En liten ljus gestalt smög sig lekfullt genom dimmorna som låg på ön. De små tassarna ledde henne varsamt fram över öns strand och upp i de fuktiga gräset. Vad skulle hon göra idag? De visste hon som vanligt inte, men hon hittade alltid något att hitta på. Havs brisen var sval och luften varm, en som vanligt härlig kombination. Så valpig som mintu faktist var så kände hon för att slänga sig rakt ner i det fuktiga gräset, på rygg och bara åla rundor och fnysa. Hon lät ligga kvar på samma plats en stund och bara se ut emot havet, som såg ut att kunna vara himmelen då hon såg allt upponer. *tänk om de blå vart de andra blå..?* Hon visste inte att de blå och de blå egentligen hette hav och himmel. Ingen hade ju kunnat lära henne, så allt för henne var bara enkelt, enkla saker som hon lärt sig genom drömmar. Hennes ro avslutades dock när hon kunde urskilja något på vatten ytan som hon aldrig sett förut. En gul aktig gestalt? Snabbt for hon upp på sina små ben och smög in i vegitationen och gömde sig. Hon hade aldrig sett något sådant komma nära öarna förut, vad var de för något? tänk om de ville skada henne?

Den lilla ljusgrå vargen satt kvar gömd i buskaget, följde djuret med blicken som kom närmre och närmre. Så konstig, den e ju gul… aldrig hade hon sett något ”gult” förut så att säga. Rädlsan och oron kröp längs hennes ryggrad, alla instinker sa åt henne att stanna gömd vilket hon gjorde.
När främlingen tog sig upp på stranden såg hon hur stort detta djur var, och att det faktist påminde om henne själv, kropps mässigt.
Vad kunde de va..? Nyfiken som hon blev så kunde hon inte släppa djuret med blicken. Men nyfikenheten försvann när hon såg att de började sniffa i luften och röra sig emot henne. Usch va ville den? Letade den efter henne? Ville den skada henne? Så många frågor for runt i den lilla vargens huvud. Det var nästan så att hon höll andan då hon såg det komma närmre.

Matthias nosade ivrigt runt i det ännu daggvåta gräset, lätt frustande emellanåt och rörde sig med snabba fötter. Ett tag kom han av spåret och började nosa bakom en sten, men snart hade han återfått vittringen och rörde sig i rätt riktning igen. När doften var som starkast stod Matthias framför en buske. Ivrigt började han skälla, skuttade runt på platsen och med en vilt viftande svans.
"Komme ud!" skrattade han lyckligt, försökte titta in i busken men det slutade bara med att kvistar och snår fastnade i hans horn så han fick rycka sig loss. Han nosade in under busken, men åter igen fastnade han. Matthias kunde inte komma in där den lille låg, så han blev tvungen att försöka få ut denne till honom istället!
"Jeg ved du er derinde!"

[*Kom ut! Jag vet att du är därinne!]