Mjuka, höstkalla vindar blåste igenom de lummiga kronorna och grenarna vispade i vinden, kliade varandra med de långa träiga fingrarna. Dess löv rasslade lågt i den hummande vinden och ackompanjerades av ljuv fågelsång. Ett mindre vattendrag, blott ett klent skvaller om det storartade Byoomifallet längre bort, rann ned längs några platåer, som en skrovlig, ojämn trappa. Det mjuka porlandet stämde in med den rofyllda atmosfären.
     Wulfric låg avslappnat ned på en mossklädd stenklippa. Den var mjuk och kall av fukt, perfekt för honom. Huvudet var höjt medan blicken stint fäst bland grenarna över bäcken. Unghanen betraktade ett par färgrika små fåglar, oberörd av hans frånvaro. De kvittrade gällt åt varandra, flög iväg och kom tillbaka med vad Wulfric trodde var kvistar, eller fragment av kvistar. Om han förstod det hela rätt, byggde de ett näste. Han undrade vad de sade till varandra, om de förstod att han tittade på dem.
     ”Hallå”, sade han lågt, medryckt i sin tanke. Fåglarna tystnade och såg på honom. Förvånad, osäker på om de faktiskt förstått honom, log han. ”Hej, hallå, förstår ni mig?” Nästan som att han sagt något elakt började de intensivt kvittra igen. ”Nej, nej vänta, förlåt, jag är inte farlig!” Nästan bestört reste han sig upp från stenen när fågelparet lyfte från grenen och skyndade iväg in i det smaragdgröna dunklet.
     ”Grisprutt,” andades han lätt irriterat. I vanliga fall hade han sagt något mer, ovalpvänligt, men han försökte vänja sig vid att inte använda så fula ord i närheten av syskonen, på Thrars förfrågan.

"Jag är törstig", gnällde Cerulean, och rullade runt på mage så att hakan slog i marken. Han öppnade långsamt de gyllene ögonen och stirrade ut i det lummiga Byoomi, alldeles för lat för att faktiskt resa på sig och leta upp ett vattendrag.
  "Drick då", föreslog Huyana, hans partner - partner! - lugnt från hennes plats bredvid honom. Han muttrade någonting ohörbart och korsade framtassarna över varandra.
   "Orkar inte", svarade fakargen, och slöt ögonen på nytt. Det hade varit så skönt att bara ligga där de låg, med fågelkvitter och rasslande höstlöv som ljuv musik i öronen. Några få minuter spenderades med att försöka dåsa bort igen, men den sträva känslan i halsen var allt för påträngande för att det skulle gå att ignorera iväg. Slutligen suckade han tungt, hävde sig upp på benen och skakade våldsamt dammet ur pälsen. Sedan vägde han bak för att sträcka på kroppen. En långdragen gäspning särade på käkarna innan han började röra sig mot bäcken i närheten.
  "Drunkna inte", kommenterade den vita tiken, men han orkade inte ge svar på tal annat än att skicka en vindputs åt hennes håll nog att rufsa till hennes nyligen rengjorda päls. Cerulean kunde göra hennes porlande skratt. Det var svårt att inte le.
  Vattentillgången fanns inte långt borta, och det dröjde bara en liten stund innan porlandet fanns inom hörhåll. Väl där noterade han att en annan varg från flocken också hade sökt sig dit, Wulfric. Om än han inte riktigt tagit sig väldigt mycket tid att lära känna resten av flockens vargar särskilt nära sen att han anslutit sig för länge sedan, så kände han allihop bra nog för att veta deras namn, basinformation, och för att nästan våga kalla dem vänner. Kanske. Det vågade han inte riktigt påstå ännu, av viss rädsla för att be om för mycket.
  Medan han slevade i sig kallvattnet med tungan så betraktade han undrande den andre vargen, Wulfric, som i sin tur stirrade upp i en trädkrona. 
  "Nej, nej vänta, förlåt, jag är inte farlig!", utbrast den svartvite plötsligt, vilket fick Cerulean att höja på huvudet och rynka ögonbrynen. Den andra hade flugit upp på tassarna. Inte förrän då, när ett fågelpar med vilt flaxande vingar flydde fältet, insåg fakargen vad Wulfric hade sysslat med. Eller i alla fall, till vem han talat. Pratade han med fåglar?
  Cerulean rörde sig långsamt närmare.. bekantskapen, fortfarande med ett höjt ögonbryn.
  "Eh- vad, gör du?"

[Är något allvarligt fel på min inspiration efter att inte ha skrivit mycket i år, ursäktar den extrema styltigheten haha xD]

Sluten i sin egen fantasi hade Wulfric inte märkt Ceruleans närmande. Den bekanta rösten fick honom att snurra om på stället och såg nästan lite omtöcknad ut.
     ”Åh! Hehe…” Ett nästan nervöst, lågt skrockande lämnade honom. Wulfric var medveten om att han ofta sågs som omogen, valpig och kanske rent av korkad, han behövde inte bekräfta alla deras förväntningar. ”Ingenting. Ingenting alls.” Leendet som spelade i det bleka anletet såg halvhjärtat ut, ett dåligt försök att ljuga. 
     ”Du då?” Med ett par korta ögonkast synade han det smaragdgröna dunklet omkring dem efter Huyana. ”Vart är Huyana?” frågade han menande. De två var mer än ofta tillsammans.