Den lilla utmärglade haren skuttade försiktigt på sina darrande ben över den månupplysta gläntan. Träden var stilla. Haren stannade upp vid en buske och nosade försynt på de kala grenarna. Den ogillade läget. Det var tyst, för tyst. Den lilla nosen vibrerade nervöst då den reste sig på de kraftiga bakbenen och såg ut över gläntan.

Det var som om hon inte var själv i gläntan - trots att hon varken kunde se eller vädra någon annan. Nervöst började hon skutta in mellan de svarta trädstammarna, i skydd av mörkret. Den där obehagliga känslan förföljde henne. Hon darrade till och ökade på stegen. Önskade att hon hade stannat kvar i den trygga varma hålan inatt. En plötslig rörelse i ögonvrån fick henne att instinktivt börja sick-sacka mellan trädstammarna i en halsbrytande fart. Rädslan skar i hennes lilla kropp. Hon andades stötvis. Plötsligt kastade sig någonting över henne, hon kände en oerhörd tyngd över sin kropp då hon föll handlöst ner på den kalla marken.

Hon skrek till. Hennes ögon lös av skräck och över den blanka hornhinnan speglades ett ondskefullt grin, några sylvassa, vita gaddar och två lysade röda ögon.

Ett iskallt skratt skar genom luften.

Tramptass stirrade, nästan galet på sitt byte. Den lilla haren var så skräckslagen att den inte vågade röra sig. Hungrigt slöt han sina käkar om det lilla huvudet och slet till.

[Öppet för vem som helst ^^ ]

Månens klara glans som lyste genom trädens grenar och dimman som låg mjukt över marken.
Träden som stog och viskade med varan, svåra att förstå.
Gräset var vått av dagg då en hona mycket liten gick över marken, hon hade ett par svarta vingar,
taggiga fjrärilsvingar, som hon kunde dölja om hon ville, men inte i natt. Hon tog några snabba steg
frammåt och en vinddil lyfte hennes vingar uppåt och hennes kropp lyfte en kort stund från marken
inan hon landade mjukt med alla fyra tassarna i grässet igen.

Yoru to hiru wa, tsuki no kagayaki ni han'ei sa remasu
Netto no subarashi-sa de chō no odori nado. [Natt och dag speglar sig i månens glans,
som en fjäril som dansar i natenns prakt.]
sjöng hon mycket tyst i sin klara stemma innan hon tystnade av doften av blod.
Hon fortsatte fram och fuktade läpparna innan hon fortsatte mot doften av varg och blod.

Då doften blev starkare höjde hon på huvudet för att visa en viss stolthet i stegen då
hon gick mot en glänta men stannade i mörkret lugnt och stilla som ett spöke och tittade
på den svarte hanen och fuktade ännu en gång läpparna medan hon såg på då hanen satte tändarna i
den lilla haren som skrek. Fywen skakade tyst på huvudet och granskade honom.

[blev fasligt kort!]

[Joinar 8DD]

Natten låg som ett täcke över det stillsamma landet.
Skuggorna hade åter börjat röra på sig och slukade allt i sin väg, allt liv, allt mörker
men flydde i panik ifrån solens strålar och allt ljus. Allt förutom månens kalla blåa
sken som sträckte sig ned över den mörka skogen. Dom kal greniga träkronorna såg
ut att vela slita tag i allt som rörde sig under dom, slita tag och slita en i bitar.
Tystnaden har oberäknelig och det endas som den unga hannen hörde var sina egna andetag
och det svaga ljudet av hanns tassar som nuddade den mörka marken. Ett par röda ögon
lös vag bland dom svarta stammarna när han sakta tog sig fram. Doften av hare nåde den
blåa nosen och han stannade upp för att vädra och någonting mer fanns där, någonting
mer än bara en liten hare. En stänk av blod nåde honom och energierna slet och härjade,
det var en varg, en hanne som med ett slugt leende hade jagat den skräckslagna haren
innan han slöt sina käftar runt om den. Den unga mörka hannen hade slutit ögonen och såg
hela skådespelet framför sig med hjälp av energier och ljus. Ty att allt var svart runt om
kring honom så var allt lika ljust som dagen bakom hans ljusa ögonlock, energierna skapade
skepnader av vargen och haren.

Ett skratt ekade ut i luften och han öppnade ögonen och såg sig om.
Den främmande hannen befann sig inte allt för långt borta och dom röda ögonen såg sig
vakande om medans dom blåa tassarna åter började att röra på sig emot främlingen.
Skrattet hade tydligt talat om vilken personlighet han hade att göra med, men ändå så
valde han det dumma att möta den andre vargen.
Efter en stund kunde han se en mörk skepnad träda fram bland träden och strök bak
öronen emot nacken och vädrade lite till i luften, nog var det den vargen alltid som han
hade känt tidigare. Det var en mycket högrest och robust hanne, ett bet och Gato skulle
ligga död eller allvarligt skadad på marken och skuggorna skulle få sig ett gott mål.
Utan att säga nå trädde han sakta fram och den långa svansen svepte till när en annan
röst plötsligt nåde honom. Med en smal blick såg han sig om och kände av en annan
varelse i närheten, en varghona inte allt för långt borta. Åter en gång svepte den långa
blåsvarta svansen till och dom stora öronen vinklades framåt innan den röda blicken sökte
sig emot den mörka hannen igen.

[it D: Men hoppas man kan joina ^^]

Blodet sipprade ner över hans svarta läppar och droppade tyst ner från hakan ner i det torra, sen länge döda gräset. Tass njöt av smaken, släppte det livlösa byltet och skulle just lägga sig tillrätta då en annan varelses närvaro tog hans uppmärksamhet.

En varghona strök omkring gömd i skogen. Tass såg henne inte, men kunde tydligt känna hennes mentala närvaro.

Kliv fram ur skuggan, varg, eller dö.

Tass sände ut en telepatisk våg av kyla samtidigt som han viskade i hennes öra. Med ett leende stirrade han ut i mörkret. För en varg som aldrig upplevt telepati innan skulle detta vara en ren mardröm. Han flinade hånfullt. Förhoppningsvis hade den här honan aldrig stött på den sorts kraft innan.

Då skulle han ha roligt med henne. Han stod envist kvar i gläntan utan att röra sig en meter i väntan på honans reaktion.

Men hans planer gick i spillror då ännu en varg dök upp, en hane denna gång. Tass fnös irriterat. Att de alltid skulle komma i flock. Utan att säga något lät han blicken glida från den ena till den andre.

Hon granskade honom, visste att han snart skulle känna av hennes närvaro men
stog stilla och tittade på honom. Han var stor och hon mycket liten i gemförelse med honom,
han skulle kunna ta död på henne lätt. Öronen vinklades bak då en röst som troligen tillhörde
hannen kom som en viskning mot henne, men han hade inte öppnat munnen.
Hon spetsade sen öronen igen, men det var onödigt att ta risker så det var ju lika
bra att stiga ut ur skuggorna.
Men innan hon han stiga ut ur skuggorna så hade en annan varg anlänt, hon själv
hade varit allt för upptagen av att hålla koll på den svarte och inte märkt den vite som kommit
fram. Så steg hon med lugna steg ut ur skuggorna så vargarna kunde se henne.
Hon svängde lätt till med svansen bakom sig och tittade på de två andra hanarna,
granskade. Hon visste inte riktigt hur hon skulle sätta
sitt beteende. Så hon stog stilla kvar och tittade på dem.
Hon måste få höra dem tala.. nog för att hon gissade var dehär två låg, men det
kanske skulle vara för riskabelt att göra något ännu.

Fywenthiel sa Fywen och nickade mot de båda hanarna.
Vilka är ni?l sa hon sen och la huvudet svagt på sne
men rätade sen på sig och höll en bra hållning medan hon tittade
på de båda. Båda två hade röda ögon, röda, typisk färg.

Gato såg sig om och klev försiktigt fram ur buskarna och granskade den mörka hannen ännu tydligare denna gång. Gato kunde se oerhört bra i mörkret och såg tydligt hur hannen såg ut och skulle inte vela träffa på denne robuste hanne i strid. Vad han hade för kraft visste han inte och kunde inte heller känna av det och ville inte heller försöka rota reda på det. Istället så vände han sin lysande röda blick emot honan och granskade av henne, inte mycket intressant där tyckte han och ryckte på skuldrorna och lyssnade till hennes ord. Dom ljusa öronspetsarna vinklades emot henne och sedan emot den mörka stora hannen. "En ensamströvande vandrare." svarade han kort och svepte till med svansen, och det var han ju. Han hade ingen flock att vända sig till, hans mor befann sig någonstans i landet och vid TBB's revir, möjligen. Hans syster hade han inte en blekaste aning om var hon befann sig. Båda deras energier kunde han känna av och visste då att dom var vid liv, men var dom befann sig hade han inte lärt sig ännu. En sval vind ven över honom och slet lite i den tjocka röda manen innan den dansade vidare med hans doft och han fuktade den blåa nosspegeln med den skära tungan utan att säga mer, ville hon eller hannen veta mer så skulle dom vara tvungna att fråga mer. Om han skulle svara som eller ej det var något helt annat.

[It D''':

Tramptass såg från den ena till den andra med en slug blick. de verkade inte känna varandra sedan tidigare. Sakta tog han några steg närmare de båda då de presenterade sig. Han skrattade till då hanen talade.

"Värst vad du är hemlighetsfull då, gömmer du något snorvalp?"

Meningen avslutades med en djup morrning. Tass förväntade sig inget svar. Istället såg han på honan, Fywen med en bitter min av avsmak.

"Mitt namn är Tramptass, och ni befinner er just nu på gränsen till mitt revir."

Rösten var sammetslen och lugn, men den kunde inte dölja det lilla stänk av hotfullhet som tydligt visade att han inte tolererade några inkräktare. Inte för att Tass fruktade något ont av dessa två vargar, han kunde nästan lukta sig till deras oro över att ha stött på honom. Han visste att de inte ville möta honom i strid - och på något sätt var det tillfredsställande för honom att veta det.

Han visste att om han lämnade dom nu, utan ett ord så skulle de ändå inte korsa Devils revir. De skulle gå runt. Det var just ett sådan beteende som Tass gillade hos andra vargar. Respekten av revirgränser. Sådan uppskattade han.

Till saken hörde inte att han själv inte ägde någon sådan respekt. Tvärtom, var han på rätt humör sökte han sig till och med till bråk. Respekt hade han bara till övers för flocken - och knappt det.

När den mörka hannen talade till honom blängde han bara kallt tillbaka och vinkade bak
öronen emot den röda sprakande manen. Varför skulle han behöva veta vad han heter
eller vem han är eller var han kommer ifrån. Ett slugt leende växte fram och dom bakåt
vända öronen reste sig upp igen och han lyssnade när den mörke presenterade sig
och att dom befann sig vid ett revir la han huvudet lite på sne och såg snett emot
Tramptass som han tydligen kallade sig.
"Nej Tramptass jag har inget att dölja som är viktigt för er att veta." sade han lugnt
och dom röda ögonen lös till i mörkret medans den långa kattlika svansen
svepte till bara några cm ifrån marken.
"Revir?" den blåa nosen vädrade i luften och nu kunde han känna det, även svaga energier ifrån andra vargar och varelser, svaga energier. Så det fanns ett revir här ändå.
"Då ber jag om ursäkt, att träda in på ert revir var inte min tanke."
Leendet fanns kvar i det ljusa partiet av ansiktet och dom blåa tassarna stod stadigt
på den svarta slukande marken, även om ingen annan kunde se att han hade blåa
tassar så kunde han tydligt se det och alla andra färger och former på dom andra vargarna
runt om honom. Tydligen hade hans mor samma gåva och han hade förstått att det hade
gått i arv, vilket han var tacksam åt. Att se i mörkret där ingen annan ser gjorde det så
mycket enklare för honom, dels så har han större övertag och kan driva sina offer och
byten till vansinne och sedan fälla nödstöten.

Gato kände tydligt av vad hannen tänkte om dom och leendet blev bara bredare
och bredare, men inombords. Att le ett halvgalet slugt leende in för en massa
främlingar kunde skapa många frågor och funderingar. Men han höll fortfarande fast
vid att han inte ville träffa denna gamle man i strid, inte ensam och inte ännu.
Än hade han mycket kvar att lära sig och visste fortfarande inte vad han hade för krafter,
att ge sig in i strid med emot en varg man inte vet vem det är eller vad den kan är som
att kasta sig ut för ett stup. Och att dö var han inte riktigt redo för ännu.