Pågående Event
Senaste ämnen
» I dina ögon himlaljus [Nomë]
Styrkan i mitt leende [p] EmptyIgår på 12:13 pm av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
Styrkan i mitt leende [p] Emptyfre jan 22, 2021 3:36 pm av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Styrkan i mitt leende [p] Emptytor jan 21, 2021 10:55 am av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Styrkan i mitt leende [p] Emptytor jan 21, 2021 10:51 am av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Styrkan i mitt leende [p] Emptytor jan 21, 2021 10:51 am av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Styrkan i mitt leende [p] Emptytor jan 21, 2021 12:33 am av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Styrkan i mitt leende [p] Emptytor jan 21, 2021 12:13 am av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Styrkan i mitt leende [p] Emptytis jan 19, 2021 12:01 pm av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
Styrkan i mitt leende [p] Emptytis jan 19, 2021 10:17 am av Trian

Vem är online
Totalt 2 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 1 gäst. :: 1 Bot

Yargol

Flest användare online samtidigt: 152, den mån nov 04, 2019 11:54 pm
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Styrkan i mitt leende [p] Emptytor dec 10, 2020 3:57 pm av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Styrkan i mitt leende [p] Emptytis dec 01, 2020 12:29 am av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Styrkan i mitt leende [p]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Xeryus
NPC
avatar

Spelas av : Jenn | NPC

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptymån sep 12, 2016 8:46 am

Lövverken gungade mjukt till rytmen av vindens andetag. Ett behagligt nästan tröttande ljud skapades av löv och grenar som varsamt smekte varandra i vågorna.
Intill en tunt vattendrag, som livligt porlade fram genom skogen, satt en relativt liten varg och betraktade de diffusa bilder som försökte ta fäste över den vilda vattenytan. Ljusen av stjärnorna som tittade fram på den mörka kvällshimmelen uppträdde inte som mer än suddiga former i det mörka vattnet. Vargen böjde sig djupt över kanten som skapats av bäckens framfart och stirrade ner i det svarta. Hade han inte vetat att vattendraget varit grunt nog för honom att vada genom så hade han utan problem trott att det var ett gapande djup som svalde allt som vågade sig ner i det.

Xeryus lät blicken passera över ytan, och fick på köpet en hel del vattenstänk över sig när han förde nosen närmre. Där. Två ögon som reflekterade det lilla ljus som fanns i hans omgivning. Två violetta ögon som stirrade tillbaka, resten av honom svaldes av mörkret.
Nog för att hans fäll höll honom dold i mörkret, men den hade också några gånger fått honom att känna sig utanför den familj som var hans. Minnet av den gång då hans syster kallat honom för 'familjens svarta får' låg fortfarande och lurade i hans bakhuvud. Även fast än att han visste att det varit från en tid då ord inte alltid haft samma betydelse som de hade idag så skavde tanken på det i hans medvetande.
Xeryus lyfte blicken lät istället betrakta himlavalvet mellan trädkronorna. Det fanns ingen mening. Ingen mening med att grubbla över saker som egentligen inte hade någon betydelse. Onödigt att föda negativa tankar. Hannen lät det sedvanliga leendet bredda ut sig över läpparna. Han var starkare än så, starkare än att låta svärtan svälja honom.
Ninjan satte sig ner och höjde nospartiet till skyn. Ur hans käft, från djupet av hans varelse, sprang ett ljust, långdraget yl.

[Ninjaroll, familjeroll - välkommen]
Till överst på sidan Gå ner
Yuki

Yuki

Spelas av : Loco

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptymån sep 12, 2016 2:05 pm

Den vita smidiga tiken lät tassarna snabbt röra vid marken då hon med snabba steg tog sig allt längre in i den frodiga skogen. De violetta ögonen sökte snabbt av skogens frodiga marker efter rörelser och öronen klippte i jakt på spännande ljud. Plötsligt steg ett yl mot skyn i närheten och hon stannade tvärt. Något i ylet, i sången, fick henne att älv höja nosen mot de täta lövverket ovanför henne och hennes egen ljusa stämma lämnade hennes strupe. Hon sjöng av hela sitt väsen. Då hon väl lät ylet klinga ut så satte hon av i en mjuk vägvinnande trav åt de hållet ylet kommit ifrån. Förväntningarna över vem hon skulle möta fick henne att öka på stegen ytligare.


(kort svar och länge sedan jag rollade :-P)
Till överst på sidan Gå ner
Nyxe
Antagen | Ninjavarg av Oga
Nyxe

Spelas av : Zara

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptytis sep 13, 2016 12:25 am

De hade vandrat ett tag nu, nog länge för att solen skulle ha försvunnit under horisontens rand och förlagt världen i mörker. Den vita honan tog sig fram med snabba steg längs med marken, för en gångs skull. Hon visste att föräldrarna inte skulle bli glada på henne för att hon var så sen med att komma hem, men hon hade ju träffat en annan ninjavarg, en Oga och släkting till och med. Det måste väl vara nog för att de skulle förstå situationen. Hon kunde utan svårighet märka att de trätt in i Acherati, hennes hem och födelseplats. Skogen var mer levande och tätare än i Eldskogen, och enligt henne så var atmosfären annorlunda också. Kanske var hon bara partisk till den åsikten, hon var inte säker. Från tystnaden så skar ett ylande igenom skogen, tätt följt av ännu ett, i en ljusare ton. Tankarna på att behöva ta sig hemåt falnade med ens från hennes sinne och intresset väcktes inom valpen. Hon slängde en kort blick mot sin följeslagare, uppmanade honom att följa med henne för att kolla vad det hela handlade om. Utan att vänta på en reaktion så tog hon sig upp i närmsta träd och började röra sig i riktning mot ljudets källa, hoppandes från gren till gren. Det dröjde inte länge innan hon nådde fram till den plats hon var säker på att ljudet kommit ifrån, och där, i dunklet, kunde hon urskilja siluetten av en mörk varg.
 
| Är sjukt trött just nu så ursäkta om det blev dåligt eller ologiskt. Tänker joina lite senare med Stripe också, men det dröjer nog lite. Plus, har tillåtelse att PP:a Aka lite |

_________________
Styrkan i mitt leende [p] Aw5imeStyrkan i mitt leende [p] ZqlzphG
Till överst på sidan Gå ner
Akayru
Ninjavarg av Oga
Akayru

Spelas av : Aka / Freja

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptytis sep 13, 2016 11:28 am

Han var ovan vid det här tempot. Att vandra. Inte susa fram buren av vinden eller stillsamt strosa. Det var som så Akayru hade levt, hundra procent eller ingenting alls. Han brukade intala sig att det var av effektivitetsskäl, att han bara disponerade sin energi på bästa möjliga vis. Men här, nu, när han rytmiskt vandrade på fyra tassar bakom Nyxe så var det bara att erkänna att det var både effektivt och meditativt. Ändå kliade det i kroppen på honom, något drog ihop sig inom honom. Han behövde bara vänja sig, en mening han under de senaste tio minuterna som passerat hade börjat upprepa för sig själv som ett mantra. Behövde bara vänja sig.
"Det här är första gången jag är under trädkronorna i Acherati..", Akayru log snett och kikade åt honans riktning. 
Han hade redan helt slutat tänka på honan som en valp, hennes storlek till trots. Det var väl regel snarare än undantag att Ninjavargar hade ett gott ordförråd såväl som ett välutvecklat intellekt redan från tidig ålder, men han hade aldrig tidigare mött en annan valp av Oga. Så när han som liten hade mött andra valpar fann han sig alltid frustrerad eller bara ruskigt ensam när kommunikationen brast. 
Det var inte länge sedan de passerade trädgränsen innan först ett och sedan ännu ett ylande studsade mellan träden och klingade upp mot himmelen. Nyxe såg ut att fullkomligt dras mot ljudet, som vore det magnetiskt. Hannen log snett för sig själv, men sa inget. Där var Ninjornas version av valpighet. Nyfikenheten som sög tag i dem. Skulle hon bara bli något äldre skulle antagligen äventyrslusten bli så stark att Stripe inte kunde hålla henne hemma vid solnedgången längre. 
Utan talad kommunikation följde Akayru efter, svepte upp i ett träd parallellt med det honan valt och sida vid sida rörde de sig som spöken genom grenverken. Det dröjde inte länge innan de var framme och han åter lät sina tassar ta mark. En svart ungvarg med blå tecken stod framför dem, han hade varit svår att urskilja vore det inte för att de var Ninjavargar. Den vite hannen sneglade åt Nyxe. Det här var då inte Stripe, det var då uppenbart. Ändå bugade han långsamt åt främlingen, men förblev tyst. Den svarte hade kallat, så han tänkte låta honom ta ordet.
Till överst på sidan Gå ner
Xeryus
NPC
avatar

Spelas av : Jenn | NPC

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptytis sep 13, 2016 9:12 pm

Ett eko?
Nej.


Det var någon, inifrån skogens djup, som hade besvarade hans yl. En ljus stämma fylld med kraft som fick Xeryus att snabbt ta sig upp på alla fyra tassarna. Svansen föll i en sträng båge över ryggslutet och öronen skiftade aktivt positioner på huvudet. En bubblande nyfikenhet spelade i hans bröst och nosen filtrerade febrilt dofterna som vinden bar med sig. Skulle han sätta av åt det håll som svaret, ylningen, kommit från? Möta upp med främlingen som kanske väntade på honom?

4....23....47...58...
Sekunderna blev till minuter. Otåligt trampade hanen i marken samtidigt som han varierade med att pilla i jorden med klor och tår - när både dofter och ljud nådde hans lukt- och hörselorgan. De kom bakom honom.
Kvickt snodde han runt. Breddade på frambenen för att få en stadig position där han stod och gjorde sig redo, mentalt redo, men för vad hade han ingen aning om. Ylet hade helt klart haft sitt ursprung från en helt annan riktning än vad dofterna och ljuden nu kom från.
Han lät fukta nosen.
Eller, hade han hört fel? Var det vinden som lurat honom och huvudet som bara accepterat det?
Men just som tankarna virvlade i hans skalle så dök det upp två individer, båda kom som skuggor från trädens grenar innan det smidigt tog sig ner till marknivå. Båda vita och den ena större än den andra, men det var inte den större av dem som fångade hanens intresse. Den, eller hon, påminde honom något otroligt om hans far till utseendet att det kändes olustigt.
Vilka är ni? Den violetta blicken skiftade långsamt mellan de två individerna, trots att den uppenbart hade svårt att slita sig från den mindre honan.


[Min dator är sämst och hatar Numoori, så jag kan inte alltid göra radbrytningar, kopiera hela texter direkt och massa andra skit saker. Därför kan mina texter se lite lustiga ut i formaten.]
Till överst på sidan Gå ner
Nyxe
Antagen | Ninjavarg av Oga
Nyxe

Spelas av : Zara

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptyons sep 14, 2016 10:51 pm

| Hoppas det är okej med dig Loco att jag slänger in ett svar här |

Under några långa sekunder så stod de tre vargarna under tystnad och betraktade varandra. För honan så kändes det som en evighet. Nyfikenheten på vem hanen framför henne var ville på att ta överhanden. Den blå blicken vändes till den vita hanen inte långt ifrån henne då han sänkte huvudet i en bugning. Det dröjde dock inte länge innan den blå blicken vandrade tillbaka till den främmande hanen, till de violetta ögonen. Det låg någonting väldigt bekant över dem, något som hon såg varje dag. Det fick henne att tänka på Nace, brodern. Så märkligt. Den blicken verkade även söka hennes med samma sorts tysta fundering. Det var först när hanen talade, frågade vilka de var, som hon vaknade till ur sina tankar. Med smidiga och lätta rörelser så tog hon sig relativt snabbt ner från trädet och landade endast en kort bit ifrån den mörka hanen. Kanske lite närmare än hon först hade tänkt sig, men det skulle ge fel intryck om hon började backa. Det var ändå inte obehagligt nära. Något sade henne dock att hon inte behövde oroa sig för hanen. Vad visste hon inte, men det låg en känsla i luften mellan dem. ''Jag är Nyxe, av Oga, och det där är min kusin''. Ordet kusin låg fortfarande ovant i munnen på henne, hade aldrig behövt använda det innan hon träffat Akayru tidigare samma dag. Hon nickade mot honom då hon avslutat sin mening. Han fick presentera sig själv, hon gillade inte att ta för sig av sådana saker. ''Vem är du själv?''. Huvudet lades lite på sned då hon väntade på ett svar, ett drag som hon ärvt från sin moder.

_________________
Styrkan i mitt leende [p] Aw5imeStyrkan i mitt leende [p] ZqlzphG
Till överst på sidan Gå ner
Akayru
Ninjavarg av Oga
Akayru

Spelas av : Aka / Freja

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptysön sep 18, 2016 3:41 pm

Akayru stördes inte av tystnaden medan den tjocknade. Blickstilla hade han majoriteten av sitt fokus på främlingen men slängde även då och då ett öga åt Nyxe, med ett uttryck som varken utstrålade värme eller kyla. När honan fysiskt skar genom allt det tjocka och även tog till orda efter rörelsen kände han hur musklerna reflexmässigt spände under huden. Hannen beordrade den ena kroppen att förbli avslappnad, förträngde impulsen att sluta upp vid den yngres sida.
Även om de var kusiner så hade det inte passerat mer än några timmar sedan deras första möte. Akayru lät parallellt med analysen av vargarna i sin absoluta närhet även starta ett nytt tankespår där han reflekterade över varför han hade ett sådant behov av att se till hennes säkerhet. Var impulsen på grund av att även hon var en Ninjavar av Oga? Som ännu en del av deras arv för att beskydda sina gener? Ja, så var det antagligen. Han klängde direkt vid sin nya hypotes. Så måste det vara.
Kusin.. Tankarna rundade tillbaka till ordet Nyxe uttalat. Minnen relaterade till vad som väckts inom honom tidigare idag steg till ytan. En konversation där en version av ordet yttrats för länge, länge sen. Cousins. Den unge hannen hade mycket tidigt i livet visat större intresse för att lära sig språk än fysiska tekniker då det visade sig vara en mer stimulerande utmaning. Även om nordspråket nog ändå var hans modersmål kände hannen starkare för nimorian och hade valt att tala det majoriteten av sin uppväxt. När hade han gått över från att presentera sig på nimorian till nordspråk? En fåra dök i vargens vita panna men han slätade kvickt ut den.
"Akayru, även jag av Oga. Men det förutsätter jag att du redan räknat ut." orden var neutrala i ton och kompletterades av ett knappt synligt leende.
Den unge vite fortsatte att hålla sig i bakgrunden. Både för att ge plats åt vad som än pågick mellan dem och för att själv slippa beblanda sig om det inte krävdes av honom. Inväntade för att se om den svarte skulle reagera på att i princip allt hos Akayru påminde om Akaryuu. Främlingen hade verkligen inte en Oga's typiska drag även om kroppen påminde om en Ninjavargs. Dock fanns det många slanka och välbyggda raser i Numoori. Men vad visste väl Akayru? Hur osannolikt det än kändes verkade det regna Oga ur varje träd han var i närheten av, nu för tiden.



OFF: Jag slänger också in ett svar då det känns realistiskt att följa upp konversationen. Yuki verkar fortfarande befinna sig utom synhåll så det känns rimigt. Hoppas att det är okej med dig Loco!
Till överst på sidan Gå ner
Nyke
Ninjavarg av Oga
Nyke

Spelas av : Bellzpellz

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptysön sep 18, 2016 5:10 pm

Nyke låg stilla precis utanför det som var deras lilla familjerevir. Hade han inte lagt band på sig själv hade han vankat av och ann, precis som han far antagligen gjorde i denna stund. Var var hans syster? Det var sent nu!
Nyke hade alltid varit den lite, man skulle inte säga äldre men kanske mer mogna i kullen. Han var resonlig och lugn medan syskonen var busiga, kaxiga och nyfikna. Vissa skulle kalla det en annan mental ålder, Nyke kallade det personlighet. Hade ingen avsikt att sätta sig själv över sina älskade syskon.
Han vände den violetta blicken mot himlen och studerade stjärnbilderna som kunde skymtas mellan de vajande trädkronorna. En djup utandning lämnade honom och han skulle just resa sig och slinka hem till lyan då ett ylande, kort följt av ett annat, bröt genom luften. Öronen klippte ovanför hans huvud och han blev stel. För ett ögonblick pågick det en strid inom honom, men den valpaktiga nyfikenheten vann snabbt över ansvar och förnuft och han slank iväg genom snåren.
Såklart måste även hans far ha hört ljuden, och visst förstod han att den vuxna hanen skulle bli orolig av att hans valpar var någonstans där främlingar fanns men samtidigt så skulle han ju säkert komma dit han med. Det var lugnt, intalade Nyke sig, jag kan gå.
Inte för att han behövde mer övertygelse, han rörde sig redan med en imponerande snabbhet genom snåren. Sicksackade med en allt säkrare precision mellan träden med ett nöjt leende på läpparna och förväntan i blicken.
Så nådde han en bäck som tycktes lika djup som rymden själv och följde den framåt. Snart skymtade tre vargar framför honom, en av dem var hans syster. Såklart var en utav dem hans syster. Han himlade lätt med ögonen och saktade av, tycktes ha missat hälsningsfraserna.
Till överst på sidan Gå ner
Nace
Död
Nace

Spelas av : My | Död

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptysön sep 18, 2016 5:40 pm

Den tidiga höstens kvällning fick skogen att andas djupt och långsamt. Den frodiga vegetationen omkring dansade vilt i havsvindarna, och fick andetagen att låta rossliga. För den unga, var det tydligt att sommaren var över. Himlarna djupnade allt raskare, och band av glittrande diamanter tinade tidigt fram på skyarna. Det var vackert. Men att dagarna blev kortare och nätterna längre hade ynglingen svårt att uppskatta.
     Stegen var korta och kvicka. Något oroligt och nervöst hängde över den ljusfällade. Ögonen sökte frenetiskt bland den täta undervegetationen och öronen rörde sig oavbrutet på hans hjässa. Uppenbart sökande efter något, eller i detta fall någon.
     ”Vart är du, vart är du”, upprepade valpen tyst för sig själv. Dels för att inte bli ensam med de monsterlika andetagen, men också för att han undrade. Vart var Nyxe? Systern var sen. Inte för det aldrig hänt förut, men han kunde inte undanfly klumpen av oro som sög tag i hans magslut. Tänk om något hänt henne? Egentligen tvivlade han på det. Nyxe var inte en fegis, inte som han. Om någon skulle klara sig, skulle det väl vara hon, eller Nyke – Nace fanns inte ens som alternativ; han skulle vara den första att försätta sig i knipa och inte lyckas komma undan.
     När ljudet av ett yl skar genom cikadornas sång stelnade valpen till i stegen. Det var en främmande röst, inget bekant med den alls. Det dröjde inte länge förrän någon svarade, någon lika okänd för honom som den föregående. Osäker på vad han skulle göra, stod han kvar några långa stunder. Det kändes otryggt att vandra iväg för att träffa främlingar ensam, speciellt utan hans syskon.
     Tankegångarna avbröts abrupt av en svag doft av systern. Den tycktes silas ner genom träden. De ljuslila ögonen såg upp bland lövverken. Hade systern passerat här? Ytterliggare en doft kom fallande från trädkronorna. Denna var dock obekant. Var Nyxe i sällskap av någon? Var det kanske denna som ylat? Nace kände hur rädsla och nyfikenhet kämpade emot varandra. Trots att han ännu inte kände sig säker på vad han skulle göra, började han följa slingan av lukt som systern lämnat bakom sig.
     Det dröjde inte allt för länge innan en bäcks grunda porlande blev allt mer påtagligare. Skuggorna omkring tycktes växa ur alla hålor och vrår, och Nace var just på väg att stanna för att vända om när röster bröt genom tystnaden.
     ”Vilka är ni?” Ynglingen frös fast i marken. Talade rösten till honom? Men när sedan en alldeles för bekant röst svarade, rycktes han ur sin tvekan. Med långa språng sökte han sig till källan av röster. När gestalten av hans syster blev synlig bakom snåriga buskar och ungt bambu kunde han inte hålla tillbaka ett rop:
     ”Nyxe!” När synfältet vidgades, och tre andra vargar kom i sikte stannade han av bara några meter bakom sin syster. Blicken flackade emellan de alla. ”Wow”, andades han chockat. Så fort de violetta ögonen fästes i ansiktet på sin bror skämdes han lite. Öronen drogs tillbaka och svansen viftade lågt. Blygt såg han på de två andra vargarna. Den enda mörk, med blå mönster i anletet, och den andre vit. Osäker på om han vågade säga något, såg han emellan de två äldre hanarna. De verkade inte elaka, men man kunde inte vara säker.
Till överst på sidan Gå ner
Xeryus
NPC
avatar

Spelas av : Jenn | NPC

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptysön sep 18, 2016 7:07 pm

Nyxe, det var inget namn hört förut. Dock kunde han inte ignorera den olustiga känslan av igenkännande han kopplade till den yngre honan.
Hannens namn däremot,

Akaryu...
Var det verkligen den hannen som stod här, framför honom?
Stripe hade nämnt hans namn otaliga gånger genom deras uppväxt, men han hade också nämnt att denna ninja vandrat nära gränsen mellan liv och död - vargen som stod här framför honom såg så ung och frisk ut, bar en ung stämma. Det kunde inte vara han. Denna individ måste vara en arvinge.
Jag är Xeryus, son till - han avbröts av en yngre röst som överröstade honom genom att kalla tikens namn. De violetta ögonen sökte bland buskagen och fann snart två nya skepnader som anslutit sig till samlingen. Vita fällar med blå markeringar.
Xeryus såg tillbaka mot hanen, den som kallat sig Akaryu. Jag är också av Oga. Han förflyttade blicken till tiken. Som mina systrar. Även om nyfikenheten brände i honom, så var det denna koppling - deras dofter och utseenden, som brände starkast. Han ville veta, ville få reda på vad det var som gjorde att han kände som han gjorde.
Blicken såg ännu en gång bort till de två nyanlända.
Är ni också syskon? Den svarte breddade ut ett sedvanligt, varmt leende.
Till överst på sidan Gå ner
Stripe
Död
Stripe

Spelas av : Zara | Död

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptysön sep 18, 2016 8:12 pm

Ett ylande ven igenom skogen, skar igenom tystnaden. Den vitblå hanen tog sig med ens upp på tassarna på den gren han legat på. Bekant. Alldeles för bekant. Han hade legat där och väntat på att dottern skulle komma hem, hon var sen, igen. Troligen hade äventyrslusten tagit över igen och fått henne att glömma bort tiden. Han kunde dock inte låta bli att oroa sig för om något hänt henne. Nu då det bekanta ylandet nådde honom så var det en annan av hans valpar som tog över hans tankar. Xeryus. Han lade inte mycket tankar på det andra ylandet, det sade honom ingenting. Han hade inte träffat den äldsta sonen på så länge. Saknaden hade börjat bränna ett hål i hans hjärta, och endast tanken på att han fanns i närheten fick honom att praktiskt taget skina upp då han började ta sig fram över grenarna. Vinden vittnade om att han inte var ensam, att tre små vita valpar även fanns där. Tanken lugnade honom, Nyxe var hemma. Det fanns en femte doft, en som han kände igen, men inte alls lika väl som de andra fyra. Han hade endast träffat hanen en gång. Minnet av en liten vit valp vid hans systers baktassar spelade upp sig för honom. Akayru. Det kändes väldigt otroligt att alla skulle befinna sig på samma plats just nu, med tanke på hur få familjemedlemmar som fanns kvar. Overkligt, men fullkomligt sant. Efter vad som kändes som en evighet men i själva verket inte var mer än några minuter så fann han sig blicka ut över en mindre glänta med massor av bekanta ansikten. Den nötbruna blicken drogs till den mörka sonen och stannade där. Han hade växt till sig, såg så vuxen ut. Ett leende lade sig på läpparna. ''Xeryus...''. Stämman var förhållandevis låg, men ändå fullt hörbar då tystnaden hade lagt sig. Han hoppade ner från trädet han befunnit sig i och gick fram till sonen. Utan att lägga särskilt mycket tankar på det så sträckte han fram huvudet för att låta det strykas mot hans. Glädjen som för en gångs skull spirade inom honom verkade inte ha något slut. En fantastisk känsla efter allt mörker. ''Min son, det var alldeles för länge sedan''. Tanken på att de yngre valparna befann sig på platsen nådde honom återigen och han vände huvudet mot dem, fortfarande med ett vagt leende på läpparna. ''Låt mig presentera er för eran äldre bror''. Han vände sig tillbaka till Xeryus. ''Och dig för dina småsyskon''.
Till överst på sidan Gå ner
Yuki

Yuki

Spelas av : Loco

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptytis sep 20, 2016 4:52 pm

Yuki såg mellan träden vita skepnader och kunde höra hur din talade med varandra. Presenterade sig för varandra. Hade hon hört Oga? Kunde dessa vargar vara av den klan hon tillhörde. Hon tog sig närmare. Dom verkade fokuserade på varnande. Så lade hon märke till den svarta vargen. Hon stod där en stund och betraktade alla. Plötsligt kände hon sig lite blyg.

(Dåligt svar men sitter vid mobilen)
Till överst på sidan Gå ner
Nyxe
Antagen | Ninjavarg av Oga
Nyxe

Spelas av : Zara

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptyons sep 21, 2016 8:40 pm

Xeryus. Det var ju... Det betydde att... Tankarna rusade med ens runt i den unga honans hjärna och lämnade henne med ett något förvånat ansiktsuttryck. Det var inte för intet som ögonen varit bekanta för henne. Hon såg ju endast på ännu en av sina bröder, tydligen. På tal om bröder. Innan tankarna hann fortsätta in på ännu fler funderingar så hörde hon Nace's röst tjuta hennes namn. Hon slängde huvudet och blicken bakåt för att fästa den vid brodern. Hon kunde även skymta Nyke inte långt ifrån honom. Hon gav dem ett halvdant leende som för att försäkra dem om att hon var okej, bara sen på grund av intressanta möten. Hon var dock inte övertygad om att ansiktet lydde henne helt och hållet. Blicken vandrade tillbaka till den mörka hanen framför henne. En svartfärgad Oga, det var ovanligt av vad hennes föräldrar berättat för henne. Far hade dock sagt att deras moder, Kura, hans stora kärlek, hade varit svart, och inte en ninja. Det var nog därför. Han frågade om de också var syskon och hon nickade, var precis på väg att svara honom då hon avbröts av en väldigt välbekant stämma. Som från ingenstans så hade fadern dykt upp på platsen, som vanligt lika tyst och utan någon vidare doft för att kunna förvarna om faktumet. Han bekräftade endast hennes misstankar, att det faktiskt var just Xeryus, halvbrodern, som stod framför henne. Han tog sig ner till dem, ställde sig mellan henne och Xeryus och kramade honom. Det hela kändes fortfarande väldigt overkligt. Hur kunde det komma sig att hon mött en kusin, och en halvbror för första gången på samma dag? Det här var bara för mycket. Hon behövde sätta sig ner på marken för att inte allting skulle överväldiga henne än mer. Hon var alldeles för överrumplad av allting för att lägga märke till ytterligare en doft i närheten. Blicken vändes mot Akayru för några sekunder. Det skulle inte förvåna henne om fadern kände honom också, den här dagen var redan nog konstig. Blicken fästes vid fadern då han vände sig till dem för att presentera dem för Xeryus och vice versa, vandrade sedan till den mörka brodern och log vagt. ''Trevligt att träffa dig till sist''. De hade hört så mycket om de äldre syskonen, men det var en speciell känsla att träffa dem. Nu hade hon bara en syster kvar att träffa, bara.

_________________
Styrkan i mitt leende [p] Aw5imeStyrkan i mitt leende [p] ZqlzphG
Till överst på sidan Gå ner
Akayru
Ninjavarg av Oga
Akayru

Spelas av : Aka / Freja

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptyons sep 21, 2016 9:41 pm

Akayru kände sig trängd. På gränsen till klaustrofobisk. Å ena sidan var han endast en betraktare, en tredje part i detta spektakel till familjeträff, utanför. Å andra sidan mitt ibland släkt han aldrig tidigare träffat majoriteten av, inuti något större än honom själv. Det kändes som om själva upplevelsen skulle svälja honom. Hannen motstod impulsen att flyga sin väg.
Ögonvitan blottades då hans ögon susade runt mellan alla vargar. Den brunröda blicken planterades någon millisekund längre hos en av vad han nästan genast blev informerad om var en Nyxe's bröder. Ljusa violetta ögon och ett blått tecken under vardera, som vattendroppar. Den vite ungvargen fann ett leende i sitt eget ansikte då han såg på den lille, fattade genast tycke för honom utan att riktigt kunna placera hur det kom sig.
Sedan föll hans blick på det senaste tillskottet på deras gröna scen. Nyast i sammanhanget, äldst i skaran. Där var det. Det där ljuset. Akayru själv var till utseende sin morfar upp i dagen. Men utstrålningen, utstrålningen var Stripe's. När han såg på honom fann han sig själv fångad i minnet av deras första möte. Hannen hade lyst lika starkt som solen som silats genom Lövskogens kronor. Idag påminde han än mer om solljuset, för även om hans inre ljus lyste lika starkt fanns där nu även skuggor.
"Stripe. Long time no see", en suck, en bugning och ett skevt leende följde hälsningen.
För även om hans anletsdrag och till och med hans rörelsemönster var morfaderns, så var hans mimik och maner helt Gina's. Något Akayru själv var helt omedveten om, han hade alltid känt sig helt egen. Blicken vandrade ännu ett varv mellan alla ansikten och det sneda smilet kompletterades av ett höjt ögonbryn. 
"Tänker ingen påpeka hur osannolikt det är att så här många av Oga befinner sig på samma plats samtidigt? Ninjavargar är väl ganska osannolika i sin natur ändå, i och för sig." en retorisk fråga och ett roat påpekande senare föll huvudet på sned och ungvargen såg lika glad som trött ut.
Till överst på sidan Gå ner
Nace
Död
Nace

Spelas av : My | Död

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptytor sep 22, 2016 7:35 am

Den vita äldre hanens blick och Naces möttes för ett ögonblick, och en svallande blyghet svalde honom. Varför kände han sig så vemodig? Blicken föll ner på den dunkla undervegetationen, och inte förrän hans faders röst ljöd genom samlingen vågade han se upp igen. En tryckande skam svällde upp inom honom – han visste ju att han gjort fel som lämnat utan att säga till.
     Men skammen försvann med vinden när Stripe närmade sig den svarte utan tvekan. Ynglingens mun föll lite på glänt när fadern presenterade den mörka som deras halvbror, Xeryus. Svansen som legat stilla och vilande bakom honom började plötsligt vifta, en tillbakahållen iver. Fortfarande kände han sig blyg, osäker – vad skulle han säga?
     Den vita okända hannen hälsade på fadern, och fångade genast Naces uppmärksamhet. De alla verkade känna varandra. Med ett lågt hummande, tankfullt läte satte sig valpen ner för att betrakta dem alla. Några gånger extra, så diskret han kunde, sneglade han på den äldre brodern Xeryus. Nace ville så gärna säga något, få någon slags bekräftelse av de äldre hanarna. Men vad skulle han säga?
     ”Vi bor här!” utropade han nästan, som från ingenstans. När han insåg sin överdramatiska entusiasm drogs öronen tillbaka och huvudet sänktes lite. Det gick inte att dölja att han skämdes, han kände sig plötsligt väldigt dum och korkad i sällskapet av de andra ninjorna.
Till överst på sidan Gå ner
Nyke
Ninjavarg av Oga
Nyke

Spelas av : Bellzpellz

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptyfre sep 23, 2016 1:35 pm

Nyke stod stilla och tog in scenen framför honom. Så många av hans släkte på samma plats. Inte bara ninjasläktet, utan faktiskt hans direkta släkt. Fast kanske var alla ninjor i landet en del av hans familj, han kände till branden som rasat i oga-klanens hem och visste att de var få som överlevt.
När han såg dem alla här, det som fanns kvar av oga-klanen samlade, så fylldes han med hopp. Han kände i sitt hjärta att det här var rätt, det var såhär det skulle vara. Tillsammans var de starkast. Ögonen glittrade när han lät blicken vandra från varg till varg. Han log som svar åt det som sas, nickade instämmande till att det var osannolikt, och att de själva var ganska osannolika också.
Han bror bröt den lugna stämningen med ett valpaktigt utbristande och de var många som vände uppmärksamheten mot honom. Han kunde se på den skämtsamma brodern att han nu skämdes och det tyngde hans hjärta. Han visste att Nace kände sig klumpig ibland, både kroppsligt och med orden, och han ville försäkra den unga hanen om att han var varmt omtyckt ändå. Så utan att tveka en sekund kilade han fram emot den vite hanen - eller ja, så gott som alla var vita hanar - och strök sig längs hans kropp. Avslutade med att nafsa lite i broderns öra och gav honom en slick på kinden. Kraften gick på högvarv så att brodern skulle känna sig trygg och glad, något Nyke själv dock inte visste om än.
Till överst på sidan Gå ner
Yoru

Yoru

Spelas av : Bubbah

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptylör sep 24, 2016 2:59 pm

[MRAHAHAHAHAHAHAHA, jag typ lever]

Någonting fanns här, någonting som ropade i den täta skogen, någonting som har varit saknad för allt för länge sedan. En vit skepnad rörde sig bland dom höga trätopparna men i en fart som inget otränat öga skulle kunna uppfatta eller hinna med. Trotts sin stora storlek så röde sig den vita varghannen med en elegans och smidighet, han bar ingen doft och rörelserna var ohörbara. Den ljusa hannen hade inte sets till på mycket länge men han hade fått upp ett spår och det hade lett honom hit till denna skog och han var säker, det han så länge hade letat efter fanns här. Det fanns här i denna skog, någonstans under honom.

Plötsligt stannade den ljusa hannen upp och stod likt en staty högt uppe i ett träd, under honom fanns det en samling vargar. Dom mörka röda ögonen iakttog dom och det tog bara ett ögonblick för honom att förstå vad som händer. Rösterna viskade till honom och namnen strömmade in, namn och information om individerna under honom. Dom var precis som honom ninjor allihopa. Ett litet flin sprack fram i ena mungipan och det dröjde inte länge fören ett bekant ansikte trädde fram. Stripe, honom hade Yoru inte sett på mycket länge och här var han med hela barn högen verkade det som.
Till överst på sidan Gå ner
Xeryus
NPC
avatar

Spelas av : Jenn | NPC

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptylör sep 24, 2016 6:49 pm

Pappa? Förvåningen och glädjen i hans ord gick inte att gå miste om. Xeryus var tvungen att stänga ögonlocken för att lägga blicken på nytt över vargen. Det var verkligen han. Deras far som stod framför honom. En smärre evighet tycktes ha passerat från att de senast såg varandra.
Dagen då de skiljdes åt. 
Glädjen av att se faderns betryggande gestalt igen fick en tunn rand av tårar att lägga sig över det nedre ögonlocket.
Det här känns helt overkligt. Xeryus sänkte huvudet och lät ena framtassen stryka över sitt anlete. Jag har saknat dig, pappa. Han lyfte sitt huvud och mötte fadern med det bredaste leende han kunde förmå sig att åstakomma.
Strax därpå, när den större hanen vänder sig om och tar till talan igen så slår det Xeryus rakt i ansiktet.
Syskon.
Det var hans halvsyskon.
Det violetta ögonen rundades och underkäken blev hängandes i luften.
... Mina syskon? Vad skulle Xhiali och Xhie säga om det här? Han såg på dom tre, lät blicken vandra mellan dem innan han, på kvicka tassar, tar sig fram till dom två hannarna som står en liten bit bort. Hej bröder. Svansen svänger häftigt bakom den mörke. Vad heter ni?
Till överst på sidan Gå ner
Stripe
Död
Stripe

Spelas av : Zara | Död

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptyons sep 28, 2016 9:49 am

Han kunde riktigt se känslorna välla fram hos den mörka sonen. Det var liknande känslor som spelade inom honom själv. Glädje att återigen få träffa varandra efter all denna tid. Det fanns så mycket han ville fråga honom, berätta för honom, men tillfället var inte det rätta just nu, inte med så många släktingar på samma plats. Ett varmt leende lade sig på hans läppar. ''Jag har saknat dig också, otroligt mycket''. Det här var precis vad som behövdes för att driva bort mörkret ännu en liten bit. Att få träffa sina valpar och andra släktingar. Då en röst bakom honom påkallade hans uppmärksamhet genom att nämna hans namn så snodde han runt och lade blicken på Akayru. För en stund så var det nästan som att han möttes av synen av sin fader. Bortsett från det halva frambenet fadern saknat och en annan nyans på ögonen så var dragen näst intill identiska. ''Du har minsann växt till dig Akayru. Trevligt att se dig vid god hälsa''. Blicken svepte över dottern som satt i närheten av hanen. ''Har jag dig att tacka för att hon till slut tog sig hemåt?''. Ett lättsamt skratt undslapp honom innan han tog några steg framåt och strök nosen över hennes nacke. Välmenande ord, men ändock så betydelsefulla. Akayru fortsatte att tala, påpekade hur osannolikt det här mötet faktiskt var. ''Ja inte hade jag förväntat mig en släktträff idag, men jag klagar inte''. Xeryus svepte förbi honom och tog sig fram till de yngre bröderna. Det förvånade honom inte direkt, han hade ju aldrig haft någon broder själv, så antagligen var det väldigt intressant. Syskon. Tanken vandrade vidare till hans egna syster, Akayrus moder. ''Säg mig, vart håller min kära syster till nu för tiden?''. Stämman var uppenbart nyfiken, men det gick nog ändå att uppfatta en vagt bekymrad ton i hans röst. Han kunde inte riktigt förklara det, men han hade en smått olustig känsla över det hela. Det var så länge sedan han hade träffat henne nu. Han hoppades att hon hade det bra, att hon levde. Som för att göra hela situationen än mer osannolik så fångade vindens viskande stämma hans uppmärksamhet och fick den nötbruna blicken att vändas upp mot trädkronorna ovanför dem. Mycket riktigt så stod där ännu en vit bekant gestalt. ''Yoru...''. Stämman var ganska låg. En overklighetskänsla hade verkligen börjat lägga sig över hela situationen. Ett vagt leende drog sig dock i hans mungipor. Att se kusinen igen var väldigt välkommet. Där fanns också någonting annat. En annan varg som iakttog dem, en hona. Hon verkade dock inte närma sig dem ytterligare så uppmärksamheten var fortfarande fäst vid de bekanta vargarna han hade omkring sig.
Till överst på sidan Gå ner
Akayru
Ninjavarg av Oga
Akayru

Spelas av : Aka / Freja

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptyfre sep 30, 2016 5:28 pm

Omfamningar och leenden, skratt och värme. Det var en rörande scen, ändå lämnade den en bitterljuv smak i hannens mun. Ögonlocken närmade sig varandra, om så bara en aning, som om han var tvungen att kisa för att se på dem. Det kändes som att det gnistrade kring den äldre vite när mötet mellan honom och den svarte sonen vecklade ut sig framför dem alla. En glöd som bara växte när han presenterade Xeryus för sina små. Två pojkar som passade in så självklart i familjebilden att den nästan var för fin att se på.
"Det är fint här", log han åt den lille hanvalpens plötsliga utrop och svepte lojt med svansen bakom sig.
Både blicken och uppmärksamheten återvände dock nästan genast till de äldre. Inom Akayru fanns det nu som ett tvång att följa deras konversation och så organiskt vackra samspel. Något inom honom som sträcktes och böjdes fast det ville dra ihop sig och gömmas, mjuknade lika mycket som det blev skörare ju länge han betraktade.
Så fann han sig själv ligga i fokus. Sådan skillnad något så oskyldigt som att bli tilltalad kunde göra. Visst, många vargar, Ninjavargar, befann sig i deras sällskap. Socialisering i mängder av olika konstellationer var möjlig. Absolut. Men allas gemensamma nämnare var ändå Stripe. Mittpunkten. Den som gav resten av gruppen balans och jordförbindelse i detta surrealistiska möte. Var han medveten om det? Egentligen gjorde det ingen skillnad hur det än låg till. Akayru försökte skratta till men gav istället ifrån sig ett harklande mellanting.
"Snart växer jag kanske om dig, vem vet? Det gläder mig att se att du har en så fin familj", uttalandet började med humor som glimrade i ögonen och drog i hannens ena svarta smilband, för att avslutas i att bredda leendet i genuin vänlighet. 
Den unge vite vred på huvudet i en lustig vinkel så att nosen pekade snett bakåt upp i luften och sneglade åt Nyxe. Vred öronen i hennes riktning. Hans blick var laddad. Lika delar road som svårläst, som om en idé börjat brygga inom hannen.
"Kanske. Oavsett så har jag nog henne att tacka för att jag fick träffa dig igen, Stripe", uttalandet var helt klart menat åt den äldre vargen, ändå lämnade hans blick inte honvalpen förrän namnet lämnade hans läppar.
"Jag hoppas att vi ges fler tillfällen att umgås. Snart kommer det nog bli svårt att hålla vissa hemma ens efter solnedgången." orden kompletterades fortfarande av ett mjukt flin och denna gång vilade hans rödbruna blick stadigt hos Stripe.
Det var nog tur att det var åt honom han såg när frågan kom. Akayru önskade att han hade kunnat vara förberedd. Men all den tid han spenderat ensam hade höljt honom i en hinna av nästan naiv ignorans. För hannen trodde att han hade bearbetat sina känslor, han var till och med övertygad om det. Kanske hade reaktionen blivit en annan om tårarna inte skakat honom så sent som för några timmar sen. Kanske inte. Saliven rann till i munnen och en obehaglig blandning av rädsla och sorg sköljde som en het våg över honom. Ögonen. Den enda färg han om och om igen önskade hade målats i samma nyans som morfaderns. I så fall hade han sluppit stirra rakt in i Gina's rödbruna var gång han mötte sin egen spegelbild. Var det därför han spenderat nästan all sin tid som falk? Tanken stal Akayru från verkligheten för ett ögonblick och hela hans väsen utstrålade frånvaro. Gina..
Mamma.
"Hon..", läpparna särades och slöts, men inga fler ord kom. 
Hettan fortsätta att välla över honom som vore den andhämtningen från ett monstruöst väsen alldeles för nära. Hannen kände det som att han höll på att kräkas. Som att han inte fick plats. Akayru ville berätta. För Stripe förtjänade att få veta. Men om alla dessa vargar fått hanen att känna sig klaustrofobisk bara genom att vara här, fick denna tystnad efter frågan om Gina honom att känna sig flyktbenägen. Han kunde inte med att säga som det var, inte inför publik.
Det vita huvudet susade ned i en bugning för att dölja hur något gick sönder i den rödbruna blicken. För det enda han under vikten av skuld och främlingars sällskap förmådde var att klänga vid artighet. Doften av jord och väta lugnade honom en aning. Men det var bara nog för att få Akayru att inse att han börjat darra, inte nog för att han skulle lyckas beordra kroppen att slappna av.
"Jag önskar att eran kväll blir god och att ni får vara måna om varandra, verkligen", han försökte tvinga fram lugn i sina ord men fortsatte att stirra ner i gräset "Det verkar finnas många vargar i Acherati ikväll, jag ser över området efter potentiella faror. Ursäkta mig."
Utan att möta en enda blick tog han två snabba steg innan han lämnade marken. Pälsen exploderade i vita och bruna fjädrar. Dräkten slöt honom i något som bara nästan kunde kallas trygghet då han svepte upp genom närmaste trädkrona. Falkens ena vinge nästan snuddade vid en vit varg bland trädets grenar då han sköt upp i skyn. Akayru brydde sig inte om att se efter vem det var. Lämnade bara rasslet av löv bakom sig.





OFF: Akayru har lämnat rollspelet. Kanske återkommer han, vem vet..


Senast ändrad av Akayru den tis okt 04, 2016 7:35 pm, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Nyxe
Antagen | Ninjavarg av Oga
Nyxe

Spelas av : Zara

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptymån okt 03, 2016 10:55 am

| För att bättre beskriva hennes reaktion så är nog det här klippet ganska perfekt, bortsett från orden: 
https://youtu.be/sV8D_SKU2Pg?t=46s |

Då fadern kom fram till henne och strök nosen över hennes nacke så lade sig ett något bistert uttryck i valpens ansikte. Inte på grund av själva beröringen, men snarare orden som han sagt. Hon kunde faktiskt ta hand om sig själv, så det så. Dessutom så var det hon som hade lett Akayru hem till Acherati och inte tvärt om. Hon valde dock att hålla tyst om det hela, ville inte starta en diskussion med fadern. Den blå blicken följde den mörka brodern då han gick förbi dem, rakt mot hennes, deras, bröder. Utan att så mycket som att ens svara på de ord hon tidigare nämnt. Typiskt bröder. Fanns alltid saker som var mer intressant. Med mättat intresse så betraktade hon då bröderna integrerade med varandra. Med ens så kände hon sig väldigt malplacerad på platsen, nästan osynlig.  Då fadern och kusinen fortsatte att tala med varandra så vändes uppmärksamheten tillbaka till dem. Det var uppenbart att de på sätt och vis kände varandra, hur hade hon ens kunnat tro annat? Fadern verkade känna var och varannan varg som satte sin tass i den här skogen. En dag, en dag skulle hon känna lika många vargar, vara lika respekterad. Tankarna flöt iväg med henne tills dess att ord som uppenbarligen syftade på henne fick henne att stirra upp mot kusinen. Vissa, det ville säga henne. Visserligen så kunde hon väl inte påstå att det var osanning. Hon längtade tills den dagen då hon fick vandra fritt utan att behöva tänka på att behöva komma hem en viss tid. Visserligen älskade hon sin familj och skogen de befann sig i, men äventyrslusten brann som en öppen låga inom hennes lilla hjärta. Spred sig ut i alla delar av kroppen, fick det att krypa i benen och gjorde henne rastlös när hon befann sig på samma plats för länge. Då fadern frågade om sin syster så verkade något sorgligt och smärtsamt dra sig över hanen igen, som för några timmar sedan då hon dumt nog frågat något liknande. Det passade honom inte, det där uttrycket. Hon fann sig själv vilja hjälpa, sudda ut det på något vis, men hon visste att det nog inte skulle fungera. Han fick ur sig ett ord, exakt ett, innan de verkade stocka sig i halsen på honom. Med blandade känslor så iakttog hon hur hanen verkade kämpa med sina känslor. Varför kunde hon inte bara ta bort det onda? Att se honom ledsen var inte roligt. Orden som sedan lämnade hans mun fick valpen på tassar snabbare än hon visste varit möjligt. Nej. Gå inte, inte ännu. Det var så mycket hon ville prata om, lära känna honom bättre. Då den vita fällen förvandlades till en brun fjäderskrud inom några sekunder, då vingarna bredde ut sig och fick honom att lämna platsen så kunde hon inte motstå impulsen att kasta sig in mellan träden efter honom. Inte för att hon skulle kunna hinna ifatt honom, men det tänkte hon inte riktigt på. Hon ville bara ha sällskapet av sin nyfunna vän.

| Nyxe lämnar rollet |

_________________
Styrkan i mitt leende [p] Aw5imeStyrkan i mitt leende [p] ZqlzphG
Till överst på sidan Gå ner
Nyke
Ninjavarg av Oga
Nyke

Spelas av : Bellzpellz

Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Emptymån okt 03, 2016 11:25 am

Den äldre brodern kom emot honom och Nyke tog några steg framåt för att försöka nosa på honom. Svansen ökade i hastighet bakom honom tills den gick som en helikopters rotorblad. Som han drömt om den här dagen, att få ha en storebror, att få ha någon som var som honom att se upp till. Visst hade han fadern, men en bror var något helt annat. De violetta ögonen tindrade och öronen spetsades uppmärksamt då hanen talade. Han log.
"Jag heter Nyke, trevligt att äntligen träffas Xeryus!"
Svarade han med tillbakahållen entusiasm. Så var det något annat som pockade på hans uppmärksamhet. Det var som att Nyke hade en inbyggd radar, han visste när någon var skadad. Inte fysiskt men känslomässigt. Och inom honom fanns det en enorm luft att hjälpa. Fixa. Denna gång var det den vita hane han missat namnet hos som verkade full av sorg. Han såg på med en sorgsen blick hur den något äldre vargen kämpade emot känslorna. Men det blev för mycket. Nyke såg med sorg hur han tog avsked, men då den vita vargen då plötsligt blev till en falk kunde han inte låta bli att forma ett "wow" med läpparna. Vargen, falken, flög iväg och då såg han hur hans syster följde efter. Nyke lade huvudet på sned då han såg henne försvinna mellan träden, var de redan så goda vänner? Och trodde hon verkligen att hon skulle hinna ikapp en pilgrimsfalk?
Han slängde en orolig blick emot fadern.
"Ska jag hålla koll på henne?"
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Styrkan i mitt leende [p] Empty
InläggRubrik: Sv: Styrkan i mitt leende [p]   Styrkan i mitt leende [p] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Styrkan i mitt leende [p]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Acheratiskogen-
Hoppa till: