|| Notering till mig själv: Utspelar sig innan rollet "En rörelse" ||


Försök inte lura mig, du vet att det inte går. Jag ser rakt igenom det. Hur skulle jag inte kunna se när du mår dåligt, tasselitassen? Du är min bästa vän. Du är min själ.

Med slutna ögon lyssnade han på hennes röst, så varm, så välbekant, som hans hjärtas röst. "Och det har jag alltid vetat, Zemi." Orden viskade han fram i den tonen han bara kunde använda när han talade till henne.

...

Inget svar. Han öppnade sakta ögonen och den skinande, obarmhärtiga solen bländade honom. När hans ögon vant sig vid ljuset såg han sig omkring. Han var ensam. Hon var inte där. Endast ett hav av sand, så långt ögat kunde nå. I ett ögonblick stod han bara där, blixtstilla, med hennes röst fortfarande ekande i hans huvud.

Så plötsligt fylldes han av ett sådant hat, hat mot Qu som hade dräpt henne, hat mot sig själv som gjort intet för att stoppa dem, för att skydda henne. Klorna grävde han djupt ner i sanden och ett vansinnes vrål lämnade hans strupe, kroppen skakade som om han hade fått en elektrisk stöt. Han ruskade hysteriskt på huvudet så saliven stänkte ner hans päls, vrålet tonades ut till ett hopplöst gnäll som han inte kunde få stopp på. Han sprang i cirklar i ett försök att bli av med frustrationen. Och lika plötsligt som allt hade börjat stannade han upp och blev stilla, med bara bröstkorgen som snabbt höjdes och sänktes och häftiga andetag som skvallrade om anfallet han just hade haft.

Sorg. Varför gjorde det så ont? Han hade aldrig känt sig så svag. Han kunde inte tänka klart längre, hon jagade honom, vart han än gick. Allting han såg påminde om henne. Han hade inte återvänt till den döda skogen på veckor, månader. Det gjorde för ont att se allt de hade skapat tillsammans.

Tasselitassen, ta dig samman din gamla fetknopp. Vad skulle Nevada säga om han såg dig nu?

Hennes röst. Inte ens hennes ständiga kommenterar om att han skulle vara fet fick humöret att stiga. Han orkade inte mer.

Med ett trött grymtande föll han ihop i den varma sanden och slöt ögonen. Lät mörkret omsluta honom igen. Med långsamma rörelser lät han sanden massera hans ömmande kropp. För första gången kunde han faktiskt förstå varför Aruheitou gömde sig i sanden om dagarna. Åh vad han önskade att han kunde göra detsamma. Bara försvinna från verkligheten ett tag.

(Iyzebel ^^ )

*påminnelsepet*

I otaliga dagar och nätter hade han vandrat. Solen och månen hade följt hans färd från landet bortom detta och nu befann han sig på en plats där sanden härskade. Vart han än lät sin blick vila så fanns det ingen ände på havet av gula små korn.
Solen stod högt på himlen. Något med denna plats gjorde att värmen från dess strålar var starkare än de han var van vid, men det gjorde inget då den korta pälsen inte fyllde sin funktion med att hålla honom varm under kalla tider...
Men det gjorde istället den våldsamma elden inom honom.

Han fortsatte framåt. Vinden tycktes stå stilla och solen visade sig vara obarmhärtig med allt liv på denna plats. Det fanns fortfarande inget levande så långt det blåa och gula ögonen kunde se, men så uppfattade han ett skri från ovan, han stannade upp och höjde blicken mot dess ursprung. En gam cirklade högt uppe i skyn.
Ett fågelfä, då fanns det åtminstonde kött att få tag i om han skulle bli hungrig.

Benen satte igång igen - rörde sig framåt genom det nya landet. Det skulle bli spännande och se vad för vargar som höll till här och vilka flockar.
Flockar... Han kunde inte låta bli att tänka på sin gamla flock och sin mor... Den hyndan! Hon som hade haft ihjäl hans älskade... Ayleen.
Ilskan var så påtaglig. För varje dag som passerat så hade elden inom honom blivit starkare och mer fruktansvärd. Grimm hade mördat sin far för det hans mor gjort mot honom. Han skulle aldrig kunna förlåta henne och därför hade han gett igen med samma mynt.
Hon hade alltid varit en grym jävel och hållit sin flock med en tass av järn, men aldrig trodde han att hon skulle ta något så kärt ifrån honom.

Hans mor hade talat till honom efter sitt fruktansvärda dråp och sagt att hon hade gjord det för att Grimm skulle bli starkare... starkare!
Bara tanken på det fick musklerna under den tunna huden att skaka av allt det hat som välde upp inom honom.


[Blev välkommen att hoppa in här av Tassen :-)]

Det rytmiska, dova ljudet av tassar mot sanden väckte den bruna hanen ur hans dval-liknande tillstånd. Sakta öppnade han ögonen och stirrade ut i öknen, men han såg ingenting. Uttråkat sökte han av området med sinnet och hittade med lätthet vargen som störde hans vila, en hane som befann sig bakom några sanddyner, han verkade omedveten om att Tramptass befann sig där han gjorde, för främlingen var på väg rakt emot honom. Med en suck reste han sig upp och sträckte nonchalant på sig. Han skulle inte visa sig svag, speciellt inte för en främling. Så istället för att gräma sig över sin förlust gick han främlingen till mötes, för trots att han inte ens hade sett honom med blotta ögat ännu så kunde han känna att det var en främmande varghane, han hade snuddat vid hanens sinne och informationen hade med lätthet avslöjat honom. Det var så hans telepatiska krafter fungerade. Hanen hade antagligen inte ens märkt av vad som nyss hade hänt.

Den bruna vargen rundade sandbanken och där framför honom stod en annan brun hane, betydligt yngre än Tramptass, men han såg förargad ut. Det oroade inte Tass. Han var inte på humör för att bråka, inte än iallafall.

"Främling. Vad gör du här, vid världens ände?" Frågade han barskt. "Det är inte ofta vi får besök så här långt åt sydost."

Grimms fokus låg på de tankar som virvlade runt i huvudet och uppfattade därför inte direkt den större vargen som stod en bit bort, mitt i hans väg.
Men när denne tog till orda fäste han snabbt blicken på främlingen, försökte läsa hans avsikter - men han var ännu för långt bort för att kunna göra det med någon störra lycka.
Han forsatte framåt, sköt undan de tankar som fanns i hans sinne och lät en viss del av hatet rinna av den muskulösa kroppen, han hade inget otalt med denne och skulle därför ge honom changs.
Grimm stannade upp, cirka 15meter från den andre, och synade honom noggrant. Vargen var äldre än honom men dom båda hade liknande ärr över sitt högra öga. Vilket sammanträffande.

Främlingens fråga hade varit barsk, men det var inget han la någon vikt på.

"Jag kommer från landet på andra sidan av havet." Han tog en kort paus. "Här är jag för att få slåss, det som min kropp och själ brinner för. Det som mina klor och tänder suktar efter. " Huvudet höll han högt och i ansiktet kunde man knappt utvinna några känslor ur.
Grimm var en krigare.
Han hade vuxit upp i en flock där krig nästan varit något dom dyrkat. Sen han var en liten valp hade han blivit noggrant lärd inom krigets konster, just för att han varit den förstfödde till flockens alfapar.

Tramptass studerade misstänksamt den bruna hanen, han var ärrad, precis som han själv och till utseendet att döma var han inte den som backade från en strid. Men det gjorde inte Tass heller. Han log slugt och vände blicken mot sydost då den andre sa att han kom från landet bortanför havet. Tramptass hade aldrig varit där och inte kände han något behov att utforska det heller. Han hade tillräckligt med problem i Numoori, det räckte gott och väl.

"Här är jag för att få slåss, det som min kropp och själ brinner för. Det som mina klor och tänder suktar efter. "

Ett hånfullt skratt lämnade Tass då han hörde hanens ord. "Djärva ord för någon så ung." Flinade han retfullt och mötte den andres olikfärgade blick. Han närmade sig orädd den andre, mindre hanen. Han gick så nära så den andre behövde titta upp för att möta hans blick. "Är det verkligen vist av dig att komma hit och tala om för mig hur mycket du suktar efter att kriga? Jag tvivlar inte på din uppriktighet, men det finns många krigare i Numoori också. Krigare som har flera års erfarenhet av strider. Som är experter på krigsstrategier och som besitter krafter som kan förgöra dig på en sekund." Tramptass cirklade runt hanen, fortfarande med ett rått leende lekande på läpparna. "Med den attityden klarar du dig inte länge här i landet, det lovar jag dig, valp." Tramptass hade nu cirkulerat runt hanen ett varv och stannade framför honom med ett bittert ansiktsuttryck. "Nyckeln till överlevnad här, pojk, är slughet. Använd din list och försiktighet så kommer du lyckas. Plocka bort den där naiva arrogansen. Den kommer bli din död, var så säker på det." Egentligen hade han ingen aning om varför han försökte hjälpa den yngre hanen, han hade definitivt inte förtjänat det. Men kanske, kanske kände han igen sig själv i den yngre hanen? För visst hade han varit likadan när han var yngre? Arrogant, vild, stridslysten och helt orädd? Se hur det gick för honom... Sorgen skar återigen i bröstet på honom.

Ett hånfullt skratt lämnade främlingens käft. Han var inte imponerad av den yngre hanen, såg han som dumdristig och oförståndig. Men Grimm visste bättre än att låta sig provoceras, då han ännu inte hade erhållit tillräckligt med kunskap om den andre.

Ett retfullt flin klädde främlingens läppar. Visade sig vara orädd genom att närma sig Grimm så pass att den inte lika höga hanen var tvungen att höja sin tvåfärgade blick för att möta hans egna.

"Är det verkligen vist av dig att komma hit och tala om för mig hur mycket du suktar efter att kriga? Jag tvivlar inte på din uppriktighet, men det finns många krigare i Numoori också. Krigare som har flera års erfarenhet av strider. Som är experter på krigsstrategier och som besitter krafter som kan förgöra dig på en sekund."

Förmodligen var det inte så vist av honom, men vad gjorde egentligen det? Grimm hade förlorat det som hans hjärta slagit för och det som hans själ funnits till för.
Nu var han ensam, ett tomt skal av sitt forna jag.

Främlingen cirklade runt honom men han tillät sig inte påverkas utan lät istället blicken vila stint på en sandyn som låg längre fram. När vargen försvunnit ur hans synfält så förväntade han sig att denne skulle anfalla, hugga mot hans nacke och försöka knäcka den, men blev istället högst förvånad när han försökte läxade upp honom i hur han skulle gå till väga för att överleva på denna plats. Öronen klippte till förvånat, men återgick snabbt till sin tidigare position.
Främlingen såg kanske något hos honom.

"Är du en av dom som du nämnde tidigare? En expert på krigsföring och med krafter som skulle kunna förgöra mig på några ynka sekunder?"
Grimm sökte den andres blick, undrandes.
"Kan du lära mig?"

"Är du en av dom som du nämnde tidigare? En expert på krigsföring och med krafter som skulle kunna förgöra mig på några ynka sekunder?"

Hanens ord roade Tass. Han skrattade högt. Den attityden gillade han, rättfram och ärlig.

"Kanske." Svarade han med ett slugt leende.

"Kan du lära mig?"

Genast försvann hans leende, han granskade stelt den bruna ungvargen. I flera sekunder övervägde Tass tyst vad han skulle säga.

"Devils lär inte ut sina stridskonster till utomstående." Det var sant. Nevada skulle inte acceptera det och inte heller skulle Tramptass göra det. "Det är en försiktighetsåtgärd, ta det inte personligt.." Då slog det Tass att han inte visste den unga hanens namn. Snabbt undersökte han hans sinne och ett av namnen lös starkare än de andra. "Grimm."

[Vet inte om det räknas som PP att Tass kunde läsa av Grimms namn i hans tankar, om det inte är ok med dig så kan du ignorera att han sa hans namn ^^ ]

Tystnaden spred sig mellan de båda vargarna. Främlingen granskade Grimm med ett stelt uttryck. Det var uppenbart att han övervägde valet av de ord han skulle bruka.
Ett vagt men en aning lömskt leende spred sig över Grimms anlete, han sänkte sitt huvud något men hade fortfarande sin blick fäst på den andre.
Devils lär inte ut sina stridskonster till utomstående. Det är en försiktighetsåtgärd, ta det inte personligt.
Devils? Hans ordval gjorde det klart för Grimm, det var en flock han pratade om.

Grimm.
Ett kort skratt lämnade den kompakta hannen när hans namn nämdes. Av någon anledning hade han inte tänkt främlingen som en telepat, han såg helt enkelt inte ut som en.
"Jag förstår." Leendet avtog och försvann. Det var synd att den andre var styrd av en flock och dess principer. Grimm hade verkligen velat ta del av de kunskaper som främlingen var i besittning av.
"Så, ni har telepatiska förmågor främling. Själv måste jag fråga om ert namn, då det är mitt enda sätt att få reda på det."

"Tramptass är mitt namn." Svarade han och svepte med svansen. I sitt inre funderade han över vad han skulle göra härnäst. I normala fall skulle han köra iväg inkräktaren, men så länge han inte krossade revirgränsen så skulle det ju inte skada, eller hur?

"Så, Grimm. Hur kommer det sig att du har hamnat i Numoori av alla platser?" Varför inte vara lite trevlig för en gångs skull?

(Åhhh jag har ingen aning om vad jag håller på med och vad jag ska skriva *fail* )

"Väl mött... Tramptass."
Han sänkte huvudet ytterst lite, med blicken fäst på den andre, ändå kunde man uppfatta att det var ett tecken på respekt för den den äldre vargen. Grimm hade inte direkt förväntat sig att den förste han skulle träffa i detta nya land skulle vara någon som han skulle fatta ett vagt tycke för, tvärtom, då det var ytterst sällan det inträffade.

Så, Grimm. Hur kommer det sig att du har hamnat i Numoori av alla platser?"
Nosryggen rynkades men slätades lika fort ut igen. Han kunde lika gärna berätta. En varg full av hemligheter är en varg med många svagheter, och han var inte sådan.
"Den varginna som jag gav mitt hjärta, blev slaktad av min mor och jag slet strupen ur min faders hals för det hon gjort... Hon förvisade mig sedan från den flock som jag fötts till att leda och från det land som jag älskar."Han tog en kort paus. "Därför har jag hamnat här."
Det fanns inga känslor som spelades ut över det breda ansiktet, ingenting.

Tramptass lyssnade under tystnad på Grimms berättelse. Så hans familj hade svikit honom. Och hans älskade var död. Tass tyckte inte synd om honom, alla hade lidit och en klok varg sade en gång att det som inte dödar gör en starkare, Tass kunde inte annat än att hålla med. Men ändå så dök hennes gröna ögon upp innanför hornhinnan. Hon hade vunnit hans hjärta men inte på det sättet Grimm menade. Hon hade varit hans själ, hans allt.

"Illa." Svarade han tillslut med ett roat leende. "Men Numoori kommer inte göra dig besviken." Mer sa han inte, det var upp till Grimm att utforska landet och få sin egen uppfattning om allting. Den bruna hanen lät tystnaden lägga sig. Han hade fattat tycke för den här Grimm. Ung och dumdristig, antagligen var han ganska naiv också. Men det var någonting med hans energier som fick Tass att inte döda honom på fläcken. Grimm påminde mycket om han själv när han var yngre. Tass flinade och sträckte nonchalant på sig innan han med en gäspning såg tillbaka mot reviret. Han hade mycket att stå i och här hade han inte tid att stå och prata bort hela dagen.

"Väl mött Grimm." Sa han tillslut. "Men plikten kallar. Jag har en flock att styra." Ja, det var ju nästan sant. Han var ju trots allt beta. "Skulle du någon gång vilja, så står Devils dörr öppen för dig. Om du klarar inträdesproven förstås." Det illmariga flinet brydde återigen hans läppar, men han menade vad han sa. Grimm kanske inte var medveten om hur sällan det hände att flocken faktiskt bjöd in vargar att gå med i flocken, men han hoppades för unghanens bästa att han var hedrad av erbjudandet. Tramptass var övertygad om att valpen skulle platsa utmärkt i flocken.

Ja, det som hänt var illa. Det hade han faktiskt rätt i och Grimm kunde inte göra något annat än att egentligen hålla med den äldre hannen. Det roade leendet som sedan följde Tramptass ord la han ingen vikt vid, han tänkte ändå inga planer på att bråka med denna varg längre, och han hade även förstått att denna typ av beteende tillhörde hans natur.

Men Numoori kommer inte göra dig besviken.

"Så det säger ni."
Det ryckte till i de båda mungiporna och snart kläddes läpparna av ett smalt flin, något som ändå var ganska svårt att uppfatta om man inte såg hannens anlete något från sidan, då det breda nospartiet gömde hans resterande käkparti väl.
"Precis det som jag hoppats på."

I en gäspning så vändes den äldre hannen blick mot en riktning som tycktes vara åt det håll som ledde en djupare in i den väldiga öknens hjärta. Några tankar tycktes spegla sig i den hårda blicken innan han åter tog till orda.

Skulle du någon gång vilja, så står Devils dörr öppen för dig. Om du klarar inträdesproven förstås."
En underlig känsla spred sig inom honom. Att ge en invit till en mer eller mindre okänd varg, till det som säkerligen var Tramptass någorlunda kärt. Det var nog rent utsagt en mycket fin gest och det betydde att han sett något hos Grimm som han gillat. Nog var han hedrad allt, minst sagt. Ens flock var var ens familj.
Denna gång sänkte den unga hanen den breda nacken betydligt.
"Jag är högst hedrar av era ord och jag kommer komma tillbaka efter det att jag fått utforska ert land och slagits mot era kämpar, var så säker."

[Ska vi avsluta? Känns som vi kommit till ett naturligt avslut här :9]

"Jag är högst hedrar av era ord och jag kommer komma tillbaka efter det att jag fått utforska ert land och slagits mot era kämpar, var så säker."

Belåtet såg han en sista gång på hanen. Han var nöjd med svaret.

"Då kanske vi ses." Sa han med ett leende. "Jag förväntar mig att du hittar snabbaste vägen ut ur öknen själv." Utan att blicka tillbaka vände han om och vandrade iväg mot lyorna.

- A V S L U T A T -