Rosie Q var som en marklöpare. Ständigt på resande fot beroende på hur vinden blåste. Den friska fläkten drog i hans ostyriga päls och han slöt ögonen en stund. Uppburrad mot sommarbrisen vandrade han högrest och med en valps tindrande livsglädje i ögonen. Vilken underbar dag att leva på. Rosie Q vandrade försjunken med vingarna prydligt fällda längs hans kropp. Rosie Q var väldigt sorglös som individ men brist på kontakt gjorde honom lite underlig till mods. Rastlös tills det kröp i skinnet på honom. Han fällde ut sina vingar och gjorde ett spontant skutt och landade mjukt på mörkt rosa trampdynor. Q gjorde en serie bocksprång och såg sig flyktigt omkring utan att lägga märke till något särskilt annat än att gräset var grönt och solen varm mot nacke och rygg. Himlen var draperad med tunga moln, och han kunde inte avgöra om de var mörka nog för att båda oväder. Så mörka kanske de inte var. Han var fortsatte på samma tankespår och fällde snart ut sina vingar för att sedan med ett hopp fånga upp kroppen med dem. Rosie Q vinglade till lite men höll annars balansen och slutligen vilade ledigt på vinden en stund. En stund var diffust för honom. Han hade ju inte direkt någon tidsuppfattning att tala om. Till slut tog han mark och började lägga märke till saker och ting. Q vädrade diskret och väntade sig doften av vegetationen. Han hajade till när så inte var fallet. Artfrände. Han stelnade till med ena framtassen i luften och han väntade spänt på vad som helst.

[Paxat åt Duva! Ursäkta flummigheten och bristen på material.]

Med lugna steg rörde sig tiken över slätten. En tass som sattes ner framför en annan, i en mjuk men något mekanisk rörelse som hade kommit av många dagars vandring. Slätten måste vara större än hon haft för sig. Ännu var hon för långt bort för att se något annat än gräs, enstaka träd, och en ringlande bäck en bit bort. Numoorislätten var på många sätt som ett ingenmansland, som om man passerade en evighet när man vandrade här. Ändlös slätt var inte det isvargen var van vid. 
   Den snövita varginnan stannade vid bäcken som korsade hennes väg, sänkte huvudet och lapade i sig av det kristallklara vattnet. Trots att solen låg på, var det inte för uppvärmt för att gå att dricka, och hon kände hur vattnets svalka rann ner i halsen på henne, kylde ner henne inifrån och ut. 
   Duva lyfte huvudet och lät sin honungsfärgade blick svepa över landskapet. Grönt gräs, blå himmel så långt ögat kunde nå. Men plötsligt stelnade den vita figuren till, och vred huvudet lite åt vänster. En doft hade nått hennes känsliga näsborrar. Doften av varg, artfrände, främling. 
   Med samma tempo som förut, bestämt men lugnt, närmade hon sig doftkällan. Doften växte sig allt starkare, och så föll hennes gula ögon på den lilla vargen i gräset ungefär tjugo meter bort. Den var liten, bevingad och färgglad, och liknade ingenting som hon sett förr. Det var nästan ett under att hon sett den alls, eftersom gräset växte högt här och främlingen var liten till växten. Henne måste den däremot ha sett komma. 
   Duva stannade. Ett mjukt, vänligt leende lade sig över hennes läppar. "Var hälsad, främling."

Rosie vädrade igen och doften blev starkare nu. Tik. Det spratt i kroppen, och han hoppades att det inte var någon som trilskades och tvingade honom att skippa den sociala biten och ta till vingen istället. Han vände sig sakta om och inom synfältet kom en ljus skepnad med blicken stadigt fäst på honom. Hon verkade inte ha något ont uppsåt i tankarna, men allt kunde ju vara skådespel och opålitligt. Dock var inte Rosie Q den misstänksamma typen. Molnen delade sig åter för att släppa fram direkt solljus. Rosie Q kisade. Hon talade, väldigt formellt och artigt. Lite ålderdomligt. Hon hade viss utstrålning som fångade hans intresse. Det mesta fångade hans intresse, hos artfränder. Han fick bekräftat att detta var en tik utifrån rösten, även om han redan visste det. 
  "Halloj!" sade han och vispade till med svansen som sedan fortsatte svänga från sida till sida. "Var hälsad... fröken?"
  Han kände ju inte till hennes namn. Rosie Q försökte verkligen tala hennes högtidliga språk, men skruvade generat på sig. Det var nog lika bra att bara föra sig personligt. Så hans ögon klarnade och han blinkade piggt. Tikens kroppsspråk sade sitt, hon verkade inte vara på särskilt dåligt humör. Hon verkade nästan lika angelägen som Rosie Q. Hennes leende var charmerande och Rosie nickade för att sedan älskvärt dra på smilbanden.
  "Rosie Q", presenterade han sig och trampade lite på stället.

Det var sannerligen en märklig figur hon hade framför sig. Den lilla kroppens främre partier gick i en rosa nyans, medan resten av vargen var gul. Vingarna den bar på ryggen konfunderade henne också en hel del. Nu hade hon levt ganska isolerat innan hon gett sig av på sin vandring, men hon var rätt säker på att det inte var många vargar som såg ut så här. Nyfiket betraktade hon honom, och lyssnade till hans glada hälsning. Nåväl, han tycktes i alla fall vara vid gott mod. När han kallade henne fröken och verkade osäker på sitt svar, gav hon till ett lätt skratt. Det fanns inga spår av hån eller förakt i skrattet, tvärtom - hon tyckte att det var ett bra försök, och förresten var det inte fel heller. Hon var ju en fröken. Det var bara det att hon inte hade blivit kallad det förut, och mer tänkte på sig själv som en överlevare än en fin fröken.
   "Så mycket fröken vet jag inte om jag är", sa hon blygsamt men behöll leendet på läpparna.
   Främlingen presenterade sig som Rosie Q. Det var ett namn nästan lika egendomligt som hans utseende, åtminstone för Duva. Hon undrade om han kom utifrån, om han inte var född i Numoori som hon utan hade vandrat hit någonstans ifrån. Kanske kom han från ett ställe där vargar var färgglada, bevingade och hette Rosie.
   "Duva", svarade hon hjärtligt. Hon hade fått en del kommentarer om sitt namn, varav de flesta bestod i: "Åh? Som fågeln?" och hon hade alltid nickat. Vissa hade skrattat. Hon var alltid lite osäker på vad som var avsikten hos folk som skrattade åt hennes namn - var det ett vänligt skratt, ett överraskat skratt eller ett elakt skratt? Så här långt på sin vandring hade hon dock haft turen att stöta på mestadels godhjärtade eller åtminstone trevliga individer. Hon mindes ännu sälvargen som lovat att ta henne till Shendu, hon kom ihåg det första mötet hon haft utanför sitt hem med den vite hanen med det gälla skrattet. De var bra vargar allihop, och det var säkert också den här.
   "Säg mig, är ni härifrån? Från Numoori, menar jag." Nu var tonen genuint intresserad, blicken klar och öronen spetsade. Tänk om han kunde berätta något spännande för henne om världen utanför Numoori?

Den främmande tiken avfärdade hans ordval med att säga att hon inte direkt var en fröken. Hon tycktes vara en fin och trevlig dam, men det var inte lönt att döma boken efter omslaget. Det fanns mer till en individ än man någonsin kunde förstå, såvida man inte läste tankar och såg saker ur förfluten tid. Då hade man nog en rättvis chans.
  "Näe, såklart..." sade Rosie Q och sänkte huvudet med ett urskuldande leende och anspråkslöst vinklade öron.
  Sedan vinklade han öronen framåt och han hade redan tappat sin timida inställning. Hans svans som pausat i luften vevade lätt och prövande igen. Tiken presenterade sig som Duva och han smakade förtjust på namnet.
  "Jaha ja, det var vackert", sade Rosie vänligt och lade prydligt och ordentligt vingarna till rätta.
  Han kliade sig lite på frambenet med tänderna, sedan for hans huvud upp med en alert blick fäst på Duva. Hon frågade om han var från Numoori. Ni? Hon var då väldigt artig, hon lät ännu lite gammalmodig. 
  "Det kan du skriva upp", sade han med ett upprymt skratt. "Varifrån exakt vet kanske ingen, längre." 
  Åtminstone hade han glömt bort det. Han hade aldrig vetat var födelseplatsen och eller vad området hette. Hans familj hade inte varit den mest typiska, samtidigt som den var det. När han hade lämnat dem, hade han inget kött på benen alls, bildligt talat. Rosie Q hade inte vetat någonting. Ingenting okm världen, ingenting om överlevnad. Hans spontana själ hade dock haft tur. Tills än idag fortsatte turen skina över honom.
  "Och du?" frågade han när han mindes vett och etikett. "Bor du häromkring? Åh, jag menar, håller du till här? Jag är inte just härifrån. För jag står aldrig still."

Hon tackade artigt för kommentaren om hennes namn, för även om man bortsåg från att positiv respons gjorde henne, liksom alla andra, glad, så hade hennes föräldrar arbetat hårt för att lära sina valpar god etikett. Det var alltid bäst att närma sig respektfullt. Sedan fick man se vartåt det ledde, men en trevlig start var alltid att eftersträva. 
   Duva lyste upp lite när han bekräftade hennes misstanke om att han faktiskt kom utifrån. Alla vargar som hon hittills träffat hade varit födda här. Hade det inte varit för hemlängtan, som fortfarande drog henne mot Silverpile, så hade hon kanske gett sig av för att med egna ögon se vad som fanns bortom bergen och havet. 
   "Vad finns utanför Numoori?" Frågan lät mer som en fundering, som om hon bara tänkt högt, än en egentlig fråga.  "Själv har jag mina rötter i Silverpile — och jag finner hela tiden hur de drar mig tillbaka dit." Blicken var pigg, klar och intresserad. Hon satte sig på marken och studerade den färgglada. "Men för närvarande är jag ute på vandring. Går dit mina tassar för mig." Ansiktsuttrycket var milt när ögonen mötte Rosies. Hon hade varit ändå borta i Eldskogen, mil härifrån. Mil hemifrån. Men nu hade hon fått en lite annan prioritet. Medan hon ännu vandrade kunde hon lika gärna göra en avstickare i Silverpile, och hälsa på sin familj. Det kunde vara intressant att se dem igen, och kanske berätta om vad hon sett.

Rosie Q såg konfunderat på Duva. Hon hade bett honom att berätta vad 
  "Åh... Förlåt. Jag menade att jag är härifrån. Jag önskar att jag kunde berätta något om utlandet, något intressant, och det hade varit roligt att utforska något annorlunda... Å andra sidan har jag inte sett hela Numoori heller", pladdrade Rosie Q förvirrat på. "Världen är lite för stor för mig."
  Rosie Q bekräftade det faktum att han var rätt liten. Som en linjal, ur en annan värld. Inte i åldersaspekten, han var trots allt vuxen. Trots detta hade han inte kommit sig för att upptäcka resten av den mycket outforskade kartan. Dock var hans framtid ett oskrivet blad ännu, han hade tid på sig. Förutsatt att han inte råkade ut för något otrevligt. Rosie Q lade huvudet på sned. Duva berättade att hon kom från Silverpile. Återigen, visste inte Q vad det var för en plats. Han kände igen varje detalj i omgivningen på de platser han traskat alternativt fladdrat fram genom, men han kände inte till några namn. Som Rosie Q var hon en kringströvare, men det behövde ju inte betyda att hon inte hade något sammanhang. Hon tycktes inte åtföljas av någon partner, men hon var inte ensam så länge hon då och då stötte på nya dofter.
  "Jag håller med om att världen och friheten är lockande", sade han förstående och viftade lätt med svansen varpå den stannade till och uppmärksamheten låg helhjärtat hos på Duva.
  Rosie Q var minst sagt road av sällskapet. Han ville att hon skulle känna likadant så han arbetade på att få fram en strukturerad tanke i ord.
  "Jag har sett en del, men Silverpile säger mig ingenting. Hur var det där? Hur ser det ut och vad fick dig att ge dig av och korsa vägar med mig? Har du släkt där? Förutsatt att de är kvar i livet", frågade han i en strid ström av funderingar.
  Rosie var ganska ivrig och kunde inte hejda sig från att upphetsat fråga på. Han var först lite orolig att hans infantila beteende skulle tråka ut henne. Hon verkade vara på en annan våglängd. Sedan släppte han glatt de tankarna. Han började få myror i ben och päls och ville gärna utforska slättmarkerna mer. Han var ju trots allt bara på genomresa då slätten inte hade så mycket att ge just då. Duva kanske ville slå följe med honom en bit. Rosie Q tänkte inte fråga just nu, men alldeles strax.

Världen var lite för stor för honom. Åh, hur väl kände hon inte igen det? Världen hade varit för stor för henne sedan hon slog upp ögonen för första gången, och ibland överväldigade den henne. Ibland slogs hon av hur stort allting var och hur obetydlig hon var, och sjönk ner i något slags obeskrivligt tillstånd där hon funderade oavbrutet. Hon var en sådan — en grubblare. Som tur är var det inte alltför svårt att ta sig tillbaka till den fysiska dimensionen igen. Nu hade hon stannat i den ett tag. Kanske var det dags för nästa resa snart. Kanske när hon kom fram till familjen i Silverpile. 
   Hur var det i Silverpile? Hur såg det ut? Vad fick henne att ge sig av, och hade hon släkt där? Duva skrattade. "Många frågor. Silverpile är döpt efter sina magnifika pilträd — i månsken lyser deras blad likt silver. Min familj kommer från glaciären i norr från början, men mina föräldrar slog sig ner i Silverpile och jag och mina syskon föddes där." Det hade varit en fantastisk uppväxt. Hon hade haft allt en varg överhuvud kunnat önska sig. Hennes föräldrar och syskon var starka, välvilliga själar, och det var inte svårt att se att hon märkts av att ha levt så länge i deras sällskap. Dessutom var silverskogen en otrolig plats att växa upp på. 
   Hon mindes att hon faktiskt inte var ensam, och studerade Rosie med ett mjukt leende och huvudet lätt på sned. "Jag lämnade dem för att se mig omkring i landet. Det var för ett par månader sedan. Nu tror jag att jag är på väg för att hälsa på dem igen. Det var som sagt ett tag sedan jag såg dem, och jag tänker inte sticka under stol med att jag saknar dem."
   Blicken intensifierades och hon rätade upp sin hållning, som medan hon talat på något vis fallit ihop en smula. Leendet vaknade åter, piggare den här gången, och hon såg på den bevingade vargen med återhållsam nyfikenhet. "Ni då, Rosie Q? Hur står det till med er familj, och platsen ni kommer från?" 

Duva kommenterade att han frågat mycket. Det kunde han medge. Hennes skratt visade honom att det inte vara någon fara. Tiken berättade att områdets kännetecken var pilträden. Rosie Q såg nyfiket på tiken och undrade mer exakt hur pilträd såg ut. Han hade nog inte varit där ändå. Särskilt inte i månskenet, eftersom att Duvas vackra beskrivning inte ringde i några klockor. Rosie Q hummade lågmält, gillande i tonen. Trots att han troligen gjort henne lite besviken, med att slå ner hennes förhoppningar om att han kanske hade något kul att upplysa henne om när det gällde utlandet och invandring, så svarade hon så tillmötesgående. Hon öppnade upp sig lite om familjen också. Rosie Q spetsade sina öron. Duva tänkte försöka bege sig tillbaka till det vackra månskenssilvret, och det lät som att hon redan var på väg. Några månader var en del tid, men inget mot för åren som Q spenderat på resande tass. 
  "Vad härligt det låter. Kan jag följa med dig en bit?" frågade han och trampade exalterat runt i det, för honom, höga gräset.
  Himlen verkade klarna, under deras konversation hade molnen börjat dra sig och lämnat stora partier ljust blått. Rosie var alert och besvarade Duvas leende så fort hon börjat dra på smilbanden.
  "Åh, det vet jag inte", erkände Rosie Q sorglöst angående hur det stod till med hans familj. "Tackar som frågar."
  Det kändes bra att åtminstone halka in på den artiga attityden, även om orden inte behövde vara så högtravande för hans del. Duva undrade hur det varit där han vuxit upp.
  "Min familj var inte mycket till världen. Väldigt simpel, skev uppfostran. Min syster gav mig mitt namn, dock, i ett av hennes systematiska försök att gå mig på nerverna", sade han tankfullt men muntert. "Det klingade fint så jag tog det och gick. För gott. Har inte sett dem sedan dess, och jag tror inte att jag lämnade ett särskilt stort avtryck i den familjen."
  Han lyfte lite på sin framtass och flinade lite åt ordleken nu när han såg tassavtrycket i underlaget. Han återvände till Duva som fanns i nuet. 
  "Vad säger du om ett äventyr?" frågade han. "En promenad, om inte annat?"
  Man kunde ju gå och prata, och utforska andra delar av den dock ganska idylliska slätten, sådär i sommarvädret.

Hon nickade åt frågan om han fick följa med henne. 
   "Självklart. Lite sällskap är alltid trevligt." 
   Hans familj verkade inte vara särskilt lik hennes. Gemenskapen som funnits hade aldrig gått att ifrågasätta. Man var en del av familjen vare sig man ville det eller ej, men det var ingen som önskade sig ut ur den gemenskapen heller. Man tog hand om varandra, hjälpte och stöttade, och även om det bara varit Duva, de tre syskonen och föräldrarna, så blev de som en liten flock ändå. Det skulle bli minst sagt intressant att se hur de hade det när hon nu återvände. Kanske hade något mer av syskonen lämnat familjen, kanske var de fortfarande tillsammans som de varit när hon gav sig av. Oavsett kunde hon knappt vänta tills hon fick se dem. 
   "Din familj låter ganska olik min", konstaterade hon. Rosie fortsatte, vad sa hon om ett äventyr? Duva log och reste sig upp, skakade lite på sig så att den tjocka, vita pälsen dansade på hals och nacke. "Jag säger att det låter bra." Hon kastade en blick upp mot himlen, gjorde en snabb bedömning av vädret och slätten framför dem. Efter att ha varit täckt av moln verkade himlen bli allt klarare, och temperaturen tycktes stiga i samma långsamma, men stadiga takt. Det började dra ihop sig till lunch. Snart skulle solen stå i zenit ovanför huvudena på dem. 
   "Ska vi gå?" frågade hon Rosie.

Duva höll med om att sällskap inte satt helt fel. Efter hans långa utlägg om sin familj som inte varit särskilt intressant i hans tycke, så svarade Duva sakligt att deras familjer var annorlunda mot för varandra. Det kunde Rosie Q också hålla med om så han nickade ivrigt. Han nickade ivrigare när hon reste sig upp med ett leende. Duva skakade på sig och hennes päls var väldigt vacker. Vit som en duva, de där lite finare duvorna. Hon sade att det lät som en bra idé. Det måste ha sett lustigt ut att han, som var så liten, trampade runt så exalterat i sina spår. Han log älskvärt. Hon frågade om de skulle gå och Rosie Q log bara. Han banade väg genom gräset en kort bit och lät Duva komma i kapp. Innan de hittade på något särskilt att fördriva tiden med, så behövde de hålla igång en flytande konversation. Lära känna varandra, kanske. Rosie Q hade faktiskt en fråga. Hans kroppsspråk och mimik blev gravallvarligt, åtminstone seriösare.
  "Hur tar man sig till Silverpile?" frågade han fundersamt i djup eftertanke. "Jag skulle väldigt gärna vilja se det, men jag vet ju inte var något ligger, jag vandrar mest planlöst."
  Han såg på Duva i förhoppning om ett svar som inte sade att han inte var välkommen till hennes hemområde. Han såg inget problem med det, men han tänkte att hon kanske gjorde det. Han såg nyfiket på henne och slog med svansen två gånger.

Hon följde efter Rosie genom gräset, som på sina ställen nådde upp till knäna på henne. Det var lite märkligt att ha någon så liten som vägvisare, men Duva var bekväm i det. Det var trevligt att ha någon att vandra med, för en gångs skull. Ännu var det förstås långt till Silverpile, och hon hade inte glömt Bambra. Hon tänkte återvända till familjen, men tiden började bli knapp. Det drog ihop sig till deras avtalade möte. Tre veckor var en tid som kunde sträcka sig ut i oändlighet eller vara så kort att man knappt uppfattade den, men Duva var någon som höll sitt ord och tänkte inte lämna Numoorislätten utan luft-svampen hon blivit så god vän med. 
   Hon rycktes ur sina funderingar av Rosie Q, som frågade hur man tog sig till Silverpile. Om hon inte mindes fel, så var man tvungen att antingen korsa Ken-Yak, eller vandra över Azhekaslätten. Det var den sista vägen hon själv tagit. 
   "Om man fortsätter rakt fram härifrån så kommer man till ännu en slätt, som man vandrar snett uppåt över, och sedan är man framme. Annars kan man ta sig dit via Ken-Yak, norrut, och så går man åt väster när man väl är där."
   Hon rynkade pannan lite när hon försökte bekräfta sin egen vägbeskrivning i tankarna. Om han inte hade förstått något av hennes bristfälliga förklaring fick han väl säga till. Redan under hennes första möte hade hon fått klart för sig att förklaringar inte var hennes starka sida. 
   "Jag kan dock inte följa dig till Silverpile, inte riktigt än. Du förstår, jag måste vänta här på en vän. Men om du fortsätter och tar dig dit i förväg, och kanske ser en samling vargar ganska lika mig, kan du då hälsa dem från mig? Så kommer jag efter." Hon såg på honom för att sedan vända på huvudet och titta över axeln. Varför visste hon inte, men plötsligt kändes det som om Bambra skulle dyka upp när som helst, trots att de tre veckorna inte var riktigt slut ännu. Hon kunde inte, tänkte inte, skulle inte strunta i löftet.

Duva svarade utförligt på hans fråga om hur man kom till Silverpile, och Ken-Yak sade inte mycket. Han kände sig ganska dum, men det var OK. Han kände sig nu som om han invandrat till Numoori, men han kunde nog hitta till nästa slätt. Han lade rutten på minnet efter bästa förmåga. Han var dock mer än lite tankspridd. Han skulle behöva kämpa, upprepa vägbeskrivningen i huvudet, för att behålla informationen innan den gick ut genom andra örat. Det var dock något med Duva som fick uppmärksamheten att vila hos henne. Kanske var det på grund av de senaste dagarnas enformiga ensamhet. Han skulle nog hitta dit ändå.
  "A-ha", yttrade sig Rosie för att visa att han lyssnat.
  Han såg vägen framför sig. Rosie Q öppnade munnen för att säga att det med all säkerhet skulle bli bra. Sedan pausade han och stängde munnen när hon började säga något. Duva berättade att hon inte skulle följa med honom, inte riktigt än. Tankarna rusade. Var det för att han trängde sig på? Rosie kunde naturligtvis ha gått för långt. Rosie Q lade huvudet på sned när hon fortsatte. Han stannade till. Duva väntade på en vän, men hon uppmanade honom att själv traska vidare. Han skulle nog behöva se världen från en lite annan vinkel nu, fågelvägen, om han skulle hitta.
  "Kan jag vänta med dig en stund?" frågade han försiktigt.

Ett mjukt leende låg placerat över Duvas läppar när hon åter såg på Q. Nu var det inte förrän om ett par dagar som deras möte skulle bli av, men hon hade ingen anledning att neka hans erbjudande om sällskap. Hon nickade mot honom. "Självklart. Du lär få vänta ganska länge, men lite sällskap skadar aldrig." Hon skulle inte byta hans sällskap mot ensamheten i första taget, delvis för att hon var trött på att vara ensam och delvis för att hon tyckte om Rosie Q. Duva såg på honom med något outgrundligt i blicken. 

Plötsligt fångade en rörelse i ögonvrån Duvas uppmärksamhet. Hon vred snabbt på nacken och lokaliserade hjorten inom loppet av två sekunder. Det var en liten hjort, en hind, och den såg inte ut att bli alltför svår att fälla. Ännu var den inte medveten om de båda vargarnas närvaro, men för säkerhets skull dök Duva ner så att hon skymdes av gräset. "Vill du jaga med mig?" frågade hon utan att ta blicken från djuret ungefär trettio meter bort. Hungern gjorde sig påmind i magen och hon såg till slut på Rosie Q för att få ett svar. Det var ett tag sedan hon ätit sedan, och om de inte gjorde något snart, skulle hjorten få vittring på dem och fly.

Duva verkade så vänlig och hänsynsfull och Rosie Q tyckte om alla drag han sett hos henne. Efter vad han sagt väntade han spänt och lyhört. Hon accepterade hans förfrågan om att få stanna där en stund. Rosie Q fladdrade förtjust med vingarna så att lite älvsand föll i gräset. Han skulle just svara ett det lät bra, perfekt till och med, när Duvas uppmärksamhet pilade bortåt, bort från honom. Han såg nyfiket dit hon såg. Gräset var i vägen. Han såg istället förväntansfullt på Duva. Hon spejade lite och sedan dök hon ner till honom men undvek att förlora, vad det nu än var, ur sikte. Hon undrade om han ville jaga med henne. Han försökte sträcka på sig för att skymta vad hon sett. Han tyckte sig se ett djur flera tiotal meter bort. Han kunde inte rättvist bedöma avståndet. Han nickade lätt och log tacksamt.
  "Jag fångar mest råttor, sorkar och kaniner, men varför inte?" sade han triumferande och gjorde sig redo för något han trodde kunde bli både roligt och lärorikt.
  "Har du någon plan för mig? Ska jag försöka fösa den mot dig? Jag förstår inte riktigt", viskade han.
  Han jagade ju inte stora djur. Men kunde han fånga en kanin så kunde han nog hjälpa Duva på en kant, hur hon nu ville ha det där med hans hjälp. Det här kunde antingen bli en flopp eller också blev det jättekul. Om det blev ett misslyckande hoppades han innerligt att Duva inte skulle lägga skulden på honom och låta besvikelsen synas.

Hjorten var inte stor, inte mycket högre i manken än Duva i varje fall, och isvargen var både kraftigare och starkare än bytet. Dessutom hade hinden inte upptäckt dem. De var i överläge. Duva vågade sig på att släppa det valda bytet med blicken för att se på sin nyblivna jaktkamrat. Hon försökte räkna ut hur han skulle kunna bidra till jakten på bästa sätt. Han var ungefär hälften så stor som hon, och sa att han mest jagade råttor och andra smådjur. Men Duva tänkte hitta ett användningsområde för honom också. 
   "Du har vingar." Här tänkte hon högt. "Du skulle kunna smyga dig runt den och sedan flyga upp bakifrån och driva den mot mig, så tar jag den när den springer hitåt." Det var faktiskt ingen dålig idé. Rosie var liten och tyst, och kunde nog smyga sig på hjorten obemärkt. Sedan var det bara att skrämma den så att den sprang åt rätt håll. "Tror du att du kan göra det?" 
   Den här planen innebar risker för henne också. Genom att gömma sig i gräset och vänta in hjorten, riskerade hon att hamna i dess väg och därigenom bli sparkad. Men hon kunde sticka upp huvudet lite kort och bedöma var hon behövde positionera sig. Det var inte så här hon brukade jaga, men då var hon ju alltid ensam. Det var mycket mer lagarbete som krävdes om man skulle jaga tillsammans. Att Rosie lyckades smyga upp bakom hjorten utan att bli upptäckt, att han skrämde den åt rätt håll, att hon befann sig på rätt plats. Det var mycket som skulle klaffa för att den där hjorten skulle hamna i deras magar.

Duva sade det han tänkt, att han hade vingar som kunde göra honom till en bra distraktion. Det kunde bli kul. Rosie åt ju, som han sagt, inte sådana här lyxiga måltider. Duva frågade om han kunde tänka sig att följa hennes plan. 
  "Ja då", lovade Rosie Q. "Det ska bli!"
  Han tänkte inte så mycket. Han väntade inte på någon startsignal. Rosie Q såg till att hålla sig på rätt sida av vinden i proportion till bytets plats när han så ljudlöst han kunde, tog till vingen och fladdrade bortåt hindens håll. Han var noga med att inte flyga upp i nosen på den direkt, utan höll sig i bakgrunden. Rosie var ganska snabb men det återstod att se om han var snabb och taktisk nog för att kunna valla hinden mot Duva. Han närmade sig försiktigt. Hjorten upptäckte honom strax innan han kommit fram till den, och den satte av åt motsatt håll. Duvas håll, på ett ungefär. Rosie Q försökte hålla jämn takt med hjorten men det var svårt. Så han fick ta en genväg på något vänster och på så vis skrämma hjorten ännu lite mer åt Duvas håll. Han fortsatte att gena sådär, genom att flyga snett, tills han verkade ha hjorten på rätt spår. Dock slutade han inte kämpa med hinden där, utan försökte hålla sig strax bakom henne, febrilt flaxandes.

Rosie skötte sitt jobb riktigt bra. Duva spanade över gräset och såg hur hjorten snabbt fick fara på färde och satte av i hennes riktning. Hon flyttade sig lite, beräknade, placerade sig där hon både skulle kunna fälla djuret och undgå en spark. Duva kröp ihop, laddade kroppen med spänning, medan hjorten närmade sig alltmer. Klövarna smattrade alldeles nära henne och hon undrade om hon ändå placerat sig fel, om hon skulle bli ihjältrampad, men så bröt bytet fram genom gräset en knapp halvmeter ifrån henne. Det var nästan så perfekt det kunde bli. Duva blottade tänderna och kastade sig upp mot hjorten, fick ett stadigt tag om dess hals och slet det till marken. Med en snabb rörelse knäckte hon nacken på djuret och släppte. Hela förloppet hade inte tagit mer än en halvminut, men adrenalinet flödade och hon andades hårt. 
   "Bra jobbat", sa hon lika mycket till sig själv som till Rosie. "Dags att hugga in. Ser ut som om du får mer att äta än en råtta idag." Hon log.
   Hon väntade lite till för att låta andningen gå ner, men sedan gick hon närmare det döda djuret igen och slet loss en bit av ena låret. Köttet lade sig väl på plats i magen.

Rosie Q såg hur hinden knappade in, i helt rätt riktning också. Han saktade av när hjorten kommit så nära Duva att hon såg redo ut för att ge sig i kast med att fälla bytet. Då fladdrade han harmoniskt uppåt för att se synen. Duva ryckte hjorten till marknivå med en duns. Rosie Q fladdrade ivrigt närmare. Det var en sida av Duva han såg som han bara anat fanns där. Det var häftigt att se henne i sitt esse. Med käkarna om hjortens nacke var hjorten snart totalkvaddad. När Rosie Q tog mark så låg den blodig och lealös och helt satt ur spel. Allt hade gått väldigt smidigt, och han var tacksam över Duvas förslag. Rosie tog förundrat in synen och vek tillbaka vingarna. Han såg piggt på Duva som berömde honom för deltagandet i en lyckad jakt. 
  "Helt din förtjänst", sade Rosie Q, blygsamt men med ett neutralt yttre. "Mycket imponerande."
  Duva kommenterade att det var dags för en måltid, och att det blev mer än bara en liten gnagare i magen. Hon gav honom ett leende och stolthet, glädje och tacksamhet bubblade inombords.
  "O, ja! Så här mycket läckert har jag väl inte sett på evigheter", sade han glatt.
  Rosie Q visste inte ens var han skulle börja. Medan Duva pustade ut ett par ögonblick så satte han en tass mot området där skulderbladen fanns, och ryckte prövande loss dess kött. Han såg Duva gå på låret, och insåg att det troligen var ett bra ställe. Något man säkert borde veta om man ätit en hjort förut. Han försökte tänka som Duva men det gick inget vidare. Han måste dock hålla sig någon annanstans där det fanns bra bitar. Han avlägsnade lite hår från tungan och funderade snabbt. Han skulle troligen inte orka äta mycket, men just nu var det en bra trofé. Rosie rev och ryckte improviserande vid nacken och sedan lite vid revbenen. Han stannade upp lite.
  "Det var ju inte dumt", sade han och sprang runt till flanken för att sno åt sig lite mer.

Det var fantastiskt hur gott köttet smakade. Det liksom fyllde en plats inom henne som sekunden dessförinnan varit tom, fyllde den med värme och tyngd och den välkomnade mättnadskänslan som alltid följde på ett skrovmål. Duvas tänder slet köttet från hjortens kropp med en lätthet som få hade trott henne om. Nog för att hennes snövita fäll, mjuka röst och lugna framtoning gav henne en väldigt stillsam utstrålning, men hon var ett rovdjur som alla andra och det fanns instinkter inom henne som hos vem som helst. Hon dödade inte för nöjes skull, men döda kunde hon. Hon besatt faktiskt relativt mycket styrka för att vara tik, en styrka som delvis låg i hennes blod och delvis i träning. Hon förespråkade inte våld på något vis, men när det krävdes tvekade hon inte att hålla tillbaka.
   Hon såg kort på Rosie, men kommenterade inte vad han hade sagt om köttet. Var alltför upptagen med att fylla sin egen mage för att ha tid att prata. Först när tomrummet i magen var fyllt lyfte hon huvudet, rätade på ryggen och slickade blodet från läpparna. Den annars så vita pälsen var rödfläckig kring nospartiet och munnen, en hint om den köttätare hon var. Men uttrycket i ögonen var vänligt.
   "Inte alls dumt", svarade hon Rosie. "Tack för att du ville hjälpa mig att fälla den. Det hade varit betydligt jobbigare att göra det själv, och du gjorde det väldigt snyggt."
   Det var sant, och inte det minsta smicker. Jakten hade gått felfritt och utifrån sett måste det ha sett ganska imponerande ut, att de kombinerat sina styrkor så väl. Det var ett samarbete som hade kunnat gå fel på många punkter, men som bar ända i hamn. Nu hade hon inte bara fyllt buken, utan också skaffat sig en ny vän. För det var så hon tänkte på Rosie Q - som sin vän. Hon hoppades att han tänkte likadant på henne.

Rosie Q ryckte åt sig mindre bitar i takt med att han snabbt tuggat och svalt. 
  "Ganska mört ändå. Toppen!", kommenterade han uppspelt mellan tuggorna.
  När Duva gjorde en paus så sneglade Rosie mot henne medan han var i full färd med att gnaga loss en bit. Hur mycket han än uppskattat Duvas sällskap så var han så väldigt taggad på att ge sig av till det vackra landskap hon talat om. Det fyllde hans tankar nu, alldeles plötsligt. Duva berömde honom för hans hjälpande insats. Han nickade och fick loss biten han sågat i med tänderna. Rosie Q nickade medan han tuggade.
  "Du gjorde grovjobbet och jag uppskattar det även fast jag börjar fylla magen nu. Den är ju så liten", sade han med ett leende så snart han tuggat ur. "Och! Tack för den fina kommentaren."
  Rosie Q var lite häpen över att hinden inte varit mer av en match. Å andra sidan, om den varit det, skulle den nog ha stuckit sin kos vid det här laget. Toppenbra samarbete vänner emellan. Rosie Q undrade om han skulle dra vidare. 
  "Jag hade gärna velat se Silverpile med dig. Men förhoppningsvis har du lika kul, om inte mer, med din vän! Vet du förresten om det finns något vattendrag häromkring?" sade han och såg på Duva. 
  Han tog ett steg bort från bytet. Han beundrade fångsten ett ögonblick, sedan pilade blicken bort till Duva igen.

Magen började, precis som Rosie Q sa, att bli full vid det här laget. Hur gärna hon än önskade att hon kunde få ner lite till, satte fysiken stopp för det och Duva drog sig bort lite från bytet. Det var faktiskt inte mycket kvar av kroppen längre, resultatet av två hungriga vargars samarbetande hunger. Hinden hade aldrig varit särskilt stor, men hon var faktiskt lite imponerad över att den hade gått åt så fort. Tydligen hade hon varit hungrigare än hon trott - hungrig som en varg.
   Rosie Q frågade om hon kände till något vattendrag i närheten. Duva rätade på ryggen och lät blicken glida över landskapet i jakt på en blå fläck. Där. Solen glittrade på vattenytan på en källa kanske sjuttiofem meter bort. Det var knappt att hon såg det, men hon hade goda ögon, och förresten lyste solljusets reflektion i vattnet så starkt att det inte var svårt att avgöra att det var ett vattendrag när man väl fått syn på det.
   "Det finns en källa där borta", sa hon och nickade åt vattendragets håll. "Du kanske inte ser den från marken, men från luften bör du inte ha några problem att hitta den. Den ligger ganska nära oss."
   Solen började dra sig mot väst, ett tydligt tecken på att eftermiddagen var sent liden. Duva reste sig upp och log uppskattande mot Rosie Q. När hon återigen talade var tonfallet vänligt, men lite jäktat som det alltid låter när man är på väg att tala om att man måste gå. "Nä, nu är det nog dags för mig att röra på mig. Jag har ju en vän att träffa, för sjutton gubbar! Men det var trevligt att prata, och jaga, med dig, Rosie Q." Hon vred lite på huvudet, spanade åt höger, men fokuserade sedan åter på honom. "Jag önskar dig all lycka på färden, och förhoppningsvis korsas våra vägar åter någon dag."
   Med de orden och ett leende vände hon sig om och började gå.

[ Avslutar du? :) ]

Rosie Q slickade sig om nosen och såg dit Duva nickade. Hon sade att han säkert kunde hitta den med lätthet om han flög. Rosie nickade exalterat. Snart kom Duvas fortsättning, hon ville sätta av på sin färd för att träffa sin vän. Hon sade också att det varit trevligt att träffa honom, och han nickade. 
  "Ja, vännen ja", svarade Rosie Q vänligt åt att Duvas vän väntade. "Tack för alltsammans, nöjet är också på min sida. Det var trevligt att råkas och, tja, vi ses kanske någon gång. Vem vet!"
  Han fnissade lågt. Han väntade lite väl länge med att tänka efter igen, och när Duva vänt sig om för att gå så kom han på något han borde säga.
  "Lycka till!" ropade han muntert efter Duva och satte av för att skutta kors och tvärs genom gräset i motsatt riktning.
  Han tog ett skutt ut i luften med vingarna utbredda, och vilade en stund senare på vinden varpå han fladdrade iväg bortåt. Hans alltid så goda humör hade inte slagits ned utav avskedet, utan han var snart vid vattenkällan vilket blev sedan - lite senare än väntat kanske - starten till den långa promenaden mot Silverpile.

[Avslutat]