mitt jaktbyte till skogen för att kretsloppet ska bli komplett. Det finns alltid någon insekt som uppskattar det." Hon log mot honom "Det behöver inte vara svårare än så."
Att bara sitta och lyssna på naturen, att uppskatta den och att tacka för att den finns, eller om man skulle vilja tacka en gud för skogen var ibland allt som behövdes.
"Du behöver inte göra allt på en gång, men du kan alltid börja tacka för bytet du fångat. Om det är en gud, bytet eller naturen som helhet du tackar spelar inte den största roll." Hon lutade sitt huvud mot hans hals och slöt ögonen.

Cerulean lyssnade under tystnad till Huyanas ord. Det lät väldigt fint. Så små gester, som i det långa loppet verkade betyda mycket mer. Han insåg att han nog gjort det hela tiden, utan att tänka på det, eller kanske ens mena det. Lämnat ett halvätet byte, knuffat på en fjäril som fastnat i ett nät. Han hade aldrig reflekterat särskilt mycket över det, och handlingarna hade aldrig varit av religiös natur, men de fanns ändå där. Kanske var det vad som räknades, inte intentionerna i sig.
   Cerulean vilade huvudet mot hennes när hon lutade sig mot honom. Han hummade kort för att bekräfta att han lyssnat, men utvecklade det inte mer än så. Huyana hade alltid mycket att säga om saker, och för varje sak hon delade blev han bara mer och mer fascinerad. 

[Avslutat <3]